Livets berg- och dalbana

För några kvällar sen satt och uppe och jobbade till sent på natten. Jag har några långdragna projekt som jag åtagit min egen byrå och de måste bara göras.

Mannen gick och lade sig före mig. Snacka om omvända roller, annars är det alltid jag som ropar först; "nu går jag och lägger mig".

Klockan var nära midnatt när jag tillslut trevade mig fram i mörkret, ner för trappen och smög mig ner i sängen bredvid honom. Det bylsiga duntäcket omslöt mig och madrassen kändes välkomnande. Svag asiatisk yogamusik fyllde rummet och sinnet. Mannen snusade lätt bredvid mig och i rummet intill sov F djupt och gott. Jag bökade mig till rätta och tittade med blinda ögon upp i taket, kände efter. Kände att jag är genuint och odelat lycklig. Ingen oro, ingen känsla av att vilja fly eller gömma mig. Bara glad, kär och lycklig - det känns nästan overkligt. Jag kände inget negativt i kroppen, inga mörka tankar eller stress.
Bara lugn. Bara ro. Bara harmoni.

Förunderligt. Ett par veckor innan var det nämligen jag som grät hysteriskt höjljutt och uppgivet i sängen med mannens tröstande armar om mig. Näsan och ögonen var helt igentäckta av gråt, plåga och uppgivenhet - och snor! Jag klagade högt över att jag aldrig är glad. Att jag aldrig varit riktigt lycklig utan bara låtsas hela tiden. Att självkänslan är så låg att jag låtsas att saker är roliga, säger att jag mår bra, ljuger för alla utåt men är bedövad av likgiltighet inombords. Att jag funderat på att flytta till en egen lägenhet. Att jag redan varit på nätet och tittat.

Därför var stunden den där kvällen i sängen så unik. Så motsägelsefull. Jag hade fel. Jag är glad att jag hade fel. Nu vet jag att jag kan känna glädje, unik och genuin glädje. Jag vet var jag vill vara och det är där jag är nu. Ingen annanstans.

Som ett fotografi bär jag ögonblicket med mig i bröstet. Livet kanske inte är så dumt iallfall.

Emellanåt.

Godingen

Hon är så go lilla valpen så hon får en bild till på min blogg.
Nu 16 veckor och 15 kilo tung.
Sylvassa tänder, en dovt skall och underbart charmig.

Jag följer ditt råd, jag ger inte upp...och ser du Isidor -
hon ligger still, hon ligger still !!

Schemalagd sömnbrist

Jag är äntligen klar! Jag är klaaaaaaaar!!!

Det tar åtskilliga timmar varje vecka att fylla i alla Fs värden. Inte nog med att hon har diabetes och att vi får gå upp flera gånger varje natt för att kolla henne, vi ska också föra dagbok nitiskt för att se värdekurvor och varför vilken typ av mat givit vad. Vi (hon) har alltså i ett drygt halvårs tid noterat exakt när hon tar blodsockerprov, vad hon har för värde, hur mycket insulin hon tar vid tillfället, exakt när hon äter och vad hon äter.

Hysteriskt!




Ja, så här vackert kurvig kan en helt vanlig dag se ut. Hon åker hiss mellan 16 och 6 för att sen fara upp igen till tolv och därefter schwooosh till under sex. Gissar jag rätt dröjer det inte länge förrän hon har en pump på magen som hjälper till att hålla insulinnivåerna stabilare. Upp och nedgång är inte särskilt bra, nämligen.

Men vi kämpar på...ja, jädrar va vi kämpar på...

Helg med hund

Vi har lyckan att ha hundvalpisen en hel helg. Redan på fredag eftermiddag stormar hon in och börjar bära tofflor, skor och annat tuggvänligt som hon kan hitta. Hon har lärt sig vacker tass sen hon kom hem och vi blir överväldigade. Vi ler, njuter i fulla drag och kan inte annat än att bara ÄLSKA!

Hon är den raraste av alla valpar. Inomhus ligger hon på den röda filten som jag hade med redan när vi hämtade henne. Matte lägger den precis innanför dörren och det passar tydligen henne perfekt.

Utomhus är hon lite försiktig och varvar förvånansvärd lydnad med total dövhet. Vi vågar låta henne gå okopplad en hel del och det går i princip rätt bra. Vi är ute mycket. Jättemycket och länge. Vi njuter. Hon njuter också, tror jag.

