tisdag, november 17, 2009

Koncept

En övergripande och bärande idé.
En tänkt lösning på ett givet problem.

Innan jag börjar på jobbet - som om jag bara var hemma och drog benen efter mig på dagarna - ska jag visualisera ett koncept. De vill se vad jag går för helt enkelt. Jag undrar när jag ska ha tid med detta? Ta tid med detta?

"Aha, jobba 150%" som vännen C så träffande kommenterade.

"Jojomän...", konstaterar Cinks

Reeeeespekt!

Åh, vad glad jag blir när jag träffar en läkare som lyssnar, kommunicerar, tar mig på allvar, förstår undertoner och bara känns som den är där för att hjälpa.

En sån träffade jag idag. Dr C lyssnade noga på det jag hade att berätta om mina ben som inte vill vara stilla. Hon förstod vilken gisslandrama jag befinner mig i eftersom hon själv fått rls på kvällarna i tv-soffan.

Imorgon ska jag gå och ta prover på fastande mage. Redan på torsdag får hon svar och då ska jag ringa för att få ett utlåtande. Tänk att få sova en hel natt för första gången på ett år och åtta månader. Det är en orgasmerande stor tanke!

"Can hardly wait", utropar Cinks

fredag, november 13, 2009

En smula bättre

Jo, faktiskt har jag hittat något som gör rls bättre. Jag tar en voltaren när jag går och lägger mig och får sova. Alvedon är däremot helt verkningslöst och vad jag förstår så fungerar de olika.

Men så kan jag väl inte hålla på och ta smärtstillande varje kväll, vad säger kroppen om det? Men nu tänker jag göra det till på tisdag när jag har läkartid. Kanske kan sömnklockan återställas på så vis.

Jag ska också ta kontakt med min Homeopat. Kunde hon hjälpa mig med att må bra tidigare så kan hon kanske göra det nu också!

"Worth a try", tänker Cinks

Jag har en dröm...

Likt Kattmamman har jag i tio månader snickrat på ett blogginlägg där jag skriver att jag äntligen fått ro att sova en hel natt. Kanske såhär: "Jag sover om nätterna, nu är mina ben äntligen stilla och jag har inte längre rls".

Men det blir inte bättre! Jag somnar snabbt men vaknar efter nån timme och ligger i halvdvala och vrider och vänder på mig i sängen i flera timmar tills jag inser att det inte går över. Då går jag upp, vandrar omkring i mörkret, lägger kanske nån leksak på plats i sin låda, städar undan en tekopp från kvällen som var, stretchar...

Jag inser att det är idioti att gå och vänta på att det ska gå över. Att inför varje kväll våndas och undra om jag kommer att få sova något natten som kommer. Bara det är ju ett stressmoment.

Därför har jag bokat in läkarbesök. Jag får krypa till korset, ta medicin för att få benen att ligga stilla under natten. Det känns blä men nödvändigt.

Tisdbegränsat småpyssel

Det klinkas utifrån vardagsrummet. LillaN provar sina pianokunskaper. Nu är hon på väg in i arbetsrummet. Det hickar, gnäller och rinner snor om henne. Hon ställer sig vid skrivbordet, drar i min tröja och bankar på datorn.

50 sekunder. Det är väl ungefär vad ett blogginlägg tar att skriva. Och det är ungefär den sammanhängande tiden som jag har. Därför avslutar jag nu. Ciao.

onsdag, oktober 28, 2009

Dags att säga hejdå...

Jag förundras över att Teletubbies fortfarande går på tv. När F var liten satt jag också där och ifrågasatte de vuxnas röster som talar bebisspjåk. Men nån tidig morgontimme har jag ändå suttit där och kikat med Lilla N i knät. Samma början, samma slut. "Dags att säga hejdå, dags att säga hejdå..."

Och appropå Hejdå så hade jag ett bra samtal med svärmor för nån dag sen. Vi pratade om regressionsterapi. Ibland behöver man gå tillbaka i tiden för att förstå framåt. Ibland behöver man bara lämna det förgångna och se framåt, leva i nuet.

Och det är precis vad jag bestämt mig för att göra! Jag har en liten kista full med dagböcker från jag var åtta år och framåt. Böckerna fyllde en funktion då, jag fick andrum, tankeverkstad, vara mig själv eller hur jag nu ska förklara det.

Men då var då och eftersom jag inte vill att nån ska läsa böckerna och jag tror inte heller att jag kommer att göra det så ska de bort. Kistan kan användas till något bättre än att samla gammalt vemod. Det är ett bra beslut. Rätt beslut. Kanske ska jag börja rensa redan imorgon.

"Men kärleksbreven spar jag, de är bra för egot" konstaterar Cinks

Söt tant

Hon är så oerhört gullig, Lilla N, när hon smajlar upp sig i en grimas, öppnar munnen stort, skjuter fram underkäken i galoschbett och visar de två små grynen i nederkäken, kniper med ögonen och säger "hä-hä-hä". Som den raraste av alla små gummor som finns.

Billigt halvnytt

Det känns som om vårt hem faller samman mer och mer. Jag syftar på det materiella nu även om känslolivet är häftigt eftersatt det med.

Allt går sönder känns det som. Eller känns gammalt och slitet. Eller udda. Nu tänker jag kika på Blocket för att kanske hitta ett köksbord i ek med passande stolar. Så kan vi kanske slänga ut det trasiga i furu med farbror As gamla knarrande valnötsstolar.

Det vore ett känslomässigt lyft!

söndag, oktober 25, 2009

Sex riktigt coola saker!

1. Jag får ibland mail från in morfar. Han är 92 år och finurlig som få.

2. En väninna har fyra barn, fyra tjejer i olika åldrar, alla lika söta och fina. Hon är själv väldigt fin och råddar med de här flickorna med lugnet i behåll.

3. Vi ska på fest om ungefär en månad. En riktig bjudfest med mat, dans, nya ansikten och allt.

4. Rörelse föder idéer. Jag kom på en riktigt briljant sådan när jag var ute och sprang senast.

5. Walking with Dinasours

6. Exakt två månader kvar till stortjejen fyller tonåring, tjoho!

lördag, oktober 24, 2009

SORG eller?

Jag har en känsla inom mig som jag liksom inte får tag på. Jag vill sätta ord på den och det enda jag kommer på är SORG. Men det är som en positiv sorg. Kan man känna det, positiv sorg? Eller vad heter det då?

Min SORG om jag får kalla det så är LillaN. Hon har liksom varit SORG hela vägen. Först innan hon kom men då var det ju riktig sorg så att säga. Sen blev hon till. Jag förstår förstås hur men vette sjutton när. Plötsligt hade jag henne inom mig och tio månader av en känslomässig berg- och dalbana utmynnade i ytterligare en SORG, fast alltså i positiv bemärkelse. Hon kom ut, världens härligaste lilla sorgebebis. Full av liv, glädje och bus.

I somras insåg jag att hon inte skulle vara liten för evigt. Då fick jag på nytt SORG i bröstet. Jag gladde mig så åt att ha fått uppleva sex härliga månader av hennes liv och att inse att jag en dag kommer att sluta amma henne gjorde mig otroligt tacksam och gråtmild.

Nu står jag inför faktumet att jag måste gå tillbaka till jobbet tidigare än beräknat för att ens ha chansen att få ha det kvar. Ännu en sorg, att den här eviga lördagen med LillaN plötsligt blivit söndag och snart är det dags att gå tillbaka till jobbet. Nu kommer Mannen äntligen få chans att vara med tösabiten och utveckla sin relation till henne. Det känns fantastiskt sorgligt bra.

Jag kommer ju över det, livet känns härligare än någonsin, men jag vill arbeta igenom det och inte lägga locket på. Så vad är ordet jag söker? Positiv SORG eller?

Känns ungefär så här

Tänk dig en varm sommardag. Du är lite stressad och tar några riktigt stora och hurtiga språng uppför en lång trappa. Tänk dig sen att du liksom stänger inne energin och mjölksyran som bildas i benen med en påsklämma så att den inte kan vädras ur. Samtidigt håller håller du andan.

Så instängt och panikartat känns det ungefär att ha RLS, restless legs. Lägg till att du dessutom är skittrött för det är just då, på kvällen eller mitt i natten, som det kommer. Man somnar av trötthet och vaknar inom en timme av att benen kryllar av elektricitet som inte går att vädra ur.

Jag tror jag går till doktorn och får medicin på måndag. Pallar inte mer som F brukar uttrycka det när hon är uppgiven och trött.

Pallar inte mer, härmas Cinks

fredag, oktober 23, 2009

Separationsångest

Varje gång jag tänker tanken hugger det till i mina känslor. Jag vill verkligen inte sluta amma. Just som det är nu ammar jag en gång på dagen och en gång på natten. Jag är rädd för att det är så lite att hon kommer att tappa intresse. Det är ju så underbart att ha henne nära på det viset. Och det är ju bara att fortsätta så länge hon vill. Hoppas bara att jag är redo när hon vill släppa taget.

"Sometimes it snows in april..." sjunger Cinks

Alla har sin historia

Hon satt, eller snarare halvlåg, i det fuktiga gräset en bit från cykelvägen. Jag kunde först inte urskilja vad det var jag såg men när jag kom närmare satt där en äldre kvinna i skinnbyxor. Likt en skalbagge på rygg försökte hon förgäves resa sig. Jag stannade med vagnen och vände mig mot henne.

"Behöver du hjälp?" ropade jag till henne samtidigt som tog några närmande steg. Stanken av alkohol slog emot mig på långt håll. Hon pep ynkligt och försökte resa sig igen. Svarta skinnbyxor fladdrade på två pinnsmala ben och en grå rand lös i det annars svartfärgade håret.

"Jag känner Jerry Williams" yrde hon och försökte resa sig igen. Jag sträckte mig efter henne men förstod snart att hon inte alls var kapabel att resa sig. Hon insisterade att få komma upp och pep "...men nu klarar jag det, nu klarar jag det, jag behöver ingen hjälp". Jag beordrade henne genast att sätta sig på rumpan men hon krängde som en ålandskryssare till höger och vänster och kom för några sekunder upp på fötter.

Tjong. Hon stöp okontrollerat i backen igen. Jag hade inte en chans att hålla emot. En annan tjej gick förbi och vi tittade på varandra och konstaterade att jo, här behövdes det hjälp. Jag slog numret till 112.

Sen satte jag mig ner och pratade med den ledsna och vilsna Fru Johansson. Hon pratade som en liten flicka, berättade sluddrigt att hennes man dött och att hon därför blivit alkoholist. Jag satte mig på huk och pratade med henne. Om varför hon ville ta livet av sig. Om hunden som hon tyckte så mycket om. Om sonen som var lång och vacker. Om drömmar. Och om varför hennes man plötsligt dött i hjärtinfarkt. De hade ju planer för livet, för ålderdomen.

Jag var ordentligt frusen och fötterna domnade innan de starka blåklädda herrarna som skulle hjälpa henne hem slutligen kom. Jag lämnade Fru Johansson sittande i gräset utan att ens säga hejdå. Hon skulle ändå inte komma ihåg mig, tänkte jag.

Tur ändå att det finns ett skyddsnät av människor som bryr sig. Man vet ju inte, en dag är det kanske jag som sitter aspackad i gräset i skinnbyxor och gråter. Då känns det ändå tryggt att veta det.

Ett människoöde bland andra, begrundar Cinks

måndag, oktober 19, 2009

Dagens outfit

Fortsätter att kopiera Majas rundvandring i 2000-talets klädmode.
Å tack för alla roliga uppslag!

Strumpor: svarta med pussmunnar på i olika färger. Åhléns -05

Byxor: crockerjeans utan stretch, lätt utsvängda och med ett hål på knät. JC -02

T-shirt: grå u-ringad topp med vit färgfläck. H&M -07

Tröja: vit munkjacka med lite marina detaljer. Butik på västkusten -09

Pinsamt ute! inser Cinks

Sex fantasier

Maja Gräddnos skrev lite komiskt en lista med sex fantasier och jag tror jag gör som hon:

1. Lagom mycket större hus med mer plats för lek, utklädning och rörelse

2. Världens godaste latte med en riktigt god vän. Utan barn, för omväxlings skull, för att kunna föra en vettig konversation utan ständiga avbrott.

3. Ny hipp garderob och nån som bara slänger allt det gamla som jag har och som jag helt enkelt inte har råd att hiva och förnya.

