onsdag, oktober 28, 2009

Dags att säga hejdå...

Jag förundras över att Teletubbies fortfarande går på tv. När F var liten satt jag också där och ifrågasatte de vuxnas röster som talar bebisspjåk. Men nån tidig morgontimme har jag ändå suttit där och kikat med Lilla N i knät. Samma början, samma slut. "Dags att säga hejdå, dags att säga hejdå..."

Och appropå Hejdå så hade jag ett bra samtal med svärmor för nån dag sen. Vi pratade om regressionsterapi. Ibland behöver man gå tillbaka i tiden för att förstå framåt. Ibland behöver man bara lämna det förgångna och se framåt, leva i nuet.

Och det är precis vad jag bestämt mig för att göra! Jag har en liten kista full med dagböcker från jag var åtta år och framåt. Böckerna fyllde en funktion då, jag fick andrum, tankeverkstad, vara mig själv eller hur jag nu ska förklara det.

Men då var då och eftersom jag inte vill att nån ska läsa böckerna och jag tror inte heller att jag kommer att göra det så ska de bort. Kistan kan användas till något bättre än att samla gammalt vemod. Det är ett bra beslut. Rätt beslut. Kanske ska jag börja rensa redan imorgon.

"Men kärleksbreven spar jag, de är bra för egot" konstaterar Cinks

Söt tant

Hon är så oerhört gullig, Lilla N, när hon smajlar upp sig i en grimas, öppnar munnen stort, skjuter fram underkäken i galoschbett och visar de två små grynen i nederkäken, kniper med ögonen och säger "hä-hä-hä". Som den raraste av alla små gummor som finns.

Billigt halvnytt

Det känns som om vårt hem faller samman mer och mer. Jag syftar på det materiella nu även om känslolivet är häftigt eftersatt det med.

Allt går sönder känns det som. Eller känns gammalt och slitet. Eller udda. Nu tänker jag kika på Blocket för att kanske hitta ett köksbord i ek med passande stolar. Så kan vi kanske slänga ut det trasiga i furu med farbror As gamla knarrande valnötsstolar.

Det vore ett känslomässigt lyft!

söndag, oktober 25, 2009

Sex riktigt coola saker!

1. Jag får ibland mail från in morfar. Han är 92 år och finurlig som få.

2. En väninna har fyra barn, fyra tjejer i olika åldrar, alla lika söta och fina. Hon är själv väldigt fin och råddar med de här flickorna med lugnet i behåll.

3. Vi ska på fest om ungefär en månad. En riktig bjudfest med mat, dans, nya ansikten och allt.

4. Rörelse föder idéer. Jag kom på en riktigt briljant sådan när jag var ute och sprang senast.

5. Walking with Dinasours

6. Exakt två månader kvar till stortjejen fyller tonåring, tjoho!

lördag, oktober 24, 2009

SORG eller?

Jag har en känsla inom mig som jag liksom inte får tag på. Jag vill sätta ord på den och det enda jag kommer på är SORG. Men det är som en positiv sorg. Kan man känna det, positiv sorg? Eller vad heter det då?

Min SORG om jag får kalla det så är LillaN. Hon har liksom varit SORG hela vägen. Först innan hon kom men då var det ju riktig sorg så att säga. Sen blev hon till. Jag förstår förstås hur men vette sjutton när. Plötsligt hade jag henne inom mig och tio månader av en känslomässig berg- och dalbana utmynnade i ytterligare en SORG, fast alltså i positiv bemärkelse. Hon kom ut, världens härligaste lilla sorgebebis. Full av liv, glädje och bus.

I somras insåg jag att hon inte skulle vara liten för evigt. Då fick jag på nytt SORG i bröstet. Jag gladde mig så åt att ha fått uppleva sex härliga månader av hennes liv och att inse att jag en dag kommer att sluta amma henne gjorde mig otroligt tacksam och gråtmild.

Nu står jag inför faktumet att jag måste gå tillbaka till jobbet tidigare än beräknat för att ens ha chansen att få ha det kvar. Ännu en sorg, att den här eviga lördagen med LillaN plötsligt blivit söndag och snart är det dags att gå tillbaka till jobbet. Nu kommer Mannen äntligen få chans att vara med tösabiten och utveckla sin relation till henne. Det känns fantastiskt sorgligt bra.

Jag kommer ju över det, livet känns härligare än någonsin, men jag vill arbeta igenom det och inte lägga locket på. Så vad är ordet jag söker? Positiv SORG eller?

