Frustration vs skönhet

"Dumhuvud" konstaterar jag högt för mig själv samtidigt som jag stänger ytterdörren. Jag kan inte hålla mig neutral och det är andra gången på två dagar som jag verkligen känner förakt för en människa. Det handlar om två olika människor och två olika känslor av förakt men likväl...

Jag vill inte säga mer än så. Vet att jag har en såpbubbleskör hinna när det kommer till honom, pappan till min dotter. Jag är på min vakt hela tiden, försöker vara positiv och så vipps förstår vi inte utan pratar om varandra istället.

Ikväll blev det för länge. Jag tycker det är viktigt att prata om hur bra F mår trots sin sjukdom. Jag upplever att han pratar om vikten av att fylla i en jädra tabell i exel med hennes blodsockervärden.

I mina tankar kan ingen tabell i världen förutspå hennes värden eller vara nån garanti för att balansen ska vara bra. Förstår jag honom rätt så gör han allt det här för att sjukhuset ska kunna få en så bra bild som möjligt av hennes tillstånd. Så långt är allt bra. Men man får ju inte glömma MÄNNISKAN!!


Gggghhhh! Fru-stra-tion-på-hög-nivå!!!

Jag ska leta efter en fin bild att lägga in här istället, som motvikt....

En bild på moules marinière som vi gjorde förra året på semestern, på egenfiskade musslor dessutom! Har lovat bonuspappa att leta reda på en restaurang med musslor. Sist gick det ju inte så bra...

Jag lär av min egen medicin. Jag väljer känslor. Nu lägger jag frustrationen bakom mig och ser honom som den omtänksamme far han är. Och för den saken skull behöver vi inte vara överens.

Livet är ett enda stort val

Det är rätt störigt att säga att allt som händer i livet är var och ens egna val. Framförallt i det vuxna livet. Men det är ju faktiskt så. Bortsett från att födas och välja föräldrar kanske och så några saker till.

Det är en tanke som är rätt svindlande och kan svida rejält ibland när man inte orkar ta ansvar över sitt eget liv.

När jag sade det till en person i min närhet som mått dåligt i många, många år blev han arg och tittade ilsket och förnärmat på mig. "Vaddå, så du tror att jag vill må dåligt". Ja, varför inte? Kanske väljer vi att bli sjuka och väljer också om vi vill tillfriskna. Det är val vi gör och hur mycket vi än väljer att skylla det på våra föräldrar, vår omgivning eller andra omständigheter så förändras inget.

Förra frun till en jobbarkompis har svårt att klara sig själv efter skiljsmässan. Hon tycker att han är en knöl som lämnade henne. Hon har i livet valt att försätta sig i en sits där hon inte ens kan betala en räkning eller skruva i en glödlampa själv. Och skyller på honom. Jag säger bara: Please, ta ditt eget ansvar kvinna!

Jag har många gånger sagt att mitt ex "höll mig kvar" i elva år innan det till sist tog slut. Det var skönt att lägga allt ansvar på honom. Men givetvis var det inte så. Jag valde att svälja hans beten och det var inte någon annans ansvar att jag slösade så många år tillsammans med honom. Hans ansvarsgräns gick runt honom och till syven och sist var det jag själv som ansvarade för vad jag själv gjorde. Jobbigt men sant.

Smaka på det här:
- Ingen annan kan förstöra mitt liv. Jag väljer själv att låta mig påverkas i negativ riktning.
- Ingen kan göra mig irriterad, sur, arg osv. Någon kan uppträda på ett irriterande sätt men jag ansvarar själv för om jag vill låta mig påverkas eller inte.

Gör en övning: sätt dig in i en situation där du tycker nån är dum eller övermäktig. Tänk att du faktiskt själv väljer hur du vill reagera på hur den här personen handlar eller är. DITT ansvar är att vara den du vill vara. Ingen annan kan göra det åt dig. Du väljer dina egna tankar och ditt eget liv.

Scarry!

Nu ska jag tänka lite själv, för jag är rent ut sagt pissed på en person.

Sommarhand

Lite semesterkänsla

Sommaren regnar bort! Så fort det strilat längre än mellan lunchen och eftermiddagskaffet så känns det som om hela sommaren bara regnar bort.

Men vi hade sol på vår semestervecka. Alla dagar utom en, tror jag. Och då passade vi på att gå i affärer. Tillsammans med alla andra.

För min kära vän A som har sin andra semesterdag idag vill jag visa några bilder och be henne hålla modet och hoppet uppe. Din semester kommer inte att regna bort. Lugn, bara lugn, efter regn kommer solsken!


Sveriges i särklass mest porträtterade blomma? Med all rätt!


Gammalt kan också vara vackert. Det måste bli min nya paroll. Även om jag fick visa leg på systemet sist... ;-)

Överenskommelse

Råkade höra en liten pojke fråga sin mamma i affären idag:

"Mamma, hur länge var det nu jag skulle vara snäll för att få (den där grejen). Var det en eller två veckor...?"

Drömsk blomma på sommaräng

Första semesterveckan är förbi. Den gick lika fort som den kom. Med färg på kinderna och aningen möra kom vi hem i söndags morse vid 06-tiden.

Borta bra, men få saker är ändå så bra som hemma!

Sista testet före semestern:

Nämn något som gjorde dig glad igår:
Fikade med en väninna i stan och det gjorde mig jätteglad och sen blev jag jätteglad av att träffa en fd jobbarkompis som strosade förbi.

Vad gjorde du kl 08 imorse?
Då satt jag här vid datorn och skrev ut nya diabetescheman till F. De gamla var uppskrivna.

Vad gjorde du för 15 min sedan?
Då satt jag vid middagsbordet och hade familjeråd. Vi diskuterade när vi ska iväg på semestern ikväll.

Det sista du sa högt?
"Men va faan..." när jag lade pappret i skrivaren åt fel håll.

Det senaste någon sa till dig:
Det var en kompis som frågade via msn om vi var färdigpackade. Jag svarade att allt var i en enda röra här hemma - läget underkontroll med andra ord.

Vad har du druckit idag?
Kallt vatten eller varmt vatten med solhavre i.

Vad var det senaste du åt?
Två grova mackor med leverpastej och paprika. Och så det där varma vattnet till...kulinariskt värre!

Vad var det senaste du köpte?
Bjöd hela familjen på lunch när de släppte av mig på jobbet idag. Supermysigt och jag var sååå stolt!

Vad är det för färg på din ytterdörr?
Ursprungligen mörkbrun men nu vitmålad.

Vad är det för väder hos dig nu?
Solen skiner just igenom molnen.

Godaste glassmaken?
Saltlakrits eller jordgubbshake

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Jag tror på förälskelse vid första ögonkastet. Det har absolut hänt. Kärlek tror jag kräver mer än ett ögonkast. För mig iallfall.

Sover du tungt?
Direkt när jag somnar, ja. Men sen vaknar jag rätt många gånger under natten. Varje natt.

Drömmer du mardrömmar?
Tidvis. Senaste månaderna har det blivit en hel del stök på flygplatser och missade flyg och plånboksstölder.

Trivs du med ditt jobb?
pass

Favoritklädsel?
Myskläder. Är en kameliont som trivs bäst om jag har rätt kläder på rätt dag så att säga. Ibland passar till exempel kjol, ibland blir det så mal placé som det bara kan bli.

Favoritlåt just nu?
"If I lay here, If I just lay here, would you..." osv. Kan förstås inte artistens namn men nästan hela texten.

Vad ser du om du tittar till höger?
En HP Laserjet 1125c. Min färgskrivarpolare som varit med sen början av 2000. Tar A3 - aj lajk!

Vad gör dig glad just nu?
Att F är hemma igen från utomriket. Att hon mår bra och är glad.

Vad ska du göra härnäst?
Fortsätta packa och ev åka och försöka få tag på ny bikini till F. Anser till skillnad från hennes far att hon inte kan ha en tvådelad som inte hör ihop och som dessutom är trasig i rumpan.

Höger eller vänsterhänt?
Mest höger men turas gärna om med vänster när jag till exempel målar.

Humör just nu?
Lite stressad för packningen och att vi ska få med allt. Lite ledsen över min jobbsituation. Lite sur på tant röd :(

Favoritgodis?
Choklad. Jag är jättesugen just nu.

Kläder just nu?
En brun v-ringad t-shirt från JC och ett par svarta hotpants. Sexy ;-)

Sommarplaner?
Semester - jobba en vecka - semester

Hur många kuddar sover du med?
En. Och ganska platt ska den vara. Inte dun!

Spelar du något instrument?
Har spelat blockflöjt, klarinett och piano. Just nu roar jag mig med att spela på mannens minidragspel. Det är jättekul :)

Morgon eller nattmänniska?
Nattmänniska. Om jag orkar hålla mig vaken när sista nattåget går så kan jag tuffa på hur länge som helst.

Vad är viktigast för dig?
Att jag får vara med min familj. Det är absolut prio och fokus just nu. Och att mannen och jag fortsätter kämpa med att vara varandra nära. Det är inte självklart och känslan av att veta att båda vill är underbar.

Är du kittlig?
Sådär. Jag kan vara helt okittlig när jag vill men ibland är det lite mysigt att få skratta och busa. Då är jag kittlig.

Snarkar du?
Gnisslar tänder, säger mannen. Och min tandläkare.

Stjärntecken?
Stenbock.

Äckligaste insekten?
Fästingar. Uäk.

Stökigt eller välstädat?
Städat helst. Men jag få inte längre panik som förr när det är upp & ner hemma.

Längtar du mest efter just nu?
Att få ta ett morgondopp första semesterdagen imorgon bitti och sen få äta en mysig frukost på landet. Mmmm...

"Ja" recept på lycka!

Jag läste ytterligare ett så tankvärt inlägg på pipperonis blogg för några dagar sen.

Det handlade om ett par som levt ihop i många år. Receptet till varför förhållandet höll var att de alltid sade "Ja, det gör vi" tillvarandra.

Jag har funderat på det där och kommit fram till att det nog är ett riktigt bra recept. Diskuterade saken över en fika med en väninna igår. Vi konstaterade vilket annorlunda positivt ansiktsuttryck vi fick när vi övade på att säga: "Ja, det gör vi".

Så min paroll under semesterveckan ska bli denna. Jag ska även prata med familjen om det. Jag tar det som en spännande spaning, en helt ovetenskaplig liten spaning. Resultatet kan bli hur som helt. Men kul kommer vi säkert att ha på vägen.

Dröm om en dröm

"Du är alldeles för stressad!" konstaterar F på stående fot när jag berättar om min dröm inatt.

Till historien hör att för några nätter sen drömde jag om att min plånbok blev vittjad på en fest bland vänner. Plötsligt låg den bara där, ovanpå min väska som jag ställt ifrån mig, röd, platt och väldigt tom. I drömmen blev jag superstressad och tänkte att jag nog skulle ha anmält alla mina kortnummer till det där spärrservice företaget men som jag aldrig tog mig för. Vad hade jag för kort då?

När jag vaknade tittade jag i plånboken. Allt var kvar.

Inatt drömde jag att det verkligen hände. Att drömmen jag haft tidigare om att bli av med allt i plånboken bara var en dröm men att det denna gång var verklighet. Stress igen. Någon hade dragit upp dragkedjen på min väska som jag hade på axeln samtidigt som jag drog min cykel. Jag försökte ringa banken. Inget svar. Telefonen strulade. Jag mindes inte telefonnummer.

När jag vaknade tittade jag i plånboken. Allt kvar.

