Balansgångsåret 2007

Jag tycker det känns viktigt att summera året som gått. Jag har annars en förmåga att klä det i svart. För att hjälpa mig att se andra färger försöker jag gå tillbaka och se vad som egentligen hände.

Och jag kommer med glädje ihåg när jag red i full galopp i de gotländska skogarna på en superhärlig häst i augusti. Tänk att jag vågade! Kanske ännu bättre minns jag träningsvärken efteråt... Jag minns när jag badade naken från en gotländsk strand i slutet av september. Vattnet var fortfarande några plusgrader men inte var det många, inte. Det var absolut tårna-domnar-temperatur! Och ändå hoppade jag i tre gånger! Och inte minst minns jag nysnöåkningen i ett underbart vackert vinterlandsskap i påskas. Två decimeter puder och fullkomlig tysssstnad...

Ändå är det ett datum som hela tiden överskuggar allt. Inte enbart negativt men omvälvande och som ändrade hela mitt liv. 7:e juni. Datumet då vi åkte in med F till sjukhuset eftersom hon druckig och kissat så mycket senaste tiden. Minns du, det var ju de varmaste dagarna på hela sommaren och inte kunde det väl vara så konstigt att hon var törstig... Men diagnosen diabetes var omedelbar, hastig och slog oss med kraft när vi direkt blev inlagda i två veckor på sjukhus.

Därefter har vi kämpat. Och som vi har kämpat! Genom sommar, höst och vinter och sex månader har gått. Två vuxna som avsiktligt gått skiljda vägar för att de omöjligt kunde kommunicera måste nu samarbeta igen. Det går knackigt, men det går. En kräsmagad tjej måste lära sig äta rätt för att må bra, måste ta sju sprutor om dagen och stävja grymma känningar. En mamma med halvdana rutiner måste shejpa upp sig för att få saker och ting att fungera. Hon måste stångas med omgivningen att förstå hur viktigt det är att vi lägger en grund idag för att hon ska få ett bra liv när hon blir vuxen. Samtidigt måste hon backa för att inte av välvilja ta över tjejens liv.

Det går iallfall framåt.
Det är allt som betyder något.
Resten lämnar jag åt det förgångna.
Tolv besvikelser och all annan sorg begraver jag i 2007.

För som man tänker, så blir det.
Och jag tänker att 2008 ska bli roligt och härligt att se tillbaka på!

Spår till närhet

Tacka eller spanka mig för att snön kommit hit till Svedala! Det var nämligen jag som tog med den från norr, precis som jag lovat.

Mannen och jag hade sköna mellandagar i syfte att stressa av och jobba ihop oss. Vi har en förmåga att dra åt varsitt håll när tankarna blir för tunga och för många. Och då förlorar vi lite längtan efter varandra och så rullar det på. Därför blev det många, långa fikor på café istället för utförsåkning. Därför blev det spa och gosa länge på morgonen istället för morgongröt vid sju och tidigt i backen.



Sista dagen tog vi däremot runt i scoterspåret på långfärdsskidor och det var så roligt och härligt. Vinden piskade på och vi jiddrade runt som bambisar på skidorna och skrattade hjärtligt åt varandras vingliga försök att likna skidåkarproffsen. Efter bara ett par kilometer kände jag inte av tårna längre och lite lägligt låg där raststugan med varma våfflor. Vi var svettiga och varma... och så även kameran....

Resten av rundan höll sig tårna varma och goa, även om vinden tilltog och mörkret närmade sig. Vi blev lite smånervösa av att kava omkring till synes ensamma på fjället utan att se någon bebyggelse. Men vi kom fram. Ännu svettigare och lyckliga över en så härligt tur.

"Längdåkning, det är kul det" sa Cinks Svan

Mattemys

Tittar på bilden som jag lade in före nyår på lilla valpen. Gu, vad jag känner att jag längtar efter henne, vår nya lilla familjemedlem T. Den lilla svarta, busiga och starka blandisen. Och nästa helg har vi blivit lovade att få vara matte och husse hela helgen. Oh, vad härligt det ska bli!

Sömntutor

Mina två elvaåringar, den egna och en låne, lekte gripar till långt efter midnatt igår och sover sött på örat nu fastän klockan snart är tio. Jag börjar ana vad som komma skall. Ovan som är undrar jag om jag snart ska väcka dem ur deras rede...?

Sötaste, sötaste, sötaste...

Glad extramatte till sötaste lilla tiken på 13 veckor.

