Två dagar tätt efter varandra och på helt olika platser har jag känt doften av gammelmormors tvål i luften. Det måste betyda nåt. För mig var hon äpplen, lavendel, ett tyst trapphus, barndom och en djuraffär. Hon var styrka, stolthet, Astrid Lindgren och finurlighet.
Förresten, nu tror jag att jag vet! Det är säkert hennes sätt att finnas med och gratulera sitt äldsta barnbarn på hennes födelsedag idag.
Vi har den äran att gratulera med bompa, bompa…
Det var många år sen tillvaron sammanföll så lyckligt att jag fick sjunga och komma in med presentbricka på morgonen till mamma just på hennes födelsedag. Men i år passade det bara så himla bra.
Jag tassade upp strax efter 06 och hälsades glatt men sömnigt av söthunden T som vände upp huvudet och slickade mig morgonmatt med tröttstängda ögon. Hon slickade även F som fram till dess sov bredvid mig i sängen och på så vis kunde vi båda tassa ut i köket, göra i ordning en bricka och sen sjunga å det finstämdaste "Ja må holeva" i en härlig väckningsprocedur.
Mamma är ett lyckobarn. Hon föddes alldeles för tidigt och på 40-talet var ju det förknippat med betydligt större risker än idag. Men det gick bra och hon har varit en kämpe ända sedan första andetaget.
Hon har en vacker personlighet, är full av välmening, ärlighet och omtanke. Hon är många gånger min förebild i min förhållande till min egen dotter, en bra lyssnerska och till henne har jag alltid kunna anförtro mig om allt mellan himmel och jord. Hon är helt enkelt den bästa mamma jag kan tänka mig och det känns så himla lyxigt att känna så.
Så stor grattiskram igen, världensvärldensvärldens bästa mamma, mormor och svärmor!
onsdag, augusti 20, 2008
söndag, augusti 17, 2008
Semesterminne: Footsteps(?)
Hon går allt i mina spår, den lilla damen på bilden. 15 sekunder på händer utan vägg kommer dessutom att ge en utdelning på 200 kronor av hennes tuffa men generösa ömma moder. Just nu är hon uppe i sex sekunder, tror jag.
Jag var nog något år yngre än vad hon var när jag tog 15 sekunder på raken och stolt fick ta emot utlovade 50 kronor (inflationen ni vet) rakt ner i fickan av in far.
Jag hoppas innerligt att jag blir 200 kronor fattigare! sa Cinks
fredag, augusti 15, 2008
Järnladyn
Periodvis lider jag av "restless legs" eller rastlösa ben - sömnlösa nätter som det också kallas. Det verkar vara ärftligt och har gått rakt ner i tre generationer räknat från min farmor och sen några år tillbaka slagit ner i mina ben om nätterna eller när jag blir trött.
Sen jag började ta järntabletter varannan dag som rekommenderas från graviditetsvecka 20 så har det blivit så enormt mycket bättre. Jag har nu sovit nästan hela nätter i en hel vecka. Det är gudomligt att vakna mitt i natten och känna att benen ligger still. Lyxigt liksom. Myrsafarin har dragit sin kos. Om det är temporärt eller inte vet jag inte, men varje natt som jag får sova ser jag som ett under.
Mer sömn betyder oftast också mer energi på dagarna. Och det fick jag ta sviterna av i början av veckan. För i helgen höll jag igång utan paus och i måndags fick jag en liten blödning som reminder om att jag kanske ändå inte är odödlig. Jag blev superorolig såklart men när blödnigen avtog efter ett par dagar gissar jag att det hade å göra med att jag just hållt igång utan vila lite i överkant. Nu verkar allt ha lugnat ner sig igen och mammahjärtat börjar slappna av från värsta oron. Lill-Kotte bonkar på och igår tror jag att jag kände en liten fot som sparkade mig i höger midja. You go, little sweetheart!
Sen jag började ta järntabletter varannan dag som rekommenderas från graviditetsvecka 20 så har det blivit så enormt mycket bättre. Jag har nu sovit nästan hela nätter i en hel vecka. Det är gudomligt att vakna mitt i natten och känna att benen ligger still. Lyxigt liksom. Myrsafarin har dragit sin kos. Om det är temporärt eller inte vet jag inte, men varje natt som jag får sova ser jag som ett under.
Mer sömn betyder oftast också mer energi på dagarna. Och det fick jag ta sviterna av i början av veckan. För i helgen höll jag igång utan paus och i måndags fick jag en liten blödning som reminder om att jag kanske ändå inte är odödlig. Jag blev superorolig såklart men när blödnigen avtog efter ett par dagar gissar jag att det hade å göra med att jag just hållt igång utan vila lite i överkant. Nu verkar allt ha lugnat ner sig igen och mammahjärtat börjar slappna av från värsta oron. Lill-Kotte bonkar på och igår tror jag att jag kände en liten fot som sparkade mig i höger midja. You go, little sweetheart!
Jag biter mig i tungan
Onsdag eftermiddag och jag hämtar upp F hos sin pappa för att åka och köpa en cykel. Vi har en timme på oss innan hon ska äta middag med gäster.
Hon öppnar när jag ringer på men det ser inte riktigt ut som den tjej jag lämnade i söndags. Hon har smutsigt hår i en tofs, luktar gammal falukorvsstekos (svett) och naglarna åker in i munnen hela tiden, är avskavda och bara skriker "bit av mig".
Jag överväger om jag ska säga nåt eller låta det bero. Jag kniper ihop och bestämmer mig för att inget säga, vi ska ses en så kort stund och jag tänker inte låta glädjen över att se henne överskuggas av min lilla prinsessa för tillfället ser ut och stinker skitunge.
När vi köpt cykeln och sitter i bilen på väg tillbaka flikar jag ändå in "...och nu har du en kvart kvar tills ni ska äta så du hinner ta en dusch". Hon stirrar oförstående på mig och säger "Varför då?" Jag förklarar helt enkelt att det liksom hör till att man tar en dusch och fräshar till sig innan man får gäster. Gissar att det inte blev så mycket av det. Och det spelar ju egentligen ingen roll, säger jag till mig själv. För huvudsaken är att hon mår bra innuti!
Hon öppnar när jag ringer på men det ser inte riktigt ut som den tjej jag lämnade i söndags. Hon har smutsigt hår i en tofs, luktar gammal falukorvsstekos (svett) och naglarna åker in i munnen hela tiden, är avskavda och bara skriker "bit av mig".
Jag överväger om jag ska säga nåt eller låta det bero. Jag kniper ihop och bestämmer mig för att inget säga, vi ska ses en så kort stund och jag tänker inte låta glädjen över att se henne överskuggas av min lilla prinsessa för tillfället ser ut och stinker skitunge.
När vi köpt cykeln och sitter i bilen på väg tillbaka flikar jag ändå in "...och nu har du en kvart kvar tills ni ska äta så du hinner ta en dusch". Hon stirrar oförstående på mig och säger "Varför då?" Jag förklarar helt enkelt att det liksom hör till att man tar en dusch och fräshar till sig innan man får gäster. Gissar att det inte blev så mycket av det. Och det spelar ju egentligen ingen roll, säger jag till mig själv. För huvudsaken är att hon mår bra innuti!
onsdag, augusti 13, 2008
Insikt
Det kanske stämmer att man bli vis av åren. Vis kan man också bli av att få ta del av andras erfarenheter. Som en vinterkväll tidigt i år när min svåger berättade om varför han tidigare varit så sträng mot sin fru, min svägerska, och i princip psykiskt misshandlat henne i så många år. Manat på henne att ta hand om barn och hem samtidigt som hon jobbat. Nu har han uppenbarligen kommit till insikt om varför och deras liv tillsammans har blivit så mycket bättre.
Åh, vad jag kände igen mig. Det där att alltid känna sig bevakad och nästan misstrodd för att man inte gjorde ett bra jobb i hemmet under mammaledigheten.
Svågerns förklaring gjorde att det gick upp ett ljus för mig. Sanning eller inte men för mig fick många år av besvikelse och varför jag haft känslan av att vara övervakad en helt ny förklaring. Svågern kommer från ett annat land där man inte alls har demokrati som här. I detta diktatoriska land blev hans far fängslad för sina åsikter och därmed försökte Svågern axla den tunga rollen som familjefader till sina småsyskon. När han senare lyckades komma till Sverige och träffa sin fru, var han så mån om att försäkra sig om att hon skulle klara sig om han försvann, precis som hans far gjort. Därför drev han på henne, såg till att hon fixade allt, hjälpte sällan till.
Så tror jag att det var för oss också. Om ens pappa försvinner när man är sju-åtta år och man omedvetet tar ansvar över sina småsyskon så sätter det sina spår. Det är tungt för den som råkar ut för det, även om man lever i trygga Sverige. Ganska klart att man vill säkra framtiden för sina egna avkommor då genom att drilla sin sambo, dvs jag, att klara av allt själv. För tänk om han, familjefadern försvann! Då MÅSTE han vara säker på att jag skulle klara av situationen själv.
Jag säger inte att jag tycker det var ok. För mig var det fruktansvärt tungt att inte få hjälp utan snarare vara rapportskyldig som till en väktare vareviga dag. Men jag kan förstå honom bättre och med hjälp av förståelse är det lättare att acceptera och gå vidare.
Vi har alla våra ryggsäckar att bära genom livet och genom förståelse tror jag att bördan inte blir lika tung att bära, ilskan lättare att hantera och livet mer empatiskt.
Åh, vad jag kände igen mig. Det där att alltid känna sig bevakad och nästan misstrodd för att man inte gjorde ett bra jobb i hemmet under mammaledigheten.
