Koncept

En övergripande och bärande idé.
En tänkt lösning på ett givet problem.

Innan jag börjar på jobbet - som om jag bara var hemma och drog benen efter mig på dagarna - ska jag visualisera ett koncept. De vill se vad jag går för helt enkelt. Jag undrar när jag ska ha tid med detta? Ta tid med detta?

"Aha, jobba 150%" som vännen C så träffande kommenterade.

"Jojomän...", konstaterar Cinks

Reeeeespekt!

Åh, vad glad jag blir när jag träffar en läkare som lyssnar, kommunicerar, tar mig på allvar, förstår undertoner och bara känns som den är där för att hjälpa.

En sån träffade jag idag. Dr C lyssnade noga på det jag hade att berätta om mina ben som inte vill vara stilla. Hon förstod vilken gisslandrama jag befinner mig i eftersom hon själv fått rls på kvällarna i tv-soffan.

Imorgon ska jag gå och ta prover på fastande mage. Redan på torsdag får hon svar och då ska jag ringa för att få ett utlåtande. Tänk att få sova en hel natt för första gången på ett år och åtta månader. Det är en orgasmerande stor tanke!

"Can hardly wait", utropar Cinks

En smula bättre

Jo, faktiskt har jag hittat något som gör rls bättre. Jag tar en voltaren när jag går och lägger mig och får sova. Alvedon är däremot helt verkningslöst och vad jag förstår så fungerar de olika.

Men så kan jag väl inte hålla på och ta smärtstillande varje kväll, vad säger kroppen om det? Men nu tänker jag göra det till på tisdag när jag har läkartid. Kanske kan sömnklockan återställas på så vis.

Jag ska också ta kontakt med min Homeopat. Kunde hon hjälpa mig med att må bra tidigare så kan hon kanske göra det nu också!

"Worth a try", tänker Cinks

Jag har en dröm...

Likt Kattmamman har jag i tio månader snickrat på ett blogginlägg där jag skriver att jag äntligen fått ro att sova en hel natt. Kanske såhär: "Jag sover om nätterna, nu är mina ben äntligen stilla och jag har inte längre rls".

Men det blir inte bättre! Jag somnar snabbt men vaknar efter nån timme och ligger i halvdvala och vrider och vänder på mig i sängen i flera timmar tills jag inser att det inte går över. Då går jag upp, vandrar omkring i mörkret, lägger kanske nån leksak på plats i sin låda, städar undan en tekopp från kvällen som var, stretchar...

Jag inser att det är idioti att gå och vänta på att det ska gå över. Att inför varje kväll våndas och undra om jag kommer att få sova något natten som kommer. Bara det är ju ett stressmoment.

Därför har jag bokat in läkarbesök. Jag får krypa till korset, ta medicin för att få benen att ligga stilla under natten. Det känns blä men nödvändigt.

Tisdbegränsat småpyssel

Det klinkas utifrån vardagsrummet. LillaN provar sina pianokunskaper. Nu är hon på väg in i arbetsrummet. Det hickar, gnäller och rinner snor om henne. Hon ställer sig vid skrivbordet, drar i min tröja och bankar på datorn.

50 sekunder. Det är väl ungefär vad ett blogginlägg tar att skriva. Och det är ungefär den sammanhängande tiden som jag har. Därför avslutar jag nu. Ciao.

Dags att säga hejdå...

Jag förundras över att Teletubbies fortfarande går på tv. När F var liten satt jag också där och ifrågasatte de vuxnas röster som talar bebisspjåk. Men nån tidig morgontimme har jag ändå suttit där och kikat med Lilla N i knät. Samma början, samma slut. "Dags att säga hejdå, dags att säga hejdå..."

Och appropå Hejdå så hade jag ett bra samtal med svärmor för nån dag sen. Vi pratade om regressionsterapi. Ibland behöver man gå tillbaka i tiden för att förstå framåt. Ibland behöver man bara lämna det förgångna och se framåt, leva i nuet.

Och det är precis vad jag bestämt mig för att göra! Jag har en liten kista full med dagböcker från jag var åtta år och framåt. Böckerna fyllde en funktion då, jag fick andrum, tankeverkstad, vara mig själv eller hur jag nu ska förklara det.