4. Att få uppleva första natten med Mannen igen!

5. Bryggbad med bastu en sen sommareftermiddag.

6. Spännande jobb med utmaningar - och en fetinglön

Usch...

...och för två nätter sen, då jag också fick sova rätt länge och bra, drömde jag att Xet skulle pussas.

Mitt i all förvirrning av tankar på ny situation och boende för honom skulle han fram och pussa mig på munnen. Är jag på nåt sätt rädd för att han ska göra försök att få mig tillbaka eller?

Jag var besvärad i drömmen och vände mig bort, tyckte mest han var knäpp och jag var allt annat än intresserad.

Not a chans in a lifetime! säger Cinks

Revansch

Kom plötsligt på att jag drömde inatt. Det tillhör inte vanligheterna eftersom jag nog inte hinner sova så länge att jag hinner börja drömma.

Men i natt var jag gravid igen och skulle föda. Eftersom förlossingen inte kom igång av sig själv skulle jag bli igångsatt. Igen. Neeej...

Minns att jag i drömmen sa till personalen att den här gången skulle jag minsann ta i för kung och fosterland och hålla ut i smärtan. Sen vände jag mig om och började gå i en lång korridor. Målmedveten och med knutna nävar.

Ovant...

Jajädrar i min låda!

Nu har Lilla N sovit två timmar i vagnen, promenad + sova ute, och sover fortfarande. Antingen fattade hon vinken igår eller så är hon heeeelt slut och orkar inte protestera. Kanske båda delarna. Jag passar på att njuta av lite fritid.

Barn gör som barn lär

Upprepade gånger har F sagt att när LillaN blir större ska hon bli skittaskig mot henne. "Varför?" har jag frågat henne, hon som är så himla omtänksam mot henne nu. "Varför?"

"Därför att syskon är taskiga mot varandra" har hon svarat och jag har rannsakat mig själv och tänkt på mig och min bror. Ja, visst kunde han vara taskig om jag som lillasyster satte mig upp mot honom för mycket men vi hade ju himla kul däremellan. Trots en viss dos av överbeskyddande och nedtryckande så hade vi det ändå rätt bra tillsammans när vi växte upp.

Men jag tror att jag har knäckt nöten. Hon har sen hon var fem år levt tillsammans med två bonusbröder som verkar ha gjort sitt bästa för att vara taskig mot henne. Lite mer taskig än vad som räknas som normalt syskon emellan om jag får tycka. Klart hon har lärt sig av det. Det har ju varit hennes verklighet så länge som hon kan minnas. Särskilt den ena brodern har varit pain in the... De har båda retat henne både fysiskt och verbalt.

Så hur vänder man trenden? Kommunikation såklart. Och håller tummarna för att det räcker!

Nya tag

I går kväll bestämde vi oss för att LillaN skulle somna själv. Vi låg båda bredvid henne i sängen och hon slängde sig av och an emellan oss i nära två timmar. Sen somnade hon och jag fick stoppa fingrarna i öronen för att kunna stänga ute hennes hulkande under ytterligare en timme.

Mannen hade det nog jobbigare än jag. Det brukar ju vara en av varje, en som fixar det och en som knappt står ut. Och det behöver inte nödvändigtvis vara samma person varje gång. Men den här gången tror jag att jag var den starkare av oss. Han var nära att ge upp flera gånger tror jag men vi höll ut och kämpade oss igenom hennes tårar, hulkningar, jämmer och skrik tillsammans. Kanske växte vi till och med av det. Han somnade rätt snabbt, som jag tror, precis som Liten, av utmattning.

Dessutom ammade jag henne bara en gång på natten, första gången hon vaknade efter skriket, cirka en timme efter att hon somnade. Nästa gång hon vaknade lyfte jag bara upp henne och vyssjade henne lite. Hon somnade direkt när jag lade ner henne igen emellan oss i sängen.

Men nu kommer den verkliga utmaningen, att vara ståndaktig så många kvällar som krävs för att det ska bli en trend. Jag tror vi klarar det. Klart vi klarar det *bara inte mina bröst sprängs innan dess*

Universum, sänd lite extra styrka tack! ber Cinks

fredag, oktober 09, 2009

Närvaro. Mindfullness.



Jag står i solen på gångvägen som leder bort från vårt hus.
Hennes avslappnade kind vilar emot min och hennes snusande
andetag fyller mitt öra och fortsätter in i hjärnan som i sin tur
sätter hjärtat i svaj.

Där står jag, mitt i världen, mitt i livet, mitt i en dröm som
plötsligt blev sann. Fem år av längtan, tårar, hopplöshet och
apati. Fem år av negativa besked, förbannelser över att behöva
Always och oförmåga att känna glädje i andras positiva besked.

Jag tar in henne där jag står. Hon är här nu och jag vill inte
missa en centimeter av henne. Allt vad jag förmår insuper jag
hennes doft, hennes ansiktskonturer och vinglätta andning.
Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, hur ett oväntat
plus på stickan knuffade oss in på ett nytt spår. Så fullkomligt
oplanerad och så utomjordiskt efterlängtad.

Och nu också älskad.
För den hon är och allt som hon betyder för oss.
Lycka.


Svajjigt

Jag är skitseg i benen efter dagens träning. Och då undrar jag varför Lilla N skiter hela tiden så jag måste gå ner för trappan stup i kvarten och byta på henne och sen upp igen.

"Man får det man klarar av", sa Cinks

Vägar som korsas

1985. Jag tränar en elitgrupp i artistisk gymnastik. Det är en härlig grupp om sju tjejer i tioårsåldern. En av tjejerna är glad, envis, stark, seg och stel som en oxe.

Tänk om jag hade vetat i vilket sammanhang våra vägar skulle korsar igen. Tjugofyra år senare. På en helt annan plats, i en helt annan stad. Att jag på träningsstället en höstig dag i oktober skulle lämna in min minsting på samma barnpassning som henne.

1990. Jag är på språkresa i södra Frankrike. Vi är en kvartett svenska tjejer som umgås och hittar på upptåg. Tre blonda och en brunett. Jag gillar Sandra mest, en av de blonda. Vi konnektade För första gången i mitt liv gråter jag när vi skiljs åt och ska åka hem. Vi träffas även sedan vi kommit hem trots att hon bor i de mest södra delarna av Sverige. Sen tappar vi kontakten, varför kommer jag inte längre ihåg.

Tänk om jag hade vetat i vilket sammanhang våra vägar skulle korsas igen. Nitton år senare. I ett helt annat land, i en helt annan stad. Att jag på träningsstället en höstig kväll i oktober skulle stöta på henne i receptionen.

"Får man önska vem jag stöter på härnäst?" undra Cinks nyfiket.
"Då vet jag redan vem jag skulle vilja att det är..."

Ny look. Igen.

Jag måste göra om toppbilden på min blogg. Den här orangesköna bilden är inte längre min återspegling. Nu behöver jag ha en tyngre färg, mer kontraster, större klarhet. Ja, jag tror jag håller på att växa mig stark igen. Och tro mig, all kraft kan komma att behövas framöver med tanke på vad vi har att vänta framöver... Den här gången ska jag faan inte bli överkörd.

Universum - gör mig stark, kvicktänkt och tydlig.
Hjälp mig att stå upp för mig själv och min familj!

Nytt ljud i skällan

För några veckor sen lånade vi hem en apparat för att få hjälp att kolla Fs blodsocker. Det är svindyrt med diabeteshjälpmedel och den här lilla mobiltelefonstora mojängen kostar som en bättre dressyrhäst. Med hjälp av en givare som sitter fast på magen kan hon få en trådlös trend på blodsockervärdet i kroppen och den trådlösa mätaren måste hon ha inom en räckvidd på 1,5 meter för att den ska kunna visa något värde.

Därför kändes det smått jobbigt när F igår ringer och säger "Mamma jag tror att jag har tappat mätaren..."

Shit tänker jag och resonerar på ett typiskt vuxet vis: Har vi försäkring som täcker? Vad ska jag säga till sjukhuset? Blir vi ersättningsskyld...och så vidare, ja du förstår.

En kvart senare står vi iallafall på skolan, nedslagna, eftersom F inte hittat mätaren vare sig på cykelvägen eller i någon av lokalerna som hon varit i. "Och du har kollat ordentligt i väskan" säger jag som ett sista halmstrå och utsätter mig för risken att bli ordenligt puckomammaförklarad.

Hon sticker ner handen i väskan och ett leende sprids över hennes ansikte. "Va, var den där?" utbrister jag. Hon drar upp det lilla svarta fodralet och knappar lite på den.

"Jag ligger på nio, om det kan pigga upp" skämtar F och ber leende alla om ursäkt för besväret. Hela historien slutar med skratt och lättade miner. Det hade blivit ett helt annat scenario om det hela hänt för ett år sen, det kan jag lova. Gråt. Hysteri. Hyperventilering. Handlingsförlamning.

Nu har jag en leende, rakryggad dotter framför mig. Fan, det tar sig alltså!
Slutet gott...

torsdag, oktober 08, 2009

Min mamma

Alldeles nyss ringde hon och bjöd in mig och LillaN på lek&lunch. Min mamma. Den mamma som jag önskade från Universum. En trelig tjej att umgås med på dagarna, en annan mammaledig mamma att utbyta erfarenheter med, prata med och smycka dagarna tillsammans med.

Ett tag tolkade jag det som om Universum missförstått mig och skickat fel mamma. Men så kom hon. Mycket enklare än jag föreställt mig. Kanske liknar vi varandra lite. Då vet man att det är rätt, eftersom jag inte tycker att jag är särskilt enkel. Men när det passar så passar det.

Så nu packar jag skötväskan och promenerar några kvarter bort.
Till min mamma.

Backlash

Jag visste det redan innan.
Hade sett ögonen, de svarta, uttryckslösa men samtidigt mycket talande ögonen som jag en gång kuvat mig inför och fortfarande till viss del och motsträvigt gör. Tonen i rösten, nedlåtande, försedd med gifttagg för att hugga vid minsta lilla felsägning eller osäkerhetssvacka.

Jag visste allt redan innan.
Hade listat ut vad som var på gång, precis som den gången då det var jag som blev utsatt för det. Hade till och med pratat med Mannen om det innan han sade det. Tur att det inte är jag som är huvudpersonen den här gången bara. En gång räcker. En gång och aldrig mer.

Jag ryser vid tanken och försöker låta tankarna glida av mig som om jag vore insmort med olja.

"Brr" sa Cinks

Fram och tillbaka

Jag samlar höstlöv i vackra färger och knipsar av rönnbärsklasar och bär hem. Av dem binder jag en vacker krans och hänger på ytterdörren. Det är inte så illa ställt med mig med andra ord. Jag har det allt rätt bra i vardagen och är nöjd över min kreativitet.

Sen städar jag. Tar mig tid till att samla ihop skräpet som är kvar på marken framför entrén; löv, några små paradisäpplen och rönnbärsris. Alltsammans slänger jag i det halvfulla pappersinsamlingskärlet.

Eh...okej?

Allt är kanske inte precis jämt rätt med mig ändå...

Ny station, förhoppningsvis inte samma destination...

För ungefär tio år sen rullar ett ganska tilltufsat snälltåg in på perrongen i landet IngenÅtervändo. Innan tåget ens stannat vinglar en mycket förvirrad och förblindad Resenär ner för tågtrappan och rusar över till andra sidan perrongen och kastar sig i sista sekunden in i ett X2000. Tåget rivstartar så passagerarna skakas om ordentligt och far iväg, i samma riktning som det andra kommit. Allt går så snabbt att ingen egentligen fattar vad som händer.

X2000-tåget ger sig ut på äventyr och mannen tycker det känns som om han njuter av utsikten och bekvämligheten för första gången i sitt liv. Snabbtåget ser ut glänsa mer än snälltåget, erbjuder mer comfort och större upplevelser. Det har visserligen äldre säten men har redan gått många, många erfarna mil, något som Resenären verkar uppskatta.

Det ser länge ut som om Resenären ska välja det här färdsättet för all framtid men plötsligt börjar han tycka att maten smakar illa ombord, att tåget kör fel väg och att sätena är obekväma.
Resenären bestämmer sig för att gå av vid nästa station. Han tillkallar konduktören för att delge sina planer och låter alla andra passagerare få ta del av hans missnöje och planer.

Förhoppningsvis ser han till att stanna där en stund, vid nästa station , kanske se sig om i världen, begrunda och upptäcka platsen han hamnat på innan han bestämmer sig för att ta tåget vidare.

To be continued...