"Du behöver minst en veckas semester" konstaterar F när hon hör min berättelse.
Jag kan bara hålla med. Och så lägligt den kommer nudå. Bort med onda drömmar. Fram för semester. Here I come!

Hon är hemma!

Ögonen strålar pepparkaksbruna. Håret är jättefint flätat och huden vackert gyllenbrun. Kinderna runda och tänderna lyser vita när hon skrattar.

Hon är hemma. Mitt hjärta och reason for life!

Idag åker vi på semester och blir borta en vecka. Önskar alla en fin sommar och glöm inte att det går att trotsa regnet med ett skönt regnställ och vattentäta gummistövlar!

Kram!

Rörande nära till tårar

Jag blir så lätt berörd nu för tiden. Igår snyftade jag i famnen hos min man över att han är så underbar.

Idag fick jag svälja, blinka och titta i taket när jag skulle beställa begravningsblommor till Fs farfar som begravs i nästa vecka.

Det kommer att stå en liten vit-rosa-lila bukett bland alla blå-gula uppsättningar intill kistan. Det vita bandet kommer att stava orden: "Farväl farfar, jag ska alltid minnas dig" (...och så vattnar sig mina ögon igen).

Just att hon var hans enda barnbarn känns speciellt. Viktigt. Stort. Och han var hennes enda farfar. Det är väl sånt hon får fundera på när hon blir större.

Dan före dan...

Imorrn kommer F hem till Sverige igen efter två veckors semester i mycket varmare länder.

Jag frågade igår om hon kunde komma hem till oss redan torsdag och det skulle väl gå bra. Jag tror att de är rätt trötta nu efter svajjiga värden i två veckor och passning två till fem gånger varje natt. Bara tanken får mig att bli helt matt. Plussar man på värmen och oron så måste det ju vara rent plågsamt.

I min värld kommer allt ordna sig bara hon kommer hem. Solbruna tjejen med flätor i hela håret. Vi kommer att kunna hålla stabila värden och hon kommer att må bra.

Som man tänker, så blir det!

Effekten av prat

Tisdag.
Det känns faktiskt bättre idag.
Redan igår mitt på dagen vände det.

Jag pratade med en projektledare i telefon. Lät nog mer än måttligt sur. Det är kanske inte helt likt mig att vara så transparent men jag var sååå sur och ledsen att jag bara inte kunde dölja det. Eller ville!

Så plötsligt sade jag som det var till henne. Att jag inte tyckte detta var min grej. Att det tar för mycket tid av det som jag anser att jag egentligen borde göra. Hon höll med och sade att vi måste ta detta med chefen när hon är tillbaka.

Sen gick det av bara farten. Jag sa också vad jag tyckte till killen vars uppgifter jag tagit över. Och när chefen väl kom till kontoret hade jag liksom redan sagt det till två och då var det inga problem att även ta upp det som hastigast med henne också. Det som jag varit mest nervös för.

Resultat. Vi ska ta tag i det. Jag har kommunicerat. Och nu känns det Bättre. Men fortfarande inte bra. Jag vill fortfarande sluta och istället göra det där *vad det nu är* ;-)

Lessen måndag

Jag är först på jobbet. Det känns inte bra. Jag är ledsen och har hjärtklappning. Mest av nervositet över att jag måste prata med chefen om att jag tycker att jag fått fel ansvarsområden. Men hur säger man det utan att låta klagig. Det är ju det sista man vill göra som nyanställd. Men som kloka mamma sade igår är det viktigt att jag säger ifrån i början och inte går och drar på det.

Det kommer väl inte att vara många på jobbet idag. Jag har själv fått ansvar för en stor produktion som ska vara klar...imorgon. Långt ifrån klar idag. Anser inte ens att det är mitt jobb att göra, det har bara lagts på mig. Tjejen jag ersätter hade inte de här uppgifterna. Jag misstänker att man tagit tillfället i akt och lagt över det på mig från en kille som inte heller ville göra det. Känslan av att det är så suger...

På onsdag kväll kommer F hem. På fredag ska vi på återbesök hos diabetesläkaren. Jag tar nog ledigt den dagen och preppar inför två veckors välbehövlig semester. Innan jag går måste jag prata med chefen, annars kommer bara ledigheten ätas upp av oro och ledsamhet.

Pjuh.

Första klassens plommon

Jag blev helt hänförd av den här texten på pipperonis blogg. Så enkelt och svårt det kan vara på samma gång.

Helgen i mellankorta drag

Fredag
Helt dööö efter en massiv förstavecka på nya jobbet. När jag såg mig i spegeln på morgonen andades hela min kropp "måtte dagen snart vara slut för jag är sååå himla trött att jag bara måste ha vila NU".

Städade mentalt när jag kom hem genom att dels springa en sväng i den härliga skogen som vi har inte långt från husknuten. Sen pysslade jag närmare två timmar i trädgården med att klippa både gräsmatta och häck. Klockan hade blivit strax efter tio när jag först gick in för att käka lite middag...

Lördag och bloggfikadags
Sällsisades med Mannen in till stan på morgonen och strosade sen lugnt längs gatorna innan det hunnit bli crowded. Då är det bannemej riktigt skönt även i Stockholm. Sen träffade jag -inksarna Binks, Minks och nyutnämnda Pinks på Waynes på Söder. Vi har ju lärt känna varandra en hel del genom bloggvärlden och det var kul, ännu roligare faktiskt, att träffas irl. Ser redan fram emot nästa träff! Tiden flög iväg och vipps var klockan halv två och vi bröt upp åt olika håll.

Jag for helt snett till Gallerian för att shoppa - tillsammans med halva Stockholm. Jisses, jag får koncentrationssvårigheter i trängsel. Det blev ett ganska torftigt resultat - ett par skjortor och en kofta på nära tre timmar och mååånga inochuter i butikerna.

Mannen hade börjat med vindenfix när jag kom hem. Vi avslutade kvällen med "Pirates of the C..." del 2. Långt ifrån så bra som ettan. Knappt sevärd om du frågar mig. Tyvärr.

Söndag och energifrigörardag
Upp tidigt, ut och slänga bråte på tippen. Hem. Mer bråte till återvinningscentralen. Storhandla. Hem. Äta frukost. Klockan ett! Pyssel och fix hemma. Mannen har häckat på vinden hela dagen och fått en massa bra golv lagt. Nu stundar mysfikat i soffan en stund, innan det är hoppisängdags.

Hörde just från F som är utomrikes med sin far m fam. 45 grader i luften, 27 i vattnet, 29 i poolen och instabila värden. Jag saknar henne obeskrivligt mycket, det finns inte ord för mig att uttrycka mig. Jag räknar dagarna till hon kommer hem igen. Hem hit. Sen åker vi på semester. Det ska bli underbart att få vara tillsammans och komma bort lite. Hoppas hon också tycker det. Hon är ju ett delbarn och uppskattar många gånger att bara få vara hemma.

Som sagt, tedags! sa Cinks

Sill utan dill

Allt som saknas är dillen. Vore det inte för den så skulle vi få en komplett sillmiddag idag. Arbetsdagarna är så långa för både mig och Mannen så vi orkar bara inte engagera oss i mer avancerad kokkonst än så. Man kommer hem, öppnar brevlådan och orkar knappt bära in reklamhögen till köksbordet innan styrkan är helt slut. Sill utan dill, det är gott nog.
Nubben hoppar vi över.

Igår var min första dag på jobbet. På nya jobbet. Efter två veckor i sjukhuskoma är jag nu tillbaka.
På plats, menar jag.
Utan de där piffiga kläderna som jag hade tänkt att köpa innan jag började. Det går visst lika bra att hasa omkring i de vanliga jeansen, för den som inte trodde det. Typ jag.

Jag kommer till jobbet dag ett. Som igår alltså. Var beredd på något slagt mottagande. Det känns ju inte helt som en utopi. Ett handskak eller en välkomstpärm som jag fick sist jag började på företaget för sju (!) år sen kanske. Men jag kliver in där och alla säger hej och välkommen och så. Sen återgår alla till sitt.

Å på skrivbordet där jag ska sitta ligger en lååång lista med uppgifter som ska utföras under dagen. Som jag ska utföra. Listan är full.
Jag får en kort introduktion och sen är det bara att köra. I övrigt är inget fixat. Nada mobiltelefon, niente id-kort eller passerkort, nicht påloggningsuppgifter, none tidrapportering osv, osv...

Imorse kom jag på att jag nog ska starta eget istället. Javisstja, jag har ju redan en egen byrå men dra igång på riktigt alltså. På lunchen träffade jag gamla chefen och bönade om att få komma tillbaka igen. Vid eftermiddagsfikat var jag nära att börja gråta och nu när jag är hemma dag två är jag liksom mest melankoliskt låg.

Börjar jag bli gammal och oflexibel?

Ändå är jag kanske inte jätteförvånad. Det är ju faktiskt ungefär som jag trodde det skulle vara. Ungefär samma som tidigare. Lite rörigare. Lite mer att göra. Liiite roligare uppgifter än tidigare. Ungefär.

Men jag vill ju bara hem till F.
Hon är i mina tankar och i hela min kropp.
F.

Idag ska jag gå över till henne med en ny "Min häst". Jag hoppades att den skulle ligga i brevlådan när jag kom hem. Och det gjorde den!

Imorgon åker hon utomlands i två veckor. Mina tankar kommer att vara där hos henne. Och sen hoppas jag att jag får tillbaka en glad, brun och härlig tjej. Min tjej!

Invanda mönster och ovanlig spontanitet

Av ren vana spar jag gamla toapappersrullar och små kartoner. För några ögonblick glömmer jag att vi inte längre har något levande papperskvarn i muslig skepnad här i huset. Jag lägger pappret i insamlingshögen istället. Motsträvigt. Tänk att det kan vara så tomt efter en mus!

F har åkt till sin pappa. Hon är säkert närmare tusen gånger större än musen. Då kan ni tänka er hur mycket jag saknar henne!

Det är lätt att glömma hennes lojja, trötta och släpiga sätt nu när hon är mer sprudlande än jag sett henne på mycket länge. "Här har ni mig, er diabetestjej" ropade hon när hon kom förbi en sväng ikväll, skrattade med hela ansiktet och sträckte ut armarna.

För mig är hon ingen diabetestjej. För mig är hon min älskade dotter. Den underbara varelse som jag saknat så länge och nu liksom äntligen fått tillbaka. Det busiga sötistroll som jag skulle kunna vända världen upp och ner för.

F.

Två veckor av olidlig saknad ...

Ingen mus i vårt hus

Samma dag som min skatt F blev inlagd på sjukhus berättade jag om att hennes lilla mus - som egendomligt nog hette Socker - också blev dålig. Hon orkade inte gnaga på kartonerna som vi lade in i terrariet. Hon sprang inte längre iväg så fort hon såg en hand närma sig. Istället satt hon flåsande och blundade och ville nog bara bli lämnad ifred.

Jag berättade för F att hon var dålig och att hon nog väntade på att få säga hejdå till F.

En vecka efter att F först hamnat på sjukhus fick hon permis för att avslutningsrida. Vi åt en gemensam middag hemma innan vi for tillbaka. Under middagen tog vi upp Socker och lät henne ligga i en liten korg med oss på köksbordet. Hon darrade, flämtade och andades snabbt. Både jag och F var överraskande berörda av det lilla beigefärgade djuret som andades sina sista andetag.