Svågerns förklaring gjorde att det gick upp ett ljus för mig. Sanning eller inte men för mig fick många år av besvikelse och varför jag haft känslan av att vara övervakad en helt ny förklaring. Svågern kommer från ett annat land där man inte alls har demokrati som här. I detta diktatoriska land blev hans far fängslad för sina åsikter och därmed försökte Svågern axla den tunga rollen som familjefader till sina småsyskon. När han senare lyckades komma till Sverige och träffa sin fru, var han så mån om att försäkra sig om att hon skulle klara sig om han försvann, precis som hans far gjort. Därför drev han på henne, såg till att hon fixade allt, hjälpte sällan till.
Så tror jag att det var för oss också. Om ens pappa försvinner när man är sju-åtta år och man omedvetet tar ansvar över sina småsyskon så sätter det sina spår. Det är tungt för den som råkar ut för det, även om man lever i trygga Sverige. Ganska klart att man vill säkra framtiden för sina egna avkommor då genom att drilla sin sambo, dvs jag, att klara av allt själv. För tänk om han, familjefadern försvann! Då MÅSTE han vara säker på att jag skulle klara av situationen själv.
Jag säger inte att jag tycker det var ok. För mig var det fruktansvärt tungt att inte få hjälp utan snarare vara rapportskyldig som till en väktare vareviga dag. Men jag kan förstå honom bättre och med hjälp av förståelse är det lättare att acceptera och gå vidare.
Vi har alla våra ryggsäckar att bära genom livet och genom förståelse tror jag att bördan inte blir lika tung att bära, ilskan lättare att hantera och livet mer empatiskt.
Självbiografi
Jag står inför en livsuppgift och det är så himla spännande. Jag ska försöka mig på att skriva en självbiografi! Det var egentligen Mannen som berättade att han skulle göra det i terapisyfte så jag har liksom inte kommit på det själv. Men när vi satt och pratade om hur man skulle kunna skriva härom kvällen så blev jag så sugen att skriva en jag med.
Än har jag inte kommit mig för att skriva en endaste rad men när det sker så kommer orden att flöda. Tror jag. Eller torka. Vi får väl se.
Det finns så många olika sätt att skriva den på. Som till exempel i boken "Gå dit hjärtat leder dig" av Susanna Tamaro som jag fick i händerna av Moster. Det var en underbart lättläst och fängslande bok om livet för en mormor och hennes försök att genom ett långt brev komma sin dotterdotter närmare och förklara varför livet blivit som det blivit för tre generationer av kvinnor. Det är ett sätt att skriva. Jag har ännu inte valt mitt eget sätt.
Tanken är att försöka väva ihop händelser och kanske försöka se ett mönster i andra färgskiftningar än de som bara minnesfragment kan ge. Kanske kommer det också att poppa upp nya minnen, sanningar och kanske lögner som jag gömt undan i historien.
Det ska helt enkelt bli spännande tycker jag. Jag kommer inte att börja med den idag, men kanske redan imorgon.
Än har jag inte kommit mig för att skriva en endaste rad men när det sker så kommer orden att flöda. Tror jag. Eller torka. Vi får väl se.
Det finns så många olika sätt att skriva den på. Som till exempel i boken "Gå dit hjärtat leder dig" av Susanna Tamaro som jag fick i händerna av Moster. Det var en underbart lättläst och fängslande bok om livet för en mormor och hennes försök att genom ett långt brev komma sin dotterdotter närmare och förklara varför livet blivit som det blivit för tre generationer av kvinnor. Det är ett sätt att skriva. Jag har ännu inte valt mitt eget sätt.
Tanken är att försöka väva ihop händelser och kanske försöka se ett mönster i andra färgskiftningar än de som bara minnesfragment kan ge. Kanske kommer det också att poppa upp nya minnen, sanningar och kanske lögner som jag gömt undan i historien.
Det ska helt enkelt bli spännande tycker jag. Jag kommer inte att börja med den idag, men kanske redan imorgon.
Djurliv
En liten söt froggelito trivdes så bra på Fs hand att hon först hann tröttna och sedan knappt kunde skaka den av sig.
Tistlar
Jag älskar vilda blommor och fick verkligen mitt lystmäte i sommarfjällens fantastikt vackra fauna. Tistlar på längden och tvären är ämne för det här inlägget, som du kanske redan förstått.
För mig
Stockholm 2002-05-16
En historia om kärlek
Kanske till och med om sann kärlek
vad detta nu är för var och en av oss
(...)
Bli aldrig förälskad
Att människan aldrig lär sig?!
Några nya insikter för mig kanske
men jag är dålig på att lära
Du kommer alltid att vara speciell i mitt liv
Om du någon gång tvivlar på det så kan du ta fram den här filmen och se den ur vårt perspektiv
Moulain Rouge - för dig om oss
Cinks vecklar ihop ett passionerat kärleksbrev signerat "J" från ett annat liv, ler lite drömmande och lägger tillbaka det i dagboken. Ibland är det bara så skönt att boosta sig med lite ord från svunna tiders romanser och bara minnas russinen i kakan...
En historia om kärlek
Kanske till och med om sann kärlek
vad detta nu är för var och en av oss
(...)
Bli aldrig förälskad
Att människan aldrig lär sig?!
Några nya insikter för mig kanske
men jag är dålig på att lära
Du kommer alltid att vara speciell i mitt liv
Om du någon gång tvivlar på det så kan du ta fram den här filmen och se den ur vårt perspektiv
Moulain Rouge - för dig om oss
Cinks vecklar ihop ett passionerat kärleksbrev signerat "J" från ett annat liv, ler lite drömmande och lägger tillbaka det i dagboken. Ibland är det bara så skönt att boosta sig med lite ord från svunna tiders romanser och bara minnas russinen i kakan...
söndag, augusti 10, 2008
Utmaning
DIG:
1. Hur lång är du ?
167 cm. Hade gärna blivit nån centimeter längre men jag stannade där. Var tidigare snudd på 168 men jag vet inte om åldern ätit upp den där knappa centimetern eller om det bara är jag som skarvade lite tidigare...?
2. Vad vill du bli när du bli stor?
You tell me!
3. Vad pluggar du ?
Inget just nu men fnular på att börja läsa språk igen. Studerar Manga men tecknar inte aktivt just nu.
4. Har du långt hår ?
Nä, axellångt
5. Vilken hårfärg har du ?
Mörkblond (och lite blond i hårbotten ibland höhö ;-)
6. Sminkar du dig ?
Ja, för det mesta, helg som vardag. Mängden varierar.
7. Har du haft sex senaste månaden?
Visst
8. Vad har du för färg på dina underkläder just nu ?
Svarta trosor, vit bh
9. Har du kysst någon idag ?
Jupp, Mannen såklart. Och pussat både dotter och hund
FAMILJ:
1. Bor dina föräldrar ihop ?
Nej
2. Vem är bäst, mamma eller pappa ?
Tja...de är rusktig bra så olika sätt, omöjligt att jämföra. Men mamma finns närmast till hands och skulle ställa upp till vilket pris som helst, det känns ju mysigare än en far som jag bara träffar en gång om året förstås...
3. Hur många syskon har du ?
En bror, tre bonussyskon och två styvsyskon
4. Vad är det senaste du sa till din mamma?
"Hejdå mamsen, ha det så bra, kör försiktig."
5. Hur många ställen har du bott på?
Tre olika städer, elva olika boenden.
6. Vem i din familj stör du dig mest på?
De som känner mig vet svaret.
7. Vilken familjemedlem är snällast?
Det måste ju vara jag ;-)
8. När hittade du senast på något tillsammans med ett syskon?
Det var nog för ett par år sen när bror och jag bjöd mamma på en heldag i 60-års present. Men vi har ju setts sen dess förstås.
KOMPISAR:
1. När var du senast med nån kompis?
Förra helgen.
2. Vem sov du hos senast av dina kompisar?
Det var hos Minks, självaste dagen före den stora Bröllopsdagen.
3. Har du kysst nån kompis?
Haha, nä, men jag har nog pussats med de flesta av mina väninnor.
4. Har du varit tillsammans med någon du nu är kompis med?
Nej, det har inte gått att vara kompis med något ex tyvärr.
5. Vem har du varit kompis med längst?
Passiv kompis: Svea, aktiv kompis: Minks
6. Vem känner dig bäst?
Det gör ju Minks skulle jag säga, hon får oftast veta först av alla via direklänk.
7. Skulle du säga till en kompis att du hatade hans/hennes tröja om du gjorde det?
Nej, jag skulle nog istället försöka hitta något positivt med den eller min kompis känslor för den istället för att rådissa den. Hata känns som ett starkt ord för en tröja.
8. Känner du dig tvingad till att umgås med vissa kompisar?
Nej, då är de ju inte mina kompisar om det känns så. Vill jag så umgås jag, annars inte.
VÅGAR DU:
1. Skrika åt dina föräldrar?
Ja, det skulle jag våga men det skulle nog gå långt för att jag skulle tycka mig ha en anledning att göra det. Kan ha skrikit nån gång åt min mamma men det är inget jag minns. Har aldrig haft nån anledning, liksom.
2. Klä dig annorlunda?
Haha, ja gärna! Tycker själv att jag har lite fantasilös klädstil i vanliga fall.
3. Vara dig själv?
Ja, jag är alltid mig själv men det finns sidor hos mig som jag tycker mer om att visa och de försöker jag jobba med att ta fram och jag tycker om när det lyckas.
4. Visa dig i bikini/badbyxor?
Inget konstigt med det.
5. Pierca dig?
Kan inte se varför jag skulle göra det men ja, våga skulle jag nog, beroende på var.