Prägling

Över hela golvet ligger memorykort och pippipusseldelar. Jag sprider ibland ut bilderna och frågar Lilla N om hon kan hitta bilden på "Hässssten". Hon väljer då, med vilje eller slump, oftast ut just bilden på gunghästen bland fyra kort.

När vi går in i Fs rum pekar hon varje gång lika ivrigt, jazzar med rumpan och säger "Uh-uh-uh". Hon vill känna på käpphästarna som ligger undanstoppade överst på Fs bokhylla.

Ibland leker F krypleken med LillaN och då skrattar de tillsammans så det ekar i vårt lilla pappershus. F ställer sig på knäna, låtsas stegra och gnäggar ljudligt. LillaN är inte sämre utan står också på sina små knän och efterapande ylar som en liten kattunge.

"Mamma" sa F allvarligt till mig för en tid sen när jag entusiastiskt spände fast Lilla N i bilbarnstolen för att åka upp till stallet med båda tjejerna. "Mamma, jag tycker inte att hon ska åka med så mycket till stallet". Jag häpnade och frågade varför, trodde hon skulle tycka det var kul att ha lillasyster där. "Nä, för vet du, hon kan ju tröttna på hästar och det vill jag ju inte".

Troligt? Inte troligt.

Jonglering med liten bebis

Det är lite gnälligt på morgonkvisten. Fantasifulla mamman tänker att vi ska skoja till det lite för att lätta upp stämningen. Hon tänker då "bakåtkullerbytta" och med ett stort leende hivar hon upp Lilla N i luften ...utan att titta uppåt...och PANG - tjongar LillaNs huvud rakt upp i taklampan.

Skrik och tandagnisslan. Tröst. Det fick då verkligen inte den effekten som Mamman tänkt sig utan precis tvärt om. Fantasifulla mamman blir plötsligt Trötta mamman och skippar fler bra idéer på ett tag...

Ljus varehär!

Radion brusar tyst. Frukosten står fortfarande framme. Lampor lyser i hela huset även fast det blivit ljust ute. När jag gick upp i morse var det fortfarande mörkt. Vi hade en toppnotering på 04.50. Då är det inte konstigt att hjärnan inte riktigt funkar som jag är van vid.

Dags att gå på morgonens släckarrunda, sa Cinks

Oväntat fynd

När jag städar badrummet nu på morgonen hittar jag överdelen till bakpenseln som Mannen letade efter härom dagen. Under badrumsskåpet, längst in. Där ser man. Det hade jag aldrig kunnat gissa!

tisdag, oktober 06, 2009

Status

Livet med Lilla N har kommit nio månader framåt. Hon kommer också framåt i en rasande fart. Just nu sitter hon med lilla rumpan på skrivbordet framför mig och sover med huvudet lutandes i min famn. Hon är go, goare, goast den lilla.

Vanligtvis vaknar hon kring sex och då brukar Pappa gå upp med henne och sen leker de tills jag orkar vältra mig ur sängen vid halv sju. Hon är inte direkt nån frukostmänniska än utan tar nån tugga gröt med äppelmos innan det får vara bra.

Vi dukar undan när F och Mannen rusat åt varsitt håll, till skola och jobb. Sen är det dags för lite förmiddagsmellis som kan bestå av t ex lite smörgås och yoghurt. Efter det kränger jag på BBjörn och vi går en timmespromenad. När hon somnat lägger jag henne i vagnen.

Väl hemma igen är det lunch, potatis och lax med avocado eller kanske kyckling med grönsaker och quinoa. Hon gillar inte barnmatsburkar så jag fixar maten själv, det huset har att erbjuda, oftast samma som jag själv äter.

Sen leker vi lite grann, kanske träffar nån kompis eller går ut och gungar tills det är dags för amning och nästa sovperiod vid halv tre.

Efter middagen vid sex tappar vi upp ett skönt bad i lilla baljan och så får hon plaska och skratta bland bubblor och flaskor. Vi borstar tänderna och sen ammar jag henne till sömn och lägger henne i lilla spjälisen i hennes lila rum. Efter tjugo minuter vaknar hon och då ammar jag om henne och förhoppningsvis sover hon då sin första tretimmarsintervall. Jag ammar henne ungefär två gånger under natten och då klarar hon sig till morgonen. Jag har mer och mer börjat lägga henne på magen eftersom hon nu kan flytta sig och ändra läge som hon vill och det verkar hon gilla bättre än att ligga på rygg eller sidan.

Så ser vår dag ut i stora drag.

Cinks is back!

Hallå! Hej! Jag tror jag är tillbaka i bloggvärlden. Jag tror energin har återvänt och jag känner mig inte längre lika ledsen när jag sätter mig för att skriva som jag tidigare gjort. Jihooo!

lördag, juli 04, 2009

Inte så kaxig

Okej. Jag tar kanske inte så lätt på jobbsituationen som jag vill framställa det. Jag mår faktiskt riktigt illa av ovissheten. Bläilla.

Det kan också vara av att klockan snart är midnatt och att jag åt mycket tofuglass hos kompisarna ikväll.

Oavsett. Imorgon är en annan dag.

Hänger löst...

Det går apdåligt för företaget jag jobbar på. En tredjedel av alla anställda får gå, de flesta med omedelbar verkan.

Jag får vara kvar enligt sista samtalet med chefen. Dock har jag inte blivit lovad något egentligen och enligt källor hänger jag ryyyyysligt löst. Börja se dig om efter nåt nytt har jag fått som råd. Och det tänker jag absolut göra när tiden för min mammaledighets slut närmar sig. Just nu är det inte mycket jag kan göra utom att vara cool och ta tillvara den tiden jag har kvar som mammaledig, kanske för sista gången i mitt liv.

Det är som ett riktigt dåligt förhållande, det här jobbet. Jag har flera gånger tänkt säga upp mig självmant utan att ha nåt annat att gå till. Då förstår vem som helst att det suger. Men jag har inte riktigt vågat, varit rädd för att stå utan, har inte vågat kasta mig ut för att se vad annat som finns där ute. Nu får jag kanske foten i röven precis som jag en gång fick med Xet. Det förhållande vågade jag inte heller ta mig ur självmant. Och se vad mycket bra som kom ut av den separationen: jag träffade istället världens bästa man och fick världens finaste lilla jäntunge.

Tänk då vad mycket gott som kan komma ut av det här.
Så arbetsmarknad, se upp nästa höst, gör er beredd, för då kommer jag!

Halvårsrapport

Den lilla raringen är ett halvår nu. Hon väger två kilo mer än vad jag gjorde i samma ålder, ett kilo mer än sin syster och för övrigt lika mycket som storasyster gjorde när hon var tio månader. Hon är i högsta grad välmående med andra ord!

Vikt: 8400g
Längd: 67cm

Mat
Jag ammar henne fortfarande dygnet runt och vi ger henne smakportioner som glatt slinker ner. Potatis, ärta, morot, palsternacka, blomkål, broccoli och banan har hon blivit bjuden på hittills. Imorgon blir det majs och här framöver ska vi också införa kvällsgröt.

Motorik
Hon vänder sig sedan en månad tillbaka från mage till rygg men inte tvärt om. Hon sitter sen en vecka tillbaka själv på golvet men trillar emellanåt. Det senaste är att hon flaxar vilt med armarna och "spänner" sig.

Tal
...eller snarare joller kommer i intervaller. Hednä är det enda ord vi hittills uppfattat och barnspråkstolkare som vi är *yeah* vet vi att det betyder nåt i stil med att jag är hungrig och trött på hennes eget språk.

Humör
Hon skrattar medryckande åt hundar och barn, allra helst av den mindre storleken. Hon är oftast glad och med på bus men när hon är arg, ja, då är hon arg av det argaste slaget minsann. Det visar hon egentligen bara när hon åker bil, är riktigt hungrig/trött och på kvällen om det inte är jag som nattar.

Sömn
Jag börjar väl märka en viss "mognad" i sömnen. Det är absolut jag som ska lägga henne och den enda gång som hon har somnat av sig själv är som sagt lätträknad. En. Annars ammar jag henne och då går det på ungefär en halvtimme. Fram till för nån vecka sen somnade hon då först kring 20:30 och sov då först en 20-minutare innan det var dags att amma igen. Så höll jag på fram till 23-tiden. Senaste veckan har hon somnat mellan 20-21 och sovit en timme innan jag har behövt dutta med henne. På natten sover hon mellan 2-4 timmar och vill sedan ha mat. Vi får sova till mellan 07-08.30, det är lite olika.

torsdag, juni 25, 2009

Time flies...

Och jag hinner liksom inte blogga. Det är trist men sant. Har åtminstone inte prioriterat det som tidigare.

Men allt är bra vill jag förmedla. Så bra det kan bli med sönderhackad sömn och mininaps på dagen. Jag klagar inte, är mest förundrad över att jag fortfarande fungerar hyfsat.

N är sex månader snart. Har blivit riktigt duktig på att sitta själv och kryper in med knäna när hon ligger på mage. Hon är glad och lätt att vara med på dagen. Äter gör hon på nätterna.

Trött är jag idag så det blir inte mer än så.

Puss.

torsdag, maj 28, 2009

Pilates

Pilates is the shit!

Jag känner hur kroppen balanseras upp. Tillsammans med plankan som Gräddnosan så bussigt tipsade om ska det väl kunna hjälpa magmusklerna att förstå vilken väg de ska gå.

Ihop!

måndag, maj 25, 2009

Rullrull

Lilla N ligger med rumpan bar och rödrandigt på överkroppen på en gul filt i köket. Jag har just sett henne vända sig från mage till rygg, på riktigt så att säga. Hon gjorde ju det några gånger vid två månader också men sen dess har hon legat där vi lagt henne. Inte längre.

Nu rullar hon över på mage på en gång som hon hamnar på rygg. Jag har hennes iaktagande ögon på mig och glasskeden. Hon gnäller och vill ha uppmärksamhet. Så fort jag tittar på henne tystnar hon och ler.

Från rygg till mage dröjer nog. Än så länge vrider hon bara huvudet för att se sig omkring. Det ska bli spännande att se när hon fixar det också.

Lågfartsområde

Jag behöver åka och handla mat, målarfärg och hämta ut biobiljetter till F som ska på bio ikväll. Vill samtidigt titta på lite kläder och posta ett brev som legat i en månad.

Men jag tar mig inte för något alls. Sitter bara och lökar i köket och undrar hur jag ska få fart på mig.

Visst får man?

När man har varit duktig och ätit en ordenligt lunch så får man ta lite glass till dessert, eller hur? Oatlys mjölkfria med lite hallon, mums!

Åtgärd!

Sufar på hållainmagentrosor. Trött på att magmusklerna går ihop så långsamt har jag beslutat mig för att försöka ge dem lite hjälp på vägen.

Andra tips?

tisdag, maj 19, 2009

Putt, putt, putt....

Sa jag att vi har börjat med potatis-smakportioner? Och det funkar rätt bra faktiskt. Vi tar det lite lugnt så här i början. Jag har ju tänkt att amma rätt länge till om hon vill.

måndag, maj 18, 2009

Grymt stort Grattis!

Hipp, hipp hurraaaa till härliga och fantastiska Minksen som fyller år idag. Vi har följts åt i ungefär tjugofem händelserika år och det blir säkert femtio till. Minst! Tänk va me lika saker vi kommer att hinna med att göra/få/uppleva. höhö, det ser jag verkligen fram emot.

Största och varmaste kramarna och ett litet krya-på-dig

Från din i alla väder
Cinks

Inte än, inte rätt...

Jag skickade en önskan till universum för ett tag sen om en trevlig mamma att dela promenader och vardagligt bäbisprat med. Idag tog jag en promenad med en potentiell önskemamma. Jag var lite osäker innan och nu tror jag att jag vet att det inte är den jag önskat.

Förlåt, jag vet att jag också är lite av en krokodil just nu med stor bubblande mun och små öron men hon var om möjligt ännu mer av en kategorisk krokodil och väldigt bestämd i sina åsikter. Dessutom tyckte hon att sonen var väldigt jobbig som snabbt protesterade för än det ena, än det andra. Jag nojsade med N och hon säger lite pustigt och snörpigt "Är hon alltid sådär". "Ja" säger jag "det är hon för det mesta" och inse att vi har en riktigt fin och härlig relation N och jag.

Nä, de väninnor jag redan har är lååångt mycket mer i min smak, så att säga. Kanske är det så att jag bara ska se det tydligare. Kanske är det den gåvan som universum skickat till mig för länge sen. Eller så är det bara jag som har väldigt lite ork att ta in nya människor. Jag tror det första.