Tidigt morgonen därpå fick jag följande sms av Mannen:

"God morgon min kärlek!
Solen skiner å fåglarna sjunger lovsång
för vår lilla Socker som nu har somnat in.
Hon ligger i en gyllende låda m spån,
mat å blommor. "

När F vaknade kröp jag upp i hennes 90 cm breda sjukhusbädd och höll om henne. Vi grät en stund tillsammans för lilla musen som hållt oss vaken nätterna igenom i snart tre år. Den lilla musen med en knöl på svansen och som aldrig ville springa i hjulet och som alltid var den mest arbetsamma av henne och systern Sotis som gick bort förra året.

Nu ligger hon begravd i sin gyllene låda i vår rosenrabatt, nära Sotis. Hoppas de har det bra i mushimlen och är glada över att vara tillsammans igen.

Kärlek har inget med storleken att göra!

Sommarlov!

Det doftar regn och gräs i luften när jag öppnar balkongdörren. Tunga droppar hänger från den blöta flaggan som jag glömde ta in igår. Samtidigt som jag virar upp den efter nattens blåst kommer en enormt stark känsla från när jag var barn.

Sommar. Ledighet. Förväntningar. Doften. Bara fötter i regnblött gräs. Sommarlovsmorgon.

Jag har liksom glömt bort det som just hänt. F har fått sommarlov. Jag som just var på väg att bryskt rycka upp tjejerna från soffan där de halvligger och slötittar på tv låter dem istället vara. De har ju för kattsiken sommarlov!

Så de får titta en stund till. Vi kan måla sen. Vi har tillräckligt många måsten ändå det här sommarlovet. Som att gå upp och äta åtta varje morgon. Det är inget för en blivande elvaåring direkt.

Imorgon är det sjukhus igen.

Allt har en mening, just nu känns det lättast att tänka så.

Hem, ljuva hem...

Mitt söta och tappra insulintroll ligger skavfötters med kompisen i enochfyrtiosängen. De är nybadade och läser varsin bok i väntan på sömntåget.

F har nästan varit som förbytt idag. Lekte för första gången med en liten pojke vi känner, hon som hittills avskytt allt som har med småbarn att göra. Hon har dessutom ätit som en häst, till och med miniblomkålen som låg på hennes tallrik (vi smaktränar) och studsade runt på gräsmattan som en tok.

Smällen kom lite senare och den var i och för sig väntad - en känning. Aktivitet "äter" liksom upp sockret och får man då för mycket insulin så går nivåerna ner under vad som är skönt för kroppen. Reaktionen blir en känning.

F kallsvettas, blir darrig och hängig. Vi rättade upp den med ett glas mjölk och en halv banan. Nu klarar hon sig nog till morgonen. Det får väl Syster Mamma om inte annat konstatera vid 23- och 03-checken inatt.

Det är iallfall rysligt skönt att vara hemma. Om än nervöst för diabetikernoviser.

"Jag är på topp", sa Lilla F

Å en sak till...

Som om inte sorgen vore nog.

Allt sprayande och sprutande till ingen nytta. Imorse avbröt vi vårt andra ivf-försök. Två veckor av hormonspray. Två veckor av hormonsprutor. Äggen ville till en början inte växa. När de väl växte var de för få.

Vi gråter, sörjer, kramas och tar nya tag till hösten om det fortfarande finns tid till det. Min kropp är tydligen en tickande hormonbomb som hotar med att explodera och försvinna för alltid.

Hoppet är det sista som överger...

Telepatiska tankar

Här om dagen såg jag ett halsband på Mannen som jag inte sett förut. Det var ett litet svärd i silver i en kedja. Han berättade att det var ett smycke som farmor gjort till honom en gång.

När mannen var liten bodde farmor i ett litet hus på tomten. Hon tog hand om honom när nyskilda pappa var ute och förlustade sig. Hon tog emot honom med öppna armar efter skolan och gav honom mellanmål.

När hon ser på min man strålar en särskild, djup kärlek mot honom och han strålar tillbaka mot henne på ett särdeles sätt. Och när jag mötte henne första gången så blev hon ett substitut för min farmor och mormor som inte lever längre och jag tog henne till mig som den varma och pilimariska örtkvinna hon är.

Nu ligger lilla goa farmor på sjukhuset igen efter en stroke, sämre än förr. Hon är svag och vi tror inte att hon har långt kvar. Mannen besöker henne regelbundet, ger henne massage, håller hennes hand och pratar med henne. Vi vet inte hur länge hon har kvar. Jag skickar en varm tanke till henne och hoppas livet går för henne på det sätt som är bäst. Vad det nu är.

Jag tänder ett tankeljus för lilla farmor, tänker Cinks

Fakta från ett amatörproffs

20 fakta om diabetes:

1. Diabetes sjunker i åldrarna.
2. Det är fler pojkar än flickor som insjuknar generellt.
3. Flest tjejer insjuknar i tio-elvaårs ålder
4. Killar har en topp några år senare.
5. Man kan få det upp till 40-45 års ålder
6. Antalet fall har ökat lite-lite men åldern sjunker markant.
7. Bukspottskörteln blir inflammerad
8. Då slutar den att tillverka insulin
9. Första symtomen är att barnen blir kissnödiga
10. Och törstiga. Jättetörstiga.
11. Och kan inte springa nog mycket och dricka och kissa.
12. De kan gå ner i vikt
13. Och få kramper eftersom mineralerna lakats ur kroppen.
14. Går det för långt börjar de lukta aceton.
15. Då är det verklingen fara och färde.
16. Har barnet någon av dessa symtom ska man åka akut.
17. INTE vänta som vissa vårdcentraler rekommenderar...
18. Första året med diabetes kallas för "smekmånad"
19. Då tillverkar kroppen fortfarande lite insulin.
20. Nivåerna blir jämnare och man mår bättre.

Nästa lista blir kanske 20 fakta om första tiden som diabetiker. Men först ska vi komma dit. Det blir intressant, läskigt och ett nytt inslag i vardagen.

Syster Cinks

Bra ställe för höga och låga värden

"Jag är rädd" sade F med sin lilla röst när jag pratade med henne i telefon från sjukhuset nyss. "Mitt socker låg på 18 och jag är rädd. Jag vill inte ha ketoner".

Hon är inte ens elva och vet redan så mycket om en värld som för mindre än en vecka sen var helt främmande för oss.

Jag frågade henne hur det kändes att ligga på 18 och det kändes inget speciellt. "Jag förstår att det känns otäckt men sköterskan säger att det är ok och då är det ok" svarade jag i ett försök att lugna henne.

Kuriosa.
1. Ketoner bildas i kroppen om sockret i blodet är för högt.
2. För högt är det om det är över femton eller så en lång tid.
3. Det är proteinet i kroppen som omvandlas till ketoner.
4. Har man för mycket ketoner börjar man lukta aceton ur munnen.
5. Har man ännumer blir man sinnesslö.
6. Sen är det akut ambulans till sjukhuset.
7. För att bli av med ketoner ger man mer insulin.
8. F hade alltså fått för lite insulin till det hon åt.

Det är som att lägga pussel. Eller att försöka få en våg att väga jämt.

Högt blodsocker kräver mer insulin. En liten måltid kräver lite insulin. Ett redan högt blodsocker och en liten lunch kräver mindre insulin än en stor lunch. Ja. Vi har mycket kvar att lära.

Greetings from Cinks in a new kind of school...

Närmare känslan

Lördagskvällen var sen. Vi, mannen, jag och vår vän från andra sidan Atlanten, stod utanför Caféet och jag upplevde något mycket annorlunda. Plötsligt hade jag en människa framför mig som inte ville annat säga det han kände. Till mig. Snacka om sedd!

Han bad mig sluta ögonen och försöka hålla ihop min tumme och mitt pekfinger. Undertiden försökte han dra isär dem medan han frågade mig tysta frågor. När jag öppnade ögonen igen tittade han på mig med sina mjuka ögon, pausade en sekund och sade sedan: "Talk to your father"

Du som känner min historia och min smärsamma resa senaste åren tappar kanske hakan av förvåning, precis som jag gjorde. Mannen och jag bara skrattade osäkert. Visst, det är inte svårt att tänka att en kvinna i 35-årsåldern skulle ha kontaktsvårigheter med sin far för det är alltför vanligt. Han sa inte mer än så. "Talk to your father"

Och idag gjorde jag det. Jag ringde pappa och berättade om saker i min uppväxt som han inte vetat om. Vi tog steg närmare varandra. Han blev förvånad. Jag fick tömma ur saker som jag burit på och inte riktigt vetat när jag skulle släppa ut. Jag har tagit ansvar för hur pappa skulle känna om jag berättade. Men nu sade jag det. Vi sade saker till varandra. Berättade. Kom varandra närmare. Konstaterade att vi känner igen oss i varandra. Jag fick några bra ord med mig på vägen, ord som kan hjälpa mig att komma ihåg mitt eget värde.

Jag tror att jag har pratat mer med pappa de senaste dagarna än jag gjort på de senaste åren tror jag. Och det känns bra. Väldigt bra.

And how could you just tell, my friend? Cinks wonder...

Barn av sin tid

Först, innan jag kommer igång och skriver måste jag gå ner och kolla om vår gerbil fortfarande lever. Hon har legat och flämtat i buren ända sen F åkte in på sjukhus. Strax tillbaka.

- - -

Jo, hon lever fortfarande men äter inte längre kartonger och springer inte undan när vi sträcker ner handen. Väntar hon på att matte ska komma hem först måntro? Jag närmar mig vid att tro att det faktiskt är så...

Igår när alla kom till sjukhuset för dagens lektioner märkte jag på Fs pappa att något var annorlunda. Han var skakig och uppspelt på ett onaturligt sätt. Det visade sig att Fs farfar dött troligtvis nån gång under kvällen innan. Xet ville först inte berätta för F men jag uppmanade honom att göra det. "Hon känner det nog på sig" tror jag att jag sade.

På lektionen med sjuksköterskan satt F med ett block och ritade följande. Jag iaktog henne och visade honom sedan teckningen. Han blev djupt tagen, tror jag. Vad skulle du ha tänkt?

- - -

När jag senare på kvällen talade med vår nyvunna vän på andra sidan Atlanten berättade jag om det som hänt.

"Läs om indigobarn", sa han. "Det kan ge dig svar på en hel del frågor".

Jag tyckte mig ha hört om indigobarn men visste inte vad det var. Idag när jag haft en del tid över har jag försökt att läsa på lite på nätet. Och visst stämmer vissa saker in:

Här är ett kort utdrag ur en text jag hittade:
Man kan beskriva Indigobarn som kreativa, självständiga, genier, ingen rädsla för auktoriteter, frustrerade över systemen med ritualer och ibland osociala. Dom passar helt enkelt inte in.

Indigos har ett nervsystem som är skapat för den intensiva utveckling som kommer dom närmaste årtioenden; för att ta hand om, värdera och agera efter stora mängder av information på väldigt kort tid.

Ett Indigobarn är otroligt observant och medveten, dom har ofta penetrerande ögon som kan se rakt igenom en person och jag menar inte deras fysiska utsida. Jag menar att dom kan se det andra inte kan och dom behöver inte stirra för att göra det. Dom missar ingenting.

Eftersom dom oftast befinner sig i ett snabbt/intensivt tillstånd så räcker det med en snabb titt. Dom har en förmåga att komma till saken snabbt och hatar att slösa tid på sociala spel. Detta gör att dom bryter regler.

Indigos är väldigt, väldigt känsliga redan i ung ålder. Dom kan få förvarningar, se änglar (...)

Att åtminstone tänka henne som en indigo kan hjälpa mig att komma henne närmre. Vi går just nu in i en mycket spännande - och jobbig - fas.