7. Ha sex på offentlig plats?
Visst
8. Vara omogen?
Ja, även om det inte uppskattas av alla.
9. Äta småkryp?
Nej, mycket kan jag våga göra men det skulle jag faktiskt inte. Bläk!
DIVERSE:
1. När tuggade du tuggummi senast?
För nån dag sen. Sockerfritt Extra, gult paket.
2. När var du på semester senast?
Nu i veckan, fyra dagar härlig spa.
3. Vilken färg är det på din tandborste?
Den på övervåningen är rosa och den på nedervåningen vit/rosa
4. Är ditt hår tråkigt?
No kidding! Ja, jag får ingen ordning alls på det.
5. Vem såg dig naken senast?
Mannen.
6. Hur ofta duschar du?
I princip varje dag om det finns tillgång till dusch.
7. När ska du gå och lägga dig Ikväll?
Nu - 22:45
Söndagskväll
Antiklimax.
Sitter i mitt halvstökiga arbetsrum och försöker sammanfatta helgen innan jag går isäng. Det har varit en fantastisk helg som gått på femte växeln hela tiden. Höjdpunkten har varit tre top-models-wanna-be och en löpande tik.
Tjejerna sminkade upp sig och undersökte min garderob i jakt på fina klänningar innan lasagnemiddagen igår kväll. De hittade två balklänningar, en gul som jag hade när jag slutade gymnasiet och en rödrosa som jag haft på några baler på senare år. Men till den tredje tjejen var det värre.
"Men mamma" vädjade F "har du inte nån till sån där finare klänning? Bara nån liten? Nånstans? Va?"
Och jo, snälla mamman har en till, en moulain rouge-röd med volanger och rysch á la början 90-tal men inte här. Tyvärr. Balklänningar växter inte på träd. Det var ju inte så att man hade en handfull att välja bland på den tiden som jag sprang på en bal hit och en bal dit.
Så istället fick det bli en aftonklänning med blommor i rosa till den tredje tjejen som hon var skitsnygg i (med ett par säkerhetesnålar i ryggen). Glada mamman hjälpte till med kajal och ögonskugga, delade med sig av sin foundation och kom med goda tips och råd, fick äran att agera fotograf och tillslut även vara jury. Ingen fick åka hem!
Vi kom alla isäng sent och tänkte nog få sova lite länge på morgonen som kompensation. Men då vår moffande lilla svarta vän satte igång en skällkavalkad redan sju på morgonen när några cyklister for förbi nedanför huset så blev det inte tal om sovmorgon. Och så var karusellen i full gång igen.
Till lunch kom familjen från stan med sina två barn på lunch och för en gångs skull var vi ute i god tid och hade allt fixat så det bara var att sätta sig vid dukat bord och smaska lime/koriander/chilimarinerad lax och rostade grönsaker. Det var lite annorlunda och kul att vara åtta till bords istället för max tre som vi brukar vara.
Däremellan jag har klippt häcken, Mannen har gjort hål i garageväggen inför att sätta in en dörr, vi har tömt tvättstugan sånär som på allt för att lägga in ny plastmatta, jag har finputsat kök och rensat rabatter, Mannen har damsugit och dammat.
Nu sitter jag ensam framför datorn efter att ha lämnat F hos pappa. Det regnar ute. Efter en oavslutad ordväxling om hur vi ska göra med vår bil som håller på att rasa, gick mannen in i sitt arbetsrum och började pyssla med nåt. Jag gick därför ner till min dator och försöker sammanfatta.
Allt är tyst och lugnt. Imorgon är det jobb igen.
Snacka om antiklimax!
Sitter i mitt halvstökiga arbetsrum och försöker sammanfatta helgen innan jag går isäng. Det har varit en fantastisk helg som gått på femte växeln hela tiden. Höjdpunkten har varit tre top-models-wanna-be och en löpande tik.
Tjejerna sminkade upp sig och undersökte min garderob i jakt på fina klänningar innan lasagnemiddagen igår kväll. De hittade två balklänningar, en gul som jag hade när jag slutade gymnasiet och en rödrosa som jag haft på några baler på senare år. Men till den tredje tjejen var det värre.
"Men mamma" vädjade F "har du inte nån till sån där finare klänning? Bara nån liten? Nånstans? Va?"
Och jo, snälla mamman har en till, en moulain rouge-röd med volanger och rysch á la början 90-tal men inte här. Tyvärr. Balklänningar växter inte på träd. Det var ju inte så att man hade en handfull att välja bland på den tiden som jag sprang på en bal hit och en bal dit.
Så istället fick det bli en aftonklänning med blommor i rosa till den tredje tjejen som hon var skitsnygg i (med ett par säkerhetesnålar i ryggen). Glada mamman hjälpte till med kajal och ögonskugga, delade med sig av sin foundation och kom med goda tips och råd, fick äran att agera fotograf och tillslut även vara jury. Ingen fick åka hem!
Vi kom alla isäng sent och tänkte nog få sova lite länge på morgonen som kompensation. Men då vår moffande lilla svarta vän satte igång en skällkavalkad redan sju på morgonen när några cyklister for förbi nedanför huset så blev det inte tal om sovmorgon. Och så var karusellen i full gång igen.
Till lunch kom familjen från stan med sina två barn på lunch och för en gångs skull var vi ute i god tid och hade allt fixat så det bara var att sätta sig vid dukat bord och smaska lime/koriander/chilimarinerad lax och rostade grönsaker. Det var lite annorlunda och kul att vara åtta till bords istället för max tre som vi brukar vara.
Däremellan jag har klippt häcken, Mannen har gjort hål i garageväggen inför att sätta in en dörr, vi har tömt tvättstugan sånär som på allt för att lägga in ny plastmatta, jag har finputsat kök och rensat rabatter, Mannen har damsugit och dammat.
Nu sitter jag ensam framför datorn efter att ha lämnat F hos pappa. Det regnar ute. Efter en oavslutad ordväxling om hur vi ska göra med vår bil som håller på att rasa, gick mannen in i sitt arbetsrum och började pyssla med nåt. Jag gick därför ner till min dator och försöker sammanfatta.
Allt är tyst och lugnt. Imorgon är det jobb igen.
Snacka om antiklimax!
fredag, augusti 08, 2008
Spa-tempo i kroppen
Mitt liv går i en nedväxlad lunk just nu. Allt som går fortare än långsamt gör mig trött så jag måste lägga mig och vila. Det är ett fasligt vilande på mig, inte undra på att jag inte kan sova första halvan av natten!
Fyra dagar på Spa passade med andra ord bra in i mitt tempo. Kanske att dagarna flöt förbi lite mindre märkbara detta år än tidigare. Blir väl så när man har huvet i bomull. Att det regnade och blåste halv storm över havet bekom oss inte nämvärt där vi strosade omkring i våra gröna, sköna badrockar hela dagarna. Vi gick på pass när det kändes rätt, fick våra efterlängtade behandlingar och njöt av goda måltider.
Jag tog det lugnt på H2O-gympan där jag annars brukar ta i så svetten blandas med saltet i havsvattenpoolen. Jag tog det lugnt på muskelbalanseringen och skippade det som kändes som för mycket. Jag sträckte mig bekvämt mycket på Chi-ballen. Bland det skönaste var ändå när vi tog ett dopp i havet, det är något speciellt med mig och vatten alltså...
Nu är vi hemma igen och idag har jag en bara-vara-hemma-fredag. På måndag är det åter vardag - jag märker väl ingen skillnad där jag vandrar i min egen lilla värld...
Fyra dagar på Spa passade med andra ord bra in i mitt tempo. Kanske att dagarna flöt förbi lite mindre märkbara detta år än tidigare. Blir väl så när man har huvet i bomull. Att det regnade och blåste halv storm över havet bekom oss inte nämvärt där vi strosade omkring i våra gröna, sköna badrockar hela dagarna. Vi gick på pass när det kändes rätt, fick våra efterlängtade behandlingar och njöt av goda måltider.
Jag tog det lugnt på H2O-gympan där jag annars brukar ta i så svetten blandas med saltet i havsvattenpoolen. Jag tog det lugnt på muskelbalanseringen och skippade det som kändes som för mycket. Jag sträckte mig bekvämt mycket på Chi-ballen. Bland det skönaste var ändå när vi tog ett dopp i havet, det är något speciellt med mig och vatten alltså...
Nu är vi hemma igen och idag har jag en bara-vara-hemma-fredag. På måndag är det åter vardag - jag märker väl ingen skillnad där jag vandrar i min egen lilla värld...
Värt sitt försök!
Det går inte att baka kladdkaka med sockerersättning. Det blir inget alls av det. Nu vet vi det!
Lycka är...
...att höra blivande anti-småbarns-tolvåringen säga att hon längtar efter november "för då kommer bäbisen snart"
...att ha boobisar som fyller ut bh:n för ovanlighetens skull, om än bara temporärt.
...att regna inne en fredag, sitta med fötterna på vardagsrumsbordet och surfa runt framför Tv:n.
...att i lugn och ro finnas för och få trötsta sin blivande tonåring när världen rasat samman för att hon tappat bort nåt dataspel.
...att kyssa äkte mannen när jag varit borta i flera dagar och känna att det bland det härligaste och godaste som finns.
...att känna och se bonkarna från Lill-Kotte i magen. Idag vecka 21+2
...att ha boobisar som fyller ut bh:n för ovanlighetens skull, om än bara temporärt.
...att regna inne en fredag, sitta med fötterna på vardagsrumsbordet och surfa runt framför Tv:n.
...att i lugn och ro finnas för och få trötsta sin blivande tonåring när världen rasat samman för att hon tappat bort nåt dataspel.