Nätterna blir jobbiga för henne. Hon kräks. Valpmagen klarar kanske inte allt det hundgodis och bajs som hon ätit under dagen, både sin egen och det hon hann få i sig när vi hälsade på hos hästarna. Vi är vakna och storknar av kräkslukten men som de goda och utmattade xtramattehusse vi är torkar vi snabbt upp och somnar om på andra örat. Förtydligande: Mannen torkar upp och jag somnar om på örat.

När hon åker blir det tomt. Tyst och tomt. Ett kort på kylskåpet, några små rispor av vassa valptänder och en kvarglömd torka-tassarna-handduk är allt som minner oss om vår mysiga helg tillsammans. Och vi står defenitivt till förfogande igen och så många gånger till som vi bara kan.

P.s Och Isidor, dina ord om att passa på att ta en massa bra bilder med ett
så bra motiv klingar som ljuv musik i mina öron. Och den dagen hon står
stilla mer än fem sekunder kommer jag att få det där braiga motivet.
Tills dess nöjer jag mig med alla halvsuddiga busbilder.

Kommåköp!

Jag har bakat hela kvällen inför klassens brödförsäljning imorrn. Och jag bli galen! Jag brukar inte misslyckas med mina bakverk men jag vill tro att det är den här spisen och ugnen som bråkar med mig. Vi köpte den för nåt år sen, begagnad och redan då tio år gammal. Den ersatte en 23 år gammal, hudfärgad spis och för en femhundring var det en riktig BARGIN!

Som jag har slitit. Jobbigast har kanske ändå varit att springa mellan spisen och tv:n för att bevaka alla par i säsongens "Let's dance" (där jag f ö är väldigt nöjd över att just Uffe åkte ut och det var jag ju uppenbart inte ensam om).

Men nu står det iallfall påsar på köksbordet med kanelbullar, kladdkaksmuffins och kolakakor. Givetvis med lite piffiga lappar med ingredienser på.

"Min sockerkaksmamma" ropade F innan hon snällt trippade ner en trappa för att hoppa i säng "Jag äääälskar dig".

Jag bakar gärna igen!

Lite new look...

Istället för att gå och lägga mig roade jag mig med att ändra lite på bloggen. Den apelsingula färgen var inte jag. Det här är mer jag!

En riktigt bra måndag

Jag trodde det skulle kännas värre med första dagen efter jul- och nyårslov. Men det var rätt okej. Dagen lunkade på i lugn takt. Hann jobba lite extra. Hann träna efter jobbet. Hann göra lite småpyssel åt mamsen på kvällen. Känns inte ens som om jag vill räkna bort den här dagen. Wow, första måndagen på året och jag räknar in den. Det nya året börjar bra må jag säga!

Balansgångsåret 2007

Jag tycker det känns viktigt att summera året som gått. Jag har annars en förmåga att klä det i svart. För att hjälpa mig att se andra färger försöker jag gå tillbaka och se vad som egentligen hände.

Och jag kommer med glädje ihåg när jag red i full galopp i de gotländska skogarna på en superhärlig häst i augusti. Tänk att jag vågade! Kanske ännu bättre minns jag träningsvärken efteråt... Jag minns när jag badade naken från en gotländsk strand i slutet av september. Vattnet var fortfarande några plusgrader men inte var det många, inte. Det var absolut tårna-domnar-temperatur! Och ändå hoppade jag i tre gånger! Och inte minst minns jag nysnöåkningen i ett underbart vackert vinterlandsskap i påskas. Två decimeter puder och fullkomlig tysssstnad...

Ändå är det ett datum som hela tiden överskuggar allt. Inte enbart negativt men omvälvande och som ändrade hela mitt liv. 7:e juni. Datumet då vi åkte in med F till sjukhuset eftersom hon druckig och kissat så mycket senaste tiden. Minns du, det var ju de varmaste dagarna på hela sommaren och inte kunde det väl vara så konstigt att hon var törstig... Men diagnosen diabetes var omedelbar, hastig och slog oss med kraft när vi direkt blev inlagda i två veckor på sjukhus.

Därefter har vi kämpat. Och som vi har kämpat! Genom sommar, höst och vinter och sex månader har gått. Två vuxna som avsiktligt gått skiljda vägar för att de omöjligt kunde kommunicera måste nu samarbeta igen. Det går knackigt, men det går. En kräsmagad tjej måste lära sig äta rätt för att må bra, måste ta sju sprutor om dagen och stävja grymma känningar. En mamma med halvdana rutiner måste shejpa upp sig för att få saker och ting att fungera. Hon måste stångas med omgivningen att förstå hur viktigt det är att vi lägger en grund idag för att hon ska få ett bra liv när hon blir vuxen. Samtidigt måste hon backa för att inte av välvilja ta över tjejens liv.