Det finns nog inte plats för fler väninnor i mitt liv just nu. Jag är ju egentligen så alldeles förträffligt nöjd med dem jag har och känner.

Så jag säger istället Tack för gåvan att hjälpa mig se det.
Amen.

torsdag, maj 14, 2009

Lilla fröken Kärlek!


Våg av kärlek

Lillflickan ligger och sparkar på köksbordet. Hon ler när hon ser mig och gör en lite tokig grimas, som för att få mig att le.

Jag är så förundrad och förälskad i det här lilla livet. Tänk att hon kom tillslut. Tänk att jag var nära att ge upp allt och så kom hon. Med sig tog hon så mycket generös kärlek som hon hjälper oss att sprida till nära och kära. Hon Är kärleken!

Jag vet att livet hade fortsatt även om hon inte kommit. Jag hade hittat andra glädjeämnen och jag hade lärt mig att leva med sorgen precis som jag lär mig att leva med andra erfarenheter. Så småningom hade smärtan släppt och glädjen tagit överhanden igen. Det vet jag för det är så jag fungerar.

Men nu har det gått snabbare att hitta kärleken igen och det är härligt att få svämma över i hjärtat när jag ser på henne.

Härligt är ordet!

S K I T

Näe. Orkar inte. Ögat gör ont igen. Så har det varit till och från ända sen november. Och nu är det tydligen dags för en Irit igen. Jag kan inte låta bli att bli ledsen långt in i själen, trots att jag vet att det bara är att droppa bort. Men jag orkar liksom inte jiddra med det där. Igen. Jaja...

Suck.

Vargen kommer?

Idel beröm för hög social kompetens, aktivitet på lektioner och förmåga att tillgodose sig kunskap. F log och sneglade på pappa genom hela utveckligssamtalet. Till och med gympaläraren som tidigare påpekat att hon maskar tyckte att det nu går bättre.

Något strul kunde vi inte se, förutom att det är lite allmänt rörigt i klassen, något som tydligen är vanligt just i sexan och sjuan. Jag sitter smått förvirrad och känner att stormvirvlarna som jag haft efter klassmamsträffen börjar lägga sig. Magkänslan säger till mig att chilla och det är såklart den jag ska gå efter.

Rabaldret som de pratade om och som fått en flicka att byta klass verkar inte ha påverkat F direkt. Hon ser glad ut. Glad. Och då är jag lugn. Min flicka behöver inte vara bäst. Jag tycker det är mycket viktigare att hon har hyfsat roligt och är just glad!

onsdag, maj 13, 2009

Urk

Jag sitter med gråt i kroppen. Lite sömn senaste nätterna vet jag ju är boven, då faller jag lättare och snabbare. Ska prova lägga N ifrån mig, hon är i en sån period nu att hon bara vill vara näranäranära, och lägga mig på spikmattan. Kanske kan endorfinerna puffa upp mig några pinnhål så jag klarar resten av dagen bättre än förmiddagen.

Växa upp

Bytte nyss blöjan på N och mitt i göromålet känner jag att Nä, jag kanske inte vill att N ska växa upp och gå i skolan här där vi bor. Jag vill flytta när hon kommer upp i skolåldern. Det dröjer sex år. Då är F arton och ska just till att gå ut gymnasiet. Det kan funka...

Stora barn, stora...

Hade samkväm i middagsform med några trevliga mammor från klassen igår kväll. Jag känner mig alltid lite som ett ufo eftersom jag iom tvåveckorsrutinerna med F inte har full koll på hennes veckor och vad som händer i skolan.

Trodde jag skulle känna mig stärkt och hoppfull efter dejten. Istället sitter jag och bar känner mig trött och det har inte bara att göra med att de gick närmare halv tolv och då hade jag suttit med en sovande bebis i famnen sen en timme tillbaka och frågande till om det är en bra skola hon går på eller om vi ska propsa på att byta.

Två av de andra tre tjejerna vantrivs och det är problem med än det ena, än det andra. Nu är det dessutom klart att en av dem ska byta skola, kan hända följer den andra tjejen med. Lite får jag ju höra av F men hon verkar i huvudsak trivas med lärarna och klassen med några undantag.

Usch, jag sitter med en klump i magen. Vad svårt det är att veta i förhand vad som blir bäst för barnen i efterhand. Livets gåta, liksom. Idag ska vi på utvecklingssamtal, vi får se vad det ger.

tisdag, maj 05, 2009

Mycke nu...

I förrgår natt drömde jag att Mannen fick tas in på sjukhus för mental utmattning. Det e mycke nu...

I natt var det inte mycket bättre. Eller vad sägs om drömmen:

Jag pratar med en mörkhyad hushållerska som lever som i fångenskap hos sin man. Hon misshandlas och övervakas med vapen. Just nu ligger han på en bänk i trädgården och snarkar."När som helst kan jag sjuta honom" säger hon till mig och tar vapnet, en gigantisk revolver, från sin sovande man, ställer sig bredbent över honom och riktar den mot hans huvud. "Men jag väljer att stanna kvar" säger hon och stoppar tillbaka vapnet innan han vaknar.

Vad kan det betyda måntro. Först fattade jag inget, yr som jag var mitt i natten. Sen tänkte jag att jag måste nog vara helt utpumpad som drömmer så här. Nu när jag skriver ner det känns det mer som om jag bearbetar mitt liv från förr. Känns som om jag håller på att släppa gammalt groll och ledsamheter och verkligen gå vidare.

Eller vad tror du, astakerstin? Om du hade drömt drömmen...?

söndag, april 26, 2009

Eh?

Sömndrucken som jag är blev jag minst sagt paff när jag efter kissebesöket torkade mig och fick rött på pappret. Så snopen att jag faktiskt höll på att trilla av tronen. Jag fattar ingenting och tar det imorgon. Nu ska jag strax få sova.

Hihi, hjärnnotering så jag inte glömmer: Mannen nojsar med N i sömnen och säger "Mm" med ljus röst, sätter sig upp i sängen bredvid mig och håller armarna i kors på bröstet som om han vyssjar N. Lägger sig sedan ner försiktigt, fortfarande kramandes om sin låtsasbebis.

Jag biter mig i läppen för att inte brista ut i ett vrålflabb ;-)

Mittinatten-monstret

Jag är hungrig. Typing. Klockan är ju mitt i natten och det är inte läge att äta. Jag får hålla ut, bara en kvart kvar till jag kan kolla F igen.

Hm...förtydligande

Jag var nog inte helt tydlig i mitt förra inlägg. Sorgen är egentligen inte störst över att jag blev snittad och att det var så N kom ut. Nej, det är snarare över att jag inte förberedde mig på rätt sätt, att jag redan innan allt satte igång hade tveksamheter kring om jag skulle orka.

Som man tänker så blir det. Hade jag haft ett nujädraremejskahärfödasbarn-mindset hade kanske allt gått annorlunda. Det är inget jag kan veta naturligtvis och ledsamheten hänger som AstaKerstin är inne på säkert ihop med tröttheten efter osovna nätter, för det är ju inget jag går och tänker på varje dag utan ibland när huvudet hänger och hjärnan är dizzy.

Klockan är nu 01.58 och jag är vaken en stund till för att kolla till F igen. Hon låg på 4,8 - ett värde som borde vara ok men jag vill se att hon inte sjunker mer innan jag kryper ner mellan varma lakan och sover ett par timmar till.

torsdag, april 23, 2009

Ifattsprungen

Tiden har hunnit ikapp mig. Ett stygn av ledsamhet över att N fick födas med snitt. Att jag inte orkade ända fram.

När jag födde F gick allt enligt regelboken. Det var först efteråt som jag liksom fethalkade ner i depressionsdiket. Därför var jag väl inte riktigt förberedd på att det kunde vara annorlunda den här gången. Men sett i backspegeln inser jag att jag redan låg i diket innan förlossningen ens kom igång.

Varför? Jo, därför att jag tydligen inte alls var rätt förberedd. Det svider lite när jag tänker på det. När jag i efterhand läser i min förlossningsplanering ser jag att jag har skrivit "rädd att jag inte ska orka" och inser jag att mitt mindset var helt ute i buschen och cyklade redan i förberedelserna.

Efter jag hade fått F ville jag ha "revansch" för att bevisa för mig själv att jag kunde må bra efter en förlossning, att jag tagit lärdom av att inte gå och må piss utan isåfall ta hjälp. Nu finns det delar inom mig som vill ta revansch igen. Att bevisa att jag visst pallar med smärtan och trycket som en förlossning innebär.

Men kära Cinks, säger jag till mig själv. Man kan inte komma ihåg allt. Och det viktiga var ju att N mådde bra. Jag satte hennes hälsa i första rummet och det vet jag att jag gjorde rätt i. Inte föda till vilket pris som helst vet jag att jag tänkte och allt gick ju så bra som det bara kan ha gjort, trots allt.

Jag vet att jag får känna efter, att jag får tänka hur det skulle kunna ha blivit om Om hade funnits, att jag till och med får vara lite ledsen. Jag vet samtidigt att det inte kommer att förändra något och jag vet att jag oavsett är en härlig människa.

Nu ska jag gå och ta upp den lilla älsklingen som sover i vagnen.
Amen.

Lågt blodtryck?

Inte ska det väl svindla för ögonen när man böjer sig ner och sen reser sig upp? Gång på gång? Hm...

tisdag, april 21, 2009

Tankar på mitt förra liv

Det är underligt vad många tankar som flödar genom huvudet under alla vakennätter. Jag har flera gånger hittat längtor efter väninnor från mitt förra liv, livet med Xet i den lilla byn utanför storstan.

Hörde att en ska gifta sig och att en annan jobbar nära där jag bor. Jag har sett framför mig hur jag besöker dem och känslan i kroppen är varm och go.

Kanske dags att slå dem en signal...

Om det var så lätt...

...att man bara kunde önska, då skulle jag:

på dagen Önska hur många barn till som helst!
på natten Tycka att det räcker och blir över som det är nu!

torsdag, april 16, 2009

Jodå...

Vi lever. Lever med en massa snor, hosta, rinnande, röda ögon och vakennätter. Vi är en barnfamilj helt enkelt och jag vet att det kunde varit värre. Men utan sömn på nätterna räcker inte riktigt energin.

Jag försöker ligga på spikmattan så ofta jag kan, den ger verkligen mer energi och ett klarare huvud. Men det räcker inte riktigt ända fram. Återkommer när vi har piggnat till igen.

tisdag, april 07, 2009

Ord i minuten

När jag var liten beundrade jag min mormor för att hon kunde skriva maskin utan att titta på tangentbordet. Klart imponerad tänkte jag att det måste vara snudd på omöjligt men bestämde mig samtidigt för att faktiskt lära mig det själv. Och nu kan jag det.

Gjorde därför ett lite roligt test som jag hittade på Finnjonnas sida.
46 ord i minuten - snabbt eller?


46 words

Speed test

Bara jag får vila lite...

Jag sitter i bilen och har just parkerat efter träningen. Solen värmer genom bilrutan och oplanerat stannar jag till, lutar mig tillbaka och tänker att "bara jag får vila lite..."

Jag går in och klär av mig i badrummet för att ta en dusch. De varma vattenstrålarna sköljer över mig och jag står alldeles för länge och tänker att "bara jag får vila lite..."

Jag kokar en solhavrelatte och sätter mig på trappen på baksidan och njuter i solen. Värmen är härlig och det kaffet smakar gott. Och jag tänker att "bara jag får vila lite..."

Snart en ny natt, ett nytt skådespeleri. Och inte har jag kunnat vila, inte ens lite. Och på nåt sätt går det ändå!

måndag, april 06, 2009

Loj eftermiddag

Idag snörde jag på mig bärsjalen som jag fått låna av snällMinksen och promenerade halvtimmen bort till öppna förskolan. Solen sken, Lilltokisen sov gott och blev inte alltför tung på vägen.

Vi kom hem igen kring två timmar senare och då var vi, eller åtminstone jag, alldeles slut och hela eftermiddagen har vi dåsat i soffan. Hoppashoppashoppas att kommande natt blir lite sovigare än tidigare nätter. I neeed it!

Tankar som far...

Jag tar ut en stol och hittar en strimma sol på framsidan som jag värmer mig i. All världens tankar far omkring.