...att kyssa äkte mannen när jag varit borta i flera dagar och känna att det bland det härligaste och godaste som finns.
...att känna och se bonkarna från Lill-Kotte i magen. Idag vecka 21+2
lördag, augusti 02, 2008
Sånt som gör mig lite extra glad
Som när jag ska äta lunch och Mannen har gjort
förätten som består av en tallrik inte helt vanliga kex...
Två datordilemman (världsliga ting)
1. Det känns helt otroligt men till vintern fyller F redan 12 år. Hennes hästintresse verkar inte avta. Hon sitter vid min dator och skapar designer och pysslar med bilder, gör animationer och tidningslayouter. Problemet kan tyckas vara litet men är lite enerverande. Det just det att hon sitter vid min dator, den som jag vill ha full åtkomst till.
Nu ska jobbet troligtvis sälja av datorer och jag är sugen på att köpa en och ge den till F så hon får en aaaaalldeles egen. Och här kommer dilemmat: Jag är ju egentligen inte helt positiv till att hon får en egen dator med internet och hela paketet. Jag vill helt enkelt inte främja datortiden mer än nödvändigt.
Hur ska jag göra?
2. Om allt går som det ska så kommer jag att vara hemma från slutet av november och minst ett år framåt. Då hade det ju varit supersmutt med en bärbar dator med wireless, minsann. Men jag har ju en fullt fungerande dator (nästan, säg när en dator funkar till 100%...) och det känns som lyxkonsumtion att köpa en helt sprojtans ny bara för att kunna surfa mellan sovstunderna på dagen. Å andra sidan kommer det säkert omvärldsbevakning att kännas mycket behövligt!
Hur ska jag göra?
Nu ska jobbet troligtvis sälja av datorer och jag är sugen på att köpa en och ge den till F så hon får en aaaaalldeles egen. Och här kommer dilemmat: Jag är ju egentligen inte helt positiv till att hon får en egen dator med internet och hela paketet. Jag vill helt enkelt inte främja datortiden mer än nödvändigt.
Hur ska jag göra?
2. Om allt går som det ska så kommer jag att vara hemma från slutet av november och minst ett år framåt. Då hade det ju varit supersmutt med en bärbar dator med wireless, minsann. Men jag har ju en fullt fungerande dator (nästan, säg när en dator funkar till 100%...) och det känns som lyxkonsumtion att köpa en helt sprojtans ny bara för att kunna surfa mellan sovstunderna på dagen. Å andra sidan kommer det säkert omvärldsbevakning att kännas mycket behövligt!
Hur ska jag göra?
Decaf
Molnen drar in över Svealand. Nere på västkusten droppade det tydligen redan på rutan, rapporterade Minks just. Lite typiskt att jag prickade in mina två arbetsveckor just som Sverige var som varmast. Nåja.
Jag hade tänkt att fortsätta måla på huset idag men nu vet jag inte, jag känner mer för att bara sippa på min decaf-latte, packa inför minisemestern som kommer och strutta omkring. Har redan varit ute och power-walkat en dryg halvtimme i solig skog så det är ju inte direkt för motionens skull som jag behöver måla.
Decaf-latte, ja. Jag har alltså bytt vanligt kaffe mot decaf. Smakar exakt likadant förutom att det är brygg och inte expresso. De positiva effekterna är däremot fler. Eftersom jag inte är koffeinberoende längre, det gjorde jag mig av med för fem-sex år sedan, så behöver jag inte kicken av koffeinet. Istället ger det mig ett otrevligt darr i hela kroppen, jag blir helt shejky och stirrig i flera timmar efteråt. Riktigt obehagligt. Dessutom reagerar magen enormt mycket, blir bullrig, värkig och uppblåst. Och inte minst, just nu verkar minsta lilla koffe- eller théingnutta att hålla mig vaken om nättern.
Så jag låter bli vanligt kaffe och kalasar istället på en decaf-latte när andan faller på istället. Som just nu till exempel!
Godtår! sa Cinks
Jag hade tänkt att fortsätta måla på huset idag men nu vet jag inte, jag känner mer för att bara sippa på min decaf-latte, packa inför minisemestern som kommer och strutta omkring. Har redan varit ute och power-walkat en dryg halvtimme i solig skog så det är ju inte direkt för motionens skull som jag behöver måla.
Decaf-latte, ja. Jag har alltså bytt vanligt kaffe mot decaf. Smakar exakt likadant förutom att det är brygg och inte expresso. De positiva effekterna är däremot fler. Eftersom jag inte är koffeinberoende längre, det gjorde jag mig av med för fem-sex år sedan, så behöver jag inte kicken av koffeinet. Istället ger det mig ett otrevligt darr i hela kroppen, jag blir helt shejky och stirrig i flera timmar efteråt. Riktigt obehagligt. Dessutom reagerar magen enormt mycket, blir bullrig, värkig och uppblåst. Och inte minst, just nu verkar minsta lilla koffe- eller théingnutta att hålla mig vaken om nättern.
Så jag låter bli vanligt kaffe och kalasar istället på en decaf-latte när andan faller på istället. Som just nu till exempel!
Godtår! sa Cinks
fredag, augusti 01, 2008
Sömnlösa speklulationer
Jag vrider och vänder på mig i sängen. Täcket är nedkastat på golvet och jag har det tunna påslakanet i blåvitrandigt uppdraget till hakan. Fötterna sticker ut nedanför påslakanet. Terassdörren är öppen, det är svalt i rummet. Ändå bränner fötterna, det springer i benen och jag är fullständigt klarvaken.
Då blir jag plötsligt tacksam. Tacksam för att flugor och getingar sover på natten, tänk vad jobbigt det hade varit om det hade surrat både i och utanför kroppen.
Man får vara glad för det lilla, sa en förvånansvärt pigg Cinks
Då blir jag plötsligt tacksam. Tacksam för att flugor och getingar sover på natten, tänk vad jobbigt det hade varit om det hade surrat både i och utanför kroppen.
Man får vara glad för det lilla, sa en förvånansvärt pigg Cinks
torsdag, juli 31, 2008
Now starring...
Det är lite tomt hemma, F är hon sin pappa sen snart tre veckor tillbaka. Jag vet att hon har det hur bra som helst så jag är inte orolig alls och längtan har börjat komma först nu.
Imorse ringde hon och berättade om en 20 sidor lång berättelse som hon håller på att skriva. Handlingen är givetvis och helt uteslutande hästar och stall.
"Och mamma, eftersom jag inte är så bra på att rita gubbar så tänkte jag använda riktiga bilder" förklarade hon och började rabbla upp vem som skulle vara tjejerna i stallet, Lisa, Sofia, Pia och allt vad de nu hette.
"Och så är det en ridlärare som heter Lars och det tänkte jag att M (eg. anm bonuspappan, min man alltså) kan vara. Sen har han en dotter som är ganska liten och så och det är ju jag så det tänkte jag vara. Sen är det en riktigt sur och grinig gubbe med i stallet också...men jag vet inte vem det ska vara...
"Jaha, är han gammal då eller?" frågade jag.
"Ja, han är trettio år" svarade F och funderade kort innan hon konstaterade "Det får pappa vara!"
Ridå.
Imorse ringde hon och berättade om en 20 sidor lång berättelse som hon håller på att skriva. Handlingen är givetvis och helt uteslutande hästar och stall.
"Och mamma, eftersom jag inte är så bra på att rita gubbar så tänkte jag använda riktiga bilder" förklarade hon och började rabbla upp vem som skulle vara tjejerna i stallet, Lisa, Sofia, Pia och allt vad de nu hette.
"Och så är det en ridlärare som heter Lars och det tänkte jag att M (eg. anm bonuspappan, min man alltså) kan vara. Sen har han en dotter som är ganska liten och så och det är ju jag så det tänkte jag vara. Sen är det en riktigt sur och grinig gubbe med i stallet också...men jag vet inte vem det ska vara...
"Jaha, är han gammal då eller?" frågade jag.
"Ja, han är trettio år" svarade F och funderade kort innan hon konstaterade "Det får pappa vara!"
Ridå.
Gyng-gyng
När F var liten älskade hon att gunga, precis som barn brukar göra. Hon började med att ivrigt sprattla med benen i gungan medan hon glatt sjöng "gyng-gyng, gyng-gyng". Efter en stund blev ögonlocken tunga och tillslut sov hon helt avslappnad i gungan medan uthålliga mamman fortsatte putta.
Gyng, gyng
Jag har jobbat i två veckor nu och redan första veckan fick jag ont i rumpan. Tydligen hade jag det förra graviditeten också men först i senare veckor. Känns som om jag har cyklat jättelångt.
Jag fick därför låna en Balancefit-kudde av mannen som jag nu sitter och gungar på ovanpå kontorsstolen. Den har små piggar på som jag dessutom tror är bra för blodcirkulationen. Som bonus tycker jag att min snapping hip* blivit bättre, den blir eländig när jag sitter för länge. Man kan stå på den också och öva upp balansen medan man jobbar, instabil träning, mums för kroppen.
Gyng-gyng, sa Cinks
*Snapping hip är när det klonkar varje gång man tar ett steg, höften knäpper liksom till på ett väldigt irriterande sätt.
Gyng, gyng
Jag har jobbat i två veckor nu och redan första veckan fick jag ont i rumpan. Tydligen hade jag det förra graviditeten också men först i senare veckor. Känns som om jag har cyklat jättelångt.
Jag fick därför låna en Balancefit-kudde av mannen som jag nu sitter och gungar på ovanpå kontorsstolen. Den har små piggar på som jag dessutom tror är bra för blodcirkulationen. Som bonus tycker jag att min snapping hip* blivit bättre, den blir eländig när jag sitter för länge. Man kan stå på den också och öva upp balansen medan man jobbar, instabil träning, mums för kroppen.