Giv mig styrka! ber Cinks

Rapport genom luren

Hon lät glad imorse i telefonen, gosetjejen.

För tre dagar sen fick hon panik av att bara höra talas om sprutor och blod. Imorse kvittrade hon att hon tagit två stick med insulinpennan. Sticket i fingret nämnde hon inte ens en gång.

Någonstans där innuti finns en längtan om att vara duktig framför sin mamma och pappa. Jag vill hitta ett sätt att förmedla att jag älskar henne precis som den hon är.

"Om du hade två döttrar, en frisk och en sjuk, vem skulle du tycka mest om" frågade hon i förrgår. Jag har med lite hjälp förstått att jag inte svarade på hennes fråga när jag sade: "Jag har bara en dotter och det är du och jag älskar dig precis som du är".

Idag har jag förstått att jag inte riktigt lyssnade eller förstod frågan och att svaret på istället är "jag skulle älska båda lika mycket". DET ska jag tala om för henne idag!

Nu frukost, sen vill jag skynda till F och havet av spel, pennor, papper och annat pyssel. Vi hörs så snart jag kan igen.

Underliga saker hända...

Jag var med om en mycket märklig sak igår. Jag skriver mer sen eftersom det är dags att åka till sjukhuset igen nu, men för min egen skull vill jag komma ihåg lite av vad en person kände kring mig idag.

- Jag vill kolla upp sköldkörteln igen, trots att prover inte visar något.
- Jag bär på en stor sorg.
- Prata med min pappa.
- Andas djupt och släpp alla tankar när jag åker till F.

Det som behövde bli sagt, behövde bli sagt sade han. Jag bara undrar; hur kunde han veta av att bara titta och känna på mig? Hur kom det sig att andning och mage lugnade ner sig när han upprapade min dotters nanm?

*moster, det där förstår du nog bättre än jag... Du får helt enkelt förklara för mig vid tillfälle. Det handlar om diamanten, va?!*

Slutet av början på vårt ny-gamla liv

Först blir jag martyr och tänker "Va fan, har vi inte fått vår beskärda del nu, va?"

Sen blir jag fundersam och undrar ändå om det var något vi hade kunnat göra medan tid var, även om jag vet att det inte var det.

I slutet på varje tankeloop inser jag ändå att det inte förändrar något att fundera. Det är bättre att jag håller humör och hopp uppe, att vi kommer att klara det här. Att F kommer att klara allt vad det innebär att vara diabetiker. Att vi kommer att kunna vara ett stöd för henne genom livet och göra vardagen enkel för henne i hennes nya situation.

Vi åkte alltså till akuten igår. Och vi kom in i tid. F hade torkat ut men det hade inte gått så långt att hon mådde dåligt. Det gäller tydligen att handla fort när man får en misstänkt diabetesdiagnos. Vi fick en remiss och direktion att åka till Astrid Lindgrens. Från det att vi kom dit till dess att F låg på sal med droppkranar i båda armarna tog det mellan tre och fyra timmar, inte illa för att vara Stockholms län vad jag förstår.

Många tårar gräts med F var modig och stark i allt. Natten var lugn. Hon snackade bara lite alienspråk i sömnen. Mamman, som dragit vinnarlotten och fick stanna övernatt på gästsängen bredvid, sov desto sämre, vaknade stup i kvarten för att titta till lilla hjärtat och log avmätt princip varje timme som sköterskan kom och mätte hennes värden.

Imorse knallade hon, nästan stolt, iväg med hela droppställningsapparaten för att hämta videofilm på videofilm. Hon domderade med sköterskorna att det minsann runnit blod från "tappkranen" i höger armveck och att man borde byta bandage där.

När jag åkte satt både pappa och farbror och skojade med henne när hon bara ville titta på Scooby Doo. Jag kunde lämna henne utan att det kändes alltför fördjävligt.

På måndag eftermiddag är det skolavslutning. Hon grät när hon insåg att hon kanske inte skulle kunna vara med. Men vi jobbar på det och ska försök planera in så det går.

Jag hoppas hon får permission. Första stegen ut i den ny-gamla världen.

Till minne av Herr Vasa

Det är viktigt att kunna sin historia, konstaterade jag och mannen i samklang i bilen imorse. Att kunna sin historia betyder att vet var man har sina rötter. Och det kan i sin tur leda till mindre osäkerhet och en känsla av stabil grund att stå på.

Så därför har jag nu läst på om varför vi firar Sveriges nationaldag. Igen. Jag har kunnat det...och nu kan jag det igen.

- - -

Någon gång under 1800-talet togs den 6 juni fram som en nationell minnesdag. Dagen firades till minne av den 6 juni 1523, då Gustav Vasa valdes till Sveriges kung och unionen med Danmark därför slutgiltigt upphörde och Sverige blev en självständig stat.

- - -

>> Läs mer om Sveriges nationaldag på Wikipedia.se

Ovälkomna misstankar...

Gaddäm. Pratade just med Astrid Lindgrens sjukvårdsupplysning. Det blir till att åka till akuten med F i eftermiddag. Misstanke: diabetes!

Pappaveckorna är snart slut. Det har gått två låååånga veckor sen jag fick rå om henne ordentligt. Fick ett samtal av hennes pappa igår. Han var orolig över att hon är så törstig och kissnödig hela tiden, gått ner i vikt och att hon verkar lite trött.

Det kan vara att hon går och lägger sig tidigt. Det kan vara att det är varmt ute och dricker man mycket så blir en effekt av det oftast att man måste gå på toa.

Dessutom ringde skolsköterskan idag och behövde meddela oss föräldrar om att F fallit en och en halv "kanal" eller vad hon nu kallade det för i vikt sen sista kollen. Inte normalt.

Jag har tänkt att det är normalt för en blivande tonåring av tappa hullet och få lite kvinnliga former med midja och antydan till b r ö s t, hår under armarna och svettningar. Min mamma-mags-känsla har inte sagt till mig att det varit något fel. Är det jag som har missat eller? Det får väl blodprovet som hon kommer att få ta att avgöra.

Nu tar jag bara timme för timme och tänker inte låta fantasin skena iväg men jag kan ju inte låta bli att oroa mig för mitt lilla hjärtegryn. Jag har sagt till hennes pappa att jag vill följa med till sjukhuset. Basta. Förbereder mig på en låååång kväll på akuten...

Pappersbröllop

För två år sen satt jag just nu i frisörstolen i lilla staden i norr, eller var på väg dit, med min kära tärna Minks och fotografsofia. Förväntansfull. Det var riktigt försommarväder. Himlen var grå och regnet piskade. Jag frös mig blå som vanligt.

Vi åt och drack gott mellan fixet med hår och klänning. Vi blev alla tre piffade till tänderna och precis klara till bonuspappa kom och hämtade upp oss. Jag minns att han var så stilig och tänkte: "Och den här gången har han gjort det för MIN skull". Det kändes stort!

Blivande mannen, dottern och syskonbarnet stod redo i kyrkans förrum när vi kom instormande med vinden och regnet. De var alla så vackra. Min blivande man var så skön och vacker, dottern och systerdottern så söta och vackra. Mannen och jag kysstes, log och skrattade lite med varandra innan vi sa "Nu kör vi" och gick leende in i kyrkan för att göra det vi längtat efter nästan från första stund vi träffades.

Det var enkelt och vackert du sa att du väntat mig jag kunde ana att det fanns en himmel
på jorden jag såg den och du bad mig att leva mitt liv alltid nära dig jag följde dina steg och allt jag någonsin drömt om fanns där för mig.

Två år och dryga sju hundra dagar har gått sen den dagen. Vi har kämpat oss igenom kan tyckas lite för många motgångar och lär oss på vägen att förhålla oss till dem. Vi har upplevt resor, äventyr, gråt, skratt och kärlek. Framförallt mycket kärlek och närhet.

Det finns ingen som lockat mitt hjärta så underbart med all din ömhet får du sorg och smärta att sakta försvinna alla skuggor allt mörker som förr var så uppenbart det skingras och tillsmmans ser vi ljuset som stiger med solens fart

Idag ska vi fira med en pick-nick i det gröna, skumpa och lite god mat, kyssar och trånande blickar.

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig för jag trodde att du fanns och väntade mig tänk alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött för att möta den vackraste männska jag nånsin mött

Ey, mannen.
Jag älskar dig för ALLT du är!

Stockholms bästa grej!

Jag vill önska dig en riktigt najs fredagskväll - och
helg för den delen - med stans absolut bästa låt!

Floatet får det att svikta i mina knän och
gunga i mina höfter och axlar....coooolers!

>> Titta, lyssna & njut!

Heta killen i t-shirt och keps *graourrr*

Det stormar

Vinden slickar gemensamt löven snävt åt vänster utanför fönstret. Det blåser friskt. Inom mig känns det likadant, bortsett från att stormarna inte blåser likriktat. Nä, det kommer byar från lite alla möjliga håll. Än från höger, än från vänster.

Om två veckor börjar jag på nytt jobb. Jag står just nu med ett ben i varje läger. Att gå från ett mycket strukturerat och stelbent storföretag till en kreativ liten "tyfon" kommer nog till en början att kännas mycket underligt.

Igår var jag med på Tyfonens sommarfest där jag bara fick höra läskiga saker som: "Ah, så du är vår nya designguru som ska börja" eller "det blir perfekt, du är preciiis den vi behöver, nu kommer det att hända grejer".

Va? Förväntningarnas IF. Så kan de väl inte säga innan jag ens börjat?!?!

Eller vad sägs om kommentaren jag fick när vi småchattade lite om företagsklimatet på Tyfonen: "Det är inte så illa som det ser ut. Det är värre". Shit alltså!

I flera år har jag jobbat med nedtoning eftersom det inte riktigt passar att vara visionär och idéspruta på det stelbenta storföretaget. Plötsligt befinner jag mig i en mycket odd situation där ALLA vill synas, höras, göra tokigheter och inte skäms för att sticka ut. Och där står jag, fostrad i stelbenthet bland alla spagettimänniskor som jag egentligen passar bättre ihop med.

Jag kan likna det vid stora- och småsyskon (som du som läst lite här tidigare vet att jag gillar att skapa teorier kring, no offence...).

Storföretaget som jag är på nu kan liknas vid en storebror; inte särskilt förhandlingsbenägen men vet bäst, är lite försiktig i sina rörelser och tar sällan chanser. Vågar inte tappa fotfästet och förstår inte varför inte affärerna bara kommer. Medan Tyfonen kan liknas vid en bångstyrig lillebror; spretar hit och dit, kommer med idéer som genomförs halvdant, det är lite hipp och hopp utan vidare struktur. Vill synas, höras och räds inte för att visa upp sig.

Ja, jisses. Två veckor kvar innan jag lämnar trygga storebrors famn för att kasta mig i det stormiga havet med småbrorsor. Det är ändå där jag hör hemma, mitt hav, min hamn. Lite blyg i början bara....

Å ful é hon också!

Det råder nån typ av hat-kärlek mellan oss två. Hon är fett otrevlig att ha och göra med men ändå kan jag ju liksom inte låta bli att gilla henne....lite.




Tant Röd.
Hon ger mig mardrömmar och håller mig vaken på nätterna. Hon stampar på min mage tills jag får kramp och hon gör mig trött och inåtvänd. Hon ökar min hjärtfrekvens och slår mig i huvudet med skåpluckor och stampar mig på tårna.

Hon kräver godis. Hon kräver att jag ska städa hela huset, gräva upp trädgården, tvätta allt i garderoben och storhandla inför att hon ska komma - samtidigt.