Med den bilden vill jag önska alla en riktigt god fortsättning och ett gott nytt år. Nu åker vi till vintern och är inte tillbaka förrän nästa år.

Härligt!

En fin och tuff dag

Försökte skriva på några känslosamma rader om den här dagen, egentligen den underbaraste på hela året eftersom det bästa jag har i livet fyller år. Juldagen. Men det gick inte. Inget kändes ärligt eller kul. Det är jobbigt att inse att världens bästa dag inte har varit världens bästa dag de senaste sju åren. Det har istället varit världens jobbigaste dag. Och även om F sprallade upp hela släktskapet (från HANS sida hemma hos OSS) och drog igång värsta Singstar-rejset så slokade jag. Och slokar fortfarande.

Jag skriver lite om hur underbart det var att få en liten dotter den 25:e december för elva år sen en annan dag istället, en då allt känns lite lättare. Nu ska jag nog lägga huvudet på kudden och gråta lite. För att livet är så fint, så jävla svårt och så oberäknerligt...

Ljus i mörkret

Det känns lite som om det gått emot mig och mannen under året som nu snart är till enda. Därför är det skönt att det ändå slutar på ett riktigt bra sätt. Idag ska vi nämligen åka och hämta en liten hundvalp. Mitt liv med hund börjar nu! Hon är inte riktigt vår men så nära vår en hund kan bli utan att vara vår. Helt enkelt ett bra ägandeskap under rådande förutsättningar med ett arbetsliv som inte riktigt ger de rätta möjligheterna till att ta hand om en hundvalp.

En charmig blandras i svart och vitt ska idag bli min "lillasyster". Vi ska hämta och ta hem henne till mina föräldrar. Vi ska vara där hos henne första natten utan föräldrar, syskon, husse och matte. Och allt annat som hon bara vetat om i de tolv veckor som hon hittills levt. Vi är nära henne till imorgon då hennes "stor-husse och stor-matte" kommer hem och tar över.

Och jag lovar, bilder kommer. Bilder i biljontals och åter biljontals, antar jag.

Negativt

Vilket sjukt sammanträffande!

Idag på P3 pratar de om sjuka sammanträffande. Det är helt sjukt vad det sammanträffar med mitt märkliga sammanträffande!

I två veckor har jag burit honom, pratat med honom, dragit honom i vagnen och klappat hans lilla kind. Vår Isak, det enda lilla embryo som blev av plocket för två veckor sen. Isak. Han fick plötsligt bara heta det och inte vet jag varför, det bara kom.

Jag hade hoppats så på att få ge honom plats i familjen någon gång i september nästa år. Vår Isak, en ny familjemedlem, mer att älska.

Men så idag, exakt två veckor sen äl och just på självaste namnsdagen, förstår jag att vi aldrig kommer att träffas. Världen kommer aldrig att få träffa vår Isak, mina händer kommer aldrig att få smeka hans lena kind och inga tårar i världen kommer att förändra det, jag vet. Inombords gråter jag ändå.

Och livet går vidare…

Dags för en summering...

...av året som gått.

Jag har inte börjat summera än men det är helt klart dags. Varje år tänker jag "men inte har det väl hänt nåt särkilt i år". Men så börjar jag fundera, bläddra i kalender, titta på bilder och vipps kommer jag på det ena efter det andra. Roligt som trist. I år kanske lite för mycket åt det trista hållet kan jag tycka utan att närmare eftertanke. Och det är ju en sak som summeringen får avgöra; har jag glömt allt kul och positivt eller har 2007 varit ett osedvanligt tungt år och gör att 2008 blir bättre?

Konklusionen kommer inom kort...

Vi dammar av gammal paroll

Vi gjorde goda gärningar till naturen och vår omvärld igår. Tyckte vi. Och ändå glodde förbipasserande på oss som om vi förlorat vårt förstånd eller var tjuvar. Vad var det då vi gjorde som var så ovanligt och nästan skrämmande?

Känner du igen den här symbolen?

Det vi gjorde för att skoja till en tråkig söndagspromenad för en snart elvaåring var alltså att plocka skräp. Plocka där andra slänger det! Plocka skit efter andra! I skogen, längs cykelvägar, utanför ICA-butiken.

Elvaåringen skuttade runt som en gasell och ropade "chokladpapper" eller "gammal ölburk" eller "död kråka" och sen kom hon med famnen full till oss soptippsföräldrar och lossade sin last*. Och så höll vi på i säkert en och en halv timme.

