Sommarböcker 2008

Ända till för några år sedan prioriterade jag bort läsning till förmån för att själv skriva och rita. I lill-skolan kände jag mig superstressad av att gå till biblioteket och låna böcker för jag kunde aldrig liksom riktigt känna för någon bok och jag visste absolut inte vad som intresserade mig. Panik, ångest och blockout när jag stod där och skulle välja. Tiden gick ut och jag tog oftast bara nåt som jag sen inte läste. Jag kunde helt enkelt inte lockas av baksidetexter av nån outgrundlig anledning. Och så är det fortfarande.

Genom åren har jag haft perioder då jag ändå har testat olika genrer. Som barn läste jag en och annan djurbok, oftast om hundar. En annan period i början av puberteten testade jag böcker som "Hästarnas dal" och lite längre fram plöjde jag brorsans Steven King-böcker.

Med åren har jag hittat metoden som passar mig för att komma runt den här beslutsångesten: jag frågar andra om råd och jag lånar av andra! Och det funkar!

De senaste åren har jag bestämt att läsa en bok i veckan på semester. Ibland köper jag böcker helt på egen hand. Som i år tillexempel. Och eftersom jag nu har börjat min semester har jag köpt en för varje vecka. Visst hade jag lite panik där jag stod och valde, var så nära att bara gå därifrån men tvingade mig tillslut att bara ta några som jag trodde att jag skulle kunna läsa. Lite besviket upptäckte jag ändå när jag kom hem att jag redan hade läst en av dem, den översta. Jag får väl hitta någon annan i bokhyllan istället, någon som jag inte läst och det finns en hel del.

God sommarläsning önskar Cinks

Lille katt...

F lånade lill-Nikon med sig upp till stallet och tog bilder på en av de sju kattungar som skuttar omkring där uppe. Det finns kanske lite mer att önska vad gäller skärpa men motivets pose blev ju alldeles fantastiskt lyckad.

Barnaktiviteter på midsommar...?

Två midsommar"syskon" gnuggar lite motsträvigt potatis...



...och en lillebror roar sig med ölburkarna i vattentunnan. *Här kan det tilläggas att det var föräldrarna som elva byten senare var lite motsträviga...*



Midsommarhelgen tillsammans med härliga Familjen Nygifta var just så där lugn och skön som vi önskade oss. God mat - massor av god mat (!) - tidningsläsande och mysprat.

Vädret var typiskt midsommrigt; lite regn blandat med blåst och sol. F fick upp sin drake och flög länge och väl med den tack vare vinden. Tillsammans plockade vi bort över tjugo objudna fästinggäster, vi hade att göra mellan lateriet med andra ord.

Åh, gu så härligt, sa Cinks

Varje år sin egen hit

Till midsommar hör att knyta blomkransar. Jag försöker varje år att sätta mig i solen med en stor bukett blandade blommor och njuter en stund av att lägga ihop lila med gult, rosa och blått. För mig som fullkoligen älskar vilda blommor är det här en äkta njutningsstund.

I år blev det två kransar. Vackrare än någonsin. Precis som varje år. Trots att vi tyckte att de flesta sorter vissnat eller bara stod i knopp än så länge, så fick flickorna* något mycket färggrant i håret.



*den yngsta sötisen fick ingen krans, han hade fullt upp med att upptäcka den spännande vattentunnan som var överfull med härligt, vått och iskallt vatten...

Hälsning till dig!

Önskar DIG en riktigt trevlig midsommar med den
här somriga och goa bilden av "vår" voffsing.

Vi åker till landet med Minksys familj och ska ha en
riktigt skön slapparhelg med mycket gott umgänge.

Tjejerna är med (båda två, hoppas vi, återstår att se...).

Krans ska knytas imorgon men några blommor under
kudden behöver jag inte, har ju redan hittat min drömman!

Glad midsommar och en förhoppning om sol
Kram Cinks

Brudens uppsättning

...och en sista (för nu iallfall) på det som
någon timme senare skulle bli en vacker
bröllopsuppsättning.