Tänker på att jag trivs med tillvaron just nu. Jag har kommit till att trivas med mig själv och livet på ett sätt som jag inte tror att jag gjort nån gång tidigare. Som den helgjutna Stenbock jag är har jag alltid strävat efter något annat; ett mer stimulerande jobb, ett kärleksfullare förhållande, en slankare kropp, ett hippare hem, ett barn till...

Nu står jag här, visserligen med ett jobb som suger, ett hem i kaos, en kropp som tydligt tjallar om att jag varit gravid. Men jag trivs. Jag brukar säga till min man att jag har den grönaste gräsmattan. Och det är ju så det ska kännas! Innuti. För det är ju det som räknas.

fredag, april 03, 2009

Farfar och Lilla N

Lunchen igår var jättetrevlig. Farfar kom strax efter tolv och lämnade motsträvigt närmare halv fyra. N jollrade och dregglade på farfar om vartannat. Vi förde vuxensamtal om jobb *tack och lov för det ibland* däremellan och kunde konstatera att vi tänker väldigt lika och har samma insikt kring vissa saker.

Jag hoppas det blir fler luncher framöver. För bebisjoller i all ära...

Som om inte mjölkis vore nog

Nu har jag telefonnummret till min husläkare i handen. Elva-noll-noll öppnar telefontiden och då ska jag stå redo med siffrorna redan inknappade i den bärbara. Nu ska magen kollas minsann!

Ända sen magsjukan för ett par månader sen har systemet varit kajko. När jag äter blir det nästan som kramp i käkarna och ner i matstrupen. Det känns lite som om jag har bränt mig i strupen av nåt varmt eller att det fastnat äppelskal. Lite vasst och rivit på nåt sätt. Hua!

Kan det vara...
- irriterad mage & tarmar till följd av min ENORMA matkonsumtion senaste hungerveckorna? Mycket möjligt. Men nu kan jag absolut inte äta mycket längre, särskilt inte på kvällen och besvären kvarstår och isåfall why?

- för mycket kaffe? Knappast, va eller? Två koppar i veckan kan väl inte räknas som en hög konsumtion. Eller?

- envist magvirus? Mycket troligt, eftersom det kom efter magsjukan.

- otäck magbakterie? Hua, kan väl vara så men hoppas verkligen inte!

- celiaki, dvs glutenintolerans? Tja, alltså, det kan ju visa sig just vid gravidiet/amning och jag känner ju att magen blir tung och otäck när jag äter bröd. Men att både jag och Mannen skulle drabbats av det samtidigt verkar ju näst intill otroligt.

- mjölkallergi som minstingen? Lite intressant spaning är att magen inte har förändrats ett dyft av att jag undvikit mjölkprodukter senaste månaderna. Så det är inte mjölkallergi iallfall, rätt säker på det.

- för lite vätska? Kan absolut vara en del i problemet. Jag tror det är svårt att dricka nog när man ammar och jag vet att jag har varit lite dålig på det. Det känns liliiite bättre när jag dricker mycket men allt försvinner inte.

Skönt att ta tag i det iallfall. Jag behöver en bra och glad mage för att orka.

torsdag, april 02, 2009

Grusdamm och knopp

Jag går min dagliga runda i trädgården, svulten på grönska och knoppar efter vintern som gått. Tror att jag har spottat några tulpanblad. Knopparna har också vuxit på syrenen.

Pelargonerna beskar jag i förra veckan och nu återstår det att plantera om de gamla. Sen får jag se om jag får några fler Mårbacka eller om det bara är att gå och köpa nya i affären.

Uppfarten är nu dessutom rensopad från vintergrus. Sopade dessutom en liten bit ut på gatan. Och, ja, jag vet att jag får skylla mig själv om jag är trött sen... ;-)

Blänatt

Senaste dagarna har N sovit utan anmärkning på dagarna. Men nätterna har istället blivit en enda lång vakensvart ammningstunnel. Imorse var inte humöret nåt vidare dessutom, det fick nog hela familjen erfara... Och imorgon krashar jag väl igen om jag inte lyckas sova nån timme på eftermiddagen.

Tror att jag ska försöka sova i gästrummet i helgen och så får Mannen komma in till mig om N behöver ammas. Jag måste försöka få till några fler än en och en halv timmes sömn i streck om jag ska kunna fungera på dagarna.

Jag ska också köpa en babyvakt så jag kan röra mig fritt i huset när N ligger ute i vagnen och sover. Nu kan jag liksom nästan bara hänga kring hallen och köket för annars hör jag inte henne om hon vaknar. Det får bli morgondagens projekt.

Förresten så luktar det Grumme tvättsåpa här hemma nu. Golven i kök och hall är moppade. Och ja, jag vet att jag får skylla mig själv...

Inte nödbedd

Tre månader sen N föddes. Drygt. Det har varit lite tunnsått med besök av farmor och farfar tycker jag. En respektive en gång har de varit och hälsat på hittills.

Troligtvis har det inte alls att göra med att de inte vill, jag vet ju att de verkligen har längtat så efter den här lilla varelsen, men eftersom det inte är jag som är deras barn så blir det kanske inte lika naturligt som om de varit morfar och mormor, tänker jag. För mormor passar på att titta över lite nu och då, vilket är superduperjättehärligt! Men det är väl liksom lite lättare för henne, hon och jag känner ju varandra utan och innan och vet hur vi fungerar och vad vi kan förvänta oss av varandra.

Så jag tog iallfalll saken i egna händer och har nu bjudit in farfar på lunch idag. N sover i vagnen och jag hoppas hon vaknar glad och utvilad när han kommer, redo att bränna av några avväpnande leenden. Farfar är en himla mysig man så det kommer säkert att bli en jättetrevlig lunch.

Farmor har också fått en inbjudan men har inte hört av sig än men jag antar att det kommer, det med. Jag har sån himla tur med svärföräldrar.

Nu ska jag skära lite grönsaker och snart ska laxen in i ugnen.
God lunch på dig också!

lördag, mars 28, 2009

Mysdottern

Jag lade mig som sagt tidigt igår och somnade hårt. F blev kvar framför tv-n och hon kände sig nog lite ensam. Flera gånger vaknar jag av att hon lagt sig bredvid mig och gosar försiktigt.

Det är höjden av lycka!

Fridfull



Hon låg och sprattlade på golvet, först på rygg, sen på mage. Åt lite på hunden, gnällde och ville upp. Jag satte henne i mitt knä framför datorn. Plötsligt kändes hon väldigt lugn och när jag tittade till hade hon somnat.

Nu har hon sovit här en stund, vaknar säkert strax, men just nu har vi en väldigt fridfull stund.

fredag, mars 27, 2009

Uäk-natt

Veckan har gått i ett rasande tempo med träning, visiter hit och dit och pyssel hemma. Dessutom har Mannen jobbat sent alla dagar. Tror det var därför som jag inte pallade längre än till halv åtta igår.

Gick och nattammade N och somnade själv, vaknade med feber och värk i kroppen, yr och frånvarande, näsblod och illamående. N var astung varje gång jag tog upp henne och ammade under natten. Visste tillslut inte om det var nyss jag ammade eller om det var flera timmar sen.

Vaknade och gick upp vid sex, fortfarande illamående. Två alvedon senare mår jag lite bättre men är trött, så trött. Mannen är borta hela dagen och kommer först hem vid midnatt eller så. Undrar hur jag ska orka hålla mig upprätt hela dagen men det är klar att det går, det vet jag ju.

onsdag, mars 25, 2009

Liten nap i babysittern



De här stunderna blir allt mer ovanliga. Just nu råder lugn, vi får se hur länge det varar...

Utveckling x 2

Jag har en härlig tillvaro med två tjejer som exploderar av utveckling i sina människokroppar just nu.

12-åringen räknade imorse ut att hon fyller år om exakt nio månader. Hon fick färga håret mörkbrunt igår och i den nya luggfrisyren blev hon som en annan tjej. Lika söt och ögonen ännu mörkare bruna. Nu pratar vi hål i öronen. Jag har snart en tonåring i huset. Tjo!

Hon är äntligen mer medveten om att inte gå till skolan i skitigt hår och svettlukt under armarna. Hon reagerar om tröjan har en fläck och lägger den i tvättkorgen. Hepphepphepp! Och hon tycker till och med att det är ok att bära de lite, i hennes värld, obekväma tröjorna bara för att de passar och är fina.

Det pratas fjårtis hit och fjårtis dit, att vara eller inte vara, det är viktigt just nu. Vad som är fjårtis och vad som inte är fjårtis, om man vill tillhöra eller förkasta. Ögonen bär ett tjockare lager maskara och ibland har hon fandejshen i ansiktet, det är fjårtis, och jag låter henne testa denna värld så länge hon gör det snyggt och smakfullt. Hon är fantastisk, min lilla stora tjej!

3-månadersingen har allt svårare att komma till ro på dagen, det händer ju så mycket runtomkring och hon är rysligt lättväckt. Nätterna blir däremot allt bättre och inatt ammade jag henne 03 och sen 06, det tycker jag är alldeles förträffligt ok för att vara så liten.

På självaste 12-veckorsdagen fick vi det första gurglande skrattet och det är ju så härligt att man smälter. Hon har rullat från mage till rygg och får ibland tag i saker som hon försöker greppa. Allt ska in i munnen.

Jag tycker det är super att följa båda tjejernas utveckling i de olika stadier som de befinner sig i. Just nu känns det som om vi har flyt, det är coolt att känna så!

måndag, mars 23, 2009

Back on track

Efter en helg med en massa mysiga vänträffar softar nu N och jag i hemmets lugna vrå...en liten stund till. Sen är det dags att luncha med en väninna och hennes lilla. Kalendern börjar fyllas på och min utmaning är att inte få den överfull. Än så länge bara roliga saker så jag kör på :-)

torsdag, mars 19, 2009

Jag läste tidigare i nån klok mammablogg att bebisen sover bättre om hon inte får för mycket inputs under den vakna dagen. Det är nog därför som N sovit - eller rättare sagt vaknat - i entimmesintervaller under natten som var.

Eftersom hon inte hade mycket att sätta emot under gårdagen när hennes mamma hade bokat in varenda minut med nya inputs; gympa med andra bebisar, buss med konstiga ljud, tåg med utsikt som swishar förbi, nya människor med olika ansiktsuttryck, hiss med ovant buller.

Hon är därför helt klart förlåten för mammas uteblivna sömn. Tar veckans första uppiggande solhavrelatte istället och så går livet vidare.

onsdag, mars 18, 2009

Fullspäckat!

Vaknade strax före sju. Gick upp, fixade och åt frukost med Mannen. Packade skötväskan med blöjor och ombyten för en hel dag.

Strax efter tio gick jag ut i solen, mot träningslokalen. 45 minuter senare med svett som rann efter ryggen kom jag fram efter ömsom snabb gång, ömsom jogging. Gick direkt upp till salen för att prova på SATS Baby för första gången.

Passet var 50 minuter och jag som i min enfald trodde att vi skulle plocka äpplen och doppa tårna blev helt svettig av step och styrka. N tyckte det var mycket underligt med musiken och de andra barnen som hojtade lite då och då.

Därefter gick jag ner till affären för att köpa med mig nåt som skulle likna en rosa prinsesstårta till standardbesök på jobbet. Det blev kanelbullar och hopp om att jobbet skulle ha lite fantasi. Jag tog buss och t-bana in till stan och vidare 30 minuters promenad till kontoret.

Det blev ett glatt återseende och en snäll, sovande N i vagnen första timmen. Vi fikade och N fick present. Tack och lov hade jobbet rätt fantasi (fattas bara annat när man jobbar på reklambyrå!) och gillade den låtsasrosa tårtan. Sen väckte jag N så de fick kika på henne. Hon smajlade till killarna, snackade lite och tittade storögt på alla.

Jag blev kvar till halv fem, längre än jag tänkt. Det blev en 30-minuters promenad tillbaka till tåget och ett ivrigt skakande och sjungande SJ, SJ, gamle vän ungefär hundra gånger under 25 minuter långa resan hem.

Väl hemma damp vi ner i soffan och där blev vi sittande till halv åtta då jag gick och nattade N. Somnade själv såklart, ingen sömn är skönare än det första natta-slumret. Sen kom Mannen hem vid nio med en överraskning. Mjölkfri sorbet, tjoho!

Nu är hon halv elva, en snabb dusch och sen läggdags. Förhoppnings- och troligtvis träningsverk imorgon.