En riktig blodsugare, det är vad hon är. Inte undra på att jag är helt slut när hon plötsligt far. Nu är det spa och vila som gäller fram till nästa gång.

Things I love to hate, said Cinks

Jag vill träffa den som tycker förnedring är lika med humor.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vilket skit de sänder i P3 på eftermiddagarna! Jag som är en riktig heltidslyssnerska totalflippar varje eftermiddag när de så kallade humorprogrammen drar igång. Uselt är vad det är.

Och ja, jag skrev ju in ett klagomail till P3. Inte bara klag utan också konstruktivt med förslag till förbättringar. Fick jag svar? Näe!

Nu hör jag på nyheterna att ett tv-team med samma intelligensbefriade humor sprutat vatten på stadsministern. Tanken var att de sen skulle intervjua personen i fråga. När kommer det roliga?

Jag skulle gärna vilja träffa den person som identifierar förnedring med humor. Visst, det är kanske inte så farligt att få vatten på sig men jag skulle helt klart känna mig kränkt av ett sånt bemötande. Och på vilket sätt skulle det vara roligt?

Var tog Nöjesmassakern med Rulle vägen? undrar Cinks ;-)

Grattiskram till de nyförlovade!

Jag är nyfiken så jag håller på och spricker men jag får väl berga mig ett tag till i väntan på att få höra The Whole Engagement Story by Minks.

Jättegrattis till er båda iallfall och jag ser sååå fram emot ett höst- eller vårbröllop!

Kram till gudsyster med blivande man

Hur gick fotograferingen då?

Jag har märkt att jag är bra på att skriva "inför" men riktigt dåligt på uppföljning. Det kanske är en del i min personlighet, att inte utvärdera utan fortsätta framåt.

Fotograferingen av brudparet som gifte sig i hemlighet gick ok. Båda kändes strama och obekväma till en början. Tittade inte in i kameran, rynkade ögonbrynen och stod på beskedligt avstånd från varandra. Jag fick helt enkelt be dem att pussas för att få fram den där innerligheten. Och som vilket nygift par som helst sken de då upp och skrattade med ögon som drunknade för varandra. Det var härligt att se och fick mig att längta efter min underbare mans sköna famn.

Resultatet blev en handfull bra bilder av ca 150 skott. Precis som det brukar va!

Och kamerablixten hann ju komma i tid men stort tack ändå till Cam;en som var snabbt framme och erbjöd mig Ps blixt! Suveränt och enormt omtänksamt.

Jösses. Mannen ladde mig ideligen med ett glas dricka på festen igår och det gör sig påmint idag. Lite lätt hjärtklappning och en mycket orolig mage. Men kul var det. Och lite singstar blev det till och med mot slutet. Jag ägde!

Vi var på 35-årskalas. Bara barnrumporna! Jag höll dock god min kallade 35-åringarna för gubbar. Själv njöt jag av kommentaren: "Men...om du har en dotter på elva så måste du ju ha fått henne när du var typ TOLV!" *fniss*

Oflyt...

Fick meddelande från nät-kamera-butiken:
Vi beklagar att blixen inte hinner komma fram till lördag.

Shit! Vågskålen väger därmed jämt igen. Lite plus, lite minus.

Och därmed får jag försöka göra det bästa möjliga av kamera-utan-blixt när jag ska amatörfotografera vännen Ms vigsel med sin älskade S.

Bättre än inget iallfall!

Flax

Bilderna jag raderade från kameraminneskortet är nu återskapade. Och jag är glad, gladare, gladast.

Hur kan man återskapa bilder som raderats? undrar du kanske. Jo, det fungerar som så att när bilderna tas så skapas ett index av bilderna. Det är detta index som raderas från kameran. Själva bilderna ligger liksom kvar. De skrivs över nästa gång du tar bilderna.

Programvaran går in på kortet och hämtar upp samtliga bilder som ligger där. Jag hade 609 bilder och det tog närapå halva natten innan jag hade alla tillbaka på min dator igen!

När man råkar deleta bilderna eller om kortet blir korrupt så är det viktigt att inte ta fler bilder eftersom de då skriver över de andra bilderna.

Nu har jag två cd-skivor med programvara för att hämta upp bilder från kameran. Om nån annan skulle råka göra samma misstag, tänker jag...

Happy Cinksy - now WITH photos!

Time to leave...

Det har varit så tyst på jobbet idag. Ingen har ringt. Vad jag vet. Eller jag vet egentligen inte eftersom jag glömde telefonen hemma. Massor av missade samtal troligtvis. Fick mail av en kund som var orolig att jag tagit semester...

Men nu ska jag packa ihop för dagen och gå. Solen lyser rakt in i mitt rum och jag ser knappt skärmen. It's time to leave.


Ses imorrn, el worko! sa Cinks

Pic-nic i det nygröna

Sol ute. Lite kallt i luften men absolut sol!

Tror jag ska överraska mannen med lite pic-nic i det gröna. Köpte en flaska rosé häromdagen som kanske kan komma till användning så här en...tisdag!

Grillad kyckling, jordgubbar, nybakt bröd, mörk choklad och varmt kaffe, en filt och lite hångel i gräset - kan det bli bättre, va?

Om jag hinner innan kvällen blivit för sen. Annars gör jag det en annan dag. Tanken är iallfall god!

Åh, guuu så kul!

Här är mitt senaste tillskott till min Nikon.

Redan på lördag är det tänkt att den ska komma till användning då jag ska amatörfota ett hemligt bröllop. Eftersom det är inomhus så kommer jag säkerligen bli mycket nöjd med mitt inköp. Det går jämt upp med lite jobb som jag har gjort.

Ka-boom sa Flash Cinks

Nybörjare på Tradera

Idag lade jag mitt första bud på Tradera. Föremålet var något så otrevligt som en "Digital Photo Recovery". Du kan säkert gissa anledningen! Jag RADERADE alla bilder från möhippan i lördags från kameran. Av misstag såklart men ÄNDÅ. Guuuu så irri!

Nu finns det ju som tur är programvaror för att fånga upp raderade bilder från minneskorten igen och en sån programvara har jag lagt bud på. Det är ju alla gånger värt 30:- att få tillbaka de dryga 200 bilder som jag tog.

Men jag ropar inte hej förrän jag har bilderna brända på en CD och utskrivna till möhippealbumet!

Slinta, slant, sluntit, sa Cinks

Massor av trevliga träffar!

Igår hade familjen Cinks en heldag i Onebuying.

Först åkte vi till H och gratulerade hela lilla tjejfamiljen på födelsedagen i efterskott. Vi åt en jättegod brunch på nybyggda terassen och tjejerna hittade direkt varandra och började leka medan jag och H tog en repa med cabben ner på stan.

Sen fortsatte vi hem till morfar Cinks och bjöd honom på favoriträtten potatismos och bacon... Morfar hade dagen till ära brummat upp med bilen till Kvantum och handlat oss varsitt wienerbröd (som vi inte orkade äta upp) som vi sedan fikade på. F plöjde igenom alla gamla barnböcker som jag läst hos mormor och morfar som liten. Nostalgi på hög nivå. Innan vi åkte fixade jag lite med morfars dator eftersom den hade krånglat lite och han blev nöjd.

Därefter blev det kvällsmys med familjen Minks. Först massor av mys med miniGusten som sprang och gav alla benkramar! Till och med F drog på mungiporna av den blåögda virvelvinden som gång på gång kramade hennes ben på ett otroligt charmigt sätt. Och han lärde sig att säga Ta och Ke.
Sen var det natti för Gusten och då korkade vi upp en mycket go flaska vitt och bjöds på lax och spenatpaj och en alternativ "kött"färspaj med gott tilltugg. Tjejerna var ute och skuttade till det blev mörkt och sen fick de korka upp en videofilm och smaska lördagsgodda till.

Trots tjat och bedjande ögon kryddade med snääääällla bestämde vi oss för att åka hem på kvällen istället för att sova kvar så halv tolv vinkades och pussades vi hejdå och for hemåt. Mannen var jätte-jättetrött och inte kunde jag avlösa honom vid ratten. Så vi pratade hundar hela vägen hem och vipps slutade han att gnugga sig i ögonen och var istället hyfsat på alerten resten av resan.

Vov, vilken lyckad heldag! sa Cinks

Av vilja!

I fredagskväll fick jag värsta psykbrytet och snyftade i sängen med mannens arm runt min midja. Du vet, jag hade den där känslan av att "jag gör allt" i kroppen och av den anledningen grät jag. Av utmattning. Av att sitta i en jävla roddbåt på en grådimmig och sunkig sjö och ro utan att ha nått mål och utan att kunna stanna upp och vila armarna.

Känslan var att jag bara rodde och rodde och ju längre tid som gick ju snabbare måste jag ro. Precis så kändes det. Jag vet ju att det inte är så, bevisligen. Jag gör inte allt, men känslan var ändå den.

Mannen gick helt naturligt till självförsvar och sade "men jag hiiiinner inte hem tidigare på kvällen för att hinna före dig innan du gör allt och blir sådär inåtvänd" och jag fick snyfta tillbaka "hörrö, nu handlar det om MIG, inte DIG!"

Då förstod han. Att bara hålla om mig. Att bara ställa frågor, inte ge några svar. Att bara vara där och lyssna på vad jag kände och bry sig om.

Jag somnade med torkade tårar och ett leende på läpparna den kvällen. Lördagen kändes mycket, mycket bättre. Tänk vad ett samtal utan att försöka nå nåt mål kan vara förlösande. Och man blir liksom lättare i hela kroppen.

Så idag sprang jag återigen halvmilen på 28.30. Inga blyinfattade skoinlägg. Kunde nog till och med ha ökat lite vissa sträckor men jag ville ju inte springa ifrån grabbarna, höhö.

Nu skare bli rumpstretch, sa Cinks

Lyckligt sammanträffande!

Tänk att den person som jag är så himla kär i natt som dag och min man är samma person. Innan jag träffade honom var det inte alltid så att jag var mest kär i den jag var ihop med. Det kunde vara riktigt besvärligt.

Det är klar mycket enklare och roligare att få ge allt till en person och få så mycket tillbaka - av samma! Det är ingen självklarhet och jag tycker det är fantastiskt!

Cinks med den grönaste gräsmattan :-)

Jag är mamma!

Jag tar fram en minnesbild av min mamma, sittandes på läktaren med tårar i ögonen under mina otaliga gymnastikuppvisningar på sjuttio och åttitalet. Efter uppvisningen kom hon alltid fram och kramade om mig, fortfarande med tårar i ögonen. Jag tyckte nog att det var liiite fånigt men hon gick samtidigt aldrig till överdrift och idag gillar jag min mamma lite extra för att hon vågade visa det innerliga, det som ger autenticitet till uttrycket - och fortfarande vågar!

Man vet att man är mamma när man får tårar i ögonen av att bara tänka eller titta på sitt barn. Det tog några år innan jag förstod det. Det tog ända tills jag själv blev mamma för att förstå.

Och nu gör verkligen jag det!

Imorse fick jag björnkramen och massor av pussar av F innan jag gick mot tåget. Hon hade lite sovmorgon och skulle bara fixa det sista innan hon gav sig iväg, så jag blev ivägvinkad först.

"Jag saknar dig redan till lunch" sade jag, för det gör jag verkligen innerligt, samtidigt som jag kände hur ögonen fuktades. "Oh, jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det" sade jag och såg mig själv le mitt största leendet i hallspegeln sekunderna innan jag gick ut genom ytterdörren.

Jag får ett pirr i kroppen när jag tänker på henne och hur härligt det är att just JAG får vara henne mamma! För det är jag ju. Jag är mamma!