Men då var då och eftersom jag inte vill att nån ska läsa böckerna och jag tror inte heller att jag kommer att göra det så ska de bort. Kistan kan användas till något bättre än att samla gammalt vemod. Det är ett bra beslut. Rätt beslut. Kanske ska jag börja rensa redan imorgon.

"Men kärleksbreven spar jag, de är bra för egot" konstaterar Cinks

Söt tant

Hon är så oerhört gullig, Lilla N, när hon smajlar upp sig i en grimas, öppnar munnen stort, skjuter fram underkäken i galoschbett och visar de två små grynen i nederkäken, kniper med ögonen och säger "hä-hä-hä". Som den raraste av alla små gummor som finns.

Billigt halvnytt

Det känns som om vårt hem faller samman mer och mer. Jag syftar på det materiella nu även om känslolivet är häftigt eftersatt det med.

Allt går sönder känns det som. Eller känns gammalt och slitet. Eller udda. Nu tänker jag kika på Blocket för att kanske hitta ett köksbord i ek med passande stolar. Så kan vi kanske slänga ut det trasiga i furu med farbror As gamla knarrande valnötsstolar.

Det vore ett känslomässigt lyft!

Sex riktigt coola saker!

1. Jag får ibland mail från in morfar. Han är 92 år och finurlig som få.

2. En väninna har fyra barn, fyra tjejer i olika åldrar, alla lika söta och fina. Hon är själv väldigt fin och råddar med de här flickorna med lugnet i behåll.

3. Vi ska på fest om ungefär en månad. En riktig bjudfest med mat, dans, nya ansikten och allt.

4. Rörelse föder idéer. Jag kom på en riktigt briljant sådan när jag var ute och sprang senast.

5. Walking with Dinasours

6. Exakt två månader kvar till stortjejen fyller tonåring, tjoho!

SORG eller?

Jag har en känsla inom mig som jag liksom inte får tag på. Jag vill sätta ord på den och det enda jag kommer på är SORG. Men det är som en positiv sorg. Kan man känna det, positiv sorg? Eller vad heter det då?

Min SORG om jag får kalla det så är LillaN. Hon har liksom varit SORG hela vägen. Först innan hon kom men då var det ju riktig sorg så att säga. Sen blev hon till. Jag förstår förstås hur men vette sjutton när. Plötsligt hade jag henne inom mig och tio månader av en känslomässig berg- och dalbana utmynnade i ytterligare en SORG, fast alltså i positiv bemärkelse. Hon kom ut, världens härligaste lilla sorgebebis. Full av liv, glädje och bus.

I somras insåg jag att hon inte skulle vara liten för evigt. Då fick jag på nytt SORG i bröstet. Jag gladde mig så åt att ha fått uppleva sex härliga månader av hennes liv och att inse att jag en dag kommer att sluta amma henne gjorde mig otroligt tacksam och gråtmild.

Nu står jag inför faktumet att jag måste gå tillbaka till jobbet tidigare än beräknat för att ens ha chansen att få ha det kvar. Ännu en sorg, att den här eviga lördagen med LillaN plötsligt blivit söndag och snart är det dags att gå tillbaka till jobbet. Nu kommer Mannen äntligen få chans att vara med tösabiten och utveckla sin relation till henne. Det känns fantastiskt sorgligt bra.

Jag kommer ju över det, livet känns härligare än någonsin, men jag vill arbeta igenom det och inte lägga locket på. Så vad är ordet jag söker? Positiv SORG eller?

Känns ungefär så här

Tänk dig en varm sommardag. Du är lite stressad och tar några riktigt stora och hurtiga språng uppför en lång trappa. Tänk dig sen att du liksom stänger inne energin och mjölksyran som bildas i benen med en påsklämma så att den inte kan vädras ur. Samtidigt håller håller du andan.

Så instängt och panikartat känns det ungefär att ha RLS, restless legs. Lägg till att du dessutom är skittrött för det är just då, på kvällen eller mitt i natten, som det kommer. Man somnar av trötthet och vaknar inom en timme av att benen kryllar av elektricitet som inte går att vädra ur.