Sju kronor rikare blev hon dessutom på pant! Not bad at all!
Nu uppmanar jag dig som går söndagspromenader eller promenader vilken dag som helst i veckn att faktiskt TA UPP det där skräpet som du i vanliga kliver över och lägga det i en papperskorg. Är barnen med så lär vi dem dessutom att inte kasta godis- och glasspapper, gamla flaskor och annat junk utan att ta upp det. Och det är inte farligt!

Håll Sverige rent vettja. Och ha lite roligt på kuppen!

*kråkan kom hon dock inte med utan begravde den istället vackert med en grangren.

Vi försöker konsumtionsbanta inför jul

Det går lång tid mellan varven som jag bloggar just nu. Kanske beror på att tillvaron inte är på topp of the topp. Tiden räcker dessutom inte till. Och så har jag helt enkelt inte haft nån lust.

Igår klädde vi granen. Eftersom vi försöker göra som Catarina Rolfsdotter-Jansson och lite populistiskt konsumtionsbanta så åkte plastgranen fram. I år igen. Även om det var mannen som i år skulle få bestämma om vi skulle ha fin- eller fulgran.

Jag räknade ut att det är tionde året i rad som den får vara med. Och den ser fortfarande så där artificiellt vacker ut. Det är ju inte direkt så man sliter ut den när den står framme ett par tre veckor om året. "Plastgran" fnyser kanske du, "det var väl ändå inte särskilt vänligt mot naturen". Kanske inte. Men jämfört med att slänga den och köpa en äkta gran för att titta på ett par veckor och sen slänga ut så måste jag säga att det är ganska välinvesterade handlingar mot natur och "köp & släng"-hysterin. Plastgran fick det bli, helt enkelt!

Utan wonderbaum. Än så länge.

Hon har åkt...

Jag har vinkat av mitt sjukistroll under tyst protest. Inte heller hon ville åka tror jag. "Jag orkar inte mamma..." sade hon matt när jag räckte henne händerna för att lyfta upp henne från soffan. "Det är inget kul att du åker när du mår såhär" svarade jag och pussade och gnussade med hennes varma kinder.

Tyst. Tomt. Tårar.
Humöret åker genast ner i botten.

Skit.

En supergoding!

Säga vad man vill om envisa shettisar,
men den här killen i stallet är så go att
man helst skulle vilja gömma honom i
fickan och ta med honom hem!

Reklampåverkan

Redan när jag kommer hem från möhippan på söndagseftermiddagen ser jag att ögonen på F är glansiga och rösten tjock. På kvällen stiger febern och hon blir riktigt risig. Det är vår första upplevelse av kombinationen feber-diabetes. Vi får ett svar på varför värdena legat så oförklarligt högt natten som var.

Imorse står F i köket och gör verkligen sitt bästa för att äta pressa i sig lite frukost. Under den röda morgonrocken är hon smällvarm men i de varma skinntofflorna fryser stackars tårna.

Utan förvarning utbrister hon plötsligt med uppspärrade ögon: "Tänk om jag har fått livmoderhalscancer!" Vi förstår först inte vad hon säger. Sen minns vi reklamen som går på radio stup i kvarten: "Du som är sexuellt aktiv kan vaccinera dig mot..." osv. F har lyssnat och tagit in det hon har förtstått. Resten har hon effektivt sållat bort.

Vi försäkrar henne om att det här trots allt bara är en förkylning, om än en väldigt elak och kraftig sådan.

/40,2 vid halv fyra...brrr...sa Cinks

Ju längre väntan desto bättre?

"Lunchtid mellan 11-13 har vi längre väntetider" står det på en stor lapp utanför labb. Jag som rusar dit med bilen på lunchen för att få provtagningen så snabb och smärtfri som möjligt.

Pytt!

Det är dryga tretti nummer före mig när jag kommer. Jag hinner både läsa ett gammalt nummer av Damernas, köpa en jättegod skink-ostbaguette med dijonsenap och prägla en ny patientbricka innan min tur börjar närma sig. En timme precis tar det. Och jag klagar inte egentligen. Hey, vi bor i Stockholm och det innebär liksom per default att man får köa-köa-köa...

Men jag har en stilla undran: Hur kommer det sig att väntrummet är befolkat till 90% med pensionärer? Kan de liksom inte ta morgon och eftermiddagstiderna och lämna lunchtiderna till oss stressade heltidsarbetande tidspressare? Va? Va? Kan nån förstå...