Brudens hår

...och en till på en av brudens alla hårlockar.

Brudens skor

Som fotograf *nåja* på min käraste väninnas bröllop tar
jag mig friheten att lägga upp en bild som jag gillar här på
min blogg - brudens vackravackra bröllopsskor.

Jag skymtar för en stund

Det sista jag brukar göra när jag går och lägger mig är att sätta på en cd-skiva med lugn och skön musik. Den ska få mig att må bra och somna lugnt och tryggt. Oftast blir det nån av Bo Kaspers gamla, Coldplay eller Sofie Zelmani.

Ett tag lyssnade jag på Uno Svenningsson men tog bort skivan eftersom jag uppfattade en låt som ett hån och jag blev helt enkelt för ledsen av den.

Ikväll ska jag ta fram den igen,
för imorse fick jag höra ett litet hjärta slå...

"Idag har jag hört Ditt lilla hjärta slå
Som en liten sol skiner Du för mig
Jag känner att jag lever och finns
En del av mig finns ju där hos Dig

Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar

Du är min längtan
Du färgar mig med det under av ljus
Som Du sprider här hos oss
Säg var har Du varit förut

Jag vet inte vad Du kommer tycka nu
Om den värld Du ska födas till
Men Du, jag vet att Du är meningen

Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar
Du är min längtan

Du kommer snart att förstå vilken
märklig värld vi lever i
Att glädje och sorg går hand i hand
och att vi endag ska skiljas så
Du är så välkommen hit,
hem till vårt palats, till
denna värld som är vår
Som jag ska försöka få Dig att älska
så mycket som det går

Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar
Dagen kommer snart
Åh, vad jag längtar efter Dig nu
Livet har sin gång
I många, många år härtill
Du är min längtan, du är min längtan

Idag har jag hört Ditt lilla hjärta slå
Som en liten sol skiner Du för mig"

Dagens dilemma: Skol- eller ridavslutning?

När F kom hem i förra veckan och sade bestämt: "Skolavslutningen är samma tid som min ridavslutning och jag vill hellre gå på den" så tyckte jag med vetskapen om hur bra rörelse är för hennes diabetes och glädjen som jag vet att hon har till att det var en gångbar prioritering.

Det tyckte inte hennes pappa!
Och det fick jag veta med besked idag!
Han tyckte det var en mycket konstig prioritering.
Jag kunde bara konstatera att vi tycker annorlunda.

Tror ändå vi har kommit fram till en hyfsad lösning, det blir lite av varje, först lite skolavslutning och sen ridavslutning. Alla verkar hyfsat nöjda trots allt. Tårtan som hon ändå inte ska äta efteråt kan vi ju vara utan.

Magkänslan säger mig att det kommer att blåsa upp till storm över det lugna vatten som hennes far och jag guppat i senaste åren. Hoppas jag har fel!

Det är bara roligt!

Att vara involverad i ett bröllopsbestyr gör att jag kommer närmare mina egna känslor. Det är som om romantiken och glädjen ligger utanpå huden.

Helgens bröllop var underbart och att få vara nära bruden från sent på natten kvällen innan till precis minuten innan hon gick in i kyrkan var en fantastisk upplevelse.

Vi hade urmysigt hela förmiddagen hos frisör och smink och även om det blev lite stressigt med påklädning av näbbar så hann jag känna smaken av en utsökt paj som brudmor ställt iordning.

Sen for vi hedersvärt till kyrkan med bruden som guldlast och kom lite svettigt precis på minuten fram till ett väntande följe.

Middagen på Haga slott var utöver det vanliga och verkligen det godaste i bröllopsmiddagsväg som jag ätit. Sen var det tårta, dans och vickning. Efter det fick jag dispans att avvika - före brudparet - och sov gott hela natten.

På morgonen åt vi från en dignande buffé och tittade nyfiket på när brudparet öppnade prisänter. Solen sken fortfarande när vi satte oss i bilen och for hemåt mitt på dagen.

