Cinks

Förlossningsberättelse

2011-02-17T10:02:00.004+01:00

Jag hade haft en komplikationsfri graviditet. Hyfsat illamående i början men inga blödningar som med LillaN. När D-day var passerad började det bli väldigt långsamt att vänta. Jag hade stålsatt mig för att ta det med ro även om dagarna skulle gå men nu när jag väl var där gick det inte lika lätt.

En vecka över tiden, på torsdagen den 10:e februari, var jag på återbesök hos barnmorskan. Allt såg fortfarande bra ut och jag bad henne kolla om hon kunde känna om nåt var på gång. Status var då att livmodertappen var mjuk och framåtvinklad men att jag inte var öppnad. Hon provocerade den vilket drog igång markerade förvärkar och en lätt, ihållande blödning.

Under natten hade vi snöstorm och jag stod i köket och hejjade på mina förvärkar. Tudelat eftersom jag egentligen inte ville hejja på för mycket eftersom jag ogärna ville ge mig ut i snöovädret. På fredagsmorgonen gick vi upp tidigt för att åka på behandling med LillaN till barnsjukhuset. Förvärkarna var som bortblåsta, jag tror helt enkelt inte att det fanns utrymme för dem just då.

Vi stannade nästan hela dagen på sjukhuset och både Mannen och jag var rätt trötta när vi kom hem igen. Jag gick på toa och fick en bit slempropp på pappret när jag torkade mig. "Aha, gott tecken" tänkte jag och hoppade in i en välbehövlig och avkopplande dusch. När jag kom ut och stod och torkade mig kände jag plötsligt att något for ur mig. Oh? Vattnet?

Mycket riktigt. Efter några samtal med Förlossningen konstaterade vi att det var vattnet och eftersom jag fortfarande hade en hög och rörlig bebis i magen gick jag enligt regelboken och lade mig på soffan. Mannen ringde farfar och värmde laxpuddning så vi skulle grunda med något innan vi åkte in.

Halv nio kom vi iväg. Stackars LillaN fattade ingenting när hon groggy och illamående fick vinka hejdå av mamma och pappa. F som just kommit försökte lätta upp stämningen med att i ett rastande tempo läsa upp sån många FB-grupper hon hittade på en minut.

"Oj, vilken låg mage" sade bm som skulle skriva in oss. "Den bebisen kan omöjligt vara hög och rörlig". Surprise me...tänkte jag. Men det kunde hon inte utan konstaterade att bebisen varken var ruckbar eller fixerad och vi blev uppskjutsade till antenatalavdelningen, precis som med LillaN. Been there, done that...

Vi släckte lampan vid elva. Jag var rätt modstulen och hade svårt att förtränga tankarna på att det nu skulle gå precis som när LillaN föddes: inga värkar, igångsättning, jobb ett halvt dygn och tillslut urakut snitt. Bäst att försöka sova iallfall. Jag vände mig om och kände plötsligt värkarna dra igång...

Sen började en natt av smärta. Förvärkarna var lätta att uthärda även om de var täta: en minut långa och två minuter emellan. Jag drack vatten och saft mellan värkarna, andades och affirmerade "sjunk ner, fixera dig. Sjunk ner, fixera dig...". Helst av allt ville jag ha en banan men det fanns ingen.

Efter nån timme kom vår finsksvenska bm med varma handdukar som jag fick på magen. Det lindrade skönt. Efter ytterligare nån timme satte Mannen TENS som avledde smärtan bra och verkligen fungerade som smärtlindring. Bm satte också akupunktur i pannan och på händerna för att jag skulle kunna slappna av och jag lade mig på sidan och kunde till och med slumra lite.

Sen vet jag inte om det var huvudet som började tryckas ner eller vad det var men det gjorde så förbannat ont trots andning och smärtlindring att jag började gråta. När jag lade mig på rygg blev det genast bättre men då skakade jag istället som om jag hade frossa. Till fyra höll jag ut, sen bad jag om lustgas och blev nedrullad till förlossningen. De konstaterade att bebisen nu var fixerad. Jag hade tänkt att försöka duscha men värkarna var nu så täta och hårda att jag valde att börja direkt med lustgasen på 50% istället.

Så fortsatt det. Jag ömsom stod på knä i sängen eller låg på sidan. Vid flera tillfällen grät jag för att det ringde i öronen av lustgasen eller tröck på så hårt. Värkarna var långa och åkte lite oberäknerligt berg- o dalbana inom mig. Jag kämpade med att behålla fokuset att snart var det över, snart skulle vår bebis födas. Jag hade också ett annat fokus som var på en högre nivå, ett fokus som jag lyckades spränga bort smärtan och eländet med emellanåt, en högre tanke där jag liksom såg mig själv ovanifrån där jag talade om för mig själv att det här ju faktiskt gick jättebra, att jag jobbade på bra och att det inte fanns något tvivel om att jag skulle fixa detta.

Det började ljusna. Mannen fortsatte att masserade min ländrygg och peppa mig, precis som han gjort de senaste fyra timmarna. Barnmorskorna hejjade på och när de började förbereda med plastunderlägg förstod jag att det nu var nära...och ändå så långt bort. Jag vet att jag tänkte att "jag måste nog snittas NU" eftersom det kändes som om resten av arbetet var omöjligt att utföra. Vid några tillfällen fick jag vända mig på rygg. Ett var när skalpelektroden lossnat och plötsligt upplevde jag det som rummet fick dubbel uppsättning personal. Ett annat var när jag fick ytterligen en vattenavgång och det var meckfärgat och man tog syresättningsprov på barnet.

Men så kom plötsligt krystvärkarna. Jag var helt öppen så när som på en liten läpp på livmodertappen som barnmorskan gnuggade bort. Lustgasten stod nu på 100% och jag slet och skrek vidare, tröck gasmasken in i ansiktet så hårt att barnmorskorna skrattade och sade att jag hade märken i ansiktet efter den. Halvtimmen som jag krystade kändes som ytterligare en evighet. Jag stod på knä i sängen och böjde mig framåt och tog i för allt vad jag var värd, samtidigt som jag lyssnade på barnmorskan som gav mig direktiv om när jag skulle ta i och när jag skulle flåsa.

Plötsligt var det dags. Jag kände huvudet trycka på och då tog jag i av mina sista krafter, kände den svidande känslan när huvudet tränger igenom och sen skvalplask - och HAN var ute. Han var blå och skrek på en gång.

Jag började genast att gråta. Lättnaden av att det var över var den som starkast sköljde över mig. Det var över. Över. Över. Över. De bad mig ta honom men jag bara skakade och grät. Mannen kunde inte heller ta honom för han var för hal och sladdrig. Så lyckades jag vända mig om och ta honom i min famn. En ful liten kråkunge. En alldeles fantastiskt fulländad liten människa. Vår son. En liten själ som valt oss till föräldrar. Vårt andra underverk.

Sen väntade vi på moderkakan och den kom efter en stund. Barnmorskan sydde direkt på de ställen där jag spruckit och trots att det visst gjorde ont så var det ju inget emot att föda fram honom så jag reagerade inte nämvärt när de höll på och bedövade, drog och undersökte.

Vi fick vara ensamma en stund och fick lite att äta. Inget smakade direkt, jag var bara törstig och drack girigt upp äppeljuicen. Sen vägde de lillebror och han var 3240 g och 50 cm lång. Alla siffror var fina och han fick helt normala 9, 10, 10. Jag kände mig kladdig och redo för en dusch och det var underbart att kunna ställa sig upp direkt och gå in i duschen själv.

Efter nån timme blev vi rullade till patienthotellet och där stannade vi över natten. Lillebror fick sola några timmar på kvällen eftersom de upplevde att hans billyrubin-värden steg.

Dagen därpå fick vi åka hem. Gissa om det var nervöst att komma hem och invänta tjejernas reaktioner...

Magbild kanske?

2011-01-25T10:14:00.002+01:00

Kanske ska ta och lägga ut en bild. Bättre förr än aldrig. Det har sanningen å säga inte blivit särskilt mycket bilder. Kvällarna har varit för korta och vi har liksom aldrig kommit oss för. Jo, nån bild med mobilen här och nån där men absolut inte lika konsekvent som med LillaN. Helt naturligt gissar jag, det är väl alltid treans skoskav, finns liksom inga bilder, ingen hann med...

Efter regn kommer solsken

2011-01-25T10:02:00.002+01:00

Jag får verkligen hoppas att det stämmer för oss. Får vi ett tredje nederlag så vet jag inte hur jag kommer att reagera. Psyket, antar jag...

I förra veckan fick vi preliminär diagnos på LillaN. Barnreumatism. Vi hade verkligen klarat oss utan det. Det räcker och blir över med oro och sorg över Fs diabetes.

Sjukdomarna är av samma art, autoimmuna och till viss del ärftliga. Största skillnaderna är väl att reumatism gör ont men är inte dödlig som diabetes. Och diabetes i sig gör inte ont om man sköter den. Men faktumet att vår lilla solstråle går med värk och gör henne till en annan än den hon egentligen är smärtar lika mycket.

Nu är jag naturligtvis orolig för bebis i magen, det kan inte hjälpas. Kanske är det därför jag har inte svårt att få kontakt med knytet i magen, av oro helt enkelt.

Men vi har fått vårt regn. Ett regn som fått oss att acceptera livets kringelkrokar. Och nu när det börjar torka upp så hoppas vi innerligt att solen får skina över oss alla snart. För som F säger "det kommer att bli en riktig mjukis för det är ju varken jag eller LillaN".

Hoppas innerligt att hon har rätt! tänker Cinks

Inga gissningar. Inga gissningar?

2011-01-25T09:53:00.006+01:00

Konstigt ändå vad saker förändras. I den här oplanerade men väldigt mycket välkomna graviditeten har jag knappt försökt mig på nån gissning om när, var, hur... Kanske för att det är så himla osäkert om leveranssätt.

Men nu tänkte jag försöka mig på det!

Om det imorgon bestäms att det blir snitt eftersom bebis fortfarande turnerar i magen så gissar jag att vi kommer att få vårt efterlängtade tillskott rätt snart. Kanske 31:a eller tidigare..ouiiii. I så fall blir det nog en lagomliten bebis på ca 50 cm och 3.200g

Behöver de vända och lyckas med det och så klart de gör isåfall, annars får de hålla på tills det går så kan jag tänka mig att jag får vänta med leverans till nån gång kring den 10:e februari. Då har ju bebis hunnit växa till sig och är säkert 51 cm lång och väger kanske bortåt 3.500g

Fler alternativ...? Tror jag avstår från att föda säte som jag var inne på ett tag. Jag Är inte 25 år och läker såklart inte lika lätt. Riskerna känns större för barnet också, det vill jag inte vara med om!

Ny rapport kommer imorgon!

En veckas semester innan jobbet börjar...

2011-01-25T09:45:00.003+01:00

Med snoret rinnande i ena näsan och stopp-propp i den andra näsborren, sprängande huvudvärk och mikroögon kändes det bra med semester igår. Idag har jag fortfarande snor from hell men mår bättre och tycker semester var är lite överflödigt.