Känns ungefär så här

Tänk dig en varm sommardag. Du är lite stressad och tar några riktigt stora och hurtiga språng uppför en lång trappa. Tänk dig sen att du liksom stänger inne energin och mjölksyran som bildas i benen med en påsklämma så att den inte kan vädras ur. Samtidigt håller håller du andan.

Så instängt och panikartat känns det ungefär att ha RLS, restless legs. Lägg till att du dessutom är skittrött för det är just då, på kvällen eller mitt i natten, som det kommer. Man somnar av trötthet och vaknar inom en timme av att benen kryllar av elektricitet som inte går att vädra ur.

Jag tror jag går till doktorn och får medicin på måndag. Pallar inte mer som F brukar uttrycka det när hon är uppgiven och trött.

Pallar inte mer, härmas Cinks

fredag, oktober 23, 2009

Separationsångest

Varje gång jag tänker tanken hugger det till i mina känslor. Jag vill verkligen inte sluta amma. Just som det är nu ammar jag en gång på dagen och en gång på natten. Jag är rädd för att det är så lite att hon kommer att tappa intresse. Det är ju så underbart att ha henne nära på det viset. Och det är ju bara att fortsätta så länge hon vill. Hoppas bara att jag är redo när hon vill släppa taget.

"Sometimes it snows in april..." sjunger Cinks

Alla har sin historia

Hon satt, eller snarare halvlåg, i det fuktiga gräset en bit från cykelvägen. Jag kunde först inte urskilja vad det var jag såg men när jag kom närmare satt där en äldre kvinna i skinnbyxor. Likt en skalbagge på rygg försökte hon förgäves resa sig. Jag stannade med vagnen och vände mig mot henne.

"Behöver du hjälp?" ropade jag till henne samtidigt som tog några närmande steg. Stanken av alkohol slog emot mig på långt håll. Hon pep ynkligt och försökte resa sig igen. Svarta skinnbyxor fladdrade på två pinnsmala ben och en grå rand lös i det annars svartfärgade håret.

"Jag känner Jerry Williams" yrde hon och försökte resa sig igen. Jag sträckte mig efter henne men förstod snart att hon inte alls var kapabel att resa sig. Hon insisterade att få komma upp och pep "...men nu klarar jag det, nu klarar jag det, jag behöver ingen hjälp". Jag beordrade henne genast att sätta sig på rumpan men hon krängde som en ålandskryssare till höger och vänster och kom för några sekunder upp på fötter.

Tjong. Hon stöp okontrollerat i backen igen. Jag hade inte en chans att hålla emot. En annan tjej gick förbi och vi tittade på varandra och konstaterade att jo, här behövdes det hjälp. Jag slog numret till 112.

Sen satte jag mig ner och pratade med den ledsna och vilsna Fru Johansson. Hon pratade som en liten flicka, berättade sluddrigt att hennes man dött och att hon därför blivit alkoholist. Jag satte mig på huk och pratade med henne. Om varför hon ville ta livet av sig. Om hunden som hon tyckte så mycket om. Om sonen som var lång och vacker. Om drömmar. Och om varför hennes man plötsligt dött i hjärtinfarkt. De hade ju planer för livet, för ålderdomen.

Jag var ordentligt frusen och fötterna domnade innan de starka blåklädda herrarna som skulle hjälpa henne hem slutligen kom. Jag lämnade Fru Johansson sittande i gräset utan att ens säga hejdå. Hon skulle ändå inte komma ihåg mig, tänkte jag.

Tur ändå att det finns ett skyddsnät av människor som bryr sig. Man vet ju inte, en dag är det kanske jag som sitter aspackad i gräset i skinnbyxor och gråter. Då känns det ändå tryggt att veta det.

Ett människoöde bland andra, begrundar Cinks

måndag, oktober 19, 2009

Dagens outfit

Fortsätter att kopiera Majas rundvandring i 2000-talets klädmode.
Å tack för alla roliga uppslag!

Strumpor: svarta med pussmunnar på i olika färger. Åhléns -05

Byxor: crockerjeans utan stretch, lätt utsvängda och med ett hål på knät. JC -02

T-shirt: grå u-ringad topp med vit färgfläck. H&M -07

Tröja: vit munkjacka med lite marina detaljer. Butik på västkusten -09

Pinsamt ute! inser Cinks

Sex fantasier

Maja Gräddnos skrev lite komiskt en lista med sex fantasier och jag tror jag gör som hon:

1. Lagom mycket större hus med mer plats för lek, utklädning och rörelse

2. Världens godaste latte med en riktigt god vän. Utan barn, för omväxlings skull, för att kunna föra en vettig konversation utan ständiga avbrott.