Det går iallfall framåt.
Det är allt som betyder något.
Resten lämnar jag åt det förgångna.
Tolv besvikelser och all annan sorg begraver jag i 2007.

För som man tänker, så blir det.
Och jag tänker att 2008 ska bli roligt och härligt att se tillbaka på!

Spår till närhet

Tacka eller spanka mig för att snön kommit hit till Svedala! Det var nämligen jag som tog med den från norr, precis som jag lovat.

Mannen och jag hade sköna mellandagar i syfte att stressa av och jobba ihop oss. Vi har en förmåga att dra åt varsitt håll när tankarna blir för tunga och för många. Och då förlorar vi lite längtan efter varandra och så rullar det på. Därför blev det många, långa fikor på café istället för utförsåkning. Därför blev det spa och gosa länge på morgonen istället för morgongröt vid sju och tidigt i backen.



Sista dagen tog vi däremot runt i scoterspåret på långfärdsskidor och det var så roligt och härligt. Vinden piskade på och vi jiddrade runt som bambisar på skidorna och skrattade hjärtligt åt varandras vingliga försök att likna skidåkarproffsen. Efter bara ett par kilometer kände jag inte av tårna längre och lite lägligt låg där raststugan med varma våfflor. Vi var svettiga och varma... och så även kameran....

Resten av rundan höll sig tårna varma och goa, även om vinden tilltog och mörkret närmade sig. Vi blev lite smånervösa av att kava omkring till synes ensamma på fjället utan att se någon bebyggelse. Men vi kom fram. Ännu svettigare och lyckliga över en så härligt tur.

"Längdåkning, det är kul det" sa Cinks Svan

Mattemys

Tittar på bilden som jag lade in före nyår på lilla valpen. Gu, vad jag känner att jag längtar efter henne, vår nya lilla familjemedlem T. Den lilla svarta, busiga och starka blandisen. Och nästa helg har vi blivit lovade att få vara matte och husse hela helgen. Oh, vad härligt det ska bli!

Sömntutor

Mina två elvaåringar, den egna och en låne, lekte gripar till långt efter midnatt igår och sover sött på örat nu fastän klockan snart är tio. Jag börjar ana vad som komma skall. Ovan som är undrar jag om jag snart ska väcka dem ur deras rede...?

Sötaste, sötaste, sötaste...

Glad extramatte till sötaste lilla tiken på 13 veckor.

Med den bilden vill jag önska alla en riktigt god fortsättning och ett gott nytt år. Nu åker vi till vintern och är inte tillbaka förrän nästa år.

Härligt!

En fin och tuff dag

Försökte skriva på några känslosamma rader om den här dagen, egentligen den underbaraste på hela året eftersom det bästa jag har i livet fyller år. Juldagen. Men det gick inte. Inget kändes ärligt eller kul. Det är jobbigt att inse att världens bästa dag inte har varit världens bästa dag de senaste sju åren. Det har istället varit världens jobbigaste dag. Och även om F sprallade upp hela släktskapet (från HANS sida hemma hos OSS) och drog igång värsta Singstar-rejset så slokade jag. Och slokar fortfarande.

Jag skriver lite om hur underbart det var att få en liten dotter den 25:e december för elva år sen en annan dag istället, en då allt känns lite lättare. Nu ska jag nog lägga huvudet på kudden och gråta lite. För att livet är så fint, så jävla svårt och så oberäknerligt...

Ljus i mörkret

Det känns lite som om det gått emot mig och mannen under året som nu snart är till enda. Därför är det skönt att det ändå slutar på ett riktigt bra sätt. Idag ska vi nämligen åka och hämta en liten hundvalp. Mitt liv med hund börjar nu! Hon är inte riktigt vår men så nära vår en hund kan bli utan att vara vår. Helt enkelt ett bra ägandeskap under rådande förutsättningar med ett arbetsliv som inte riktigt ger de rätta möjligheterna till att ta hand om en hundvalp.

En charmig blandras i svart och vitt ska idag bli min "lillasyster". Vi ska hämta och ta hem henne till mina föräldrar. Vi ska vara där hos henne första natten utan föräldrar, syskon, husse och matte. Och allt annat som hon bara vetat om i de tolv veckor som hon hittills levt. Vi är nära henne till imorgon då hennes "stor-husse och stor-matte" kommer hem och tar över.

Och jag lovar, bilder kommer. Bilder i biljontals och åter biljontals, antar jag.

Negativt

Vilket sjukt sammanträffande!

Idag på P3 pratar de om sjuka sammanträffande. Det är helt sjukt vad det sammanträffar med mitt märkliga sammanträffande!