Men med tanke på schemat den här veckan så var det kanske lika bra. Konsultation om vändning eller andra ingrepp på BB imorgon, till mvc på torsdag plus vanlig diabeteskontroll för F på eftermiddagen. Det hade liksom inte blivit särskilt mycket jobbat ändå och jag slipper fara omkring med stress i magen. Sånt är av godo!

Så nu har jag målat väggen i köket igen. Lila. Jättemycket lila. Jag har hunnit med en god latte och ska strax se om jag kan få en drop-inklippning på stan. Schemat är beräknat med god tidsmån och allt görs just så, i mån av tid. Jag tror det är bra för mig och bebis som förresten låg överallt imorse. Jag gissade på "rumpa" i tre hörn...hoppas Det inte stämmer :O

Tiden går och det närmar sig...

2011-01-11T08:11:00.002+01:00

Ingen profylax. Ingen vändning. Spjälsängen är iallafall uppmonterad och bäddad. Och på torsdag ska vi på föräldrautbildning. Jag känner mig oförberedd och osäker på det som kommer. Försöker hålla fokus på att det ska bli en bebis och att det faktiskt är DET som räknas, inte hur den kommer ut. Inte bara iallfall. Jag ska må bra. Bebis ska må bra. Mannen ska må bra. Då har det gått bra - det måste vara mitt mindset.

Jag vet att jag efter förlossingen med LillaN tänkte att "om det blir en nästa gång så ska jag bara ha fokus på naturlig förlossning och då kommer det att bli så". Så enkelt var det alltså inte.

Men jag försöker ta det lugnt. Köra mindfullness på sparkarna och bonkarna i magen, även om det skallas i mellangärdet och trampas på bäckenbotten. Det är nu, de känns nu och i tre veckor till kommer jag att få uppleva dem sen aldrig mer. Och jag gillart!

Profylax

2011-01-01T11:35:00.002+01:00

Vi har bestämt att ta en kurs på nätet. Det finns liksom inte tid att sitta flera kvällar i grupp och andas. Livet pågår ju. En liten som ska läggas. En stor som ska kollas och läxor som ska läsas.

Så ikväll eller imorgon kväll, när den lilla nyblivna tvååringe somnat ska vi logga in och andas tillsammans. Vi gjorde inte det med LillaN och var inte helt i fas. Den här gången ska vi läsa på tillsammans. Det är bra, just nu gör vi inte så mycket tillsammans i övrigt.

Kanske bebis kommer att vända sig på köpet, för jag tvekar på att föda i säte även om tanken slagit mig. Men det är liiite för stora risker för barnet.

Vändningstips

2011-01-01T11:30:00.002+01:00

1. Jag ligger med rumpan högt i sängen på kvällen tills jag nästan somnar, sen lägger jag mig på sidan.
Resultat: huvudet uppåt.

2. Jag gör tjugo vattenkullerbyttor och står på händer i vattnet.
Resultat: huvudet uppåt

3. Jag gör kullerbyttor i sängen.
Resultat: huvudet uppåt

4. Jag tror jag ger upp och ser fram emot vändning om ett par veckor istället.
Resultat: lyckat förstås! mindset...

Tror jag storknar...

2011-01-01T11:24:00.002+01:00

Tickersen säger "ca 33 dagar kvar". Shit, det är ju ingenting. Hög tid att skruva ihop säng, ruva in den lilla gröna filten, hämta hem babyskyddet, skriva förlossningsberättelse...

Jag hänger fortfarande inte med. Graviditeten får liksom inte så stor plats. Det är kanske därför den TAR så stor plats just nu. Jag är trött, tung, det gör ont och spjärnar emot. Stretar uppåt med huvudet i mellangärdet, konkurrerar om det lilla utrymmet som finns kvar. Ingen av de andra tjejerna har legat så högt så det här är ovant.

Men jag njuter ändå. Sista graviditeten, sista gången jag kommer att känna ett litet bonkande liv i magen. Känslan är härlig och jag skulle vilja "spela in" den för att minnas. Inget är liksom jobbigt egentligen med att vara gravid. Det är livet!

Klappa på!

2011-01-01T11:22:00.003+01:00

Vad är det med allt snack om att gravida blir galna när nån klappar på magen? Det är verkligen inte mig emot och jag förstår ju så innerligt varför folk vill känna och klappa. Det ÄR ju verkligen speciellt, det känns speciellt och annorlunda - särskilt om det som bonus kommer en liten buff.

Så klappa på, du som vill. Det är fritt fram på min mage iallfall!

Dags att outa. Här iallfall...

2010-10-13T15:08:00.002+02:00

En ny Lilypie-ticker på sidan minsann. Talar sitt tydliga språk. Ny bäbis på gång alltså. Förfallodatum början av februari om allt går som det ska.

Ketchup-principen verkar vara min melodi. Inget, inget, och sen allt...! Man kan bara undra hur det kommer sig att det tog fem år att få första med Mannen och sen bara ett halvår efter avslutad amning? Och det trots att vi egentligen bara "gått förbi varandra i hallen" sen dess.

Jag blev chockad faktiskt. Trodde först jag var i klimakteriet och att mensen därför var sen. Men då var det alltså inte. När jag gått nån vecka över tiden tyckte jag det var bäst att kolla för det hade både varit fester och fester skulle komma. Och det visade alltså ett plus. Ett starkt plus. Gick liksom inte att ta miste...

Tur var väl det för jag tror inte att vi aktivt hade försökt skaffa en till annars. Jag fick nog av förra jobbet före sommaren och sade upp mig samtidigt som jag snabbt fick ett annat jobb. Nyanställd alltså. Då försöker man inte aktivt att skaffa barn! Men de som kommer, som tydligen så gärna VILL komma, dem tar man hand om och älskar livet ut. Det är ju så det funkar och det är ju tur det.

Så nu växer magen igen. Jajädrar vad den växter. Jag är redan stor som en månad före nedkomst med LillaN. Och foglossning som aldrig förr. Sugen på allt onyttigt du kan tänka dig i princip. Undrar hur det här ska sluta...samtidigt som det just börjar bli riktigt, riktigt mysigt.

Obeskrivlig tur, tänker Cinks...

Är en handduk verkligen bara en handduk?

2010-10-13T14:17:00.002+02:00

Just nu har en mintgrön handduk hamnat i vår handdukshög. Det är inte vår. Den kommer troligtvis från Fs pappa och har hamnat här efter att ha blivit tvättad efter gympan i skolan. Jag tror inte ens att det är hans utan hans förra frus handduk.

Konstigt och lite lustigt att en handduk från mitt ex förra fru hamnat i vår handdukshög.
Mm, life...

TV vs Redcord

2010-10-06T20:47:00.002+02:00

Just nu har jag kommit in i en dålig vana. På kvällen sätter jag mig i tv-soffan i hängapeställning och försöker få nåt gjort framför datorn...som står framför tv:n. Det är inget vinnande koncept alls. Resultatet blir ett halvdant jobb och en värkande gamnacke. Men jag har bärbar igen och då blir det lätt att hamna här istället för i rummet ovanför LillaN som då riskerar att vakna.

Ikväll har jag förhört F på samhällskunskap. Det ska bli prov på vårt stadsskick på fredag. Måste säga att det är riktigt bra brush-up även för mig. Full koll på hur utskotten i riksdagen jobbar har jag nog ändå inte men nu börjar jag få kläm på det.

F var barnvakt ett par timmar på kvällen för första gången sen LillaN kom. Resultatet blev en halväten russinburk och en sönderriven sammhällskunskapsbok. Smällar man får ta. Jag och mannen fick iallfall tillfälle att börja titta på kök PÅ RIKTIGT! Som tack ska vi skämma bort henne med glass, finglassen dessutom. Ben&Jerrys.

Smarrigt sa Cinks

Föraning

2010-01-28T10:30:00.002+01:00

Trots att jag försöker förskjuta negativa tankar så sipprar de igenom mitt svartfilter. Lindar sig kring strupen. Hänger i hjärtat. Lägger sig som bly i benen.

Och min Lilla Spegel känner givetvis av min sinnesstämning, henne lurar jag inte så lätt. Jag har märkt att N verkligen speglar mina känslor. När jag är glad är hon glad. När jag är trött och sur så visar hon sig också från den sidan.

Och nu. Nu måste jag utstråla nåt mycket konstigt. Ett lugn på ytan. En mask. Tror jag iallfall men jag lyckas tydligen inte som sagt. Innuti är jag inte lika rofylld. Nej, jag vill helt enkelt inte känna efter. Och jag ska hålla koll på hur många dagar det tar innan jag tycker att jag inte gjort nåt annat än jobbat. Gissar att det kan röra sig om bortåt fjorton dagar.

Fram tills dess ska jag njuta och bara gilla läget så gott det går.

Allt går igen

2010-01-25T10:55:00.002+01:00

Sjuan. Jag vet ingen tjej som direkt säger "Åh, jag ääääälskade att gå i sjuan". De flesta grinar istället illa och ser ut att försöka hindra tankarna att smyga tillbaka trettio år.

Inget verkar ha förändrats. Gruppindelningarna är precis desamma. Problemen desamma. Och nu är mitt äldsta underverk där. Hon står mitt i sjuan och berättar precis samma historier som jag berättade för min mamma.

Om den snygga tjejen som känns falsk ibland. Om knäppisarna som inte riktigt hittar rätt i sociala sammanhang. Om bantning. Smink. Mens. Kläder.

"De andra tjejerna säger att K har aneroxia" säger F. "Och när hon hade ätit ett chips gick hon på toa och då sa de andra att hon gick för att spy. Och nu har alla som slutit en pakt att de ska gå ner i vikt genom att bara äta sallad".

Jag peppar min Darling att inte hänga på, att VI faktiskt vet att man inte blir annat än knäpp om man undviker kolhydrater. Och hungrig. Hon uttryckte det inte som om hon ville hänga på men det kan ju föda tankar förstås.

"Nä, jag sa att jag har lite mage och den är jag stolt över" och jag kunde inte låta bli att applådera inom mig.

I love you baby - But face it she's Madonna

2010-01-25T10:48:00.003+01:00

Mannen berättar i morse, bara sådär i förbifarten när jag vimsar förbi med oborstat hår och tvättbjörnsögon, att han har haft sex med Madonna i natt. Leende och med höjda ögonbryn säger han det.

Snacka om brädad. Man kan tänka sig en sämre konkurrent. Och det var bra sex, säger han. Ser fortfarande ut att njuta av drömmen. Tur att det inte är Mona Sahlin han drömmer om!

En av varje

2010-01-22T17:16:00.003+01:00

Tänk dig en påse med en massa egenskaper.

Energisk
Lat
Positiv
Matglad
Blyg
Introvert
Ovillig
Filosof
Spontan

Och så delar du ut du orden mellan dig och ett av dina syskon eller mellan dina två barn. Troligtvis hamnar inte samma ord på er båda, eller hur? Och har båda samma egenskap så har troligtvis en av er/dem mer och tydligare.

Man är helt enkelt en av varje. Först i ledet tar en egenskap. Den äldsta. Har man samma egenskaper, som i ett förhållande, så förstärks egenskapen hos den ena och försvagas hos den andra som utvecklar andra egenskaper istället.