Vårlöp!

Yjahhh!

28.30 stannade jag pulsklockan på efter femman i spåret igår. Lite ont i vänster höft men annars gick det riktigt bra, inte lika tunga ben som löpturen innan. Nästa gång, på lördag morgon eller så, ska jag nog försöka mig på sjuan.

Cinks går ut hårt - och ökar!

Minns du den här....?

Titta här står en manick som ser rätt konstig ut
Det är en jättestor mojäng med en förnicklad strut
Här är kugghjul och propelrar så vitt jag kan se
Kanske du kan vara så hygglig och förklara vad det e?

Vers: Jo, alltså strömmen kommer in igenom hålet där
Och går sen vidare i verket fram till motorn här
Som får driva den här cykelpumpens pistong
Som sen nu blåser på propellern så propellern går igång

Chorus: Den går hit, den går dit, den går runt en liten bit
Å den startar på ett kick, det är en makalös manick

Jaha jag tror jag fattar, men vad gör den här
maskinen för någonting?

Vers: Jo propellern driver runt ett litet aggregat
Som pumpar vatten genom tratten till ett termostat
Som i sin tur leder vattnet till ett skovelhjul
Som sitter fast i en mast i vårat cykelskjul

Chorus : Den går hit, den går dit, den går runt en liten bit
Å den startar på ett kick, det är en makalös manick

Jaha, tack, tack, men vad är det för en maskin,
vad har man den till?

Vers: Jo, i ändan utav masten är det en pedal
Som trampar runt en gammal cykel utan märkesnational
Och då så får man ström från cykelgeneratorn där
Det blir en tio, tolv ampere, sådär, ungefär

Chorus : Den går hit, den går dit, den går runt en liten bit
Å den startar på ett kick, det är en makalös manick

Jaha, tack, tack snälla professorn, men jag vill veta vad
det är för en apparat...
Professorn, professorn, jo vi vill veta vad det är...

Vers: Jo alltså, strömmen som man får från generatorn då
Det är just precis så mycket att manicken börjar gå
För se, strömmen går tillbaks igen, till början hela ti'n
Och så går den av sig själv, det är en evighetsmaskin

chorus outro: jojo, det förstår jag, men vad är det för en apparat?
Det är en evighetsmaskin (repeat 26 times)
Det är en evighetsmaskin, men vad är idéen?
Du menar att den bara går och går av sig själv?
Men vad ska man med den till?
Du menar om den inte gör någonting?

Att den gör någonting, det är klar att den gör någonting
På somrarna kan det ju hända att den går varm
Och då kan man koka gröt där uppe i tratten

Så du har den här stora maskinen bara för att koka gröt ibland?
Mitt i sommaren?

Yeah, sa Cinks B Tretow

Vårjoggen

Halvmilen på 29.30 och jag är nöjd trots att benen kändes som fyllda av okokt ris.

Det är ju dessutom fantastiskt för sinnet och en plåga för plocktarmen att springa i ett grönskande skogsspår med massor av blåsippor längs stigen som jag INTE får plocka.

Mannen joggade med mig och kunde väl ha sprungit baklänges om han velat men försökte hålla sig ett steg bakom mig och inte prata för mycket med mig. Eloge till MyBigLove.

Nu efteråt känner jag mig lite sömnig och peaken nedåt har vänt till lite lättja och återigen lite extra styrka att hålla humöret uppe. Skönt.

Keep ån jågging, keep ån jågging, keep on jåååååågging

Tant röd, tant pis!

Det är ingen idé att kämpa emot. Jag börjar sakta och motvilligt att inse det. Vi måste bli vänner, Tant Röd och jag. För resten av varaktigheten. För jag gissar att det är hon som blåser upp stormvindarna inom mig eftersom hon VET hur ovälkommen hon är.

Ibland får man bara acceptera skeenden som de kommer. Som att hon kommer. Månad efter månad även om jag innerligt skulle vilja att hon av EN enda anledning inte dök upp. Tant pis! som man skulle sagt i La France. Too bad...

- - -

Atcho! Vi har kallt inomhus för värmen är avstängd för säsongen. Alla tre fryser i skov och trots Fs böner förblir värmen avstängd. Sjutton var det i lördags morse, eller strax under. Hutter vid frukostbordet. Jag bakade hela förmiddagen och fick upp värmen något. Igårkväll var det ruggit igen.

"Snälla sol vill du lysa...", ber Cinks

Fy fan för pms!

BLÄ! Det är allt jag har att säga just nu. Alla andra ord känns överflödiga och gör mig bara ännu mer irriterad och gråtmild. Det har redan varit för mycket av den varan de senaste dagarna.

Befria mig nu och låt mig få bli som vanligt igen. Jag betalar priset - en ovälkommet besök av Tant Irriterande Röd!

"Jag hatar dig mest av allt i hela världen, Tant Röd" sa Cinks besviket =(

Otur eller osmidighet...

Höjden av manlig* otur är...
...när du gått in på damtoan på krogen för att vänslas lite med exet och flickvännen visar sig stå i toalettkön utanför.

Höjden av manlig* otur är...
...att flickvännen genom reflexen i en tavelram råkar se när du stoppar ner en diktbok innanför kalsongerna och sen låser in dig i badrummet trots att du aldrig tidigare intresserat dig för dikter.

Höjden av manlig* otur är...
...när tjejen du försvann med och "helt oskyldigt badade" med på festen några år tidigare, går fram till din flickvän och erkänner: "asså, förlåt för det där som hände, det var inte meningen, det bara blev så..."

Höjden av manlig* otur är...
...när du efter att ha dansat med samma tjej halva kvällen på discot inte förstår varför din flickvän kommer fram och ber om nyckeln och DESSUTOM blir förbannad när du ger den till henne och fortsätter dansa...


* "Manlig" syftar naturligtvis inte alls på alla män, långt ifrån och utan att nämna någon. Övervägande delen män kan ju inte ha sån här otur ;-) !

Enåenhalvtimmes beninlagring inför framtiden!

Slalom mellan stenar.
Försöka få bollen att rulla vid klubban.
Målet är i en vält terassbänk.

Vi kör träning på hårda skott.
Tidtagning och slå sin egen tid.
Regel nummer 1: mungiporna uppåt!

Taktik.
Teknik.
Öva ruff på mamma.

Tänk va mycket bättre man blir på landbandy om man får träna lite. Två dagar och tjejerna spelar som om de hållt i en klubba förr. Åtminstone.

F har till och med skrivit "fritidschema". Landhockey står med tre dagar av sju. Tillsammans med ridning, dans, cykling och hästskötning. Här jäklar ska det lagras in kalk i skelettet inför framtiden!

Hejjahejja, hojtar tränaren Cinks

Bara skryta lite...

"Det man inte kan vägrar man göra" verkar hittills varit dotterns paroll. Jag vägrar acceptera det och kämpar på för att öka på hennes allmänbildning.

Om man nu vill kalla landbandy för allmänbildning. Jag tycker liksom att det hör till att även en tjej vet hur man håller i en klubba OCH kan dribbla lite lätt. Vi snackar inte proffs här, bara lite allmän färdighet.

I Fs pappafamilj är de övervägande killar men har hon smittats av nån innebandy- eller fotbollsfeber där måntro? Nixelpixel.

Närå, det var hurtfriska mamman som tog henne till badhuset för att lära henne simma och dyka. En gång i veckan. Hon hade visserligen årskort på badhuset hos pappa men vad jag vet användes det aldrig (!).

Det var mamma som sprang och höll i pakethållaren när det var dags för första vingliga cykelturen. Och det var givetvis mamma som kämpade med att puffa och knuffa henne i skidbacken. Allmänbildning liksom.

Och nu är det allså mamma som är landbandytränare. Yeah. För säkerhets skull spelar vi på baksidan så de duktiga killarna på gatan inte ska kunna se deras första pinsamt taffliga försök till dribbling (anm: mitt antagande).

Erfarenheten hos ovannämnda tränare är inte enorm men ändock. Spelade i ett lag när jag var arton, nån termin eller så. Envis var jag och kul som sjutton var det. Och att bara låta bli för att man inte kan, det är INTE min melodi.

Nu är klockan sex. Träningsdags! Tjejerna står med träningskläder på.

Måste gå.

Lite lagom bra på många saker tar en genom livet, sa Cinks

Stress UTAN kaffe

Inget kaffe idag heller. Magen funkar faktiskt bättre så. Igår blev det desto mer. Blobben på magen är tillbaka. Den som alltid kommer vid för mycket kaffe. Men solen sken och mjölken till latten var så där varm och god att jag inte kunde motstå ett kopp med påfyllning.

Drömmer så himla stressade drömmar varenda natt just nu. Eller bara natt till arbetsdag rättare sagt. Flyginspirerade drömmar. Jag åker på resa, jag hinner inte med planet, jag glömmer biljetter eller pass, mitt på i långresan kommer jag på att jag måste hämta F och vänder tillbaka. Plan som startar, plan som landar. Stora, dånande plan som krashar. Lilla jag som förvirrat rusar sick-sack inne på en flygplats, köper konstiga saker i Taxfreen och vimsar fram med bagagevagn. Kaffe brukar jaga upp min hjärtfrekvens till nästan dubbel hastighet, men mitt intag förra veckan var också minimal så det kan ju inte vara orsaken till stressdrömmarna...eller hur länge sitter koffein i? Nån som vet?

Kanske annars måste börja med kaffe igen? Alternativt sluta känna mig så stressad! Fler saker än de som blir gjorda kan inte göras, that's for fact. Men ändå så...

Lugn på dagen, stressad på natten...konstaterar Cinks

Aprilbarn

F kom hem från pappa igår. Skitig och kaxig. Var tog min lilla solstrålande sötis från förra veckan vägen??? Det var mycket "som om" och "nä, det tänker jag inte" och "vaddå, tror du att...". Jag försökte hålla mig lugn för att få det här stridsflygplanet att landa.

Under protest kröp hon ner i badkaret innan läggdags. Håret var bara föööör stripigt, fötterna föööör svarta och för att inte prata om lukten under armarna. Hon måste ha gömt en gammal ostsmörgås i armhålan!!! *gulp* Trosorna erkände hon själv att de måste bytas. "Mamma, och det snabbt!".

Jag kan välja att se det som rent slarv och nonchalans av henne och hennes pappa. Eller också se det som ett försommarbarn som varit ute och barfota skuttat sig svettig på sin käpphäst i trädgården.

Uppochnervända världen..., sa Cinks förbryllat.
Man får väl det man klarar av!

Ordningen återställd

Teorier är som sagt en av mina passioner. Det är inte så att jag kämpar för att det ska vara det men jag märker att det ligger i min natur att försöka se samband, mönster, lägga ihop ett och ett, iakta...

En del av detta intresse är att gissa nedkomstens kön vid en graviditet. Jag gissade fel på min egen och det var kanske i samband med det som min - förenklat kallad - gissningslek började. Hade jag upparbetat samma ovetenskapliga teorier som jag har idag så hade jag garanterat gissat annorlunda. Det är ingen efterkonstruktion! Jag hade ju en av de klockrenaste tjejmagar som världen skådat!

Att M&C skulle få ytterligare en pojke i januari stod utan alla tvivel. Samma för A&A som fick en pojke i början av året.

Så när M&J väntade barn så gissade jag pojk. Garanterat. Formen plus deras karaktärer som människor uteslöt allt annat. Pojke skulle det bli. För ett par veckor sen föddes Maja. Inte alls pojke. Jättemycket flicka. Jag är häpen men ändå medveten om felmariginalen på 50%.