Jag tror jag går till doktorn och får medicin på måndag. Pallar inte mer som F brukar uttrycka det när hon är uppgiven och trött.

Pallar inte mer, härmas Cinks

Separationsångest

Varje gång jag tänker tanken hugger det till i mina känslor. Jag vill verkligen inte sluta amma. Just som det är nu ammar jag en gång på dagen och en gång på natten. Jag är rädd för att det är så lite att hon kommer att tappa intresse. Det är ju så underbart att ha henne nära på det viset. Och det är ju bara att fortsätta så länge hon vill. Hoppas bara att jag är redo när hon vill släppa taget.

"Sometimes it snows in april..." sjunger Cinks

Alla har sin historia

Hon satt, eller snarare halvlåg, i det fuktiga gräset en bit från cykelvägen. Jag kunde först inte urskilja vad det var jag såg men när jag kom närmare satt där en äldre kvinna i skinnbyxor. Likt en skalbagge på rygg försökte hon förgäves resa sig. Jag stannade med vagnen och vände mig mot henne.

"Behöver du hjälp?" ropade jag till henne samtidigt som tog några närmande steg. Stanken av alkohol slog emot mig på långt håll. Hon pep ynkligt och försökte resa sig igen. Svarta skinnbyxor fladdrade på två pinnsmala ben och en grå rand lös i det annars svartfärgade håret.

"Jag känner Jerry Williams" yrde hon och försökte resa sig igen. Jag sträckte mig efter henne men förstod snart att hon inte alls var kapabel att resa sig. Hon insisterade att få komma upp och pep "...men nu klarar jag det, nu klarar jag det, jag behöver ingen hjälp". Jag beordrade henne genast att sätta sig på rumpan men hon krängde som en ålandskryssare till höger och vänster och kom för några sekunder upp på fötter.

Tjong. Hon stöp okontrollerat i backen igen. Jag hade inte en chans att hålla emot. En annan tjej gick förbi och vi tittade på varandra och konstaterade att jo, här behövdes det hjälp. Jag slog numret till 112.

Sen satte jag mig ner och pratade med den ledsna och vilsna Fru Johansson. Hon pratade som en liten flicka, berättade sluddrigt att hennes man dött och att hon därför blivit alkoholist. Jag satte mig på huk och pratade med henne. Om varför hon ville ta livet av sig. Om hunden som hon tyckte så mycket om. Om sonen som var lång och vacker. Om drömmar. Och om varför hennes man plötsligt dött i hjärtinfarkt. De hade ju planer för livet, för ålderdomen.

Jag var ordentligt frusen och fötterna domnade innan de starka blåklädda herrarna som skulle hjälpa henne hem slutligen kom. Jag lämnade Fru Johansson sittande i gräset utan att ens säga hejdå. Hon skulle ändå inte komma ihåg mig, tänkte jag.

Tur ändå att det finns ett skyddsnät av människor som bryr sig. Man vet ju inte, en dag är det kanske jag som sitter aspackad i gräset i skinnbyxor och gråter. Då känns det ändå tryggt att veta det.

Ett människoöde bland andra, begrundar Cinks

Dagens outfit

Fortsätter att kopiera Majas rundvandring i 2000-talets klädmode.
Å tack för alla roliga uppslag!

Strumpor: svarta med pussmunnar på i olika färger. Åhléns -05

Byxor: crockerjeans utan stretch, lätt utsvängda och med ett hål på knät. JC -02

T-shirt: grå u-ringad topp med vit färgfläck. H&M -07

Tröja: vit munkjacka med lite marina detaljer. Butik på västkusten -09

Pinsamt ute! inser Cinks

Sex fantasier

Maja Gräddnos skrev lite komiskt en lista med sex fantasier och jag tror jag gör som hon:

1. Lagom mycket större hus med mer plats för lek, utklädning och rörelse

2. Världens godaste latte med en riktigt god vän. Utan barn, för omväxlings skull, för att kunna föra en vettig konversation utan ständiga avbrott.

3. Ny hipp garderob och nån som bara slänger allt det gamla som jag har och som jag helt enkelt inte har råd att hiva och förnya.