Spännande, tycker Cinks

Spegelbild eller rättvänd bild

2010-01-22T17:07:00.002+01:00

Jag har funderat mycket senaste tiden på just detta. Allt eftersom Lilla N växer så blir det så tydligt vilken person hon är. Och om F varit min spegelbild hela livet så verkar N bli tvärt om. Stödjer f ö min teori om att det alltid är en av varje!

Största motståndets lag har regerat genom Fs uppväxt. Hon har varit mästare på att gå mot strömmen och det har varit mycket kämpakämpa över varje liten sak. Fröken Tvärtom! Nu rullar det mesta på, iallfall det hon tycker är kul och det blir faktiskt mer och mer för varje år som går.

N vill redan. Hon är hjälpsam, verkar mån om att förstå och känna av. Hon sträcker i armarna när jag ska klä på henne, jag behöver inte jaga henne för att borsta tänderna och när det är badadags kryper hon i högsta fart till grinden och väntar på att bli nedburen. Fröken Friktionsfri!

Och jag har fått båda för att jag klarar av dem. Och jag älskar dem båda precis lika mycket, precis som de, precis för att de är just som de är. Spännande och speciella på olika vis. Jag vore inte den jag är om de inte fanns.

Visst är det urhärligt! konstaterar Cinks

Det är då som det stora vemodet rullar in...

2010-01-22T17:04:00.002+01:00

Jag vill inte ens räkna hur många dagar jag har kvar av min mammaledighet. Dagarna kommer ändå att gå. Det är bättre att jag bara lever i nuet och njuter fullt ut. Oro och funderingar löser ingenting. Men visst kan jag undra hur i hela friden jag ska kunna ha en heltid- och en sjuttiofemprocentstjänst på min åttio procent.

Allt löser sig! tänker Cinks, det vet man av erfarenhet

Koncept

2009-11-17T20:32:00.002+01:00

En övergripande och bärande idé.
En tänkt lösning på ett givet problem.

Innan jag börjar på jobbet - som om jag bara var hemma och drog benen efter mig på dagarna - ska jag visualisera ett koncept. De vill se vad jag går för helt enkelt. Jag undrar när jag ska ha tid med detta? Ta tid med detta?

"Aha, jobba 150%" som vännen C så träffande kommenterade.

"Jojomän...", konstaterar Cinks

Reeeeespekt!

2009-11-17T20:27:00.002+01:00

Åh, vad glad jag blir när jag träffar en läkare som lyssnar, kommunicerar, tar mig på allvar, förstår undertoner och bara känns som den är där för att hjälpa.

En sån träffade jag idag. Dr C lyssnade noga på det jag hade att berätta om mina ben som inte vill vara stilla. Hon förstod vilken gisslandrama jag befinner mig i eftersom hon själv fått rls på kvällarna i tv-soffan.

Imorgon ska jag gå och ta prover på fastande mage. Redan på torsdag får hon svar och då ska jag ringa för att få ett utlåtande. Tänk att få sova en hel natt för första gången på ett år och åtta månader. Det är en orgasmerande stor tanke!

"Can hardly wait", utropar Cinks

En smula bättre

2009-11-13T10:11:00.002+01:00

Jo, faktiskt har jag hittat något som gör rls bättre. Jag tar en voltaren när jag går och lägger mig och får sova. Alvedon är däremot helt verkningslöst och vad jag förstår så fungerar de olika.

Men så kan jag väl inte hålla på och ta smärtstillande varje kväll, vad säger kroppen om det? Men nu tänker jag göra det till på tisdag när jag har läkartid. Kanske kan sömnklockan återställas på så vis.

Jag ska också ta kontakt med min Homeopat. Kunde hon hjälpa mig med att må bra tidigare så kan hon kanske göra det nu också!

"Worth a try", tänker Cinks

Jag har en dröm...

2009-11-13T10:05:00.002+01:00

Likt Kattmamman har jag i tio månader snickrat på ett blogginlägg där jag skriver att jag äntligen fått ro att sova en hel natt. Kanske såhär: "Jag sover om nätterna, nu är mina ben äntligen stilla och jag har inte längre rls".

Men det blir inte bättre! Jag somnar snabbt men vaknar efter nån timme och ligger i halvdvala och vrider och vänder på mig i sängen i flera timmar tills jag inser att det inte går över. Då går jag upp, vandrar omkring i mörkret, lägger kanske nån leksak på plats i sin låda, städar undan en tekopp från kvällen som var, stretchar...

Jag inser att det är idioti att gå och vänta på att det ska gå över. Att inför varje kväll våndas och undra om jag kommer att få sova något natten som kommer. Bara det är ju ett stressmoment.

Därför har jag bokat in läkarbesök. Jag får krypa till korset, ta medicin för att få benen att ligga stilla under natten. Det känns blä men nödvändigt.

Tisdbegränsat småpyssel

2009-11-13T09:59:00.004+01:00

Det klinkas utifrån vardagsrummet. LillaN provar sina pianokunskaper. Nu är hon på väg in i arbetsrummet. Det hickar, gnäller och rinner snor om henne. Hon ställer sig vid skrivbordet, drar i min tröja och bankar på datorn.

50 sekunder. Det är väl ungefär vad ett blogginlägg tar att skriva. Och det är ungefär den sammanhängande tiden som jag har. Därför avslutar jag nu. Ciao.

Dags att säga hejdå...

2009-10-28T21:22:00.006+01:00

Jag förundras över att Teletubbies fortfarande går på tv. När F var liten satt jag också där och ifrågasatte de vuxnas röster som talar bebisspjåk. Men nån tidig morgontimme har jag ändå suttit där och kikat med Lilla N i knät. Samma början, samma slut. "Dags att säga hejdå, dags att säga hejdå..."

Och appropå Hejdå så hade jag ett bra samtal med svärmor för nån dag sen. Vi pratade om regressionsterapi. Ibland behöver man gå tillbaka i tiden för att förstå framåt. Ibland behöver man bara lämna det förgångna och se framåt, leva i nuet.

Och det är precis vad jag bestämt mig för att göra! Jag har en liten kista full med dagböcker från jag var åtta år och framåt. Böckerna fyllde en funktion då, jag fick andrum, tankeverkstad, vara mig själv eller hur jag nu ska förklara det.

Men då var då och eftersom jag inte vill att nån ska läsa böckerna och jag tror inte heller att jag kommer att göra det så ska de bort. Kistan kan användas till något bättre än att samla gammalt vemod. Det är ett bra beslut. Rätt beslut. Kanske ska jag börja rensa redan imorgon.

"Men kärleksbreven spar jag, de är bra för egot" konstaterar Cinks

Söt tant

2009-10-28T21:13:00.003+01:00

Hon är så oerhört gullig, Lilla N, när hon smajlar upp sig i en grimas, öppnar munnen stort, skjuter fram underkäken i galoschbett och visar de två små grynen i nederkäken, kniper med ögonen och säger "hä-hä-hä". Som den raraste av alla små gummor som finns.

Billigt halvnytt

2009-10-28T21:10:00.002+01:00

Det känns som om vårt hem faller samman mer och mer. Jag syftar på det materiella nu även om känslolivet är häftigt eftersatt det med.

Allt går sönder känns det som. Eller känns gammalt och slitet. Eller udda. Nu tänker jag kika på Blocket för att kanske hitta ett köksbord i ek med passande stolar. Så kan vi kanske slänga ut det trasiga i furu med farbror As gamla knarrande valnötsstolar.

Det vore ett känslomässigt lyft!

Sex riktigt coola saker!

2009-10-25T21:20:00.003+01:00

1. Jag får ibland mail från in morfar. Han är 92 år och finurlig som få.

2. En väninna har fyra barn, fyra tjejer i olika åldrar, alla lika söta och fina. Hon är själv väldigt fin och råddar med de här flickorna med lugnet i behåll.

3. Vi ska på fest om ungefär en månad. En riktig bjudfest med mat, dans, nya ansikten och allt.

4. Rörelse föder idéer. Jag kom på en riktigt briljant sådan när jag var ute och sprang senast.

5. Walking with Dinasours

6. Exakt två månader kvar till stortjejen fyller tonåring, tjoho!

SORG eller?

2009-10-24T11:33:00.005+02:00

Jag har en känsla inom mig som jag liksom inte får tag på. Jag vill sätta ord på den och det enda jag kommer på är SORG. Men det är som en positiv sorg. Kan man känna det, positiv sorg? Eller vad heter det då?

Min SORG om jag får kalla det så är LillaN. Hon har liksom varit SORG hela vägen. Först innan hon kom men då var det ju riktig sorg så att säga. Sen blev hon till. Jag förstår förstås hur men vette sjutton när. Plötsligt hade jag henne inom mig och tio månader av en känslomässig berg- och dalbana utmynnade i ytterligare en SORG, fast alltså i positiv bemärkelse. Hon kom ut, världens härligaste lilla sorgebebis. Full av liv, glädje och bus.

I somras insåg jag att hon inte skulle vara liten för evigt. Då fick jag på nytt SORG i bröstet. Jag gladde mig så åt att ha fått uppleva sex härliga månader av hennes liv och att inse att jag en dag kommer att sluta amma henne gjorde mig otroligt tacksam och gråtmild.

Nu står jag inför faktumet att jag måste gå tillbaka till jobbet tidigare än beräknat för att ens ha chansen att få ha det kvar. Ännu en sorg, att den här eviga lördagen med LillaN plötsligt blivit söndag och snart är det dags att gå tillbaka till jobbet. Nu kommer Mannen äntligen få chans att vara med tösabiten och utveckla sin relation till henne. Det känns fantastiskt sorgligt bra.

Jag kommer ju över det, livet känns härligare än någonsin, men jag vill arbeta igenom det och inte lägga locket på. Så vad är ordet jag söker? Positiv SORG eller?

Känns ungefär så här

2009-10-24T11:24:00.003+02:00

Tänk dig en varm sommardag. Du är lite stressad och tar några riktigt stora och hurtiga språng uppför en lång trappa. Tänk dig sen att du liksom stänger inne energin och mjölksyran som bildas i benen med en påsklämma så att den inte kan vädras ur. Samtidigt håller håller du andan.

Så instängt och panikartat känns det ungefär att ha RLS, restless legs. Lägg till att du dessutom är skittrött för det är just då, på kvällen eller mitt i natten, som det kommer. Man somnar av trötthet och vaknar inom en timme av att benen kryllar av elektricitet som inte går att vädra ur.

Jag tror jag går till doktorn och får medicin på måndag. Pallar inte mer som F brukar uttrycka det när hon är uppgiven och trött.

Pallar inte mer, härmas Cinks

Separationsångest

2009-10-23T23:37:00.002+02:00

Varje gång jag tänker tanken hugger det till i mina känslor. Jag vill verkligen inte sluta amma. Just som det är nu ammar jag en gång på dagen och en gång på natten. Jag är rädd för att det är så lite att hon kommer att tappa intresse. Det är ju så underbart att ha henne nära på det viset. Och det är ju bara att fortsätta så länge hon vill. Hoppas bara att jag är redo när hon vill släppa taget.

"Sometimes it snows in april..." sjunger Cinks

Alla har sin historia

2009-10-23T18:15:00.004+02:00

Hon satt, eller snarare halvlåg, i det fuktiga gräset en bit från cykelvägen. Jag kunde först inte urskilja vad det var jag såg men när jag kom närmare satt där en äldre kvinna i skinnbyxor. Likt en skalbagge på rygg försökte hon förgäves resa sig. Jag stannade med vagnen och vände mig mot henne.