Reminder till mig själv, om jag ska orka framöver: En (1, uno, un, ein,) evenemang per dag hädanefter. Inte mer. Idag var ett undantag.

söndag, mars 15, 2009

Extramamma

Varje gång jag tittar till Lilla N som sover i vagnen har jag en svart skugga på fyra ben och svans efter mig. Hunden T måste också kolla läget och vill gärna försöka få in en liten beskyddande slick i ansiktet. Och när N skriker blir hon alldeles orolig och tittar på mig med ögon som säger "Snälla, snälla, snällaaa!"

Tröttast fick en vändning

Tredje dagen Mannen är borta. Femte kvällen. Igår var det tungt. Då vaknade jag med alldeles för lite sömn bakom ögonlocken och hela förmiddagen fick smaka på hur en tröttaste Cinks fungerar. Inte alls.

Men efter lunch fick jag äntligen den lilla att ligga still bredvid mig i soffan och tillsammans sov vi ett par timmar. Då blev plötsligt tillvaron ljusare. Luften utomhus doftade. Ögonen registrerade vad de såg. Jag vågade sätta mig bakom ratten och köra till föräldrarna.

Tänk vad några timmars sömn kan göra skillnad!

fredag, mars 13, 2009

Själens val

Det finns de som menar att ett barn väljer sina föräldrar. Och med mosters underbara ord klingande i öronen om något i stil med att F inte hade varit den hon är idag om hon inte haft dig som mamma börjar även jag att tro på att barnasjälen gör ett val innan den landar i en kropp någonstans på jorden.

Jag hade inte heller varit den jag är utan henne! Det låter kanske högtravande och självgott men jag tror vi är bra för varandra, F och jag. Hon lockar mig tillbaka till verkligheten när jag hamnar i min inre bubbla. Jag puffar på henne när hon är för hård mot sig själv. Och vi tycker mycket, mycket om varandra. Ovillkorligt.

Det har varit en utvecklande resa med F ända sen hon föddes. Många gånger har jag gråtit och bara önskat att hon var lättare att vara med. Mer solsken. Färre moln. Sen har jag tagit nya tag, tackat för hennes underbara personlighet som gör henne till den hon är, kavlat upp armarna och kämpat vidare.

Vår resa tillsammans går för varje år allt mer i medvind men det har långt ifrån alltid varit så. Vi har kämpat med i princip allt, från tandborstning till det sociala samspelet, från påklädning till positiv självkänsla, från att ta alvedon till att prata om känslor.

Nu har ytterligare en fantastisk liten individs själ landat i mitt liv och hjärta. Jag vet inte än helt säkert varför hon valde att hamna just här. Tiden kommer säkert att ge mig det svaret. Det känns iallfall underbart att det är så. Och jag är beredd. På att ge. Kämpa. Leva. Och älska. Ovillkorligt.

torsdag, mars 12, 2009

Chokladbollar

Jag bakade imorse. Ett helt lass med chokladbollar rullade i pärlsocker bakade jag och ställde i nya frysen. Nu har jag nästan ätit upp alla för jag är så himla trött att jag liksom inte orkar göra nåt annat än att äta chokladbollar.

Och nu sover Liten men jag är så trött att jag inte ens orkar passa på att gå och lägga mig.
Tuff shit!

tisdag, mars 10, 2009

Low priority

Snart har jag varit borta från jobbet i fyra månader. En enda gång har jag varit på besök och det var när pyret var ungefär en månad gammal. Dagen därpå blev både Mannen och jag magsjuka.

Jag skäms lite för att jag inte åkt in tidigare. Magsjukan tog visserligen rysligt på krafterna och förra veckan tampades vi ju med förkylningar för alla i familjen utom jag. Och jag kan villigt erkänna att jag hellre åker till en kompis och käkar lunch än att hälsa på jobbet.

Det skulle bli av imorgon hade jag tänkt. Men eftersom jag härjade omkring i stan idag så har jag meddelat att jag skjuter på det ytterligare några dagar och förmodligen blir det på måndag istället.

Jag ser fram emot det men det är ju inte så att jag prioriterar jobbet. Och jag tror jag vet varför...

Så bra på spa

"Du behöver komma iväg och koppla av" sa Mannen en dag. "Därför tänker jag bjuda dig på Spa på nya Clarion på tisdag. Du kan ta med dig en väninna".

Han är väl ändå den bästa Mannen man kan tänka sig och med en sån kommentar ligger han helt utan konkurrens etta på topplistan!

Så idag har jag och C simmat i utomhuspoolen på Hotel Clarions med utsikt över Stockholms hustak. Vi hade ju grym tur som dessutom fick njuta av ett vackert snöfall där vi låg och plaskade i det lite salta poolvattnet.

Efteråt åt vi lunch tillsammans. C bjöd den hungriga mammavargen på jättegod sushi.

Jag sov som ett litet barn på tåget hem.
Trött och glad.

Boob och PoP

Inte för att jag är mycket för märkeskläder. Funktion går före märke för min del. Men visst känns det lite extra trevligt att ha en skön och bekväm Boob-tröja och visst är Lillsötisen härlig i sitt rödrandiga.

måndag, mars 09, 2009

Japp mjölkis

Nu har vi det svart på vitt att Lillan är mjölkkänslig. Jag råkade ju som sagt få i mig mat med mjölk i och Mannen gav henne mjölk som jag tidigare frusit in i torsdags. Resultatet är nu en knölsprattlig liten tjej med lite blod i avföringen. Inte lika mycket som förut men defenitivt där! Då är det bara att fortsätta det mjölkfria då, på nåt sätt ändå skönt att veta att det är till nån nytta!

Humor à la Cinks

Måste bara lägga upp ett superskönt trolleritrick. Om du inte blir alltför lättgenerad så bara måste du kolla!

Jag är inte hälften så fascinerad av trolleritricket som jag är av hennes minspel och sköna moves. Nu övar jag trollkonster hemma med höga klackar och kortkjol *hehe*

Obs! Ha ljudet på!

Namnval

Idag slog det mig plötsligt att vår lilla toksötis faktiskt hade passat att heta Asta - ett namn som jag tidigare bara fnyst åt. Nåja, något namnbyte blir det inte tal om. Man byter liksom inte namn på barn bara sådär och hon passar allt att heta det hon heter också. Men ändå, tänk vad det kan svänga fort!

Norpis fyller tio veckor



Hon är för det mesta en lättsam, nöjd och glad tjej. Vaknar oftast med ett leende efter att hon har sovit, oavsett om det har varit en timme eller två minuter.

Nu börjar det komma fler och längre ljud och vi väntar och längtar fortfarande efter de kluckande skratten som nog dröjer nån vecka till.

Mannen frågade mig imorse om jag tyckte att den första spädbarnstiden gick för fort. Men nä, jag ser så mycket fram emot allt som kommer. Och med tolvåringens facit i hand så vet jag ju att varje ålder har sin charm och det blir bara bättre och bättre!

Gnägg eller?

Eftersom jag käkar mjölkfritt så blir det en och annan Solhavrelatte med en och annan mjölkfri chokladbit till, härligt till förmiddagsfikat.

Smaken är det absolut inget fel på. Jag har ju inget val. Med tillräckligt mycket kardemumma så slinker alternativlatten ner utan problem. Men nu börjar tarmarna krångla och jag har svårt att komma på om det är kaffet eller havremjölken...eller nåt annat. För är det inte så att havre i sig är lite lösande...?



Igår råkade jag dock både äta leverpastej med mjölkprotein och havreknäcke med vassle och idag troligtvis en macka med ost. Shit tjenare, no mindfullness här inte för varken jag eller Mannen kan exakt komma ihåg om det var ost på mackan eller inte...

Nåja, det är ju bara att kämpa vidare.

Lite fritid...eller?

Efter frukost somnade N i babysittern och det gav mig lite tid till att bygga ett förslag till hemsida till Mannens företag.

Är det fritid? Jo, in a way...eftersom jag har jobbet lite som hobby också och det är ju bra att jag har lite uppdrag så jag kan hålla mig i form och kunskapen fräsh under föräldraledigheten. Vem vet hur det ser ut på arbetsmarknaden när jag ska tillbaka in i jobbkarusellen.

Åh, nu när jag tänker på det så tycker jag det är ännu skönare att vara hemma!

Ny kyl och frys

Vi bestämde oss tillslut för att inte vänta på att den hudfärgade kylen och frysen från 1984 skulle gå sönder. Efter fem års velande om färg, form och storlek så kommer nu våra nya Electrolux om cirka en halvtimme och till kvällen bör de kunna vara installerade.

Tjo!

Mod

Mod är mitt senaste ord. Mod, sinnesnärvaro och uthållighet. Hur hade jag annars vågat och kommit på att lägga ner N i spjälisen igår utan att hon ens blundade istället för att amma henne till sömns? Risken fanns ju att hon skulle vakna upp och så fick vi börja om från början igen.

Så efter att speldosan snurrat sista varvet tog jag inte upp henne utan släckte och lade handen lätt på hennes mage och det var så rysligt näranära att hon somnade av sig själv. Men när jag försökte ta bort handen så vaknade hon till.

Efter lite mjölk så kunde jag lägga henne igen och då somnade hon in själv. Jag tror det är medicinen för att få sova ända fram till fyra som hon då gjorde. Det gjorde däremot inte jag, ovan som jag är över att få sova mer än tre timmar. Men håller den längre sovtiden i sig så kommer jag säkert att sova bättre och bättre jag med.

torsdag, mars 05, 2009

Första träningspasset

Halv elva kom bästamostern för att ta N medan jag fick röra på mig i skogen. Vilken tur jag hade då, dels att hon kunde komma, att hon ville komma och dels att solen sken så vackert vårigt just idag.

Allt gick bra. Lilla N uppförde sig ungefär som hon brukar, gillade vagnläget halvvägs och skrek andra halvan. Bästamostern uppförde sig exemplariskt som barnvakt, utrustad med leenden, fantasi och en ängels tålamod, och jag kände mig så trygg med N i hennes varma famn.

Vi har lovat att göra om det snart, snart igen.
Mmmm....

Och vad gäller träningen så halkade jag runt i 3,5km spåret. Bitvis joggade jag faktiskt, kroppen bara ropade efter det och så länge det kändes skönt gjorde jag det. När jag kände att det blev tungt i ärret saktade jag av och gick. Sen hann jag stretcha och även köra några solhälsningar.

Hoppashoppas jag får träningsvärk imorgon!

Skrikig första halvlek

Jag ville gärna åka och titta på F när hon red ikväll. Det var länge sen, jag har ännu inte sett en ridning sen N kom. Mannen tyckte det var en bra idé, det var dags för honom att ta ytterligare ett steg i känslan av att vara förälder.

Han tog ryggsäcken och Lilla N i vagnen för att gå och handla. Efter en halvtimme när de gick in i affären tog hon till stora pipan och det var bara för Mannen att knalla hem igen. Oroligt hade han tittat sig omkring om folk skulle tycka det var konstigt att han gick med en gallskrikande bebis i vagnen i mörkret.

I 45 minuter hade hon gallskrikigt sen. "Jag var nära att själv börja gråta" sa han trött när jag kom tillbaka från ridningen efter två och en halv timme. Och jag förstår honom. Fem minuters intensivt hypervrål räcker för att jag ska börja darra och skälva i kroppen av obehag.

Tillslut somnade hon i hans famn, näranära hud mot hud. Och där har hon legat och hulkat sen dess. Hon har just tagit ytterligare ett steg ut i den stora vida världen, en värld där mammas bröst inte alltid finns på en armslängds avstånd.

Eloge till Mannen som inte bannade situationen och aldrig mer ville göra om det. Nä, min bästeguldman sade istället "å nästa gång ska jag ta ut mjölk ur frysen innan vi går och handlar och inte när vi kommit hem, det tog alldeles för lång tid att tina den".

Det här kommer att gå bra, jag bara vet det!

onsdag, mars 04, 2009

Min alldeles egen Tivoli

I fyra år har jag längtat efter en Tivoli. För ett par veckor sen slog vi till och nu står den och ger ett alldeles förträffligt ljud i vårt kök.

Lätt och lagom

På mornarna brukar Lilla N fixa att somna av sig själv. Det ger mig en liten tidsfrist att göra vad jag vill på. Stunden brukar vara allt mellan två minuter och upp till en timme.

Just nu ligger hon i babysittern med den gröna filten om sig, den som hon hade redan från BB och som liksom är hennes. Annars är ju somnaifamnenlitehursomhelst en oftast gångbar variation, som på bilden här, tagen i helgen.