3. Ny hipp garderob och nån som bara slänger allt det gamla som jag har och som jag helt enkelt inte har råd att hiva och förnya.

4. Att få uppleva första natten med Mannen igen!

5. Bryggbad med bastu en sen sommareftermiddag.

6. Spännande jobb med utmaningar - och en fetinglön

Usch...

...och för två nätter sen, då jag också fick sova rätt länge och bra, drömde jag att Xet skulle pussas.

Mitt i all förvirrning av tankar på ny situation och boende för honom skulle han fram och pussa mig på munnen. Är jag på nåt sätt rädd för att han ska göra försök att få mig tillbaka eller?

Jag var besvärad i drömmen och vände mig bort, tyckte mest han var knäpp och jag var allt annat än intresserad.

Not a chans in a lifetime! säger Cinks

Revansch

Kom plötsligt på att jag drömde inatt. Det tillhör inte vanligheterna eftersom jag nog inte hinner sova så länge att jag hinner börja drömma.

Men i natt var jag gravid igen och skulle föda. Eftersom förlossingen inte kom igång av sig själv skulle jag bli igångsatt. Igen. Neeej...

Minns att jag i drömmen sa till personalen att den här gången skulle jag minsann ta i för kung och fosterland och hålla ut i smärtan. Sen vände jag mig om och började gå i en lång korridor. Målmedveten och med knutna nävar.

Ovant...

Jajädrar i min låda!

Nu har Lilla N sovit två timmar i vagnen, promenad + sova ute, och sover fortfarande. Antingen fattade hon vinken igår eller så är hon heeeelt slut och orkar inte protestera. Kanske båda delarna. Jag passar på att njuta av lite fritid.

Barn gör som barn lär

Upprepade gånger har F sagt att när LillaN blir större ska hon bli skittaskig mot henne. "Varför?" har jag frågat henne, hon som är så himla omtänksam mot henne nu. "Varför?"

"Därför att syskon är taskiga mot varandra" har hon svarat och jag har rannsakat mig själv och tänkt på mig och min bror. Ja, visst kunde han vara taskig om jag som lillasyster satte mig upp mot honom för mycket men vi hade ju himla kul däremellan. Trots en viss dos av överbeskyddande och nedtryckande så hade vi det ändå rätt bra tillsammans när vi växte upp.

Men jag tror att jag har knäckt nöten. Hon har sen hon var fem år levt tillsammans med två bonusbröder som verkar ha gjort sitt bästa för att vara taskig mot henne. Lite mer taskig än vad som räknas som normalt syskon emellan om jag får tycka. Klart hon har lärt sig av det. Det har ju varit hennes verklighet så länge som hon kan minnas. Särskilt den ena brodern har varit pain in the... De har båda retat henne både fysiskt och verbalt.

Så hur vänder man trenden? Kommunikation såklart. Och håller tummarna för att det räcker!

Nya tag

I går kväll bestämde vi oss för att LillaN skulle somna själv. Vi låg båda bredvid henne i sängen och hon slängde sig av och an emellan oss i nära två timmar. Sen somnade hon och jag fick stoppa fingrarna i öronen för att kunna stänga ute hennes hulkande under ytterligare en timme.

Mannen hade det nog jobbigare än jag. Det brukar ju vara en av varje, en som fixar det och en som knappt står ut. Och det behöver inte nödvändigtvis vara samma person varje gång. Men den här gången tror jag att jag var den starkare av oss. Han var nära att ge upp flera gånger tror jag men vi höll ut och kämpade oss igenom hennes tårar, hulkningar, jämmer och skrik tillsammans. Kanske växte vi till och med av det. Han somnade rätt snabbt, som jag tror, precis som Liten, av utmattning.

Dessutom ammade jag henne bara en gång på natten, första gången hon vaknade efter skriket, cirka en timme efter att hon somnade. Nästa gång hon vaknade lyfte jag bara upp henne och vyssjade henne lite. Hon somnade direkt när jag lade ner henne igen emellan oss i sängen.

Men nu kommer den verkliga utmaningen, att vara ståndaktig så många kvällar som krävs för att det ska bli en trend. Jag tror vi klarar det. Klart vi klarar det *bara inte mina bröst sprängs innan dess*

Universum, sänd lite extra styrka tack! ber Cinks

fredag, oktober 09, 2009

Närvaro. Mindfullness.