Åh, Minksy, det var bara roligt! Bara roligt!

Vilken pärs!

Det är snart på dagen ett år sen vi åkte in med en uttorkad syraförgiftad F till akuten och blev inlagda för diabetes. Under året som gått har vi kämpat med nattvak, svängande sockernivåer och ett lika svängande humör. Det har gått bra och det är härligt att se henne pigg och "frisk" igen.

Igår var vi på sista kontrollen i forskningsstudien som hon ingår i. Det innebar ett STORT glas med chokladdryck att häva i sig, en hel drös med blodprovsrör och nu tre dagar med en konstant blodsockermätare på magen. F kämpade med rädsla och en verklig jag vill inte-känsla. När blodproven var tagna och spänningen inför det släppte, ja, då försvann också ansiktsfärgen och vi fick lägga henne ner med fötterna högt.

Sockret steg som vanligt över mätnivåerna som är 20 (normalvärde för en frisk person mellan 5 och 7) och det bidrog förstås till mindre motståndskraft i humör, magont och gråtmildhet.

När mätare skulle sättas dit ville hon absolut inte. Tårarna sprutade av rädsla och motstånd. Pepp-pepp-och ännu mera-pepp. Tillslut fick sköterskan skjuta in kanylen i magen och koppla på mätaren.

Vi var färdiga.
I dubbel bemärkelse!

Men tårarna ville inte sluta. F grät och ville inte äta, ville inte ta insulin, ville inget - typisk reaktion för henne när hon är hög som en skyskrapa. Vi lirkade och tillslut trugade vi i henne en halv vaniljglass för att få ge henne insulinet. Hon fick åka hem sen, behövde inte gå sista timmarna i skolan. Jag åkte till jobbet men hade nog varit effektivare och haft det bekvämare hemma i sängen...somnade sittandes vid skrivbordet.

Men vi klarade det, med tårar och allt.
Vi klarade det!
Hon är världens modigaste lilla elvaåring.
Jag är världens stoltaste mamma!

Stolt mitt i förskräckelsen

"Du SKOJJAR , mamma...? Det får inte vara sant!!" var Fs spontana chockade reaktion när jag för några dagar sen berättade att vi skulle göra ultraljud för att se om det fanns nån bebis i magen. Hon är ju elva och har lätt för att sätta situationen i ett sammanhang.

När jag försäkrade henne om att jag inte skojjade så slog hon sig bestämt ner bredvid mig i soffan och sa "Då ska jag iallfall bestämma namn. Det ska vara nåt på F" och sen lite dröjande nästan hoppfullt "...får jag berätta för alla i klassen...?

Dagen därpå, efter ultraljudet som såg för tiden bra ut, ringde jag henne om en annan sak. Det var hon som frågade först "Ska jag bli storasyster?" Ja, det ser så ut om allt går som det ska, svarade jag. "Åh, hoppas det stannar kvar...." sade hon då dröjande och det hördes på rösten att hon liksom försvann bort i tanken för en sekund.

Till mormor berättade hon sakligt samma dag att hon skulle bli storasyster. Paus och sen tillade hon "Jag tycker inte om småbarn".

Det här är en spännande resa och jag ser verkligen fram emot slutet. Jag är säkert på att hon kommer att bli en underbar storasyster till tjorven i magen.

Naturens under - vackra på olika sätt

Favoritblomman nummer 1 - Förgätmigej

En som var tidigt ute och nu lämnar in - Maskrosen

En fantastisk växt som kråmar under uppväxten som en orm (såg en livs levande häromdagen förresten - irl) - Ormbunken


Vackert böjd för vinden. Oansenligt kan tyckas, men vackert - Gräs

Appropå

Min farfar var målare och snickare. Han hade konsten i ådrorna och förde det vidare till sina söner och därifrån nån liten gnutta vidare till mig.