När jag har gissat på A&C så har det hela tiden varit en flicka. De pratade om flicknamn och pojknamn. Pojknamn behövde de inte ens fundera på, sade jag. Och hade rätt! Igår föddes en liten princessa och ordningen är återställd.

Härnäst på gissningslistan står C&P. Där har jag ännu varit väldigt försiktig i mina gissningar men det lutar väl åt flicka. C&C får troligtvis en pojke och U&R en pojke men där är jag fortfarande osäker eftersom det är så tidigt i graviditeten än.

Grattis till er alla som fått smått hittills i år!
Jag avundas er alla jättemycket såklart. Vi lägger dock inte så stort fokus på egen "barnverksta" här några månader framöver eftersom jag går till nytt jobb (med provanställning!) och fortsätter att bara gissa och ha kul ;-)

Det är 50-50, sa Cinks

Få förunnat?

Energilös och coolafärdig var jag när jag kom hem från jobbet igår. Naprapatbehandling på dagen och eftermiddag utan lunch. Slängde i mig middagen och höll på att flyta ut i en våt fläck på köksgolvet för att jag knappt höll i hop.

Bestämde mig för att lägga mig tidigt. Redan åtta.

Mannen kom hem mitt i mina göramigiordningförnattenpysslor. Följde mig till sängen och låg med mig en stund och bara pratade. Och var sådär snygg och skön.

Han påklädd på rygg, jag naken ovanpå. Han smekte min rumpa lugnt och sövande och jag tänkte stilla att det är nog inte alla förunnat att ha en så underbar man under sig, som bara kan ligga där helt lugnt och stilla i evighetersevigheter, smeka min rumpa och prata om hur dagen varit och filosofera om livet.

Lyckligt lottad, sa Cinks

Inget ont som...

Jag har rätt tunt hår. Skört och långsamväxande.

Men alla gråa hår växer jättejättefort i förhållande till de andra vanliga, bruna. Och de är dessutom sega, tåliga och robusta.

Inget ont som inte har nåt gott med sig. Ikväll ska jag färga. Igen.

Dragkamp

I quit.
Jag levererade fakta.
Man ville försöka köpa mig tillbaka.
Förhandla om högre lön.
Men jag har bestämt mig.

I rule.

...tidiga besökare i salladen

OBS! Inget att läsa för er som redan väntar på leverans av Ekolådan...

Men....

Salladshuvudet med raka blad var helt vissnat idag, efter en dag i kylen. Och när jag tog fram salladen på skärbrädan för att ändå försöka göra nåt av den så blev hela skärbrädan grön och svart av små bladlöss.

Guäk, sa Cinks

Varför halva Sverige äter savojkål på en tisdag

Igår står så äntligen EKOLÅDAN utanför ytterdörren och väntar på mig när jag kommer hem från jobbet. Den är tung när jag lyfter in den och det bådar ju riktigt gott.

Jag beställde en mixad kartong för två veckor sen och har sedan dess varit barnsligt spänd på innehållet. Kul att grönsaker och frukt kan kännas så spännande!

Upp på köksbordet med lådan, av med skyddsplasten och ner och grottagrotta. Jag hittar kiwi, morötter, lök och äpplen. Apelsiner, champignoner, ett salladshuvud med släta blad och ett med skrynkliga blad. Några tomater och...inget mer.

Jag blir riktigt besviken på mängden. Hade faktiskt förväntat mig bra mycket mer för 280:-

Med i lådan fanns recept på "Kyckling med svamp och savojkål" och jag utesluter att det skrynkliga och hårda kålhuvudet måste heta savoj. Och eftersom kyckligen som av en händelse redan står i ugnen börjar jag rådda enligt receptet.

Det blir en kolhydratfri middag som resultat av dagens Ekolådeleverans. Jag ler när jag lägger upp på fat och undrar i hur många Ekolådehem som det skärs och rynkas ögonbryn över savojkålen denna tisdag.

Stinas örtkyckling på en bädd av savojkål, vitlöksbrynda champignoner och tomater kan iallfall rekommenderas. Väldigt gott. Men nån Ekolåda blir det nog inte nån mer gång.

Största möjliga tysssssstnad....

På vägen hem från fjällen stannade vi till i Ramsjö och fikade medhavda skinksmörgåsar och Yalla. Det var sol och vindstilla där vi satt uppkrupna på varsin sten vid vattenbrynet...eller ska jag säga isbrynet kanske.

Om vi stannade av vårt smörgåstuggtuggande för några sekunder så kunde vi bara höra små knäpp från den smältande isen. I övrigt var det totalt tyst. Vilken enormt vårig naturupplevelse!

"Som om"...sa F

Hårresande

Jag har fått ENORMT mycket grått hår. Det verkar ha exploderat senaste halvåret. Visst, jag har en förmåga att överdriva ibland men nu gör jag inte det. MASSOR av grått hår syns i utväxten från färgningen senast. Massormassormassor. Till och med mannen medgav att det hade blivit många fler OCH dessutom syns.

Det går inte att ljuga eller negligera längre. Acceptera eller inte. Jag har grymt svårt att acceptera, så enkelt är det. Jättesvårt. Men jag är ju inte den enda. Som tur är finns det ju så många produkter på marknaden för att dölja oönskat silver i kalufsen.

Att färga hos frisör är givetvis säkrast men jag betalar bara inte över tusen nån gång i månaden. That's a nono!

Jag undrar om du provat den här hemmafärgningen med slingor? Jag köpte ett stort paket igår på Åhléns. Grundfärg och slingtoning i ett. Undrar hur det blir... Såg en kompis som gjort det och det blev bra. Jag får testa mig fram helt enkelt. Inte kommer jag väl att se ut som Eva Longorian på paketets framsida men jag nöjer mig med bara hälften så bra!

Köpte också en jättefiffig färgborste som man bara borstar utväxten med. Precis en sån jag letat efter länge. Nåt som går att använda flera gånger och bara lite åt gången. Man borstar bara utväxten på torrt hår utan att hårbotten färgas. Färgen går bort efter två till tre tvättar men går också att använda upp till tio gånger så den ska väl räcka ett tag.

Suck, sicket pyssel och fix... sa brunetten Cinks.

Snö var ordet!

Tillbaka efter en MYCKET snöig och blåsig påskvecka i fjällen.

Vi åkte upp söndagen före påsk i sol och vackert väder. Sen tilltog vinden och nederbörden. Topplifterna öppnades inte en dag på en hel vecka på grund av att det blåste nära 35 sekundmeter där uppe. Hua. Snö, blåst, regn och hagel i en häpnadsväckande blandning. Vid några få tillfällen visade sig solen för att sen åter dränkas i oväder.



Ärad vare skidglasögon, hjälm och luva i höjden!!!

I fredags när det blåste som värst och vi knappt såg backarna framför oss gick vi in i en värmestuga och sippade Lumumba istället. Det var en härlig känsla att sitta inne i värmen och se vinden härja där utanför fönstret.



Snö ger dock fint före och bra backar. Alltid nåt. Så i lördags morse när mannen och jag tog några morgonåk medan dottern fick sovmorgon hade vi två decimeter nysnö att smöra igenom. Oslagbart!



Mersmak =D

När våren är i sitt esse!

Vårkänslan var extra hög i kroppen idag. Vi tog bilen in till stan för att bruncha med M&S. Storlilla F valde att stanna hemma och leka med en kompis. Med nycklarna runt halsen kramade vi henne hejdå och for iväg med bilen. Det kändes också bra och rätt. Hon fick göra det hon tyckte var roligast och vi med. Schysst helt enkelt.

Det var verkligen vår inne i stan också. Fåglar sjöng, människor flanerade, hundar skällde på fåglar.

Hemma hos M&S serverades vi en härlig lättlunch med nybakta scones, varma mozarella- och parmabröd, fräsch latte, ägg och bacon samtidigt som vi pratade om allt från jobb till fjällvandring och däremellan katter och hus på landet. Ett sånt himla mysigt sätt att trolla bort förmiddagens timmar.

På vägen tillbaka var mannen och jag på mycket gott humör och det kändes härligt befriande att få skutta runt hand i hand i vårsolen. Som två soltossiga påskharar.

"Kuckelikuuuuuu......." sa Cinks

Stökig fredag

Det skönaste när man kommer hem efter att ha varit borta några dagar är om det är nystädat och undanplockat.

Just nu är det väldigt mycket inte så. Byggarbetsplats och tvättstuga i hela huset. Bäst att göra nåt åt det. Särskilt som vi kommer att ha släkningar boende hos oss de första två dagarna efter hemkomsten.

"På med förkläde och knäskydd - här ska skuras golv" sa Kajsa Cinks

Ett oväntat infall

Onsdagsmorgonen började som alla andra mornar. Jag snoozar, mannen snoozzzar och F snooooozzzzar....

Upp och göra frukost, duka och mixa smoothie. Värma tevatten och bre smörgåsar. Ta fram fil och flingor till F och skära lite färsk frukt.

"Maaaaamma kåååååm". Hojt, hojt från barnrummet. Ner och gulla med nyvaken tjej. "Klia mej på ryggen" och jag kliar samtidigt som vi småpratar om drömmar, om dagen och om klädval.

Tillbaka in i köket. Mannen fixar det sista till frukost och vi sätter oss. Släpande steg i trappen och trötta små ögon sätter sig vid bordet och häller upp flingor. Puss, puss med mannen som sitter på hennes sida av bordet och så lite morgonkittel och fniss.

Frukosten är avklarad, mannen har rutinenligt påmint oss om vitaminerna. Vi är sena. Flera minuter enligt schemat. Då ställer sig F upp och deklarerar följande:

"Nä, jag tror jag faktiskt ska bli lite mer ordningsam. Bädda sängen, ställa in i diskmaskinen direkt, borsta håret och tänderna på morgonen och sätta på mig klockan utan att ni behöver tjata på mig".

Vi häpnar och säger att vi blir glada över det vi får höra. Va kul, vilket initiativ! säger vi i kör och tittar förvånat och menande på varandra.

Sen måste vi alla rusa till tåget. Sängen hinns därför inte bäddas, håret glöms att borstas, tänderna med, saker står framme på bordet och klockan glöms på nattduksbordet.

Men tanken var god. Riktigt god!

Plötsligt händer det!

...plötsligt kommer snuvan, så där en fredagseftermiddag klockan kvart över sex. Halsont har jag haft några dagar men trodde inte att det skulle bli så mycket mer. Men tji fick jag.

Snuv & snörvel!

...plötsligt inser jag att jag kommer att byta arbetsgivare om sisådär tre månader, i bästa fall kanske två. Det är innebörden av kontraktet jag skrev på idag. Känns rätt väg att gå och förnuftigt i huvudet, spännande och lite läskigt i hjärtat och jätteläskigt och förväntansfullt i magen. Oviss men spännande framtid med andra ord.

Hick - fniss - brrr - ouääää - ohyess - guh - ta-daaaa...

...plötsligt inser jag att jag i och med det kommer att förverkliga en dröm jag haft sen jag var sjutton. Kanske drömde jag om det redan innan men från sjutton års ålder finns längtan dokumenterad i tryck från lokalblaskan. Drömmen har kvarstått så länge. Nu har jag tagit chansen att prova på. Like it or not.

Vilken milstolpe!

...plötsligt inser jag att jag inte ska jobba på en, två, tre, fyra....tio dagar! Nu har vi påsklov och på söndag far vi uppåt fjällen en vecka och trängs bland alla stureplanswannabeare ;-)

Se upp i backen, sju hål i nacken! hojtar Cinks!