4. Att få uppleva första natten med Mannen igen!

5. Bryggbad med bastu en sen sommareftermiddag.

6. Spännande jobb med utmaningar - och en fetinglön

Usch...

...och för två nätter sen, då jag också fick sova rätt länge och bra, drömde jag att Xet skulle pussas.

Mitt i all förvirrning av tankar på ny situation och boende för honom skulle han fram och pussa mig på munnen. Är jag på nåt sätt rädd för att han ska göra försök att få mig tillbaka eller?

Jag var besvärad i drömmen och vände mig bort, tyckte mest han var knäpp och jag var allt annat än intresserad.

Not a chans in a lifetime! säger Cinks

Revansch

Kom plötsligt på att jag drömde inatt. Det tillhör inte vanligheterna eftersom jag nog inte hinner sova så länge att jag hinner börja drömma.

Men i natt var jag gravid igen och skulle föda. Eftersom förlossingen inte kom igång av sig själv skulle jag bli igångsatt. Igen. Neeej...

Minns att jag i drömmen sa till personalen att den här gången skulle jag minsann ta i för kung och fosterland och hålla ut i smärtan. Sen vände jag mig om och började gå i en lång korridor. Målmedveten och med knutna nävar.

Ovant...

Jajädrar i min låda!

Nu har Lilla N sovit två timmar i vagnen, promenad + sova ute, och sover fortfarande. Antingen fattade hon vinken igår eller så är hon heeeelt slut och orkar inte protestera. Kanske båda delarna. Jag passar på att njuta av lite fritid.

Barn gör som barn lär

Upprepade gånger har F sagt att när LillaN blir större ska hon bli skittaskig mot henne. "Varför?" har jag frågat henne, hon som är så himla omtänksam mot henne nu. "Varför?"

"Därför att syskon är taskiga mot varandra" har hon svarat och jag har rannsakat mig själv och tänkt på mig och min bror. Ja, visst kunde han vara taskig om jag som lillasyster satte mig upp mot honom för mycket men vi hade ju himla kul däremellan. Trots en viss dos av överbeskyddande och nedtryckande så hade vi det ändå rätt bra tillsammans när vi växte upp.

Men jag tror att jag har knäckt nöten. Hon har sen hon var fem år levt tillsammans med två bonusbröder som verkar ha gjort sitt bästa för att vara taskig mot henne. Lite mer taskig än vad som räknas som normalt syskon emellan om jag får tycka. Klart hon har lärt sig av det. Det har ju varit hennes verklighet så länge som hon kan minnas. Särskilt den ena brodern har varit pain in the... De har båda retat henne både fysiskt och verbalt.

Så hur vänder man trenden? Kommunikation såklart. Och håller tummarna för att det räcker!

Nya tag

I går kväll bestämde vi oss för att LillaN skulle somna själv. Vi låg båda bredvid henne i sängen och hon slängde sig av och an emellan oss i nära två timmar. Sen somnade hon och jag fick stoppa fingrarna i öronen för att kunna stänga ute hennes hulkande under ytterligare en timme.

Mannen hade det nog jobbigare än jag. Det brukar ju vara en av varje, en som fixar det och en som knappt står ut. Och det behöver inte nödvändigtvis vara samma person varje gång. Men den här gången tror jag att jag var den starkare av oss. Han var nära att ge upp flera gånger tror jag men vi höll ut och kämpade oss igenom hennes tårar, hulkningar, jämmer och skrik tillsammans. Kanske växte vi till och med av det. Han somnade rätt snabbt, som jag tror, precis som Liten, av utmattning.

Dessutom ammade jag henne bara en gång på natten, första gången hon vaknade efter skriket, cirka en timme efter att hon somnade. Nästa gång hon vaknade lyfte jag bara upp henne och vyssjade henne lite. Hon somnade direkt när jag lade ner henne igen emellan oss i sängen.

Men nu kommer den verkliga utmaningen, att vara ståndaktig så många kvällar som krävs för att det ska bli en trend. Jag tror vi klarar det. Klart vi klarar det *bara inte mina bröst sprängs innan dess*

Universum, sänd lite extra styrka tack! ber Cinks