Jag står i solen på gångvägen som leder bort från vårt hus.
Hennes avslappnade kind vilar emot min och hennes snusande
andetag fyller mitt öra och fortsätter in i hjärnan som i sin tur
sätter hjärtat i svaj.

Där står jag, mitt i världen, mitt i livet, mitt i en dröm som
plötsligt blev sann. Fem år av längtan, tårar, hopplöshet och
apati. Fem år av negativa besked, förbannelser över att behöva
Always och oförmåga att känna glädje i andras positiva besked.

Jag tar in henne där jag står. Hon är här nu och jag vill inte
missa en centimeter av henne. Allt vad jag förmår insuper jag
hennes doft, hennes ansiktskonturer och vinglätta andning.
Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, hur ett oväntat
plus på stickan knuffade oss in på ett nytt spår. Så fullkomligt
oplanerad och så utomjordiskt efterlängtad.

Och nu också älskad.
För den hon är och allt som hon betyder för oss.
Lycka.


Svajjigt

Jag är skitseg i benen efter dagens träning. Och då undrar jag varför Lilla N skiter hela tiden så jag måste gå ner för trappan stup i kvarten och byta på henne och sen upp igen.

"Man får det man klarar av", sa Cinks

Vägar som korsas

1985. Jag tränar en elitgrupp i artistisk gymnastik. Det är en härlig grupp om sju tjejer i tioårsåldern. En av tjejerna är glad, envis, stark, seg och stel som en oxe.

Tänk om jag hade vetat i vilket sammanhang våra vägar skulle korsar igen. Tjugofyra år senare. På en helt annan plats, i en helt annan stad. Att jag på träningsstället en höstig dag i oktober skulle lämna in min minsting på samma barnpassning som henne.

1990. Jag är på språkresa i södra Frankrike. Vi är en kvartett svenska tjejer som umgås och hittar på upptåg. Tre blonda och en brunett. Jag gillar Sandra mest, en av de blonda. Vi konnektade För första gången i mitt liv gråter jag när vi skiljs åt och ska åka hem. Vi träffas även sedan vi kommit hem trots att hon bor i de mest södra delarna av Sverige. Sen tappar vi kontakten, varför kommer jag inte längre ihåg.

Tänk om jag hade vetat i vilket sammanhang våra vägar skulle korsas igen. Nitton år senare. I ett helt annat land, i en helt annan stad. Att jag på träningsstället en höstig kväll i oktober skulle stöta på henne i receptionen.

"Får man önska vem jag stöter på härnäst?" undra Cinks nyfiket.
"Då vet jag redan vem jag skulle vilja att det är..."

Ny look. Igen.

Jag måste göra om toppbilden på min blogg. Den här orangesköna bilden är inte längre min återspegling. Nu behöver jag ha en tyngre färg, mer kontraster, större klarhet. Ja, jag tror jag håller på att växa mig stark igen. Och tro mig, all kraft kan komma att behövas framöver med tanke på vad vi har att vänta framöver... Den här gången ska jag faan inte bli överkörd.

Universum - gör mig stark, kvicktänkt och tydlig.
Hjälp mig att stå upp för mig själv och min familj!

Nytt ljud i skällan

För några veckor sen lånade vi hem en apparat för att få hjälp att kolla Fs blodsocker. Det är svindyrt med diabeteshjälpmedel och den här lilla mobiltelefonstora mojängen kostar som en bättre dressyrhäst. Med hjälp av en givare som sitter fast på magen kan hon få en trådlös trend på blodsockervärdet i kroppen och den trådlösa mätaren måste hon ha inom en räckvidd på 1,5 meter för att den ska kunna visa något värde.

Därför kändes det smått jobbigt när F igår ringer och säger "Mamma jag tror att jag har tappat mätaren..."

Shit tänker jag och resonerar på ett typiskt vuxet vis: Har vi försäkring som täcker? Vad ska jag säga till sjukhuset? Blir vi ersättningsskyld...och så vidare, ja du förstår.

En kvart senare står vi iallafall på skolan, nedslagna, eftersom F inte hittat mätaren vare sig på cykelvägen eller i någon av lokalerna som hon varit i. "Och du har kollat ordentligt i väskan" säger jag som ett sista halmstrå och utsätter mig för risken att bli ordenligt puckomammaförklarad.

Hon sticker ner handen i väskan och ett leende sprids över hennes ansikte. "Va, var den där?" utbrister jag. Hon drar upp det lilla svarta fodralet och knappar lite på den.