Sex egendomliga saker om mig själv

Varje spelare börjar med att skriva sex underliga/egendomliga saker om sig själv. Bloggare som blir “tagna” ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna för spelet. Till slut väljer bloggaren sex nya bloggare och gör en lista av deras namn. Efter det är gjort skriver han eller hon en kommentar i deras bloggar för att låta dem veta att de har blivit “tagna” och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

- Det är något som händer i mig när jag ser stora, tomma, öppna ytor. Det kan vara golv innomhus eller stora, vida torg utomhus. Det kan vara milsvida stränder eller höga skidbackar. Jag får bara sån lust att stå på händerna! Ibland gör jag det, ibland får jag försöka motstå när jag inte tycker att det passar. Ibland smyger jag mig till ett handstans bredvid kopiatorn på jobbet när jag tror att ingen ser.

- Gröna ärtor har jag mycket svårt för. Just gröna ärtor. Alla andra grönsaker tycker jag är helt okej men gröna ärtor smakar - ursäkta - blä!

- När jag var typ åtta år sade min mormor till mig strängt att jag vara för stor för att prata barnspråk. Det hade tydligen motsatt effekt eftersom jag ännu inte har slutat "gulla" med rösten. Jag är faktiskt väldigt duktig på att prata barnspråk. Dels att prata som en bäbis och dels och kanske främst att prata sådär löjligt gulligt. Det är inget jag är stolt över men det går liksom av bara farten. Mest händer det hemma. Tyvärr har det dessutom smittat av sig på både man och barn. Vi ligger just nu i hårdträning för att bli av med denna enerverande lilla egenhet.

- Jag har en förkärlek för papper. Pennor också men mest härliga, strukturerade, bestrukna eller glättade papper. Transparenta, bigade, färgade med relief eller frostade. Mmmm....

- När jag var liten drömde jag ofta samma dröm när jag var på väg att bli sjuk. Det var ett JÄTTEstort gummidäck som snurrade och dånade och som sen minskade tills det bara blev en tunn svart tråd. När tråden blev så tunn att den försvann såg jag ett vitt toalettbord, ett sånt där vackert med spegel som man sitter vid och kammar håret. Ljudet försvann och allt blev lugnt och skönt. Men så kom den svarta stråden tillbaka och det dånande däcket. Och så kunde det hålla på. Undrar om det inte var huvudvärk som skapade drömmarna.

- Jag gillar fötter. När jag var yngre tyckte jag fötter var jätteäckliga och snuskiga och mina såg ut som korvar. Tyckte jag. Men sen jag träffade Fs pappa så har fotfobin försvunnit. Och förbytts. Nu tycker jag att mina fötter är riktigt söta och för att inte tala om Fs. Jag är också galen i små bäbisfötter.

Nu skickar jag utmaningen vidare till...tja, de flesta som jag läser har väl redan blivit utmanade men är inte DU det så utmanar jag DIG!

Häst på vägg

Drömgrön häst frustar numera på väggen i
Fs blivande rum.

Aldrig mer säger jag "aldrig"...

Så långt tillbaka jag kan minnas *några år eller tjugo* har jag haft ont i ryggen. Sviter av böj & bänd som gymnast i kombination med oönskat arv. Det är ländryggen som spökar. Krampar och bär sig åt. Det känns som om jag har två ryggar; en nedre, orörlig "klump", häftigt ihopsatt med en övre lite mer rörlig ryggdel.

"Tänk att jag liksom aldrig kommer att bli helt bra i ryggen. Så att den inte gör ont, menar jag" sade jag till mannen för bara nån helg sen när vi pratade över en artikel i DN om att som patient få behandling för att bli helt smärtfri. "Min ryggvärk är något jag måste leva med", sade jag.

Sen dess har jag tränat. Tränat rätt hårt och tuffa pass. Och oj, vad ryggen har krånglat. Men jag har försökt tänka"det är ingen farlig värk, det är livet" och skuttat vidare.

Så igår åkte jag till kliniken och fick en sjuhundrans naprapatbehandling. Det fullkomligen rasslade nere i ländryggen och Mannen fick loss all "ell" (L4, L5...osv) som han ville. Efteråt sviktade ryggen högst onormalt för att vara jag. Det kändes plötsligt som jag hade EN rygg igen.

Imorse höll häpenheten i sig. Jag kunde böja mig framåt och hämta upp en kudde från golvet utan att ryggen kändes som en planka. Den sviktade till och med och gav med sig när jag lutade mig framåt. Kanske även jag blir helt smärtfri en dag.

"Inget är oföränderligt, det ska jag komma ihåg", sa Cinks.

Lista om Vanor & Ovanor

Jag gillar förändringar och att hitta på nya saker istället för att gå i gamla fotspår. Ligga bakofram i sängen. Sitta på olika platser vid matbordet. Titta på Tv från en annan plats i vardagsrummet. Ställa cykeln på ett nytt ställe. Däremot är det bra för mig med vanor, så jag försöker hitta balans mellan vanor / nya påhitt....
Och nu till frågorna:

· Nämn en vana du har, något du gör varje dag?
Vaknar, lägger mig på rygg och gnider igång magen.

· Vad har du för ovanor?
Jag plockar nästan aldrig in kläderna i garderoben efter mig på kvällen utan droppar dem lite här och där i hela huset.

· Nämn en vana du skulle vilja att du hade.
Säger som Minks, en halvtimmes promenad varje morgon skulle göra gott. Mannen och jag har försökt men vi lyckades bara komma upp tre mornar av hundra...

· Vad för ovanor stör du dig på hos andra?
Hm, jag brukar inte störa mig så lätt på vad andra gör... Men om jag ska komma på nåt så blir jag oerhört störd på människor som plötsligt kan avbryta mig och byta ämne när jag pratar.

· Har du haft någon gammal vana eller ovana som du skrattar åt idag?
Absolut *fniss*. När jag var i mitten av tonåren hade jag alltid läppstift, ett lilarosa, pärlemoglittrande läppglansläppstift. Jag älskade det! En vana/ovana jag hade då var att ta på det det första jag gjorde på morgonen. FÖRE frukost till och med.

Saker som rör till det

"Hej Mamma"
Klockan är nio på kvällen. Den rara lilla rösten lyser upp min tillvaro och värmer en dimmig onsdagskväll. Två kvällar på raken har hon ringt från sin pappa för att säga gonatt. "Jag vill bara höra din röst" säger hon och fortsätter "för jag längtar så himla mycket efter dig och M".

Och så pratar vi en stund om längtet, hur det känns i kroppen, när det känns som mest längtigt och om vi kan göra något åt det. Att vi båda längtar jättemycket och att det faktiskt kan vara skönt att längta. För tänk om man inte längtade!

"Mamma, jag vill gå tillbaka till enveckorsperioder" säger F "för såhär, jag hinner liksom inte byta i buren till min ökenråtta annars". Jag hör att hon egentligen säger att hon vill hem till oss. Vi kommer överens om att jag hjälper henne att byta i buren varannan gång.

"Jag vill gå tillbaka till enveckorsperioder" säger F till M "för såhär, jag har liksom färre saker hos er och det är så mycket saker här i mitt rum hos pappa och det är så rörigt i mitt rum". Han hör att hon egentligen säger att hon vill hem till oss. F och M konstaterar att hon är spänd på att få byta rum hemma hos oss, till det lite större f.d gästrummet där jag har målat en gigantisk sagohäst på väggen.

Sanningen å säga så GILLAR jag verkligen vår nya rutin med tvåveckorsperioder. Först var jag väldigt skeptisk (läs: snudd på panikslagen). Nu känner jag mig betydligt lugnare i kropp och själ, både när jag har henne och när hon är hos pappa. Livet går i ett lugnare tempo som jag tror är bra för oss alla. Jag vill inte byta tillbaka. Men likväl vill jag ha henne hos mig mer.

"Vill du äta middag med oss på fredag och sova kvar" frågar jag henne och hon utbriser i ett glatt "Jaaaaaa!" och springer och frågar pappa om det går bra och det gör det.

"Nu har vi pratat i tretton minuter, mamma, så nu måste vi lägga på för annars blir det så dyrt" säger hon med lite sömnig röst. Jag håller med, vi talar om för varandra att vi älskar varandra och så lägger vi på.

Liten är hemma igen på fredag. Då är Cinks hel igen!

Återblick på 2006?

Vad hände med den? Summeringen av året som gått? 2006? Det känns ju så jättelänge sen. Men är det så länge sen? Jag är verkligen helt tidsvill. Är det höst? Eller vår? Ska det snart bli jul? Halloween? Eller valborg?

Jag tror ändå att jag ska försöka mig på en återblick. Inte minst för min egen del. Det är så härligt att få överskåda allt jag och familjen gjort och liksom glädjas åt det ännu en gång.

Det kommer, det kommer...sa Cinks

Morgontankar

Åkte buss till jobbet idag. Hann precis inte med tåget och ville inte stressa. Då är bussen ett bra andrahandsalternativ.

Fick så många tankar att jag måste skriva ner några.

Först undrar jag varför man färgar håret kissgult.
En ung kille i glasögon satt bakvänd på bussen så jag mycket väl kunde studera honom, i smyg förstås, under hela bussresan. Håret låg slickat i en sidbenefrisyr och var färgat gult. Och det var ingen misslyckad blondering jag pratar om utan färgen han lyckats blanda ihop kan liknas vid mellangult kiss. Som om du druckigt liiiite för lite under dagen. Det var inte alls i min smak och jag undrar hur han tänkte när han satt där med plasthandskar på sig och studerade resultatet i spegeln.

Tänkte han: "Preciiiis som jag ville ha det". Eller tänkte han: "Ojdå, kissgult, men who cares". Eller grät han i mammas knä efteråt medan mamma klappade honom på huvudet och försäkrade att det var jättefint? Å mamma har alltid rätt så han trodde på det. En sak jag aldrig kommer att få reda på.

En annan tanke som poppade upp var en reflektion kring Christinas dotters härliga kommentar om att "det svåra livet som trettonåring nog kommer att bli bra mycket enklare som femtonåring".

Jag minns när jag själv satt och grät krokodiltårar på diskbänken i köket. Jag gick väl i femman eller sexan. Mamma stod och pysslade med maten eller bakade medan hon lyssnade.

Livet var tufft för en elva-tolvåring. Lite i tuffaste laget emellanåt tyckte jag. Det var redan då många existensiella frågor som kretsade i huvudet. Tjafs i klassen, känsla av utanförskap och att inte vara tillräckligt bra, duktig, söt eller vad det nu kunde vara.

Någon hade varit dum. Jag hade väl sagt nåt kaxigt eller varit störande söt. En tjej hade hotat att spöa mig. "Jag längtar efter att bli stor så jag slipper sånt här bråk och tjafs" minns jag att jag sade till mamma. Hon tog mig snabbt tillbaka till verkligheten genom att berätta att "de vuxna minsann också kunde vara elaka mot varandra i lärarrummet".

Jag pös som en ballong och minns att det var en mycket jobbig sanning att behöva veta om. Skulle livet alltså aldrig bli bättre än såhär. Å andra sidan var det nog bra att få reda på det redan då. Jag tror att jag har varit lite bättre rustad för livet genom den vetskapen.

Och det första jag kom att tänka på när jag klev av bussen utanför jobbet var att det bjuds på gratis kaffe av Kaffeknappen idag. Just på internationella kvinnodagen. Det kan inte vara av en sump...slump menar jag. Man kanske skulle lyxa till det med en finlatte...

Cinks trotsar en kajko mage och goes latte!