Gyng-gyng, sa Cinks
*Snapping hip är när det klonkar varje gång man tar ett steg, höften knäpper liksom till på ett väldigt irriterande sätt.
måndag, juli 28, 2008
Kaklöst strandbesök
Om nån kommer ihåg hur det var innan värmen kom för en vecka sen så var det faktiskt lite blåsigt och kallt. Just den veckan hade jag semester och F var hemma. Hon var lite otålig och badsugen trots vädret så jag föreslog att hon skulle ringa några väninnor och så skulle vi åka till badet. Barn badar i alla väder!
Vi fick med en granntjej och ett par andra kompisar och tillsammans med fyra uppspelta nästan-tonåringar drog vi med handdukar och bikini till havet.
De var snabbt i det kalla vattnet och hittade på allt möjligt att leka med. Två av dem kom dessutom på att man kunde göra inpackning i ansiktet med blålera. Jag blev lite förvånad och såklart glad över att se att en av dem var F. Hon är annars inte mycket för att kladda med saker, något jag inte kan förstå.
Efter en stund drog jag fram fika. Eller alternativt fika rättare sagt. Två byttor, en var fylld med morötter och en med vattenmelon. Till det en flaska vatten. En av tjejerna tittade på mig och frågade lite häpet och hoppfullt:"Finns det några kakor?"
"Nej," svarade jag, "det här är vad som finns" och de andra tjejerna förklarade förnuftigt att det är för att F har diabetes som vi inte har några kakor. Okej. När det väl var konstaterat så åt alla morot och vattenmelon tills det var slut och ingen verkade särskilt ledsen för det.
Jag har ändå svårt att tycka att det är riktig sommar utan Mariekex och apelsinsaft. Men var sak har väl sin tur och just nu är det morotstid som gäller, sa Cinsk.
Vi fick med en granntjej och ett par andra kompisar och tillsammans med fyra uppspelta nästan-tonåringar drog vi med handdukar och bikini till havet.
De var snabbt i det kalla vattnet och hittade på allt möjligt att leka med. Två av dem kom dessutom på att man kunde göra inpackning i ansiktet med blålera. Jag blev lite förvånad och såklart glad över att se att en av dem var F. Hon är annars inte mycket för att kladda med saker, något jag inte kan förstå.
Efter en stund drog jag fram fika. Eller alternativt fika rättare sagt. Två byttor, en var fylld med morötter och en med vattenmelon. Till det en flaska vatten. En av tjejerna tittade på mig och frågade lite häpet och hoppfullt:"Finns det några kakor?"
"Nej," svarade jag, "det här är vad som finns" och de andra tjejerna förklarade förnuftigt att det är för att F har diabetes som vi inte har några kakor. Okej. När det väl var konstaterat så åt alla morot och vattenmelon tills det var slut och ingen verkade särskilt ledsen för det.
Jag har ändå svårt att tycka att det är riktig sommar utan Mariekex och apelsinsaft. Men var sak har väl sin tur och just nu är det morotstid som gäller, sa Cinsk.
Nattliga äventyr
Jag drömmer återkommande om vatten.
Ibland befinner jag mig i vatten fyllt med faror som ormar, snåriga vattenväxter och farliga fiskar. Jag tar mig framåt, blir aldrig biten eller skadad men är hela tiden rädd och otrygg.
En gång drömde jag om att jag skulle bada i ett vatten fullt med små, små ormar. De var inte farliga men det var med obehag jag hoppade i vattnet. De simmade omkring mig men gjorde ingen förnär.
En annan gång hoppade jag ner i ett helt stilla vatten. Någon skulle visa mig något under vattnet men det fanns absolut inget att se. Vi hoppade i vattnet vid en kaj och sjönk stående till botten och landade på stilla sand. Det var en rätt angenäm dröm eftersom inget otäckt hände.
Inatt drömde jag om att jag simmade tillsammans med delfiner och späckhuggare. Det var en känsla av lycka och frihet och var inte ett dugg otäckt utan bara härligt. De tog mig med, vi lekte ihop och de liksom skyddade mig. Jag kände mig stolt.
Jag har förstått att vatten är förknippade med många känslor, positiva och negativa. För mig var nattens dröm verkligen positiv.
Ibland befinner jag mig i vatten fyllt med faror som ormar, snåriga vattenväxter och farliga fiskar. Jag tar mig framåt, blir aldrig biten eller skadad men är hela tiden rädd och otrygg.
En gång drömde jag om att jag skulle bada i ett vatten fullt med små, små ormar. De var inte farliga men det var med obehag jag hoppade i vattnet. De simmade omkring mig men gjorde ingen förnär.
En annan gång hoppade jag ner i ett helt stilla vatten. Någon skulle visa mig något under vattnet men det fanns absolut inget att se. Vi hoppade i vattnet vid en kaj och sjönk stående till botten och landade på stilla sand. Det var en rätt angenäm dröm eftersom inget otäckt hände.
Inatt drömde jag om att jag simmade tillsammans med delfiner och späckhuggare. Det var en känsla av lycka och frihet och var inte ett dugg otäckt utan bara härligt. De tog mig med, vi lekte ihop och de liksom skyddade mig. Jag kände mig stolt.
Jag har förstått att vatten är förknippade med många känslor, positiva och negativa. För mig var nattens dröm verkligen positiv.
torsdag, juli 24, 2008
Semesterminne 3 och à mon avis
...även den snyggaste bilden! En mört som slupskt satt i sig kroken fick raskt bli avplockad och Mannen gjorde första hjälpen* i vattnet innan den piggt kunde simma iväg igen.
*Hur man gör första hjälpen på en fisk? Jo, man drar den gångsamt fram och tillbaka under ytan så hjälarna återigen får bli genomströmmade med vatten. Funkar *nästan*varje gång...
Semesterminne 2
Modiga F kunde beta av fisken så länge det inte fanns nån superäcklig mask som kringelsnodde sig kring kroken.
Semesterminne 1
Storfiskar'n bosatte sig i princip på bryggan och fiskade från morgon till kväll. Och visst nappade det! Småttisaborrar som Mannen elegant filéade och stekte - mums!
onsdag, juli 23, 2008
Mors lilla Olla
En dryg liter blåbär fick jag i min bytta när jag plockade blåbär här om dagen. Det finns rätt gott om dem så jag är stolt över att faktiskt ta mig för att gå ut och plocka.
Jag är en plockare och min glädje ökar i samma takt som jag ser att bärnivån stiger i min bunke. Kan tro att jag är ganska ensam om det, det är inte direkt trångt i skogen.
Sylt har kokats och lite har frusits in för att ha i filen. Åh, det känns så lyxigt!
Gratis är gott, sa Cinks
Närvarande tankar
Jag vet inte om jag kan säga att det var min tur. Det var nog snarare slumpen.
Efter nära hundra mensar på raken och tio år av mer eller mindre stark längtan efter barn stod jag med större delen av kroppen på nä-nu-ger-jag-ger-upp-sidan medan en tå fortfarande svävade lite på fortfarande-lite-envishet-kvar-sidan.
Varför det kom till oss just nu har jag ingen aning om. Vi hade bestämt oss för att ta tjänstledigt från göra-barn-verkstan' och istället åkt till bara-försöka-njuta-land. Vi behövde hitta tillbaka till ett prestationslöst samliv efter flera år av produktionsförsök under täcket.
För mig var det avgörande. Antigen lyckades vi hitta tillbaka eller så skulle jag flytta och fortsätta mitt liv och Fs liv på nya vägar.
Vi hittade tillbaka. Och så mycket mer vi fick som belöning för vår nygamla, kravlösa kärlek! Varför just nu vet jag inte, det enda jag vet är att jag är mycket, mycket lycklig över det lilla livet som står på huvud i min livmoder. Idag går jag in i vecka 20 och lill-kotte verkar må bra där inne i magen. När jag lägger handen på buken kan jag känna små okoordinerade bonkar.
Jag har varit lite tyst här på bloggen. Har försökt formulera mina splittrade känslor som far runt i huvudet. För det är nu, just nu när jag vandrar i blåbärsskogen med halvt uppknäppta byxorna eller just nu när jag ser bulan på magen i spegelprofilen som jag verkligen förstår hur ledsamt och krävande det var att år efter år inte bli med barn.
Jag har så mycket empati med alla tjejer där ute, kända som okända, som fortfarande kämpar för att få det där himlasvävande plusset och som inte vet när och om det någonsin kommer att hända. Vissa har redan givit upp och gått vidare och det är mycket, mycket starkt.
Jag har inga goda råd, inga peppande ord. Jag bara rinner över av empati och medkänsla, jag förstår precis hur ont det gör och hur maktlös man känner sig. Jag har slagit huvudet hårt i badrumsväggen, så hårt att jag blivit rädd för mig själv, bara för att försöka lindra smärtan i bröstet. Jag har gråtit hysteriska floder och känt mig som världens mest värdelösa, ofruktbara kvinna. Det borde vara varje människas rätt att få bli förälder men tyvärr är det inte så.
Jag vill tro att allt som sker har en mening. Ibland tar det bara lite tid innan vi förstår meningen. I mitt fall kanske meningen var att jag skulle klara av en massa emotionella saker först. Saker som jag inte har kunnat påverka men ändå måst gå igenom. Kanske var det för att jag skulle hinna bli riktigt stark mentalt och för att F skulle hinna bli stor och acceptera läget med ett småsyskon. Kanske vet jag inte än vad som var meningen utan det kanske visar sig med tiden.