Farfar kunde uppfattas som en burdus man men hjärtat satt på rätt ställe. Till alla barnbarn snickrade han varsin kista som han sedan omsorgsfullt och med kärlek ådrade och dekormålade. Jag kan inte påstå att min haft en så framträdande roll i hemmet men det är en särskild känsla av stolthet som jag tittar på den ibland.

För över tio år sen gick jag en dekorationsmålningskurs. Med mig hade jag en liten sockerlådsbyrå som jag tänkte fräsha upp från barndomens rödvita till något i stil med kistan. När kursen efter ett par dagar var över bar jag med mig sockerlådsbyrån hem, ådrad i ungefär samma färger som kistan jag fått av farfar och likadan dekor målade jag dit lite senare.

Idag står byrån i mitt hobbyrum. Vackert ådrad och syskon med farfarskistan men liten, trång och opraktiskt. För några månader sedan bestämde jag mig för att råda bot på trångbodheten och rensa ut gamla ta-platsare. Hittade en kasse med mina Ullisar* och nån amningsbehå längst ner i en låda. Efter att ha sparat dem i över tio år bestämde jag mig slutgiltigt för att nu finally slänga dem. Sätta punkt. Inse att de inte skulle komma till användning igen. Inse att en epok var till enda.

Nu verkar det som om jag kommer att behöva köpa nytt!

*I samma port som vi bodde i när jag väntade F, bodde också en gammal tjock kvinna som hette Ulla. En dag kom vi plötsligt på att mina mammatrosor måste kunna passa henne så stora som de var. Vi skrattade så vi kiknade och från det ögonblicket kallade vi dessa gigantiska och osexiga kreationer lite sött för "Ullisar" .

...mer mors dag

Jag kom hem efter att ha skjutsat F till sin pappa. Det var tyst hemma. I diskhon stod bara stjälkarna kvar av rosorna som mannen fick på sin födelsedag för några dagar sen. De har blommat så enormt vackert men nu började de sloka...

Han kom upp från övervåningen. Men den där omisskännerliga minen.

"Vad har hänt med rosorna" undrade jag.
"Jag har slängt dem på komposten" påstod Mannen.
"Har du...nähädu..." sa jag när jag såg hans oskyldiga uppsyn.

Då tog han mig ner till sovrummet där hela sängen var fylld med röda rosenblad. På nattduksbordet låg tre blad i en hjärtformation.

Det var hans sätt att säga "Grattis på kommande Mors dag".

Han är så jädra bra, min man.

Skönt och omtumlande att efter så många års hoppande över staket ha den grönaste gräsmattan! sa Cinks

100% Mors dag

En milsten i historien.
Mors dag 2008.

Jag fick frukost på altanen med familjen. Smoothie, latte, smörgåsar med marmelad och kaviar. Och jag fick ett paket från dottern. Bara en sån sak! Jag har konstant vägrat att ta emot presenter från någon annan än just dottern. Inga försök från hennes pappa duger, det ska rätt och slätt vara made by her. Gärna hemgjort och hittills har det varit teckningar att hästar och klippdockor på längden och tvären. Ogärna något köpt, det känns way to easy!

Så idag kom den. Den som jag omedvetet liksom nästan längtat efter och hoppats på fast jag kanske inte riktigt visste det eller sagt det uttalat.

Smörkniven. Jag fick livets första smörkniv av F. En vackert snidad skapelse med hennes namn inristat. Tvivlar på att den är utskuren ur träslaget en så troligtvis kommer den inte att hålla i en evighet som den gjorde på vår tid men vaddå - jag hoppas innerligt att hon gör flera!

Anledningen till att det blev just hennes namn och inte mitt inristat i kniven var att hon just fått dit namnet när hon kom på att det var mors dag. Jag glädjer mig såklart mer åt hennes namn än åt mitt eget.

När jag frågade henne om hon inte tyckte det var jobbigt att ge bort den första smörkniven som hon egentligen gjort till sig själv svarade hon dröjande: "...nä, kanske bara 10% jobbigt och 90% roligt". Jag lovade att hon skulle få bre så mycket hon ville med den och då log hon.