Lovsång till bästaväninnorna

Tänk att de vill ha mig, mina väninnor. Jag är så ödmjukt lycklig över det. Jag har inte så stor kvantitet på bästabästa väninnor, men däremot kvalité. De jag har är verkligen de Bästa av de Bästa!

Nu känns det som om jag har försummat dem i så många år av olika anledningar och plötsligt finns jag där igen - och är välkommen tillbaka in med öppna armar. Det är faktiskt helt fantastiskt och jag sade det förundrat till Mannen idag.

Som i förra veckan då jag fick bjuda C på lunch och vi hann med en massa måbrasnack. Och en kväll åkte jag till A och åt mysmiddag med deras familj, inbjudan som om jag var en i familjen. Och som imorgon, då är jag inbjuden till S på lunch. Och på lördag eller söndag rå då jag träffar M med familj som jag bara inte kan få för mycket av.

Jag är lyckligt lottad, helt enkelt! Jädraremig i min låda!

tisdag, mars 03, 2009

Greppar läget

Det händer saker under ovädersveckorna. Det är ju tydligen därför det stormar, för att bebisen blir alldeles förvirrad och orolig över allt nytt som händer i kroppen.

Precis nu i dagarna har vi till exempel fått se en ny, mer medveten jagskaförsökanå eller jagskaförsökatatagi blick.

Jajädrar, som man säger, det går fort i hockey!

fredag, februari 27, 2009

Trist insikt

Nä, fy vad jag tycker att min blogg blivit trist och sparsmakad. Inser att jag själv tycker det varje gång jag loggar in. Trist och tråkigt skriven. Trist och utan vettigt innehåll.

Jag måste nog ta mig en funderare på om och isåfall hur jag vill förändra den. Eller lägga ner men det tror jag inte. Men nåt ska förändras, jag om nån måste ju gilla det jag gör, det är ju för min egen skull jag skriver!

Stormens öga

Och så fortsatte kvällen i samma refräng som på eftermiddagen. Knorr och skrik. Nån middag han inte bli lagad till F innan hon for till stallet, ja, inte till nån annan i familjen heller.

Medan F sadlade och red öronabakåthästen handlade jag och Mannen på Stora Köpcentret. I tio minuter gick det bra sen ville N inte längre. Inte alls. Hon gallskrek - sov - gallskrek - sov till klockan tolv när hon äntligen föll i sömn.

Och sov rekordlånga fyra och en halv timme!

Tre steg framåt och två tillbaka som sagt.

Nu sover hon bara i min famn, i min famn, i min famn. Hostar, nyser och rosslar om vartannat. Vi tar det lugnt. Det får väl vara så några dagar nu tills ovädret drar förbi och förkylningen lägger sig.

torsdag, februari 26, 2009

Trött, tröttare, LillaN...

Sov då, mitt hjärta. Sooooov. Både du och mamma är eftermiddagströtta. Och varma. Och mätta. Men bara du är snorig och behöver sömnen.

Okej, då går vi väl ut och drar vagn igen då...

onsdag, februari 25, 2009

Sneglar på träningsschemat

Hej, hej sportlov!

I tisdags åkte jag både iskana och pulka med F. Det var superkul men jag kände ibland hur det drog till i ärret. De obefintliga magmusklerna kunde inte heller hålla emot som de tidigare kunnat.

Det börjar bli dags att komma igång med träning, för min skull, för min orks skull. Jag känner mig stark nog att börja kika på träningspass på SATS och i mitten av mars tinas mitt kort upp och då är det bara att gå!

På onsdagar har de SatsBaby och det ska jag nog börja med. Sen ökar jag upp med tisdagar då Mannen är hemma med SatsCore och gör de övningar jag kan.

Redan nästa vecka har jag tänkt sparka igång mig med en powerwalk i spåret, yoga, spikmatta och sen en skön dusch - allt under det att min snälla moster kommer och vallar vagnen med Liten i.

Mer mjölkfritt

Läkarbesök med N idag och jag fick rådet att fortsätta med mjölkfritt ytterligare en tid för att se om det gör skillnad. Prover ger inget tillförlitligt resultat utan det är bara mitt uteslutande som kan visa om N är känslig mot mjölkprotein eller inte.

Ni som har erfarenhet, vet ni om man bör undvika ägg också? Har inte läst det någonstans men hörde nån som sade nåt om det. Isåfall får jag nog börja om...

Förkylningstider

Mannen och F snorar ikapp. Nätterna är fyllda av snörvlande snarkningar. Lill-norpan har börjat hosta och är täppt lite nu och då. Tumme för att hon och jag klarar oss från förkylning!

söndag, februari 22, 2009

That's me!



Tog några knasbilder när jag var ute med vagnen härom dagen. Bland annat den här på mig.

Re-la-la-laxa



Också en sovställning!

Chokladigt rekord

En sats chokladbollar på tre dagar - det måste vara mitt mumselimumsigaste rekord! Och inga prickar på N har visat sig. Kanske kan utesluta allergi mot choklad med andra ord.

Tur att jag testade!

Drömsk affirmation

Mannen affirmerade det han ville ha med synliga lappar utspridda i huset för ungefär ett år sen. En snabb bil. Tid att sitta på en stubbe i skogen och tända trangiaköket. En semester på Hawaii.

Han tror som jag stenhårt på att som man tänker, så blir det, förr eller senare.

Idag kom han hemlighetsfullt och visade upp en av lapparna som han hittat. På den står det "Kom till pappa!"

Vi bara log mot varandra. Ord kändes överflödiga...

Uppsnuttad

Hon vill inte sova och framförallt inte ligga själv. Hon vill inte ta napp. Allt som gäller just nu är att snutta. Som en värmesökande skudmisil känner hon av så snart jag lyckas lirka mig lös och dra upp tröjan. Det är bara att ta fram den igen. Jäklar va trötta boobsen blir!

Det är en utvecklingsfas, I know, och det gäller att komma ihåg att hålla ut för det kommer snart en ny solskensperiod.

Tills dess får jag hjälpligt försöka blogga med vänsterhanden och pausa hennes snuttande så ofta det går. Och allt går ju bara man vill!

Mjölkfritt it is

Provet på spädisar för att konstatera mjölkallergi är inte tillförlitligt. Därför kör vi nu på rekommendation av bvc-läkaren mjölkfritt i tio dagar till en början.

Det är inte svårt direkt, iallafall inte när man är hemma. Ute på fikahak och hos vänner blir man ju alltid lite mer misstänksam. Och finns det inget att äta kan det lätt bli panik för ett hungermonster som jag.

Det är svårt att säga om det blivit nån skillnad på de här fyra dagarna som gått hittills. Allt kan ju vara ett rent sammanträffande. Blodet i bajset har försvunnit iallafall. Prickarna är borta. Sömnen är kanske något jämnare fram till idag då plötsligt ingenting är bra**. Amningen har varit lugnare också fram till idag då det har sparkats och knölats rejält.

Men vi kör på. I kväll kommer F hem, goa, stora, härliga F. Nästa vecka ska vi ha sportlov, för första gången en hel vecka tillsammans!


**Den åskiga perioden vecka 8-9 har just börjat...

onsdag, februari 18, 2009

Minnen som rör till det

Hela lördagsförmiddagen sitter Mannen och jag och tittar på film från när F var liten. Tufft av honom att se X:et, mig och F tillsammans. Grymtningarna som Mannen riktar till X:et tar jag ingen notis om, det är helt okej under omständigheterna.

Jag ser plötsligt F med helt andra ögon. Ser en otroligt söt och mycket klok liten tjej som ler och utvecklas allt eftersom filmen går. Jag blir alldeles upprymd och mer än en gång fylls mina ögon av kärlekstårar. Min underbara, underbara stora tjej!

Filmen är slut. Hjärnan befinner sig fortfarande tolv år bakåt i tiden. Jag börjar plötsligt kalla N för F. Kulmen kommer ändå när jag ropar X:ets namn till Mannen, högt och ljudligt uppför trappen. "Freeeeedriiiik!" Jag hör mig själv samtidigt som jag ropar, det låter helt fel och det är liksom för sent att ta det tillbaka. "Sa du Fredrik?" hör jag Mannen kommentera frågande uppifrån. "Ja, det gjorde jag" kan jag bara konstatera "ja, det gjorde jag faktiskt...".

Jag känner mig plötsligt lite yr och dagsvill.

Egentligen

Jag har mest bara gjort korta inlägg om problem hemma i lyan. Låter kanske som om vardagen bara är ett enda stort jobb men så är det absolut inte.

N är en härlig tjej med kort uthållighet. När hon är glad är hon det intensivt och ler med hela ansiktet. Ögonen spelar och hon ser sådär härligt sprallig ut. Vi bara dör! Sen blir hon otålig och det går snabbt över till häftig demonstration av att hon inte vill vara där hon är längre. Då nån tar upp henne blir allt bra igen.

Vi har det kanon om dagarna. Hon somnar av sig själv på förmiddagarna, antingen med mig bredvid sig eller i babysittern. I vagnen och i bilen kan hon inte heller hålla ögonen öppna och även om hon ibland protesterar vilt först lugnar hon ner sig snabbt och tittar på mig med blå ögon. Både sjalen och babybjörnen funkar fint och hon tycker om att bli runtdansad i den.

Kvällarna är ett äventyr som ibland sovs bort och ibland fylls med skrik, vi vet aldrig vilket det kommer att bli. Men hon är söt och go hela tiden ändå. Så enormt jädra stort älskad att det liksom inte finns något slut.

Och Mannen och jag börjar äntligen förstå att vi faktiskt är föräldrar!

Testing - etta, tvåa, trea...

Vi har tampats med en körig spädbarnsmage senaste dagarna. Nätterna har varit värst med skrik, knöl och bök. Lilla N vill amma men bara sliter och drar i bröstet samtidigt som hon krumbuktar sig och stönar. Ont? Vill tro det, stackersen...

På bvc visade det sig att hon går upp i vikt som vanligt, ca 200g i veckan, men de små blodstänken i avföringen fick läkaren att skriva en remiss till barnläkaren. "Det kan vara att hon är lactoskänslig"** sade barnmorskan. "Aha" tänkte jag "då provar jag genast med att utesluta lactos". När jag läst runt lite på The Internet så inser jag att det felaktigt inte bara är lactos utan mjölkprodukter helt och hållet. Och ikväll ska jag bort så det får bli att jag börjar imorgon men trappar ner redan idag. Det blir ju inte lätt såklart men blir det fler sovtimmar så är det självklart värt det!

** tydligen ganska ovanligt tvärtom vad man hör. Typ en på 40 som är känsliga. Kan ju hålla tummarna att N inte är en av dem utan bara ytterligare en av många, många perioder som vi går igenom

tisdag, februari 10, 2009

Prickis

Lillsmulan är knottrig över hela kroppen. Inte supermycket men tillräckligt för att bvc kunde konstatera att det inte är bara hormonprickar. Nej, det är troligtvis något jag ätit - men vad sjuttsiken då?

måndag, februari 09, 2009

Tårar

Grät idag över att livet ibland är så oförutsägbart.
Grät över liv som ibland blir alldeles, alldeles för korta...

Var försiktig med vad du önskar dig

Napp - detta omstridda ämne.

Jag önskade tidigare att N inte skulle bli lika sugtokig i nappen som storasyster F. Det kändes verkligen som ett misslyckande och kapitulerande att vi introducerade napp när N bara var två veckor gammal.

Men önskan har slagit in. Hon blir tokgalen när vi försöker med napp för att jag ska få amningsvila och skriker som besatt. Två olika typer har vi provat, hon ogillar båda lika mycket. Ingen vila alltså, bara att amma på.

Där fick jag!

40-talist-ligist

Det rådde fullständigt kaos på parkeringsplatsen utanför sjukhuset i förra veckan. Mannen och jag satt i bilen och såg en tjej komma långt bortifrån och ställde oss och väntade. När hon närmade sig utbytte vi blickar och leenden som sade att vi kunde ta platsen.

Framför oss stod en bil som väntade på en annan plats. När det visade sig att den platsen inte skulle bli ledig satsade han på vår förväntade plats istället.

Jag klev ur bilden och ställde mig på platsen för att ingen annan skulle tro att den var ledig. Döm om min förvåning när bilen framför då utan pardon trängbackade undan vår bil och rivstartade mot mig som stod på den nu lediga platsen. Det var isigt på parkeringen och ändå rivstartarde bilen och körde rakt mot mig!