Jag lever för dagen nu, jag lever mellan varje liten fjäderspark och jag lever utan att ta saker för givet. Och oj, vad skönt det är att vanliga gamla glada Cinks har hittat hem igen!
Efter nära hundra mensar på raken och tio år av mer eller mindre stark längtan efter barn stod jag med större delen av kroppen på nä-nu-ger-jag-ger-upp-sidan medan en tå fortfarande svävade lite på fortfarande-lite-envishet-kvar-sidan.
Varför det kom till oss just nu har jag ingen aning om. Vi hade bestämt oss för att ta tjänstledigt från göra-barn-verkstan' och istället åkt till bara-försöka-njuta-land. Vi behövde hitta tillbaka till ett prestationslöst samliv efter flera år av produktionsförsök under täcket.
För mig var det avgörande. Antigen lyckades vi hitta tillbaka eller så skulle jag flytta och fortsätta mitt liv och Fs liv på nya vägar.
Vi hittade tillbaka. Och så mycket mer vi fick som belöning för vår nygamla, kravlösa kärlek! Varför just nu vet jag inte, det enda jag vet är att jag är mycket, mycket lycklig över det lilla livet som står på huvud i min livmoder. Idag går jag in i vecka 20 och lill-kotte verkar må bra där inne i magen. När jag lägger handen på buken kan jag känna små okoordinerade bonkar.
Jag har varit lite tyst här på bloggen. Har försökt formulera mina splittrade känslor som far runt i huvudet. För det är nu, just nu när jag vandrar i blåbärsskogen med halvt uppknäppta byxorna eller just nu när jag ser bulan på magen i spegelprofilen som jag verkligen förstår hur ledsamt och krävande det var att år efter år inte bli med barn.
Jag har så mycket empati med alla tjejer där ute, kända som okända, som fortfarande kämpar för att få det där himlasvävande plusset och som inte vet när och om det någonsin kommer att hända. Vissa har redan givit upp och gått vidare och det är mycket, mycket starkt.
Jag har inga goda råd, inga peppande ord. Jag bara rinner över av empati och medkänsla, jag förstår precis hur ont det gör och hur maktlös man känner sig. Jag har slagit huvudet hårt i badrumsväggen, så hårt att jag blivit rädd för mig själv, bara för att försöka lindra smärtan i bröstet. Jag har gråtit hysteriska floder och känt mig som världens mest värdelösa, ofruktbara kvinna. Det borde vara varje människas rätt att få bli förälder men tyvärr är det inte så.
Jag vill tro att allt som sker har en mening. Ibland tar det bara lite tid innan vi förstår meningen. I mitt fall kanske meningen var att jag skulle klara av en massa emotionella saker först. Saker som jag inte har kunnat påverka men ändå måst gå igenom. Kanske var det för att jag skulle hinna bli riktigt stark mentalt och för att F skulle hinna bli stor och acceptera läget med ett småsyskon. Kanske vet jag inte än vad som var meningen utan det kanske visar sig med tiden.
Jag lever för dagen nu, jag lever mellan varje liten fjäderspark och jag lever utan att ta saker för givet. Och oj, vad skönt det är att vanliga gamla glada Cinks har hittat hem igen!
onsdag, juli 16, 2008
Norrland om sommaren
Fem bästa:
1. Bad i fors
2. Fiske när det nappar
3. Sol över fjällen
4. Vildblommor upp till midjan
5. Sommarljuset dygnet runt
Tre sämsta:
1. Sviare, dvs knott som bits. Hårt!
2. Ostadigare väder
3. Långa avstånd i bil
1. Bad i fors
2. Fiske när det nappar
3. Sol över fjällen
4. Vildblommor upp till midjan
5. Sommarljuset dygnet runt
Tre sämsta:
1. Sviare, dvs knott som bits. Hårt!
2. Ostadigare väder
3. Långa avstånd i bil
lördag, juni 28, 2008
Sommarböcker 2008
Ända till för några år sedan prioriterade jag bort läsning till förmån för att själv skriva och rita. I lill-skolan kände jag mig superstressad av att gå till biblioteket och låna böcker för jag kunde aldrig liksom riktigt känna för någon bok och jag visste absolut inte vad som intresserade mig. Panik, ångest och blockout när jag stod där och skulle välja. Tiden gick ut och jag tog oftast bara nåt som jag sen inte läste. Jag kunde helt enkelt inte lockas av baksidetexter av nån outgrundlig anledning. Och så är det fortfarande.
Genom åren har jag haft perioder då jag ändå har testat olika genrer. Som barn läste jag en och annan djurbok, oftast om hundar. En annan period i början av puberteten testade jag böcker som "Hästarnas dal" och lite längre fram plöjde jag brorsans Steven King-böcker.
Med åren har jag hittat metoden som passar mig för att komma runt den här beslutsångesten: jag frågar andra om råd och jag lånar av andra! Och det funkar!
De senaste åren har jag bestämt att läsa en bok i veckan på semester. Ibland köper jag böcker helt på egen hand. Som i år tillexempel. Och eftersom jag nu har börjat min semester har jag köpt en för varje vecka. Visst hade jag lite panik där jag stod och valde, var så nära att bara gå därifrån men tvingade mig tillslut att bara ta några som jag trodde att jag skulle kunna läsa. Lite besviket upptäckte jag ändå när jag kom hem att jag redan hade läst en av dem, den översta. Jag får väl hitta någon annan i bokhyllan istället, någon som jag inte läst och det finns en hel del.
God sommarläsning önskar Cinks
Genom åren har jag haft perioder då jag ändå har testat olika genrer. Som barn läste jag en och annan djurbok, oftast om hundar. En annan period i början av puberteten testade jag böcker som "Hästarnas dal" och lite längre fram plöjde jag brorsans Steven King-böcker.
Med åren har jag hittat metoden som passar mig för att komma runt den här beslutsångesten: jag frågar andra om råd och jag lånar av andra! Och det funkar!
De senaste åren har jag bestämt att läsa en bok i veckan på semester. Ibland köper jag böcker helt på egen hand. Som i år tillexempel. Och eftersom jag nu har börjat min semester har jag köpt en för varje vecka. Visst hade jag lite panik där jag stod och valde, var så nära att bara gå därifrån men tvingade mig tillslut att bara ta några som jag trodde att jag skulle kunna läsa. Lite besviket upptäckte jag ändå när jag kom hem att jag redan hade läst en av dem, den översta. Jag får väl hitta någon annan i bokhyllan istället, någon som jag inte läst och det finns en hel del.
God sommarläsning önskar Cinks
Lille katt...
F lånade lill-Nikon med sig upp till stallet och tog bilder på en av de sju kattungar som skuttar omkring där uppe. Det finns kanske lite mer att önska vad gäller skärpa men motivets pose blev ju alldeles fantastiskt lyckad.
tisdag, juni 24, 2008
Barnaktiviteter på midsommar...?
Två midsommar"syskon" gnuggar lite motsträvigt potatis...
...och en lillebror roar sig med ölburkarna i vattentunnan. *Här kan det tilläggas att det var föräldrarna som elva byten senare var lite motsträviga...*
Midsommarhelgen tillsammans med härliga Familjen Nygifta var just så där lugn och skön som vi önskade oss. God mat - massor av god mat (!) - tidningsläsande och mysprat.
Vädret var typiskt midsommrigt; lite regn blandat med blåst och sol. F fick upp sin drake och flög länge och väl med den tack vare vinden. Tillsammans plockade vi bort över tjugo objudna fästinggäster, vi hade att göra mellan lateriet med andra ord.
Åh, gu så härligt, sa Cinks
...och en lillebror roar sig med ölburkarna i vattentunnan. *Här kan det tilläggas att det var föräldrarna som elva byten senare var lite motsträviga...*
Midsommarhelgen tillsammans med härliga Familjen Nygifta var just så där lugn och skön som vi önskade oss. God mat - massor av god mat (!) - tidningsläsande och mysprat.
Vädret var typiskt midsommrigt; lite regn blandat med blåst och sol. F fick upp sin drake och flög länge och väl med den tack vare vinden. Tillsammans plockade vi bort över tjugo objudna fästinggäster, vi hade att göra mellan lateriet med andra ord.
Åh, gu så härligt, sa Cinks
Varje år sin egen hit
Till midsommar hör att knyta blomkransar. Jag försöker varje år att sätta mig i solen med en stor bukett blandade blommor och njuter en stund av att lägga ihop lila med gult, rosa och blått. För mig som fullkoligen älskar vilda blommor är det här en äkta njutningsstund.
I år blev det två kransar. Vackrare än någonsin. Precis som varje år. Trots att vi tyckte att de flesta sorter vissnat eller bara stod i knopp än så länge, så fick flickorna* något mycket färggrant i håret.
*den yngsta sötisen fick ingen krans, han hade fullt upp med att upptäcka den spännande vattentunnan som var överfull med härligt, vått och iskallt vatten...
I år blev det två kransar. Vackrare än någonsin. Precis som varje år. Trots att vi tyckte att de flesta sorter vissnat eller bara stod i knopp än så länge, så fick flickorna* något mycket färggrant i håret.
*den yngsta sötisen fick ingen krans, han hade fullt upp med att upptäcka den spännande vattentunnan som var överfull med härligt, vått och iskallt vatten...
torsdag, juni 19, 2008
Hälsning till dig!
Önskar DIG en riktigt trevlig midsommar med den
här somriga och goa bilden av "vår" voffsing.
Vi åker till landet med Minksys familj och ska ha en
riktigt skön slapparhelg med mycket gott umgänge.
Tjejerna är med (båda två, hoppas vi, återstår att se...).