"Behöver du hjälp?" ropade jag till henne samtidigt som tog några närmande steg. Stanken av alkohol slog emot mig på långt håll. Hon pep ynkligt och försökte resa sig igen. Svarta skinnbyxor fladdrade på två pinnsmala ben och en grå rand lös i det annars svartfärgade håret.

"Jag känner Jerry Williams" yrde hon och försökte resa sig igen. Jag sträckte mig efter henne men förstod snart att hon inte alls var kapabel att resa sig. Hon insisterade att få komma upp och pep "...men nu klarar jag det, nu klarar jag det, jag behöver ingen hjälp". Jag beordrade henne genast att sätta sig på rumpan men hon krängde som en ålandskryssare till höger och vänster och kom för några sekunder upp på fötter.

Tjong. Hon stöp okontrollerat i backen igen. Jag hade inte en chans att hålla emot. En annan tjej gick förbi och vi tittade på varandra och konstaterade att jo, här behövdes det hjälp. Jag slog numret till 112.

Sen satte jag mig ner och pratade med den ledsna och vilsna Fru Johansson. Hon pratade som en liten flicka, berättade sluddrigt att hennes man dött och att hon därför blivit alkoholist. Jag satte mig på huk och pratade med henne. Om varför hon ville ta livet av sig. Om hunden som hon tyckte så mycket om. Om sonen som var lång och vacker. Om drömmar. Och om varför hennes man plötsligt dött i hjärtinfarkt. De hade ju planer för livet, för ålderdomen.

Jag var ordentligt frusen och fötterna domnade innan de starka blåklädda herrarna som skulle hjälpa henne hem slutligen kom. Jag lämnade Fru Johansson sittande i gräset utan att ens säga hejdå. Hon skulle ändå inte komma ihåg mig, tänkte jag.

Tur ändå att det finns ett skyddsnät av människor som bryr sig. Man vet ju inte, en dag är det kanske jag som sitter aspackad i gräset i skinnbyxor och gråter. Då känns det ändå tryggt att veta det.

Ett människoöde bland andra, begrundar Cinks

Dagens outfit

2009-10-19T12:44:00.003+02:00

Fortsätter att kopiera Majas rundvandring i 2000-talets klädmode.
Å tack för alla roliga uppslag!

Strumpor: svarta med pussmunnar på i olika färger. Åhléns -05

Byxor: crockerjeans utan stretch, lätt utsvängda och med ett hål på knät. JC -02

T-shirt: grå u-ringad topp med vit färgfläck. H&M -07

Tröja: vit munkjacka med lite marina detaljer. Butik på västkusten -09

Pinsamt ute! inser Cinks

Sex fantasier

2009-10-19T12:36:00.002+02:00

Maja Gräddnos skrev lite komiskt en lista med sex fantasier och jag tror jag gör som hon:

1. Lagom mycket större hus med mer plats för lek, utklädning och rörelse

2. Världens godaste latte med en riktigt god vän. Utan barn, för omväxlings skull, för att kunna föra en vettig konversation utan ständiga avbrott.

3. Ny hipp garderob och nån som bara slänger allt det gamla som jag har och som jag helt enkelt inte har råd att hiva och förnya.

4. Att få uppleva första natten med Mannen igen!

5. Bryggbad med bastu en sen sommareftermiddag.

6. Spännande jobb med utmaningar - och en fetinglön

Usch...

2009-10-19T12:27:00.002+02:00

...och för två nätter sen, då jag också fick sova rätt länge och bra, drömde jag att Xet skulle pussas.

Mitt i all förvirrning av tankar på ny situation och boende för honom skulle han fram och pussa mig på munnen. Är jag på nåt sätt rädd för att han ska göra försök att få mig tillbaka eller?

Jag var besvärad i drömmen och vände mig bort, tyckte mest han var knäpp och jag var allt annat än intresserad.

Not a chans in a lifetime! säger Cinks

Revansch

2009-10-19T12:24:00.002+02:00

Kom plötsligt på att jag drömde inatt. Det tillhör inte vanligheterna eftersom jag nog inte hinner sova så länge att jag hinner börja drömma.

Men i natt var jag gravid igen och skulle föda. Eftersom förlossingen inte kom igång av sig själv skulle jag bli igångsatt. Igen. Neeej...

Minns att jag i drömmen sa till personalen att den här gången skulle jag minsann ta i för kung och fosterland och hålla ut i smärtan. Sen vände jag mig om och började gå i en lång korridor. Målmedveten och med knutna nävar.

Ovant...

2009-10-19T12:10:00.001+02:00

Jajädrar i min låda!

Nu har Lilla N sovit två timmar i vagnen, promenad + sova ute, och sover fortfarande. Antingen fattade hon vinken igår eller så är hon heeeelt slut och orkar inte protestera. Kanske båda delarna. Jag passar på att njuta av lite fritid.

Barn gör som barn lär

2009-10-19T11:33:00.004+02:00

Upprepade gånger har F sagt att när LillaN blir större ska hon bli skittaskig mot henne. "Varför?" har jag frågat henne, hon som är så himla omtänksam mot henne nu. "Varför?"

"Därför att syskon är taskiga mot varandra" har hon svarat och jag har rannsakat mig själv och tänkt på mig och min bror. Ja, visst kunde han vara taskig om jag som lillasyster satte mig upp mot honom för mycket men vi hade ju himla kul däremellan. Trots en viss dos av överbeskyddande och nedtryckande så hade vi det ändå rätt bra tillsammans när vi växte upp.

Men jag tror att jag har knäckt nöten. Hon har sen hon var fem år levt tillsammans med två bonusbröder som verkar ha gjort sitt bästa för att vara taskig mot henne. Lite mer taskig än vad som räknas som normalt syskon emellan om jag får tycka. Klart hon har lärt sig av det. Det har ju varit hennes verklighet så länge som hon kan minnas. Särskilt den ena brodern har varit pain in the... De har båda retat henne både fysiskt och verbalt.

Så hur vänder man trenden? Kommunikation såklart. Och håller tummarna för att det räcker!

Nya tag

2009-10-19T11:27:00.004+02:00

I går kväll bestämde vi oss för att LillaN skulle somna själv. Vi låg båda bredvid henne i sängen och hon slängde sig av och an emellan oss i nära två timmar. Sen somnade hon och jag fick stoppa fingrarna i öronen för att kunna stänga ute hennes hulkande under ytterligare en timme.

Mannen hade det nog jobbigare än jag. Det brukar ju vara en av varje, en som fixar det och en som knappt står ut. Och det behöver inte nödvändigtvis vara samma person varje gång. Men den här gången tror jag att jag var den starkare av oss. Han var nära att ge upp flera gånger tror jag men vi höll ut och kämpade oss igenom hennes tårar, hulkningar, jämmer och skrik tillsammans. Kanske växte vi till och med av det. Han somnade rätt snabbt, som jag tror, precis som Liten, av utmattning.

Dessutom ammade jag henne bara en gång på natten, första gången hon vaknade efter skriket, cirka en timme efter att hon somnade. Nästa gång hon vaknade lyfte jag bara upp henne och vyssjade henne lite. Hon somnade direkt när jag lade ner henne igen emellan oss i sängen.

Men nu kommer den verkliga utmaningen, att vara ståndaktig så många kvällar som krävs för att det ska bli en trend. Jag tror vi klarar det. Klart vi klarar det *bara inte mina bröst sprängs innan dess*

Universum, sänd lite extra styrka tack! ber Cinks

Närvaro. Mindfullness.

2009-10-09T13:23:00.004+02:00

Jag står i solen på gångvägen som leder bort från vårt hus.
Hennes avslappnade kind vilar emot min och hennes snusande
andetag fyller mitt öra och fortsätter in i hjärnan som i sin tur
sätter hjärtat i svaj.

Där står jag, mitt i världen, mitt i livet, mitt i en dröm som
plötsligt blev sann. Fem år av längtan, tårar, hopplöshet och
apati. Fem år av negativa besked, förbannelser över att behöva
Always och oförmåga att känna glädje i andras positiva besked.

Jag tar in henne där jag står. Hon är här nu och jag vill inte
missa en centimeter av henne. Allt vad jag förmår insuper jag
hennes doft, hennes ansiktskonturer och vinglätta andning.
Jag fattar fortfarande inte hur det gick till, hur ett oväntat
plus på stickan knuffade oss in på ett nytt spår. Så fullkomligt
oplanerad och så utomjordiskt efterlängtad.

Och nu också älskad.
För den hon är och allt som hon betyder för oss.
Lycka.

Svajjigt

2009-10-09T13:21:00.001+02:00

Jag är skitseg i benen efter dagens träning. Och då undrar jag varför Lilla N skiter hela tiden så jag måste gå ner för trappan stup i kvarten och byta på henne och sen upp igen.

"Man får det man klarar av", sa Cinks

Vägar som korsas

2009-10-09T13:08:00.003+02:00

1985. Jag tränar en elitgrupp i artistisk gymnastik. Det är en härlig grupp om sju tjejer i tioårsåldern. En av tjejerna är glad, envis, stark, seg och stel som en oxe.

Tänk om jag hade vetat i vilket sammanhang våra vägar skulle korsar igen. Tjugofyra år senare. På en helt annan plats, i en helt annan stad. Att jag på träningsstället en höstig dag i oktober skulle lämna in min minsting på samma barnpassning som henne.

1990. Jag är på språkresa i södra Frankrike. Vi är en kvartett svenska tjejer som umgås och hittar på upptåg. Tre blonda och en brunett. Jag gillar Sandra mest, en av de blonda. Vi konnektade För första gången i mitt liv gråter jag när vi skiljs åt och ska åka hem. Vi träffas även sedan vi kommit hem trots att hon bor i de mest södra delarna av Sverige. Sen tappar vi kontakten, varför kommer jag inte längre ihåg.

Tänk om jag hade vetat i vilket sammanhang våra vägar skulle korsas igen. Nitton år senare. I ett helt annat land, i en helt annan stad. Att jag på träningsstället en höstig kväll i oktober skulle stöta på henne i receptionen.

"Får man önska vem jag stöter på härnäst?" undra Cinks nyfiket.
"Då vet jag redan vem jag skulle vilja att det är..."

Ny look. Igen.

2009-10-09T09:16:00.004+02:00

Jag måste göra om toppbilden på min blogg. Den här orangesköna bilden är inte längre min återspegling. Nu behöver jag ha en tyngre färg, mer kontraster, större klarhet. Ja, jag tror jag håller på att växa mig stark igen. Och tro mig, all kraft kan komma att behövas framöver med tanke på vad vi har att vänta framöver... Den här gången ska jag faan inte bli överkörd.

Universum - gör mig stark, kvicktänkt och tydlig.
Hjälp mig att stå upp för mig själv och min familj!