Sen klev en man i 65-årsåldern och hans pälsprydda förnäma fru ur bilen och skrek åt mig att det var hans plats och att han minsann sett den först och att han faktiskt skulle ha den. I nästa andetag sade han "Ja, det är ju så ont om platser här".

Jag protesterade och menade att han faktiskt hade ämnat att ta en annan plats som nu inte råkade bli ledig. Så var det inte alls, hytte mannen som fortsatte att domdera och argskrika.

"Du behöver väl inte låta så förbannad för det" svarade jag då lite provocerande. "Det gör jag inte" skällde han. Jag brydde mig inte vidare, han var inte värd att argumentera med. Jag flinade istället, skakade på huvudet och gick till vår bil. Vi hittade en annan plats, utan att bli halvt ihjälkörda.

Jag bara undrar - hur tänker man när man satsar på att skrämma en tjej som kunde ha varit hans dotter? Ursäkta mig - men jädra Pucko!

Glömde allt!

Var på återkontroll på mvc i veckan som var. Pratade med en väldigt stressad men trevlig läkare. Glömde i farten precis alla frågor!

Jag som skulle fråga om rörelse och träning, hur snabbt man kan komma igång efter ett snitt, hur och vad man lämpligast börjar med, om sex och allt annat som har med att få jorden att börja snurra igen. Men jag glömde allt!

Nån som har några tips till mig? Det har gått några dagar över sex veckor nu, får jag börja träna magen? Mina hållainmagen-trosor har iofs haft förundransvärd effekt men det är ju inte bara utseendet som räknas, det är ju styrkan också.

Yoga?

Jädra RLS

"Regelbundna sömntider" står det som självhjälp för att stävja RLS (som tyvärr kommit tillbaka efter att ha varit borta en månad).

Försök med det med en sex veckors bebis!

Jag kan förstå...

"Skaka inte ditt barn" står det i stor varningstext i broschyren från Bvc. Jag undrar, hur är det med att bita sitt barn...går det bra?

För i förrgår kväll hade vi en såndärn orolig kväll när N bara inte skulle sova. Jag gjorde kanske misstaget av trötthet att försöka lägga henne för tidigt, redan vid tio-tiden. Men när klockan passerade tolv och hon fortfarande bara jamsade vid bröstet utan att egentligen uträtta något annat än att ha sönder mig så började tålamodet tryta.

Vi gick upp i vardagsrummet för att F och Mannen skulle kunna få sova ostört *eh? i ett pappershus? knappast men det är tanken som räknas va...*

Jag fortsatte amma och när hon plötsligt bet till och kastade huvudet bakåt så bet jag spontant tillbaka i hennes arm. Frustrerad. Instinktivt. Inte hårt såklart utan tog egentligen bara armen i munnen. Men att ens göra det.

Tack och lov så finns ju spärren där som inte skulle tillåta något mer våldsamt än så. Men visst kan man stundom förstå söndertrötta föräldrar som i ren vanmakt skakar sitt barn i försök att få det tyst.

Nä, då är det givetvis bättre som Fibula gjorde, när man bara inte orkar mer, lade bebisen på sängen och en kudde över örat själv och lät barnet skrika sig till sömns. Det tar nog igen skada av mer än möjligtvis mammas hjärta!

Sjalrapport

Tar en förmiddagsfika med N sovandes i sjalen. Pausar från att sicksacka kanterna på våra egenhändigt tillklippta skötlappar i frotté.

Läste på Fibulas blogg om vikten av att inte ge bebisen för mycket intryck såhär första tiden och hur viktiga sömntimmarna är så jag ska försöka sjala oftare med henne. Fick låna en hug-a-bub av Minks och nu har N sovit flera gånger i den. Gissar att det tar ett tag att vänja in henne vid den innan hon helt och hållet accepterar den.

När jag är själv och när hon är orolig så kränger jag på BabyBjörn istället, den kan jag ju få på mig med en hand samtidigt som jag håller i henne men den får jag också snabbare ont av. Ringsjalen som jag har sen tidigare fattar jag inte hur jag ska använda så den ligger i garderoben.

fredag, februari 06, 2009

Ny och gammal



Nittio år skiljer mellan dem.

Handen som upplevt världens alla skiftningar.
Höst, vår, krig, fred, glädje och sorg.

och

Handen som utforskar livet för första gången.
Nallen, håret, handduken, grodan och systers hand.

Idag träffades de för första gången.
LillaN och gammelgammelmorfar. Underbart!

Mardröm - jovars...

Jag grät när jag vaknade. På riktigt alltså. Ögonen var blöta av tårar och jag var bedrövad.

I drömmen skulle jag äta upp (!) LillaN. Hon var en liten kanin som låg färdiglagad i aluminiumfolie, jättesöt och go sådär som en mjukiskanin är, men toppad med paprika och andra grönsaker. När jag skulle lägga henne på tallriken för att äta upp henne började jag istället gråta och vägrade att äta henne. "Nä, jag kan inte äta henne" grät jag, "jag tar med henne hem" sade jag.

Och sen vaknade jag.
Hua...

onsdag, februari 04, 2009

Recension Spikmatta

Det tog emot att lägga sig på den första gången därför att jag trodde det skulle göra rysligt ont.

Behagligt var det inte första gången, rent fysiskt. Men jag upptäckte däremot att jag fick en djup och bra andning. Obehaget av piggarna satt i mer eller mindre hela tiden men var bara besvärligt första minutrarna. Somnade och snarkade högljutt i en och en halv timme.

Andra gången längtade jag nästan till att ligga på mattan. Jag låg tjugo minuter och hela tiden vid medvetande och kände hur kroppen kunde slappna av.

Tredje gången samma sak, längtan. Troligtvis hjärnans belöningssystem som minns endorfin-påslaget och ser fram emot att få det igen. Sov en timme, sov mycket gott och drömde om att jag försökte se om det blivit märken på ryggen.

Piggarna känns lite extra mycket där jag har ryggbesvär. Efter graviditeten är jag bortdomnad i korsryggen och jag tycker att känseln har kommit tillbaka delvis. Axlarna och skulderbladen där jag är spänd och öm känns också en hel del. Efteråt tycker jag att jag får en avslapning i dessa områden.

Vad det får för långtgående effekter kan jag bara läsa om än så länge men på kort sikt tycker jag att lugnet och den inre styrkan får näring.

Kvack! Jag är brädad!



Senaste dagarna tror jag mig ha skymtat ett snett leende och nyfikna ögon som studerar mig korta stunder för att sen titta bort igen.

Den som istället får de största ögonen och de öppna leendena - och till och med lite gurgel är den gröna grodan som händer över skötbordet. Världens mest intressanta barnvakt (tillsammans med storasyster då...).

Klar innan hon går

Kameran är tillbaka. Jag hämtade ut den igår och nu ska jag äntligen få använda en riktig kamera igen. Den lilla Nikon har förstås funkat fint när jag ingen annan hade men det känns skönt att min kamera är tillbaka.

Det sakta först men fort på slutet, att laga den alltså. Efter att ha varit in och tjatat ungefär tio gånger i butiken och frågat när kameran är klar så ringde de till verkstaden och skojjade: "Jag har en kund här som har en liten bebis och hon vill gärna ha kameran innan barnet börjar gå...". Sen gick det på två dagar så hade de kameran hemma.

Och 2 700:- fattigare är jag! Och glad!

tisdag, februari 03, 2009

Frostnupet



Bilden är tagen på solvinterpromenaden idag. Rätt schysst för att vara med lilla Nikon-kameran.

onsdag, januari 28, 2009

Lite upp igen

Igår kväll var botten nära. Illamåendet fick mig att närapå explodera. Och till det hade jag förstås druckit för lite. Och LillaN var snuttig. Och F pussig och satt helst på mig. Och Mannen jobbade sent.

"Gå ner och lägg dig på spikmattan" sa Mannen när han kom hem strax efter nio och så tog han LillaN.

Jag var skeptisk att prova den första gången när jag inte mådde bra men lommade ändå ner och gjorde som han sade. En och en halv timme senare vaknade jag. Då hade tydligen han varit in och tittat till mig efter tjugo minuter och jag snarkade så högljutt och skönt att han ville inte väcka mig.

Känslan efteråt var att jag var betydligt mer avslappnad och den värsta ilskan borta. Idag har jag förvisso varit både illamående och yr men ändå känt mig gnuttans piggare. Det går åt rätt håll med andra ord men på tok för sakta för att det ska vara nyttigt för energi och amning.

måndag, januari 26, 2009

Lindad

För att undvika plötslig spädbarnsdöd så ska man inte linda in barn för hårt och för varmt varnar de på bvc. Jag märker dock att LillaN blir mycket lugnare när jag har en filt, inte för hårt lindad men dock inbäddd runt hela henne.

Idag har hon legat själv och sovit en liten timme i spjälisen med filten kring sig. Nu somnade hon i min famn utan att bli ammad. Det verkar som att bensprattlet väcker henne när hon ligger i bara body eller byxor.

Så jag fortsätter nog så ett tag till och ser om det bara är slumpen eller om det faktiskt lugnar henne. Tror vi båda mår bra av det. Och så får jag väl kolla henne lite oftare bara.

*Hon somnade av sig själv på mage på köksbordet imorse också, även det ett no-no som jag ser mellan fingrarna med så länge jag håller extra koll. Det är ju inte så att jag själv går och lägger mig och sover när hon ligger så...

God ton?

Vi vet att vår granne som vi delar parhus med inte är så värst social. Hon jobbar som lärare och får kanske nog av människokontakt genom yrket, vad vet jag. Men ända sen vi flyttade in för fem år sen har vi sett idel baksidor hos denna dam. Det är som om att hon tycker vi är barnrumpor som inte kan ta ansvar och hon ska titt som tätt tala om för oss saker hon inte tycker om att vi gör.

Nu står det en barnvagn utanför vår dörr. Vi har uppenbarligen fått barn. Inte bara att hon sett oss var och varannan dag senaste nio månaderna men inte med en min visar hon att hon "sett". Skillnaden nu är att hon totalignorerar oss från att tidigare iallfall hälsat ibland.

Hon behöver ju inte vara glad för vår skull, det är inte vad jag säger men hon kan åtminstone säga "Grattis, vad roligt för er" även om hon tycker det är pest att grannen nu har spädbarn. Då behöver hon ju inte ens ljuga.

Men visst säger man väl nåt iallfall?!?

Bättre

Mår betydligt bättre idag. Ingen aptit utan går på cola, nyponsoppa och vatten. Lite förhöjd feber men jag kan stå och gå utan att det svartnar för ögonen iallafall.

Se det från den ljusa sidan

"Du är bra på att se saker positivt" sa mamma igår. Och faktum är att när jag låg där i lördags natt och kräktes som värst så tänkte jag:

...tur att jag kräks! Det är nog värre för Mannen som mår illa men inte kräks.

...tur att kräkset åker rakt ner i hinken som ett vattenfall och inte sprutar åt alla möjliga håll. Då hade det blivit extrajobb med att tvätta sängen också.

...tur att vi båda blev dåliga samtidigt så vi kunde slappa *nåja* en hel dag och samarbeta med att ta hand om LillaN.

...tur att LillaN inte blivit dålig också!

...tur att det kom på lördagsnatten och inte ett dygn senare efter jag varit och hälsat på min morfar så slapp vi smitta honom. Nu får vi bara se till att planera in en ny tid att ses.

söndag, januari 25, 2009

Goa bonusar

Min käraste mamma och bonuspappa har kommit förbi två gånger idag med diverse dryckesleveranser till oss sjuklingar.

Fs rara bonusmamma (!) erbjöd sig också att köpa något till oss om vi inte kunde komma ut själva.

Vi har det allt bra bra för att vara sjuka!

Tvärvändning

Jag har gått och haft lite ont i magen i en vecka. Under nattamningen har jag funderat på min relation till F. Hon har varit dryg och slö när jag pratat med henne i telefon och i veckan drog hon en vals för att slippa komma hit som avtalat. Så kändes det iallfall.

Idag hörs vi av eftersom vi har hämt/lämning på söndagar. Jag undrar om hon kan vara kvar en dag till eftersom både Mannen och jag är dåliga. Då låter hon ljuv och har stort medkännande, inte alls som tidigare i veckan.

Kanske ska jag inte fundera så mycket. Känner väl att jag tar ansvar för att hon inte ska känna konkurrens med LillaN. Ska försöka att inte ta ansvar för henne utan bara låta var och en känna för situationen på sitt sätt.