Krans ska knytas imorgon men några blommor under
kudden behöver jag inte, har ju redan hittat min drömman!
Glad midsommar och en förhoppning om sol
Kram Cinks
tisdag, juni 17, 2008
Brudens uppsättning
...och en sista (för nu iallfall) på det som
någon timme senare skulle bli en vacker
bröllopsuppsättning.
Brudens skor
Som fotograf *nåja* på min käraste väninnas bröllop tar
jag mig friheten att lägga upp en bild som jag gillar här på
min blogg - brudens vackravackra bröllopsskor.
Jag skymtar för en stund
Det sista jag brukar göra när jag går och lägger mig är att sätta på en cd-skiva med lugn och skön musik. Den ska få mig att må bra och somna lugnt och tryggt. Oftast blir det nån av Bo Kaspers gamla, Coldplay eller Sofie Zelmani.
Ett tag lyssnade jag på Uno Svenningsson men tog bort skivan eftersom jag uppfattade en låt som ett hån och jag blev helt enkelt för ledsen av den.
Ikväll ska jag ta fram den igen,
för imorse fick jag höra ett litet hjärta slå...
"Idag har jag hört Ditt lilla hjärta slå
Som en liten sol skiner Du för mig
Jag känner att jag lever och finns
En del av mig finns ju där hos Dig
Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar
Du är min längtan
Du färgar mig med det under av ljus
Som Du sprider här hos oss
Säg var har Du varit förut
Jag vet inte vad Du kommer tycka nu
Om den värld Du ska födas till
Men Du, jag vet att Du är meningen
Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar
Du är min längtan
Du kommer snart att förstå vilken
märklig värld vi lever i
Att glädje och sorg går hand i hand
och att vi endag ska skiljas så
Du är så välkommen hit,
hem till vårt palats, till
denna värld som är vår
Som jag ska försöka få Dig att älska
så mycket som det går
Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar
Dagen kommer snart
Åh, vad jag längtar efter Dig nu
Livet har sin gång
I många, många år härtill
Du är min längtan, du är min längtan
Idag har jag hört Ditt lilla hjärta slå
Som en liten sol skiner Du för mig"
Ett tag lyssnade jag på Uno Svenningsson men tog bort skivan eftersom jag uppfattade en låt som ett hån och jag blev helt enkelt för ledsen av den.
Ikväll ska jag ta fram den igen,
för imorse fick jag höra ett litet hjärta slå...
"Idag har jag hört Ditt lilla hjärta slå
Som en liten sol skiner Du för mig
Jag känner att jag lever och finns
En del av mig finns ju där hos Dig
Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar
Du är min längtan
Du färgar mig med det under av ljus
Som Du sprider här hos oss
Säg var har Du varit förut
Jag vet inte vad Du kommer tycka nu
Om den värld Du ska födas till
Men Du, jag vet att Du är meningen
Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar
Du är min längtan
Du kommer snart att förstå vilken
märklig värld vi lever i
Att glädje och sorg går hand i hand
och att vi endag ska skiljas så
Du är så välkommen hit,
hem till vårt palats, till
denna värld som är vår
Som jag ska försöka få Dig att älska
så mycket som det går
Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar
Dagen kommer snart
Åh, vad jag längtar efter Dig nu
Livet har sin gång
I många, många år härtill
Du är min längtan, du är min längtan
Idag har jag hört Ditt lilla hjärta slå
Som en liten sol skiner Du för mig"
torsdag, juni 12, 2008
Dagens dilemma: Skol- eller ridavslutning?
När F kom hem i förra veckan och sade bestämt: "Skolavslutningen är samma tid som min ridavslutning och jag vill hellre gå på den" så tyckte jag med vetskapen om hur bra rörelse är för hennes diabetes och glädjen som jag vet att hon har till att det var en gångbar prioritering.
Det tyckte inte hennes pappa!
Och det fick jag veta med besked idag!
Han tyckte det var en mycket konstig prioritering.
Jag kunde bara konstatera att vi tycker annorlunda.
Tror ändå vi har kommit fram till en hyfsad lösning, det blir lite av varje, först lite skolavslutning och sen ridavslutning. Alla verkar hyfsat nöjda trots allt. Tårtan som hon ändå inte ska äta efteråt kan vi ju vara utan.
Magkänslan säger mig att det kommer att blåsa upp till storm över det lugna vatten som hennes far och jag guppat i senaste åren. Hoppas jag har fel!
Det tyckte inte hennes pappa!
Och det fick jag veta med besked idag!
Han tyckte det var en mycket konstig prioritering.
Jag kunde bara konstatera att vi tycker annorlunda.
Tror ändå vi har kommit fram till en hyfsad lösning, det blir lite av varje, först lite skolavslutning och sen ridavslutning. Alla verkar hyfsat nöjda trots allt. Tårtan som hon ändå inte ska äta efteråt kan vi ju vara utan.
Magkänslan säger mig att det kommer att blåsa upp till storm över det lugna vatten som hennes far och jag guppat i senaste åren. Hoppas jag har fel!
Det är bara roligt!
Att vara involverad i ett bröllopsbestyr gör att jag kommer närmare mina egna känslor. Det är som om romantiken och glädjen ligger utanpå huden.
Helgens bröllop var underbart och att få vara nära bruden från sent på natten kvällen innan till precis minuten innan hon gick in i kyrkan var en fantastisk upplevelse.
Vi hade urmysigt hela förmiddagen hos frisör och smink och även om det blev lite stressigt med påklädning av näbbar så hann jag känna smaken av en utsökt paj som brudmor ställt iordning.
Sen for vi hedersvärt till kyrkan med bruden som guldlast och kom lite svettigt precis på minuten fram till ett väntande följe.
Middagen på Haga slott var utöver det vanliga och verkligen det godaste i bröllopsmiddagsväg som jag ätit. Sen var det tårta, dans och vickning. Efter det fick jag dispans att avvika - före brudparet - och sov gott hela natten.
På morgonen åt vi från en dignande buffé och tittade nyfiket på när brudparet öppnade prisänter. Solen sken fortfarande när vi satte oss i bilen och for hemåt mitt på dagen.
Åh, Minksy, det var bara roligt! Bara roligt!
Helgens bröllop var underbart och att få vara nära bruden från sent på natten kvällen innan till precis minuten innan hon gick in i kyrkan var en fantastisk upplevelse.
Vi hade urmysigt hela förmiddagen hos frisör och smink och även om det blev lite stressigt med påklädning av näbbar så hann jag känna smaken av en utsökt paj som brudmor ställt iordning.
Sen for vi hedersvärt till kyrkan med bruden som guldlast och kom lite svettigt precis på minuten fram till ett väntande följe.
Middagen på Haga slott var utöver det vanliga och verkligen det godaste i bröllopsmiddagsväg som jag ätit. Sen var det tårta, dans och vickning. Efter det fick jag dispans att avvika - före brudparet - och sov gott hela natten.
På morgonen åt vi från en dignande buffé och tittade nyfiket på när brudparet öppnade prisänter. Solen sken fortfarande när vi satte oss i bilen och for hemåt mitt på dagen.
Åh, Minksy, det var bara roligt! Bara roligt!
torsdag, juni 05, 2008
Vilken pärs!
Det är snart på dagen ett år sen vi åkte in med en uttorkad syraförgiftad F till akuten och blev inlagda för diabetes. Under året som gått har vi kämpat med nattvak, svängande sockernivåer och ett lika svängande humör. Det har gått bra och det är härligt att se henne pigg och "frisk" igen.
Igår var vi på sista kontrollen i forskningsstudien som hon ingår i. Det innebar ett STORT glas med chokladdryck att häva i sig, en hel drös med blodprovsrör och nu tre dagar med en konstant blodsockermätare på magen. F kämpade med rädsla och en verklig jag vill inte-känsla. När blodproven var tagna och spänningen inför det släppte, ja, då försvann också ansiktsfärgen och vi fick lägga henne ner med fötterna högt.
Sockret steg som vanligt över mätnivåerna som är 20 (normalvärde för en frisk person mellan 5 och 7) och det bidrog förstås till mindre motståndskraft i humör, magont och gråtmildhet.
När mätare skulle sättas dit ville hon absolut inte. Tårarna sprutade av rädsla och motstånd. Pepp-pepp-och ännu mera-pepp. Tillslut fick sköterskan skjuta in kanylen i magen och koppla på mätaren.
Vi var färdiga.
I dubbel bemärkelse!
Men tårarna ville inte sluta. F grät och ville inte äta, ville inte ta insulin, ville inget - typisk reaktion för henne när hon är hög som en skyskrapa. Vi lirkade och tillslut trugade vi i henne en halv vaniljglass för att få ge henne insulinet. Hon fick åka hem sen, behövde inte gå sista timmarna i skolan. Jag åkte till jobbet men hade nog varit effektivare och haft det bekvämare hemma i sängen...somnade sittandes vid skrivbordet.
Men vi klarade det, med tårar och allt.
Vi klarade det!
Hon är världens modigaste lilla elvaåring.
Jag är världens stoltaste mamma!
Igår var vi på sista kontrollen i forskningsstudien som hon ingår i. Det innebar ett STORT glas med chokladdryck att häva i sig, en hel drös med blodprovsrör och nu tre dagar med en konstant blodsockermätare på magen. F kämpade med rädsla och en verklig jag vill inte-känsla. När blodproven var tagna och spänningen inför det släppte, ja, då försvann också ansiktsfärgen och vi fick lägga henne ner med fötterna högt.
Sockret steg som vanligt över mätnivåerna som är 20 (normalvärde för en frisk person mellan 5 och 7) och det bidrog förstås till mindre motståndskraft i humör, magont och gråtmildhet.