Nytt ljud i skällan

2009-10-09T08:57:00.002+02:00

För några veckor sen lånade vi hem en apparat för att få hjälp att kolla Fs blodsocker. Det är svindyrt med diabeteshjälpmedel och den här lilla mobiltelefonstora mojängen kostar som en bättre dressyrhäst. Med hjälp av en givare som sitter fast på magen kan hon få en trådlös trend på blodsockervärdet i kroppen och den trådlösa mätaren måste hon ha inom en räckvidd på 1,5 meter för att den ska kunna visa något värde.

Därför kändes det smått jobbigt när F igår ringer och säger "Mamma jag tror att jag har tappat mätaren..."

Shit tänker jag och resonerar på ett typiskt vuxet vis: Har vi försäkring som täcker? Vad ska jag säga till sjukhuset? Blir vi ersättningsskyld...och så vidare, ja du förstår.

En kvart senare står vi iallafall på skolan, nedslagna, eftersom F inte hittat mätaren vare sig på cykelvägen eller i någon av lokalerna som hon varit i. "Och du har kollat ordentligt i väskan" säger jag som ett sista halmstrå och utsätter mig för risken att bli ordenligt puckomammaförklarad.

Hon sticker ner handen i väskan och ett leende sprids över hennes ansikte. "Va, var den där?" utbrister jag. Hon drar upp det lilla svarta fodralet och knappar lite på den.

"Jag ligger på nio, om det kan pigga upp" skämtar F och ber leende alla om ursäkt för besväret. Hela historien slutar med skratt och lättade miner. Det hade blivit ett helt annat scenario om det hela hänt för ett år sen, det kan jag lova. Gråt. Hysteri. Hyperventilering. Handlingsförlamning.

Nu har jag en leende, rakryggad dotter framför mig. Fan, det tar sig alltså!
Slutet gott...

Min mamma

2009-10-08T11:03:00.003+02:00

Alldeles nyss ringde hon och bjöd in mig och LillaN på lek&lunch. Min mamma. Den mamma som jag önskade från Universum. En trelig tjej att umgås med på dagarna, en annan mammaledig mamma att utbyta erfarenheter med, prata med och smycka dagarna tillsammans med.

Ett tag tolkade jag det som om Universum missförstått mig och skickat fel mamma. Men så kom hon. Mycket enklare än jag föreställt mig. Kanske liknar vi varandra lite. Då vet man att det är rätt, eftersom jag inte tycker att jag är särskilt enkel. Men när det passar så passar det.

Så nu packar jag skötväskan och promenerar några kvarter bort.
Till min mamma.

Backlash

2009-10-08T10:49:00.004+02:00

Jag visste det redan innan.
Hade sett ögonen, de svarta, uttryckslösa men samtidigt mycket talande ögonen som jag en gång kuvat mig inför och fortfarande till viss del och motsträvigt gör. Tonen i rösten, nedlåtande, försedd med gifttagg för att hugga vid minsta lilla felsägning eller osäkerhetssvacka.

Jag visste allt redan innan.
Hade listat ut vad som var på gång, precis som den gången då det var jag som blev utsatt för det. Hade till och med pratat med Mannen om det innan han sade det. Tur att det inte är jag som är huvudpersonen den här gången bara. En gång räcker. En gång och aldrig mer.

Jag ryser vid tanken och försöker låta tankarna glida av mig som om jag vore insmort med olja.

"Brr" sa Cinks

Fram och tillbaka

2009-10-08T10:35:00.002+02:00

Jag samlar höstlöv i vackra färger och knipsar av rönnbärsklasar och bär hem. Av dem binder jag en vacker krans och hänger på ytterdörren. Det är inte så illa ställt med mig med andra ord. Jag har det allt rätt bra i vardagen och är nöjd över min kreativitet.

Sen städar jag. Tar mig tid till att samla ihop skräpet som är kvar på marken framför entrén; löv, några små paradisäpplen och rönnbärsris. Alltsammans slänger jag i det halvfulla pappersinsamlingskärlet.

Eh...okej?

Allt är kanske inte precis jämt rätt med mig ändå...

Ny station, förhoppningsvis inte samma destination...

2009-10-08T09:20:00.003+02:00

För ungefär tio år sen rullar ett ganska tilltufsat snälltåg in på perrongen i landet IngenÅtervändo. Innan tåget ens stannat vinglar en mycket förvirrad och förblindad Resenär ner för tågtrappan och rusar över till andra sidan perrongen och kastar sig i sista sekunden in i ett X2000. Tåget rivstartar så passagerarna skakas om ordentligt och far iväg, i samma riktning som det andra kommit. Allt går så snabbt att ingen egentligen fattar vad som händer.

X2000-tåget ger sig ut på äventyr och mannen tycker det känns som om han njuter av utsikten och bekvämligheten för första gången i sitt liv. Snabbtåget ser ut glänsa mer än snälltåget, erbjuder mer comfort och större upplevelser. Det har visserligen äldre säten men har redan gått många, många erfarna mil, något som Resenären verkar uppskatta.

Det ser länge ut som om Resenären ska välja det här färdsättet för all framtid men plötsligt börjar han tycka att maten smakar illa ombord, att tåget kör fel väg och att sätena är obekväma.
Resenären bestämmer sig för att gå av vid nästa station. Han tillkallar konduktören för att delge sina planer och låter alla andra passagerare få ta del av hans missnöje och planer.

Förhoppningsvis ser han till att stanna där en stund, vid nästa station , kanske se sig om i världen, begrunda och upptäcka platsen han hamnat på innan han bestämmer sig för att ta tåget vidare.

To be continued...

Prägling

2009-10-08T08:41:00.003+02:00

Över hela golvet ligger memorykort och pippipusseldelar. Jag sprider ibland ut bilderna och frågar Lilla N om hon kan hitta bilden på "Hässssten". Hon väljer då, med vilje eller slump, oftast ut just bilden på gunghästen bland fyra kort.

När vi går in i Fs rum pekar hon varje gång lika ivrigt, jazzar med rumpan och säger "Uh-uh-uh". Hon vill känna på käpphästarna som ligger undanstoppade överst på Fs bokhylla.

Ibland leker F krypleken med LillaN och då skrattar de tillsammans så det ekar i vårt lilla pappershus. F ställer sig på knäna, låtsas stegra och gnäggar ljudligt. LillaN är inte sämre utan står också på sina små knän och efterapande ylar som en liten kattunge.

"Mamma" sa F allvarligt till mig för en tid sen när jag entusiastiskt spände fast Lilla N i bilbarnstolen för att åka upp till stallet med båda tjejerna. "Mamma, jag tycker inte att hon ska åka med så mycket till stallet". Jag häpnade och frågade varför, trodde hon skulle tycka det var kul att ha lillasyster där. "Nä, för vet du, hon kan ju tröttna på hästar och det vill jag ju inte".

Troligt? Inte troligt.

Jonglering med liten bebis

2009-10-08T08:32:00.002+02:00

Det är lite gnälligt på morgonkvisten. Fantasifulla mamman tänker att vi ska skoja till det lite för att lätta upp stämningen. Hon tänker då "bakåtkullerbytta" och med ett stort leende hivar hon upp Lilla N i luften ...utan att titta uppåt...och PANG - tjongar LillaNs huvud rakt upp i taklampan.

Skrik och tandagnisslan. Tröst. Det fick då verkligen inte den effekten som Mamman tänkt sig utan precis tvärt om. Fantasifulla mamman blir plötsligt Trötta mamman och skippar fler bra idéer på ett tag...

Ljus varehär!

2009-10-08T08:30:00.002+02:00

Radion brusar tyst. Frukosten står fortfarande framme. Lampor lyser i hela huset även fast det blivit ljust ute. När jag gick upp i morse var det fortfarande mörkt. Vi hade en toppnotering på 04.50. Då är det inte konstigt att hjärnan inte riktigt funkar som jag är van vid.

Dags att gå på morgonens släckarrunda, sa Cinks

Oväntat fynd

2009-10-08T08:29:00.001+02:00

När jag städar badrummet nu på morgonen hittar jag överdelen till bakpenseln som Mannen letade efter härom dagen. Under badrumsskåpet, längst in. Där ser man. Det hade jag aldrig kunnat gissa!

Status

2009-10-06T13:54:00.002+02:00

Livet med Lilla N har kommit nio månader framåt. Hon kommer också framåt i en rasande fart. Just nu sitter hon med lilla rumpan på skrivbordet framför mig och sover med huvudet lutandes i min famn. Hon är go, goare, goast den lilla.

Vanligtvis vaknar hon kring sex och då brukar Pappa gå upp med henne och sen leker de tills jag orkar vältra mig ur sängen vid halv sju. Hon är inte direkt nån frukostmänniska än utan tar nån tugga gröt med äppelmos innan det får vara bra.

Vi dukar undan när F och Mannen rusat åt varsitt håll, till skola och jobb. Sen är det dags för lite förmiddagsmellis som kan bestå av t ex lite smörgås och yoghurt. Efter det kränger jag på BBjörn och vi går en timmespromenad. När hon somnat lägger jag henne i vagnen.

Väl hemma igen är det lunch, potatis och lax med avocado eller kanske kyckling med grönsaker och quinoa. Hon gillar inte barnmatsburkar så jag fixar maten själv, det huset har att erbjuda, oftast samma som jag själv äter.

Sen leker vi lite grann, kanske träffar nån kompis eller går ut och gungar tills det är dags för amning och nästa sovperiod vid halv tre.

Efter middagen vid sex tappar vi upp ett skönt bad i lilla baljan och så får hon plaska och skratta bland bubblor och flaskor. Vi borstar tänderna och sen ammar jag henne till sömn och lägger henne i lilla spjälisen i hennes lila rum. Efter tjugo minuter vaknar hon och då ammar jag om henne och förhoppningsvis sover hon då sin första tretimmarsintervall. Jag ammar henne ungefär två gånger under natten och då klarar hon sig till morgonen. Jag har mer och mer börjat lägga henne på magen eftersom hon nu kan flytta sig och ändra läge som hon vill och det verkar hon gilla bättre än att ligga på rygg eller sidan.

Så ser vår dag ut i stora drag.

Cinks is back!

2009-10-06T13:53:00.002+02:00

Hallå! Hej! Jag tror jag är tillbaka i bloggvärlden. Jag tror energin har återvänt och jag känner mig inte längre lika ledsen när jag sätter mig för att skriva som jag tidigare gjort. Jihooo!

Inte så kaxig

2009-07-04T23:56:00.004+02:00

Okej. Jag tar kanske inte så lätt på jobbsituationen som jag vill framställa det. Jag mår faktiskt riktigt illa av ovissheten. Bläilla.

Det kan också vara av att klockan snart är midnatt och att jag åt mycket tofuglass hos kompisarna ikväll.

Oavsett. Imorgon är en annan dag.

Hänger löst...

2009-07-04T23:37:00.003+02:00

Det går apdåligt för företaget jag jobbar på. En tredjedel av alla anställda får gå, de flesta med omedelbar verkan.

Jag får vara kvar enligt sista samtalet med chefen. Dock har jag inte blivit lovad något egentligen och enligt källor hänger jag ryyyyysligt löst. Börja se dig om efter nåt nytt har jag fått som råd. Och det tänker jag absolut göra när tiden för min mammaledighets slut närmar sig. Just nu är det inte mycket jag kan göra utom att vara cool och ta tillvara den tiden jag har kvar som mammaledig, kanske för sista gången i mitt liv.