"Jag ligger på nio, om det kan pigga upp" skämtar F och ber leende alla om ursäkt för besväret. Hela historien slutar med skratt och lättade miner. Det hade blivit ett helt annat scenario om det hela hänt för ett år sen, det kan jag lova. Gråt. Hysteri. Hyperventilering. Handlingsförlamning.

Nu har jag en leende, rakryggad dotter framför mig. Fan, det tar sig alltså!
Slutet gott...

torsdag, oktober 08, 2009

Min mamma

Alldeles nyss ringde hon och bjöd in mig och LillaN på lek&lunch. Min mamma. Den mamma som jag önskade från Universum. En trelig tjej att umgås med på dagarna, en annan mammaledig mamma att utbyta erfarenheter med, prata med och smycka dagarna tillsammans med.

Ett tag tolkade jag det som om Universum missförstått mig och skickat fel mamma. Men så kom hon. Mycket enklare än jag föreställt mig. Kanske liknar vi varandra lite. Då vet man att det är rätt, eftersom jag inte tycker att jag är särskilt enkel. Men när det passar så passar det.

Så nu packar jag skötväskan och promenerar några kvarter bort.
Till min mamma.

Backlash

Jag visste det redan innan.
Hade sett ögonen, de svarta, uttryckslösa men samtidigt mycket talande ögonen som jag en gång kuvat mig inför och fortfarande till viss del och motsträvigt gör. Tonen i rösten, nedlåtande, försedd med gifttagg för att hugga vid minsta lilla felsägning eller osäkerhetssvacka.

Jag visste allt redan innan.
Hade listat ut vad som var på gång, precis som den gången då det var jag som blev utsatt för det. Hade till och med pratat med Mannen om det innan han sade det. Tur att det inte är jag som är huvudpersonen den här gången bara. En gång räcker. En gång och aldrig mer.

Jag ryser vid tanken och försöker låta tankarna glida av mig som om jag vore insmort med olja.

"Brr" sa Cinks

Fram och tillbaka

Jag samlar höstlöv i vackra färger och knipsar av rönnbärsklasar och bär hem. Av dem binder jag en vacker krans och hänger på ytterdörren. Det är inte så illa ställt med mig med andra ord. Jag har det allt rätt bra i vardagen och är nöjd över min kreativitet.

Sen städar jag. Tar mig tid till att samla ihop skräpet som är kvar på marken framför entrén; löv, några små paradisäpplen och rönnbärsris. Alltsammans slänger jag i det halvfulla pappersinsamlingskärlet.

Eh...okej?

Allt är kanske inte precis jämt rätt med mig ändå...

Ny station, förhoppningsvis inte samma destination...

För ungefär tio år sen rullar ett ganska tilltufsat snälltåg in på perrongen i landet IngenÅtervändo. Innan tåget ens stannat vinglar en mycket förvirrad och förblindad Resenär ner för tågtrappan och rusar över till andra sidan perrongen och kastar sig i sista sekunden in i ett X2000. Tåget rivstartar så passagerarna skakas om ordentligt och far iväg, i samma riktning som det andra kommit. Allt går så snabbt att ingen egentligen fattar vad som händer.

X2000-tåget ger sig ut på äventyr och mannen tycker det känns som om han njuter av utsikten och bekvämligheten för första gången i sitt liv. Snabbtåget ser ut glänsa mer än snälltåget, erbjuder mer comfort och större upplevelser. Det har visserligen äldre säten men har redan gått många, många erfarna mil, något som Resenären verkar uppskatta.

Det ser länge ut som om Resenären ska välja det här färdsättet för all framtid men plötsligt börjar han tycka att maten smakar illa ombord, att tåget kör fel väg och att sätena är obekväma.
Resenären bestämmer sig för att gå av vid nästa station. Han tillkallar konduktören för att delge sina planer och låter alla andra passagerare få ta del av hans missnöje och planer.

Förhoppningsvis ser han till att stanna där en stund, vid nästa station , kanske se sig om i världen, begrunda och upptäcka platsen han hamnat på innan han bestämmer sig för att ta tåget vidare.

To be continued...

Prägling

Över hela golvet ligger memorykort och pippipusseldelar. Jag sprider ibland ut bilderna och frågar Lilla N om hon kan hitta bilden på "Hässssten". Hon väljer då, med vilje eller slump, oftast ut just bilden på gunghästen bland fyra kort.