Det enda som verkar rimligt för mig är att de faktiskt vill sitta i ett väntrum, bläddra i tidning, titta på folk, fördriva tiden. Vänder man på det så är det ju egentligen ett rätt behagligt vardagsnöje. FÖR DEM! Allt jag vill är att komma fram i kön snabbt-snabbt. Leave lunchen till mig nästa gång, va!

Träningsvärk eller inte?

"Superbra, nu får ni gå hem och äta en stoooor middag" ropade aerobicsinstruktören hurtigt efter passet i måndags kväll. Armar och ögon hängde på hela klassen, och då menar jag HELA klassen. Rara S hade helt enkelt kört skiten ur oss under en timmes intensivt hoppande och skuttande.

För några år sen, då jag fortfarande hade mindre kunskap om vilken roll maten spelar för uppbyggnad av kroppen, hade jag fnyst åt henne, åkt hem, druckit vatten och hoppat isäng så fort som möjligt för att inte bli alltför hungrig. För äta skulle man inte efter klockan fem. Oavsett.

Nu förstår jag bättre. Jag förstår att en kropp som tränat behöver kolhydrater och protein för att kunna bygga upp sig igen. För att orka. Och tydligen kan man undvika träningsvärk genom att äta tillräckligt mycket protein efter träningen, visste du det?

Tidigare blev jag bara förkyld när jag tränade. Nu förstår jag vikten av att äta före och efter träningen för att slippa förkylning som är ett skydd för kroppen om den får för lite "byggstenar".

Idag äter jag mer än vad jag gjorde då. Och det som hänt är att jag mår bättre. Vikten är densamma. Stackars kroppen som fick jobba så mycket förut. Gå på lågvarv. Och ja, jag får träningsvärk. Jag kan alltså äta ännu mer!

"Oa-oa-oa! Kniiiip" ropar Cinks Lanefeldt

Spart?

I ett tidigare inlägg såg jag att jag hade skrivit "spart". Där jag kommer ifrån hoppar man gärna över sista vokalen i ett ord. Eller sista konsonanten beroende på ordet. Det slog mig plötsligt att det kanske är dialektalt att upptrycka sig så. Att jag kanske har en liten smula ursprung kvar i min annars rätt neutrala dialekt. Eller?

Spart. Sparat.

Livlina

En mandarin.
Det kan vara skillnaden mellan liv och död, drastiskt talat.
Idag gick det inte så långt, det hoppas jag aldrig att det gör, givetvis. Det SKA det inte göra. Förstås!

Men en känning fick hon, låg på 3,0 ett par timmar efter middagen och det är herrejösses på tok för lågt. Då blir resultatet så här. Jag var fräck nog att föreviga tillståndet.

U T S L A G E N

Jag frågar om hon vill ha ett glas mjölk. Hon svarar förstås "vet inte" eftersom hon troligtvis är för seg i hjärnan för att kunna svara. Lågt blodsocker ger, kan alla som känt på det intyga, tunnelseende och irrationellt beteende. Jag hämtar lite juice. Jag skalar en mandarin. F vilar på golvet en stund. Pustar. Hulkar lite. Repar sig. Jag klappar om henne.

Hon har med glans och bravur tagit sig igenom en känning. Min modiga, modiga tjej!

Minnen från femman...

Plutifikation. Pilutta. Grisekno. Vaffö jö de på dette vis. På min gata i staaaan. Nangelima.

En stor författarinna skulle ha firat 100 år idag. Hennes skrivna verk kommer att gå igen i alla tider, i ord och tanke.

Något annat som också går vidare är den bruna klännigen med vitt förkläde som min mamma sydde till mig för 26 (!) år sedan. Vi skulle ha en historisk dag på skolan och min supersyiga mamma svängde ihop en dress till mig på en kväll. Jag gillade den så mycket att jag har spart den, för en gång skulle den kanske komma till användning.

Och den dagen var idag! På Astrid Lindgrens födelsedag. Då fick jag stryka upp klänningen igen, klä min stora dotter (för jag minns att jag var rätt stor när jag hade den, typ 140 lång alltså...) och se henne uppträda i skolans matsal, glatt sjungande "Pilutta, pilutta". På slutet lyste hennes ögon. Det var ett fint och härligt ögonblick.

"Tror du att du klarar det, Skorpan"
"Ja, jag gör det nu, för jag vill inte vara en liten lort"
"Jonathan, jag ser ljuset, jag ser ljuset...Nangelima...jag ser ljuset"

Smaklig Halloween...