Det är som ett riktigt dåligt förhållande, det här jobbet. Jag har flera gånger tänkt säga upp mig självmant utan att ha nåt annat att gå till. Då förstår vem som helst att det suger. Men jag har inte riktigt vågat, varit rädd för att stå utan, har inte vågat kasta mig ut för att se vad annat som finns där ute. Nu får jag kanske foten i röven precis som jag en gång fick med Xet. Det förhållande vågade jag inte heller ta mig ur självmant. Och se vad mycket bra som kom ut av den separationen: jag träffade istället världens bästa man och fick världens finaste lilla jäntunge.

Tänk då vad mycket gott som kan komma ut av det här.
Så arbetsmarknad, se upp nästa höst, gör er beredd, för då kommer jag!

Halvårsrapport

2009-07-04T23:19:00.003+02:00

Den lilla raringen är ett halvår nu. Hon väger två kilo mer än vad jag gjorde i samma ålder, ett kilo mer än sin syster och för övrigt lika mycket som storasyster gjorde när hon var tio månader. Hon är i högsta grad välmående med andra ord!

Vikt: 8400g
Längd: 67cm

Mat
Jag ammar henne fortfarande dygnet runt och vi ger henne smakportioner som glatt slinker ner. Potatis, ärta, morot, palsternacka, blomkål, broccoli och banan har hon blivit bjuden på hittills. Imorgon blir det majs och här framöver ska vi också införa kvällsgröt.

Motorik
Hon vänder sig sedan en månad tillbaka från mage till rygg men inte tvärt om. Hon sitter sen en vecka tillbaka själv på golvet men trillar emellanåt. Det senaste är att hon flaxar vilt med armarna och "spänner" sig.

Tal
...eller snarare joller kommer i intervaller. Hednä är det enda ord vi hittills uppfattat och barnspråkstolkare som vi är *yeah* vet vi att det betyder nåt i stil med att jag är hungrig och trött på hennes eget språk.

Humör
Hon skrattar medryckande åt hundar och barn, allra helst av den mindre storleken. Hon är oftast glad och med på bus men när hon är arg, ja, då är hon arg av det argaste slaget minsann. Det visar hon egentligen bara när hon åker bil, är riktigt hungrig/trött och på kvällen om det inte är jag som nattar.

Sömn
Jag börjar väl märka en viss "mognad" i sömnen. Det är absolut jag som ska lägga henne och den enda gång som hon har somnat av sig själv är som sagt lätträknad. En. Annars ammar jag henne och då går det på ungefär en halvtimme. Fram till för nån vecka sen somnade hon då först kring 20:30 och sov då först en 20-minutare innan det var dags att amma igen. Så höll jag på fram till 23-tiden. Senaste veckan har hon somnat mellan 20-21 och sovit en timme innan jag har behövt dutta med henne. På natten sover hon mellan 2-4 timmar och vill sedan ha mat. Vi får sova till mellan 07-08.30, det är lite olika.

Time flies...

2009-06-25T21:23:00.004+02:00

Och jag hinner liksom inte blogga. Det är trist men sant. Har åtminstone inte prioriterat det som tidigare.

Men allt är bra vill jag förmedla. Så bra det kan bli med sönderhackad sömn och mininaps på dagen. Jag klagar inte, är mest förundrad över att jag fortfarande fungerar hyfsat.

N är sex månader snart. Har blivit riktigt duktig på att sitta själv och kryper in med knäna när hon ligger på mage. Hon är glad och lätt att vara med på dagen. Äter gör hon på nätterna.

Trött är jag idag så det blir inte mer än så.

Puss.

Pilates

2009-05-28T13:00:00.001+02:00

Pilates is the shit!

Jag känner hur kroppen balanseras upp. Tillsammans med plankan som Gräddnosan så bussigt tipsade om ska det väl kunna hjälpa magmusklerna att förstå vilken väg de ska gå.

Ihop!

Rullrull

2009-05-25T13:36:00.002+02:00

Lilla N ligger med rumpan bar och rödrandigt på överkroppen på en gul filt i köket. Jag har just sett henne vända sig från mage till rygg, på riktigt så att säga. Hon gjorde ju det några gånger vid två månader också men sen dess har hon legat där vi lagt henne. Inte längre.

Nu rullar hon över på mage på en gång som hon hamnar på rygg. Jag har hennes iaktagande ögon på mig och glasskeden. Hon gnäller och vill ha uppmärksamhet. Så fort jag tittar på henne tystnar hon och ler.

Från rygg till mage dröjer nog. Än så länge vrider hon bara huvudet för att se sig omkring. Det ska bli spännande att se när hon fixar det också.

Lågfartsområde

2009-05-25T13:28:00.002+02:00

Jag behöver åka och handla mat, målarfärg och hämta ut biobiljetter till F som ska på bio ikväll. Vill samtidigt titta på lite kläder och posta ett brev som legat i en månad.

Men jag tar mig inte för något alls. Sitter bara och lökar i köket och undrar hur jag ska få fart på mig.

Visst får man?

2009-05-25T13:27:00.002+02:00

När man har varit duktig och ätit en ordenligt lunch så får man ta lite glass till dessert, eller hur? Oatlys mjölkfria med lite hallon, mums!

Åtgärd!

2009-05-25T13:25:00.001+02:00

Sufar på hållainmagentrosor. Trött på att magmusklerna går ihop så långsamt har jag beslutat mig för att försöka ge dem lite hjälp på vägen.

Andra tips?

Putt, putt, putt....

2009-05-19T11:38:00.001+02:00

Sa jag att vi har börjat med potatis-smakportioner? Och det funkar rätt bra faktiskt. Vi tar det lite lugnt så här i början. Jag har ju tänkt att amma rätt länge till om hon vill.

Grymt stort Grattis!

2009-05-18T13:53:00.002+02:00

Hipp, hipp hurraaaa till härliga och fantastiska Minksen som fyller år idag. Vi har följts åt i ungefär tjugofem händelserika år och det blir säkert femtio till. Minst! Tänk va me lika saker vi kommer att hinna med att göra/få/uppleva. höhö, det ser jag verkligen fram emot.

Största och varmaste kramarna och ett litet krya-på-dig

Från din i alla väder
Cinks

Inte än, inte rätt...

2009-05-18T13:38:00.005+02:00

Jag skickade en önskan till universum för ett tag sen om en trevlig mamma att dela promenader och vardagligt bäbisprat med. Idag tog jag en promenad med en potentiell önskemamma. Jag var lite osäker innan och nu tror jag att jag vet att det inte är den jag önskat.

Förlåt, jag vet att jag också är lite av en krokodil just nu med stor bubblande mun och små öron men hon var om möjligt ännu mer av en kategorisk krokodil och väldigt bestämd i sina åsikter. Dessutom tyckte hon att sonen var väldigt jobbig som snabbt protesterade för än det ena, än det andra. Jag nojsade med N och hon säger lite pustigt och snörpigt "Är hon alltid sådär". "Ja" säger jag "det är hon för det mesta" och inse att vi har en riktigt fin och härlig relation N och jag.

Nä, de väninnor jag redan har är lååångt mycket mer i min smak, så att säga. Kanske är det så att jag bara ska se det tydligare. Kanske är det den gåvan som universum skickat till mig för länge sen. Eller så är det bara jag som har väldigt lite ork att ta in nya människor. Jag tror det första.

Det finns nog inte plats för fler väninnor i mitt liv just nu. Jag är ju egentligen så alldeles förträffligt nöjd med dem jag har och känner.

Så jag säger istället Tack för gåvan att hjälpa mig se det.
Amen.

Lilla fröken Kärlek!

2009-05-14T13:16:00.001+02:00

Våg av kärlek

2009-05-14T12:59:00.002+02:00

Lillflickan ligger och sparkar på köksbordet. Hon ler när hon ser mig och gör en lite tokig grimas, som för att få mig att le.

Jag är så förundrad och förälskad i det här lilla livet. Tänk att hon kom tillslut. Tänk att jag var nära att ge upp allt och så kom hon. Med sig tog hon så mycket generös kärlek som hon hjälper oss att sprida till nära och kära. Hon Är kärleken!

Jag vet att livet hade fortsatt även om hon inte kommit. Jag hade hittat andra glädjeämnen och jag hade lärt mig att leva med sorgen precis som jag lär mig att leva med andra erfarenheter. Så småningom hade smärtan släppt och glädjen tagit överhanden igen. Det vet jag för det är så jag fungerar.

Men nu har det gått snabbare att hitta kärleken igen och det är härligt att få svämma över i hjärtat när jag ser på henne.

Härligt är ordet!

S K I T

2009-05-14T12:57:00.002+02:00

Näe. Orkar inte. Ögat gör ont igen. Så har det varit till och från ända sen november. Och nu är det tydligen dags för en Irit igen. Jag kan inte låta bli att bli ledsen långt in i själen, trots att jag vet att det bara är att droppa bort. Men jag orkar liksom inte jiddra med det där. Igen. Jaja...

Suck.

Vargen kommer?

2009-05-14T12:50:00.002+02:00

Idel beröm för hög social kompetens, aktivitet på lektioner och förmåga att tillgodose sig kunskap. F log och sneglade på pappa genom hela utveckligssamtalet. Till och med gympaläraren som tidigare påpekat att hon maskar tyckte att det nu går bättre.

Något strul kunde vi inte se, förutom att det är lite allmänt rörigt i klassen, något som tydligen är vanligt just i sexan och sjuan. Jag sitter smått förvirrad och känner att stormvirvlarna som jag haft efter klassmamsträffen börjar lägga sig. Magkänslan säger till mig att chilla och det är såklart den jag ska gå efter.

Rabaldret som de pratade om och som fått en flicka att byta klass verkar inte ha påverkat F direkt. Hon ser glad ut. Glad. Och då är jag lugn. Min flicka behöver inte vara bäst. Jag tycker det är mycket viktigare att hon har hyfsat roligt och är just glad!

Urk

2009-05-13T09:31:00.002+02:00

Jag sitter med gråt i kroppen. Lite sömn senaste nätterna vet jag ju är boven, då faller jag lättare och snabbare. Ska prova lägga N ifrån mig, hon är i en sån period nu att hon bara vill vara näranäranära, och lägga mig på spikmattan. Kanske kan endorfinerna puffa upp mig några pinnhål så jag klarar resten av dagen bättre än förmiddagen.

Växa upp

2009-05-13T09:14:00.002+02:00

Bytte nyss blöjan på N och mitt i göromålet känner jag att Nä, jag kanske inte vill att N ska växa upp och gå i skolan här där vi bor. Jag vill flytta när hon kommer upp i skolåldern. Det dröjer sex år. Då är F arton och ska just till att gå ut gymnasiet. Det kan funka...

Stora barn, stora...

2009-05-13T09:01:00.004+02:00

Hade samkväm i middagsform med några trevliga mammor från klassen igår kväll. Jag känner mig alltid lite som ett ufo eftersom jag iom tvåveckorsrutinerna med F inte har full koll på hennes veckor och vad som händer i skolan.