No matter liten eller stor

Det blev en riktigt tung morgon för mitt mammahjärta.

F och jag stod som vanligt vid stationen och väntade på tåget och på j som brukar sluta upp med oss. Vi såg henne komma gående lite före tåget kom, i bara en tunn munkjacka kylan till trots. Inte skuttandes som hon brukar. I flera månader har F och j varit så livliga och spralliga. Nu hade j antagit en helt annan attityd. Trist och arrogant. Slätstruken min. Ja, oj vad hon kunde, bara elva år gammal.

F skrattade och berättade om guvetallt som vanligt men fick bara korta och torra kommentarer tillbaka. Allt hon sade var fel, ifrågasattes och fnystes åt. Hon gick till och med på mig och ifrågasatte det jag sade. Jag blev barnsligt nog rysligt irriterad. Jag led och ville bara komma bort. Vuxet.

När F skulle gå av tåget pussade hon mig och kramade mig hårt. J satt kvar i kupén, skulle plötsligt åka några stationer till för att sedan byta tåg för att slippa att gå sista biten till skolan.

Så F skuttade av själv, i rosarandigt paraply, min röda vindjacka och en ljusblå mössa. Mitt hjärta klappade hårt. Dels för att livet kan vara så himla tufft ibland, för såväl stor som liten, dels för att det bara är hon som har den effekten på mitt hjärta. Hon ÄR mitt hjärta!

Valborg

Imorse hörde jag hur man pratade om att det är valborgsmässoafton idag. Först då kom jag på att jag helt glömt bort det. Att det är valborg idag alltså. Annat har kommit emellan. Och det är väl inte hela världen förstås. Men jag vill gärna fira våren lite. Så jag sätter kanske upp svenska flaggan när jag kommer hem (fler än jag som jobbar heldag idag?)

Men jag vill passa på att önska dig en riktigt härlig kväll med sprakande brasa och vintern som rasar. Själv ska jag deklarera och sen kanske somna tidigt. För imorgon bär det av till Gotland och en härlig, härlig helg med man och föräldrar.

Kameran kommer givetvis att vara med.

Lite flyt, please...

Jag går igenom kroppen, del för del, för att försöka puffa upp mig.

Fötterna, knäna och benen fungerar ju alldeles utmärkt. Jag är glad över att de ser ut som de gör och kan ta mig till en massa ställen varje dag.

Höfterna gör förvisso lite ont och har gjort ett tag men inte mer än att jag nästan kan röra mig som jag vill. Det kunde ha varit värre och jag vet ju att det kommer att bli bättre, det blir det ju alltid.

Rumpan sitter nästan där den ska, nån centimeter lägre än vad den skulle kunna göra men den är ju skön att sitta på och mjuk att ta på.

Magen är orolig och kurrar och mullrar och krampar emellanåt. Den kunde må bättre men också sämre förstås. Jag försöker vara snäll mot den och sköta om den lite extra.

Armarna och händerna sitter på plats och fungerar alldeles felfritt.

Huvudet i sig är det inget fel på...men så kommer vi till det här jävla ögat som spökar igen. Det förstör allt. ALLT! Jag blir sur, orolig och på fasansfullt dåligt humör. Och så jätteledsen.

Igår kom iriten, inget snack om saken. Två veckor efter att jag slutat äta anti-inflammatoriskt. PANG! så sitter den är. Över ett år sen sist - varför skulle den komma just nu? Just nu när det passar väldigt-väldigt -väldigt dåligt.

Jag droppade hela dagen igår. Var på tjänsteresa hela dagen och var helt slut när jag kom hem. Ställde klockan på ringning varannan timme hela natten för att droppa. Jag har inget val, jag kan inte offra ögat och låta bli att droppa.

Nu väntar jag på nya anti-inflammatoriska tabletter men de kommer troligtvis inte förrän i nästa vecka. Tills dess är det bara att droppa på.