När vi går in i Fs rum pekar hon varje gång lika ivrigt, jazzar med rumpan och säger "Uh-uh-uh". Hon vill känna på käpphästarna som ligger undanstoppade överst på Fs bokhylla.

Ibland leker F krypleken med LillaN och då skrattar de tillsammans så det ekar i vårt lilla pappershus. F ställer sig på knäna, låtsas stegra och gnäggar ljudligt. LillaN är inte sämre utan står också på sina små knän och efterapande ylar som en liten kattunge.

"Mamma" sa F allvarligt till mig för en tid sen när jag entusiastiskt spände fast Lilla N i bilbarnstolen för att åka upp till stallet med båda tjejerna. "Mamma, jag tycker inte att hon ska åka med så mycket till stallet". Jag häpnade och frågade varför, trodde hon skulle tycka det var kul att ha lillasyster där. "Nä, för vet du, hon kan ju tröttna på hästar och det vill jag ju inte".

Troligt? Inte troligt.

Jonglering med liten bebis

Det är lite gnälligt på morgonkvisten. Fantasifulla mamman tänker att vi ska skoja till det lite för att lätta upp stämningen. Hon tänker då "bakåtkullerbytta" och med ett stort leende hivar hon upp Lilla N i luften ...utan att titta uppåt...och PANG - tjongar LillaNs huvud rakt upp i taklampan.

Skrik och tandagnisslan. Tröst. Det fick då verkligen inte den effekten som Mamman tänkt sig utan precis tvärt om. Fantasifulla mamman blir plötsligt Trötta mamman och skippar fler bra idéer på ett tag...

Ljus varehär!

Radion brusar tyst. Frukosten står fortfarande framme. Lampor lyser i hela huset även fast det blivit ljust ute. När jag gick upp i morse var det fortfarande mörkt. Vi hade en toppnotering på 04.50. Då är det inte konstigt att hjärnan inte riktigt funkar som jag är van vid.

Dags att gå på morgonens släckarrunda, sa Cinks

Oväntat fynd

När jag städar badrummet nu på morgonen hittar jag överdelen till bakpenseln som Mannen letade efter härom dagen. Under badrumsskåpet, längst in. Där ser man. Det hade jag aldrig kunnat gissa!

tisdag, oktober 06, 2009

Status

Livet med Lilla N har kommit nio månader framåt. Hon kommer också framåt i en rasande fart. Just nu sitter hon med lilla rumpan på skrivbordet framför mig och sover med huvudet lutandes i min famn. Hon är go, goare, goast den lilla.

Vanligtvis vaknar hon kring sex och då brukar Pappa gå upp med henne och sen leker de tills jag orkar vältra mig ur sängen vid halv sju. Hon är inte direkt nån frukostmänniska än utan tar nån tugga gröt med äppelmos innan det får vara bra.

Vi dukar undan när F och Mannen rusat åt varsitt håll, till skola och jobb. Sen är det dags för lite förmiddagsmellis som kan bestå av t ex lite smörgås och yoghurt. Efter det kränger jag på BBjörn och vi går en timmespromenad. När hon somnat lägger jag henne i vagnen.

Väl hemma igen är det lunch, potatis och lax med avocado eller kanske kyckling med grönsaker och quinoa. Hon gillar inte barnmatsburkar så jag fixar maten själv, det huset har att erbjuda, oftast samma som jag själv äter.

Sen leker vi lite grann, kanske träffar nån kompis eller går ut och gungar tills det är dags för amning och nästa sovperiod vid halv tre.

Efter middagen vid sex tappar vi upp ett skönt bad i lilla baljan och så får hon plaska och skratta bland bubblor och flaskor. Vi borstar tänderna och sen ammar jag henne till sömn och lägger henne i lilla spjälisen i hennes lila rum. Efter tjugo minuter vaknar hon och då ammar jag om henne och förhoppningsvis sover hon då sin första tretimmarsintervall. Jag ammar henne ungefär två gånger under natten och då klarar hon sig till morgonen. Jag har mer och mer börjat lägga henne på magen eftersom hon nu kan flytta sig och ändra läge som hon vill och det verkar hon gilla bättre än att ligga på rygg eller sidan.

Så ser vår dag ut i stora drag.

Cinks is back!

Hallå! Hej! Jag tror jag är tillbaka i bloggvärlden. Jag tror energin har återvänt och jag känner mig inte längre lika ledsen när jag sätter mig för att skriva som jag tidigare gjort. Jihooo!