Trodde jag skulle känna mig stärkt och hoppfull efter dejten. Istället sitter jag och bar känner mig trött och det har inte bara att göra med att de gick närmare halv tolv och då hade jag suttit med en sovande bebis i famnen sen en timme tillbaka och frågande till om det är en bra skola hon går på eller om vi ska propsa på att byta.

Två av de andra tre tjejerna vantrivs och det är problem med än det ena, än det andra. Nu är det dessutom klart att en av dem ska byta skola, kan hända följer den andra tjejen med. Lite får jag ju höra av F men hon verkar i huvudsak trivas med lärarna och klassen med några undantag.

Usch, jag sitter med en klump i magen. Vad svårt det är att veta i förhand vad som blir bäst för barnen i efterhand. Livets gåta, liksom. Idag ska vi på utvecklingssamtal, vi får se vad det ger.

Mycke nu...

2009-05-05T13:57:00.002+02:00

I förrgår natt drömde jag att Mannen fick tas in på sjukhus för mental utmattning. Det e mycke nu...

I natt var det inte mycket bättre. Eller vad sägs om drömmen:

Jag pratar med en mörkhyad hushållerska som lever som i fångenskap hos sin man. Hon misshandlas och övervakas med vapen. Just nu ligger han på en bänk i trädgården och snarkar."När som helst kan jag sjuta honom" säger hon till mig och tar vapnet, en gigantisk revolver, från sin sovande man, ställer sig bredbent över honom och riktar den mot hans huvud. "Men jag väljer att stanna kvar" säger hon och stoppar tillbaka vapnet innan han vaknar.

Vad kan det betyda måntro. Först fattade jag inget, yr som jag var mitt i natten. Sen tänkte jag att jag måste nog vara helt utpumpad som drömmer så här. Nu när jag skriver ner det känns det mer som om jag bearbetar mitt liv från förr. Känns som om jag håller på att släppa gammalt groll och ledsamheter och verkligen gå vidare.

Eller vad tror du, astakerstin? Om du hade drömt drömmen...?

Eh?

2009-04-26T02:07:00.002+02:00

Sömndrucken som jag är blev jag minst sagt paff när jag efter kissebesöket torkade mig och fick rött på pappret. Så snopen att jag faktiskt höll på att trilla av tronen. Jag fattar ingenting och tar det imorgon. Nu ska jag strax få sova.

Hihi, hjärnnotering så jag inte glömmer: Mannen nojsar med N i sömnen och säger "Mm" med ljus röst, sätter sig upp i sängen bredvid mig och håller armarna i kors på bröstet som om han vyssjar N. Lägger sig sedan ner försiktigt, fortfarande kramandes om sin låtsasbebis.

Jag biter mig i läppen för att inte brista ut i ett vrålflabb ;-)

Mittinatten-monstret

2009-04-26T02:00:00.003+02:00

Jag är hungrig. Typing. Klockan är ju mitt i natten och det är inte läge att äta. Jag får hålla ut, bara en kvart kvar till jag kan kolla F igen.

Hm...förtydligande

2009-04-26T01:53:00.002+02:00

Jag var nog inte helt tydlig i mitt förra inlägg. Sorgen är egentligen inte störst över att jag blev snittad och att det var så N kom ut. Nej, det är snarare över att jag inte förberedde mig på rätt sätt, att jag redan innan allt satte igång hade tveksamheter kring om jag skulle orka.

Som man tänker så blir det. Hade jag haft ett nujädraremejskahärfödasbarn-mindset hade kanske allt gått annorlunda. Det är inget jag kan veta naturligtvis och ledsamheten hänger som AstaKerstin är inne på säkert ihop med tröttheten efter osovna nätter, för det är ju inget jag går och tänker på varje dag utan ibland när huvudet hänger och hjärnan är dizzy.

Klockan är nu 01.58 och jag är vaken en stund till för att kolla till F igen. Hon låg på 4,8 - ett värde som borde vara ok men jag vill se att hon inte sjunker mer innan jag kryper ner mellan varma lakan och sover ett par timmar till.

Ifattsprungen

2009-04-23T14:29:00.002+02:00

Tiden har hunnit ikapp mig. Ett stygn av ledsamhet över att N fick födas med snitt. Att jag inte orkade ända fram.

När jag födde F gick allt enligt regelboken. Det var först efteråt som jag liksom fethalkade ner i depressionsdiket. Därför var jag väl inte riktigt förberedd på att det kunde vara annorlunda den här gången. Men sett i backspegeln inser jag att jag redan låg i diket innan förlossningen ens kom igång.

Varför? Jo, därför att jag tydligen inte alls var rätt förberedd. Det svider lite när jag tänker på det. När jag i efterhand läser i min förlossningsplanering ser jag att jag har skrivit "rädd att jag inte ska orka" och inser jag att mitt mindset var helt ute i buschen och cyklade redan i förberedelserna.

Efter jag hade fått F ville jag ha "revansch" för att bevisa för mig själv att jag kunde må bra efter en förlossning, att jag tagit lärdom av att inte gå och må piss utan isåfall ta hjälp. Nu finns det delar inom mig som vill ta revansch igen. Att bevisa att jag visst pallar med smärtan och trycket som en förlossning innebär.

Men kära Cinks, säger jag till mig själv. Man kan inte komma ihåg allt. Och det viktiga var ju att N mådde bra. Jag satte hennes hälsa i första rummet och det vet jag att jag gjorde rätt i. Inte föda till vilket pris som helst vet jag att jag tänkte och allt gick ju så bra som det bara kan ha gjort, trots allt.

Jag vet att jag får känna efter, att jag får tänka hur det skulle kunna ha blivit om Om hade funnits, att jag till och med får vara lite ledsen. Jag vet samtidigt att det inte kommer att förändra något och jag vet att jag oavsett är en härlig människa.

Nu ska jag gå och ta upp den lilla älsklingen som sover i vagnen.
Amen.

Lågt blodtryck?

2009-04-23T14:28:00.001+02:00

Inte ska det väl svindla för ögonen när man böjer sig ner och sen reser sig upp? Gång på gång? Hm...

Tankar på mitt förra liv

2009-04-21T10:11:00.002+02:00

Det är underligt vad många tankar som flödar genom huvudet under alla vakennätter. Jag har flera gånger hittat längtor efter väninnor från mitt förra liv, livet med Xet i den lilla byn utanför storstan.

Hörde att en ska gifta sig och att en annan jobbar nära där jag bor. Jag har sett framför mig hur jag besöker dem och känslan i kroppen är varm och go.

Kanske dags att slå dem en signal...

Om det var så lätt...

2009-04-21T10:05:00.002+02:00

...att man bara kunde önska, då skulle jag:

på dagen Önska hur många barn till som helst!
på natten Tycka att det räcker och blir över som det är nu!

Jodå...

2009-04-16T12:50:00.003+02:00

Vi lever. Lever med en massa snor, hosta, rinnande, röda ögon och vakennätter. Vi är en barnfamilj helt enkelt och jag vet att det kunde varit värre. Men utan sömn på nätterna räcker inte riktigt energin.

Jag försöker ligga på spikmattan så ofta jag kan, den ger verkligen mer energi och ett klarare huvud. Men det räcker inte riktigt ända fram. Återkommer när vi har piggnat till igen.

Ord i minuten

2009-04-07T21:17:00.002+02:00

När jag var liten beundrade jag min mormor för att hon kunde skriva maskin utan att titta på tangentbordet. Klart imponerad tänkte jag att det måste vara snudd på omöjligt men bestämde mig samtidigt för att faktiskt lära mig det själv. Och nu kan jag det.

Gjorde därför ett lite roligt test som jag hittade på Finnjonnas sida.
46 ord i minuten - snabbt eller?

46 words

Speed test

Bara jag får vila lite...

2009-04-07T16:32:00.003+02:00

Jag sitter i bilen och har just parkerat efter träningen. Solen värmer genom bilrutan och oplanerat stannar jag till, lutar mig tillbaka och tänker att "bara jag får vila lite..."

Jag går in och klär av mig i badrummet för att ta en dusch. De varma vattenstrålarna sköljer över mig och jag står alldeles för länge och tänker att "bara jag får vila lite..."

Jag kokar en solhavrelatte och sätter mig på trappen på baksidan och njuter i solen. Värmen är härlig och det kaffet smakar gott. Och jag tänker att "bara jag får vila lite..."

Snart en ny natt, ett nytt skådespeleri. Och inte har jag kunnat vila, inte ens lite. Och på nåt sätt går det ändå!

Loj eftermiddag

2009-04-06T18:44:00.002+02:00

Idag snörde jag på mig bärsjalen som jag fått låna av snällMinksen och promenerade halvtimmen bort till öppna förskolan. Solen sken, Lilltokisen sov gott och blev inte alltför tung på vägen.

Vi kom hem igen kring två timmar senare och då var vi, eller åtminstone jag, alldeles slut och hela eftermiddagen har vi dåsat i soffan. Hoppashoppashoppas att kommande natt blir lite sovigare än tidigare nätter. I neeed it!

Tankar som far...

2009-04-06T10:30:00.002+02:00

Jag tar ut en stol och hittar en strimma sol på framsidan som jag värmer mig i. All världens tankar far omkring.

Tänker på att jag trivs med tillvaron just nu. Jag har kommit till att trivas med mig själv och livet på ett sätt som jag inte tror att jag gjort nån gång tidigare. Som den helgjutna Stenbock jag är har jag alltid strävat efter något annat; ett mer stimulerande jobb, ett kärleksfullare förhållande, en slankare kropp, ett hippare hem, ett barn till...

Nu står jag här, visserligen med ett jobb som suger, ett hem i kaos, en kropp som tydligt tjallar om att jag varit gravid. Men jag trivs. Jag brukar säga till min man att jag har den grönaste gräsmattan. Och det är ju så det ska kännas! Innuti. För det är ju det som räknas.

Farfar och Lilla N

2009-04-03T09:28:00.003+02:00

Lunchen igår var jättetrevlig. Farfar kom strax efter tolv och lämnade motsträvigt närmare halv fyra. N jollrade och dregglade på farfar om vartannat. Vi förde vuxensamtal om jobb *tack och lov för det ibland* däremellan och kunde konstatera att vi tänker väldigt lika och har samma insikt kring vissa saker.

Jag hoppas det blir fler luncher framöver. För bebisjoller i all ära...

Som om inte mjölkis vore nog

2009-04-03T09:10:00.007+02:00

Nu har jag telefonnummret till min husläkare i handen. Elva-noll-noll öppnar telefontiden och då ska jag stå redo med siffrorna redan inknappade i den bärbara. Nu ska magen kollas minsann!

Ända sen magsjukan för ett par månader sen har systemet varit kajko. När jag äter blir det nästan som kramp i käkarna och ner i matstrupen. Det känns lite som om jag har bränt mig i strupen av nåt varmt eller att det fastnat äppelskal. Lite vasst och rivit på nåt sätt. Hua!

Kan det vara...
- irriterad mage & tarmar till följd av min ENORMA matkonsumtion senaste hungerveckorna? Mycket möjligt. Men nu kan jag absolut inte äta mycket längre, särskilt inte på kvällen och besvären kvarstår och isåfall why?

- för mycket kaffe? Knappast, va eller? Två koppar i veckan kan väl inte räknas som en hög konsumtion. Eller?