I två veckor har jag burit honom, pratat med honom, dragit honom i vagnen och klappat hans lilla kind. Vår Isak, det enda lilla embryo som blev av plocket för två veckor sen. Isak. Han fick plötsligt bara heta det och inte vet jag varför, det bara kom.

Jag hade hoppats så på att få ge honom plats i familjen någon gång i september nästa år. Vår Isak, en ny familjemedlem, mer att älska.

Men så idag, exakt två veckor sen äl och just på självaste namnsdagen, förstår jag att vi aldrig kommer att träffas. Världen kommer aldrig att få träffa vår Isak, mina händer kommer aldrig att få smeka hans lena kind och inga tårar i världen kommer att förändra det, jag vet. Inombords gråter jag ändå.

Och livet går vidare…

Dags för en summering...

...av året som gått.

Jag har inte börjat summera än men det är helt klart dags. Varje år tänker jag "men inte har det väl hänt nåt särkilt i år". Men så börjar jag fundera, bläddra i kalender, titta på bilder och vipps kommer jag på det ena efter det andra. Roligt som trist. I år kanske lite för mycket åt det trista hållet kan jag tycka utan att närmare eftertanke. Och det är ju en sak som summeringen får avgöra; har jag glömt allt kul och positivt eller har 2007 varit ett osedvanligt tungt år och gör att 2008 blir bättre?

Konklusionen kommer inom kort...

Vi dammar av gammal paroll

Vi gjorde goda gärningar till naturen och vår omvärld igår. Tyckte vi. Och ändå glodde förbipasserande på oss som om vi förlorat vårt förstånd eller var tjuvar. Vad var det då vi gjorde som var så ovanligt och nästan skrämmande?

Känner du igen den här symbolen?

Det vi gjorde för att skoja till en tråkig söndagspromenad för en snart elvaåring var alltså att plocka skräp. Plocka där andra slänger det! Plocka skit efter andra! I skogen, längs cykelvägar, utanför ICA-butiken.

Elvaåringen skuttade runt som en gasell och ropade "chokladpapper" eller "gammal ölburk" eller "död kråka" och sen kom hon med famnen full till oss soptippsföräldrar och lossade sin last*. Och så höll vi på i säkert en och en halv timme.

Sju kronor rikare blev hon dessutom på pant! Not bad at all!
Nu uppmanar jag dig som går söndagspromenader eller promenader vilken dag som helst i veckn att faktiskt TA UPP det där skräpet som du i vanliga kliver över och lägga det i en papperskorg. Är barnen med så lär vi dem dessutom att inte kasta godis- och glasspapper, gamla flaskor och annat junk utan att ta upp det. Och det är inte farligt!

Håll Sverige rent vettja. Och ha lite roligt på kuppen!

*kråkan kom hon dock inte med utan begravde den istället vackert med en grangren.

Vi försöker konsumtionsbanta inför jul

Det går lång tid mellan varven som jag bloggar just nu. Kanske beror på att tillvaron inte är på topp of the topp. Tiden räcker dessutom inte till. Och så har jag helt enkelt inte haft nån lust.

Igår klädde vi granen. Eftersom vi försöker göra som Catarina Rolfsdotter-Jansson och lite populistiskt konsumtionsbanta så åkte plastgranen fram. I år igen. Även om det var mannen som i år skulle få bestämma om vi skulle ha fin- eller fulgran.

Jag räknade ut att det är tionde året i rad som den får vara med. Och den ser fortfarande så där artificiellt vacker ut. Det är ju inte direkt så man sliter ut den när den står framme ett par tre veckor om året. "Plastgran" fnyser kanske du, "det var väl ändå inte särskilt vänligt mot naturen". Kanske inte. Men jämfört med att slänga den och köpa en äkta gran för att titta på ett par veckor och sen slänga ut så måste jag säga att det är ganska välinvesterade handlingar mot natur och "köp & släng"-hysterin. Plastgran fick det bli, helt enkelt!

Utan wonderbaum. Än så länge.

Hon har åkt...

Jag har vinkat av mitt sjukistroll under tyst protest. Inte heller hon ville åka tror jag. "Jag orkar inte mamma..." sade hon matt när jag räckte henne händerna för att lyfta upp henne från soffan. "Det är inget kul att du åker när du mår såhär" svarade jag och pussade och gnussade med hennes varma kinder.

Tyst. Tomt. Tårar.
Humöret åker genast ner i botten.

Skit.

En supergoding!

Säga vad man vill om envisa shettisar,
men den här killen i stallet är så go att
man helst skulle vilja gömma honom i
fickan och ta med honom hem!