- envist magvirus? Mycket troligt, eftersom det kom efter magsjukan.

- otäck magbakterie? Hua, kan väl vara så men hoppas verkligen inte!

- celiaki, dvs glutenintolerans? Tja, alltså, det kan ju visa sig just vid gravidiet/amning och jag känner ju att magen blir tung och otäck när jag äter bröd. Men att både jag och Mannen skulle drabbats av det samtidigt verkar ju näst intill otroligt.

- mjölkallergi som minstingen? Lite intressant spaning är att magen inte har förändrats ett dyft av att jag undvikit mjölkprodukter senaste månaderna. Så det är inte mjölkallergi iallfall, rätt säker på det.

- för lite vätska? Kan absolut vara en del i problemet. Jag tror det är svårt att dricka nog när man ammar och jag vet att jag har varit lite dålig på det. Det känns liliiite bättre när jag dricker mycket men allt försvinner inte.

Skönt att ta tag i det iallfall. Jag behöver en bra och glad mage för att orka.

Grusdamm och knopp

2009-04-02T11:30:00.003+02:00

Jag går min dagliga runda i trädgården, svulten på grönska och knoppar efter vintern som gått. Tror att jag har spottat några tulpanblad. Knopparna har också vuxit på syrenen.

Pelargonerna beskar jag i förra veckan och nu återstår det att plantera om de gamla. Sen får jag se om jag får några fler Mårbacka eller om det bara är att gå och köpa nya i affären.

Uppfarten är nu dessutom rensopad från vintergrus. Sopade dessutom en liten bit ut på gatan. Och, ja, jag vet att jag får skylla mig själv om jag är trött sen... ;-)

Blänatt

2009-04-02T11:25:00.002+02:00

Senaste dagarna har N sovit utan anmärkning på dagarna. Men nätterna har istället blivit en enda lång vakensvart ammningstunnel. Imorse var inte humöret nåt vidare dessutom, det fick nog hela familjen erfara... Och imorgon krashar jag väl igen om jag inte lyckas sova nån timme på eftermiddagen.

Tror att jag ska försöka sova i gästrummet i helgen och så får Mannen komma in till mig om N behöver ammas. Jag måste försöka få till några fler än en och en halv timmes sömn i streck om jag ska kunna fungera på dagarna.

Jag ska också köpa en babyvakt så jag kan röra mig fritt i huset när N ligger ute i vagnen och sover. Nu kan jag liksom nästan bara hänga kring hallen och köket för annars hör jag inte henne om hon vaknar. Det får bli morgondagens projekt.

Förresten så luktar det Grumme tvättsåpa här hemma nu. Golven i kök och hall är moppade. Och ja, jag vet att jag får skylla mig själv...

Inte nödbedd

2009-04-02T11:17:00.002+02:00

Tre månader sen N föddes. Drygt. Det har varit lite tunnsått med besök av farmor och farfar tycker jag. En respektive en gång har de varit och hälsat på hittills.

Troligtvis har det inte alls att göra med att de inte vill, jag vet ju att de verkligen har längtat så efter den här lilla varelsen, men eftersom det inte är jag som är deras barn så blir det kanske inte lika naturligt som om de varit morfar och mormor, tänker jag. För mormor passar på att titta över lite nu och då, vilket är superduperjättehärligt! Men det är väl liksom lite lättare för henne, hon och jag känner ju varandra utan och innan och vet hur vi fungerar och vad vi kan förvänta oss av varandra.

Så jag tog iallfalll saken i egna händer och har nu bjudit in farfar på lunch idag. N sover i vagnen och jag hoppas hon vaknar glad och utvilad när han kommer, redo att bränna av några avväpnande leenden. Farfar är en himla mysig man så det kommer säkert att bli en jättetrevlig lunch.

Farmor har också fått en inbjudan men har inte hört av sig än men jag antar att det kommer, det med. Jag har sån himla tur med svärföräldrar.

Nu ska jag skära lite grönsaker och snart ska laxen in i ugnen.
God lunch på dig också!

Mysdottern

2009-03-28T08:36:00.002+01:00

Jag lade mig som sagt tidigt igår och somnade hårt. F blev kvar framför tv-n och hon kände sig nog lite ensam. Flera gånger vaknar jag av att hon lagt sig bredvid mig och gosar försiktigt.

Det är höjden av lycka!

Fridfull

2009-03-28T08:28:00.002+01:00

Hon låg och sprattlade på golvet, först på rygg, sen på mage. Åt lite på hunden, gnällde och ville upp. Jag satte henne i mitt knä framför datorn. Plötsligt kändes hon väldigt lugn och när jag tittade till hade hon somnat.

Nu har hon sovit här en stund, vaknar säkert strax, men just nu har vi en väldigt fridfull stund.

Uäk-natt

2009-03-27T13:18:00.000+01:00

Veckan har gått i ett rasande tempo med träning, visiter hit och dit och pyssel hemma. Dessutom har Mannen jobbat sent alla dagar. Tror det var därför som jag inte pallade längre än till halv åtta igår.

Gick och nattammade N och somnade själv, vaknade med feber och värk i kroppen, yr och frånvarande, näsblod och illamående. N var astung varje gång jag tog upp henne och ammade under natten. Visste tillslut inte om det var nyss jag ammade eller om det var flera timmar sen.

Vaknade och gick upp vid sex, fortfarande illamående. Två alvedon senare mår jag lite bättre men är trött, så trött. Mannen är borta hela dagen och kommer först hem vid midnatt eller så. Undrar hur jag ska orka hålla mig upprätt hela dagen men det är klar att det går, det vet jag ju.

Liten nap i babysittern

2009-03-25T08:21:00.003+01:00

De här stunderna blir allt mer ovanliga. Just nu råder lugn, vi får se hur länge det varar...

Utveckling x 2

2009-03-25T08:06:00.002+01:00

Jag har en härlig tillvaro med två tjejer som exploderar av utveckling i sina människokroppar just nu.

12-åringen räknade imorse ut att hon fyller år om exakt nio månader. Hon fick färga håret mörkbrunt igår och i den nya luggfrisyren blev hon som en annan tjej. Lika söt och ögonen ännu mörkare bruna. Nu pratar vi hål i öronen. Jag har snart en tonåring i huset. Tjo!

Hon är äntligen mer medveten om att inte gå till skolan i skitigt hår och svettlukt under armarna. Hon reagerar om tröjan har en fläck och lägger den i tvättkorgen. Hepphepphepp! Och hon tycker till och med att det är ok att bära de lite, i hennes värld, obekväma tröjorna bara för att de passar och är fina.

Det pratas fjårtis hit och fjårtis dit, att vara eller inte vara, det är viktigt just nu. Vad som är fjårtis och vad som inte är fjårtis, om man vill tillhöra eller förkasta. Ögonen bär ett tjockare lager maskara och ibland har hon fandejshen i ansiktet, det är fjårtis, och jag låter henne testa denna värld så länge hon gör det snyggt och smakfullt. Hon är fantastisk, min lilla stora tjej!

3-månadersingen har allt svårare att komma till ro på dagen, det händer ju så mycket runtomkring och hon är rysligt lättväckt. Nätterna blir däremot allt bättre och inatt ammade jag henne 03 och sen 06, det tycker jag är alldeles förträffligt ok för att vara så liten.

På självaste 12-veckorsdagen fick vi det första gurglande skrattet och det är ju så härligt att man smälter. Hon har rullat från mage till rygg och får ibland tag i saker som hon försöker greppa. Allt ska in i munnen.

Jag tycker det är super att följa båda tjejernas utveckling i de olika stadier som de befinner sig i. Just nu känns det som om vi har flyt, det är coolt att känna så!

Back on track

2009-03-23T08:28:00.002+01:00

Efter en helg med en massa mysiga vänträffar softar nu N och jag i hemmets lugna vrå...en liten stund till. Sen är det dags att luncha med en väninna och hennes lilla. Kalendern börjar fyllas på och min utmaning är att inte få den överfull. Än så länge bara roliga saker så jag kör på :-)

2009-03-19T09:05:00.003+01:00

Jag läste tidigare i nån klok mammablogg att bebisen sover bättre om hon inte får för mycket inputs under den vakna dagen. Det är nog därför som N sovit - eller rättare sagt vaknat - i entimmesintervaller under natten som var.

Eftersom hon inte hade mycket att sätta emot under gårdagen när hennes mamma hade bokat in varenda minut med nya inputs; gympa med andra bebisar, buss med konstiga ljud, tåg med utsikt som swishar förbi, nya människor med olika ansiktsuttryck, hiss med ovant buller.

Hon är därför helt klart förlåten för mammas uteblivna sömn. Tar veckans första uppiggande solhavrelatte istället och så går livet vidare.

Fullspäckat!

2009-03-18T22:15:00.002+01:00

Vaknade strax före sju. Gick upp, fixade och åt frukost med Mannen. Packade skötväskan med blöjor och ombyten för en hel dag.

Strax efter tio gick jag ut i solen, mot träningslokalen. 45 minuter senare med svett som rann efter ryggen kom jag fram efter ömsom snabb gång, ömsom jogging. Gick direkt upp till salen för att prova på SATS Baby för första gången.

Passet var 50 minuter och jag som i min enfald trodde att vi skulle plocka äpplen och doppa tårna blev helt svettig av step och styrka. N tyckte det var mycket underligt med musiken och de andra barnen som hojtade lite då och då.

Därefter gick jag ner till affären för att köpa med mig nåt som skulle likna en rosa prinsesstårta till standardbesök på jobbet. Det blev kanelbullar och hopp om att jobbet skulle ha lite fantasi. Jag tog buss och t-bana in till stan och vidare 30 minuters promenad till kontoret.

Det blev ett glatt återseende och en snäll, sovande N i vagnen första timmen. Vi fikade och N fick present. Tack och lov hade jobbet rätt fantasi (fattas bara annat när man jobbar på reklambyrå!) och gillade den låtsasrosa tårtan. Sen väckte jag N så de fick kika på henne. Hon smajlade till killarna, snackade lite och tittade storögt på alla.

Jag blev kvar till halv fem, längre än jag tänkt. Det blev en 30-minuters promenad tillbaka till tåget och ett ivrigt skakande och sjungande SJ, SJ, gamle vän ungefär hundra gånger under 25 minuter långa resan hem.

Väl hemma damp vi ner i soffan och där blev vi sittande till halv åtta då jag gick och nattade N. Somnade själv såklart, ingen sömn är skönare än det första natta-slumret. Sen kom Mannen hem vid nio med en överraskning. Mjölkfri sorbet, tjoho!

Nu är hon halv elva, en snabb dusch och sen läggdags. Förhoppnings- och troligtvis träningsverk imorgon.

Reminder till mig själv, om jag ska orka framöver: En (1, uno, un, ein,) evenemang per dag hädanefter. Inte mer. Idag var ett undantag.

Extramamma

2009-03-15T14:42:00.002+01:00

Varje gång jag tittar till Lilla N som sover i vagnen har jag en svart skugga på fyra ben och svans efter mig. Hunden T måste också kolla läget och vill gärna försöka få in en liten beskyddande slick i ansiktet. Och när N skriker blir hon alldeles orolig och tittar på mig med ögon som säger "Snälla, snälla, snällaaa!"