När mätare skulle sättas dit ville hon absolut inte. Tårarna sprutade av rädsla och motstånd. Pepp-pepp-och ännu mera-pepp. Tillslut fick sköterskan skjuta in kanylen i magen och koppla på mätaren.
Vi var färdiga.
I dubbel bemärkelse!
Men tårarna ville inte sluta. F grät och ville inte äta, ville inte ta insulin, ville inget - typisk reaktion för henne när hon är hög som en skyskrapa. Vi lirkade och tillslut trugade vi i henne en halv vaniljglass för att få ge henne insulinet. Hon fick åka hem sen, behövde inte gå sista timmarna i skolan. Jag åkte till jobbet men hade nog varit effektivare och haft det bekvämare hemma i sängen...somnade sittandes vid skrivbordet.
Men vi klarade det, med tårar och allt.
Vi klarade det!
Hon är världens modigaste lilla elvaåring.
Jag är världens stoltaste mamma!
Stolt mitt i förskräckelsen
"Du SKOJJAR , mamma...? Det får inte vara sant!!" var Fs spontana chockade reaktion när jag för några dagar sen berättade att vi skulle göra ultraljud för att se om det fanns nån bebis i magen. Hon är ju elva och har lätt för att sätta situationen i ett sammanhang.
När jag försäkrade henne om att jag inte skojjade så slog hon sig bestämt ner bredvid mig i soffan och sa "Då ska jag iallfall bestämma namn. Det ska vara nåt på F" och sen lite dröjande nästan hoppfullt "...får jag berätta för alla i klassen...?
Dagen därpå, efter ultraljudet som såg för tiden bra ut, ringde jag henne om en annan sak. Det var hon som frågade först "Ska jag bli storasyster?" Ja, det ser så ut om allt går som det ska, svarade jag. "Åh, hoppas det stannar kvar...." sade hon då dröjande och det hördes på rösten att hon liksom försvann bort i tanken för en sekund.
Till mormor berättade hon sakligt samma dag att hon skulle bli storasyster. Paus och sen tillade hon "Jag tycker inte om småbarn".
Det här är en spännande resa och jag ser verkligen fram emot slutet. Jag är säkert på att hon kommer att bli en underbar storasyster till tjorven i magen.
När jag försäkrade henne om att jag inte skojjade så slog hon sig bestämt ner bredvid mig i soffan och sa "Då ska jag iallfall bestämma namn. Det ska vara nåt på F" och sen lite dröjande nästan hoppfullt "...får jag berätta för alla i klassen...?
Dagen därpå, efter ultraljudet som såg för tiden bra ut, ringde jag henne om en annan sak. Det var hon som frågade först "Ska jag bli storasyster?" Ja, det ser så ut om allt går som det ska, svarade jag. "Åh, hoppas det stannar kvar...." sade hon då dröjande och det hördes på rösten att hon liksom försvann bort i tanken för en sekund.
Till mormor berättade hon sakligt samma dag att hon skulle bli storasyster. Paus och sen tillade hon "Jag tycker inte om småbarn".
Det här är en spännande resa och jag ser verkligen fram emot slutet. Jag är säkert på att hon kommer att bli en underbar storasyster till tjorven i magen.
söndag, maj 25, 2008
Naturens under - vackra på olika sätt
Favoritblomman nummer 1 - Förgätmigej
En som var tidigt ute och nu lämnar in - Maskrosen
En fantastisk växt som kråmar under uppväxten som en orm (såg en livs levande häromdagen förresten - irl) - Ormbunken
Vackert böjd för vinden. Oansenligt kan tyckas, men vackert - Gräs
Appropå
Min farfar var målare och snickare. Han hade konsten i ådrorna och förde det vidare till sina söner och därifrån nån liten gnutta vidare till mig.
Farfar kunde uppfattas som en burdus man men hjärtat satt på rätt ställe. Till alla barnbarn snickrade han varsin kista som han sedan omsorgsfullt och med kärlek ådrade och dekormålade. Jag kan inte påstå att min haft en så framträdande roll i hemmet men det är en särskild känsla av stolthet som jag tittar på den ibland.
För över tio år sen gick jag en dekorationsmålningskurs. Med mig hade jag en liten sockerlådsbyrå som jag tänkte fräsha upp från barndomens rödvita till något i stil med kistan. När kursen efter ett par dagar var över bar jag med mig sockerlådsbyrån hem, ådrad i ungefär samma färger som kistan jag fått av farfar och likadan dekor målade jag dit lite senare.
Idag står byrån i mitt hobbyrum. Vackert ådrad och syskon med farfarskistan men liten, trång och opraktiskt. För några månader sedan bestämde jag mig för att råda bot på trångbodheten och rensa ut gamla ta-platsare. Hittade en kasse med mina Ullisar* och nån amningsbehå längst ner i en låda. Efter att ha sparat dem i över tio år bestämde jag mig slutgiltigt för att nu finally slänga dem. Sätta punkt. Inse att de inte skulle komma till användning igen. Inse att en epok var till enda.
Nu verkar det som om jag kommer att behöva köpa nytt!
*I samma port som vi bodde i när jag väntade F, bodde också en gammal tjock kvinna som hette Ulla. En dag kom vi plötsligt på att mina mammatrosor måste kunna passa henne så stora som de var. Vi skrattade så vi kiknade och från det ögonblicket kallade vi dessa gigantiska och osexiga kreationer lite sött för "Ullisar" .
Farfar kunde uppfattas som en burdus man men hjärtat satt på rätt ställe. Till alla barnbarn snickrade han varsin kista som han sedan omsorgsfullt och med kärlek ådrade och dekormålade. Jag kan inte påstå att min haft en så framträdande roll i hemmet men det är en särskild känsla av stolthet som jag tittar på den ibland.
För över tio år sen gick jag en dekorationsmålningskurs. Med mig hade jag en liten sockerlådsbyrå som jag tänkte fräsha upp från barndomens rödvita till något i stil med kistan. När kursen efter ett par dagar var över bar jag med mig sockerlådsbyrån hem, ådrad i ungefär samma färger som kistan jag fått av farfar och likadan dekor målade jag dit lite senare.
Idag står byrån i mitt hobbyrum. Vackert ådrad och syskon med farfarskistan men liten, trång och opraktiskt. För några månader sedan bestämde jag mig för att råda bot på trångbodheten och rensa ut gamla ta-platsare. Hittade en kasse med mina Ullisar* och nån amningsbehå längst ner i en låda. Efter att ha sparat dem i över tio år bestämde jag mig slutgiltigt för att nu finally slänga dem. Sätta punkt. Inse att de inte skulle komma till användning igen. Inse att en epok var till enda.
Nu verkar det som om jag kommer att behöva köpa nytt!
*I samma port som vi bodde i när jag väntade F, bodde också en gammal tjock kvinna som hette Ulla. En dag kom vi plötsligt på att mina mammatrosor måste kunna passa henne så stora som de var. Vi skrattade så vi kiknade och från det ögonblicket kallade vi dessa gigantiska och osexiga kreationer lite sött för "Ullisar" .
...mer mors dag
Jag kom hem efter att ha skjutsat F till sin pappa. Det var tyst hemma. I diskhon stod bara stjälkarna kvar av rosorna som mannen fick på sin födelsedag för några dagar sen. De har blommat så enormt vackert men nu började de sloka...
Han kom upp från övervåningen. Men den där omisskännerliga minen.
"Vad har hänt med rosorna" undrade jag.
"Jag har slängt dem på komposten" påstod Mannen.
"Har du...nähädu..." sa jag när jag såg hans oskyldiga uppsyn.
Då tog han mig ner till sovrummet där hela sängen var fylld med röda rosenblad. På nattduksbordet låg tre blad i en hjärtformation.
Det var hans sätt att säga "Grattis på kommande Mors dag".
Han är så jädra bra, min man.
Skönt och omtumlande att efter så många års hoppande över staket ha den grönaste gräsmattan! sa Cinks
Han kom upp från övervåningen. Men den där omisskännerliga minen.
"Vad har hänt med rosorna" undrade jag.
"Jag har slängt dem på komposten" påstod Mannen.
"Har du...nähädu..." sa jag när jag såg hans oskyldiga uppsyn.
Då tog han mig ner till sovrummet där hela sängen var fylld med röda rosenblad. På nattduksbordet låg tre blad i en hjärtformation.
Det var hans sätt att säga "Grattis på kommande Mors dag".
Han är så jädra bra, min man.
Skönt och omtumlande att efter så många års hoppande över staket ha den grönaste gräsmattan! sa Cinks
100% Mors dag
En milsten i historien.
Mors dag 2008.
Jag fick frukost på altanen med familjen. Smoothie, latte, smörgåsar med marmelad och kaviar. Och jag fick ett paket från dottern. Bara en sån sak! Jag har konstant vägrat att ta emot presenter från någon annan än just dottern. Inga försök från hennes pappa duger, det ska rätt och slätt vara made by her. Gärna hemgjort och hittills har det varit teckningar att hästar och klippdockor på längden och tvären. Ogärna något köpt, det känns way to easy!
Så idag kom den. Den som jag omedvetet liksom nästan längtat efter och hoppats på fast jag kanske inte riktigt visste det eller sagt det uttalat.
Smörkniven. Jag fick livets första smörkniv av F. En vackert snidad skapelse med hennes namn inristat. Tvivlar på att den är utskuren ur träslaget en så troligtvis kommer den inte att hålla i en evighet som den gjorde på vår tid men vaddå - jag hoppas innerligt att hon gör flera!
Anledningen till att det blev just hennes namn och inte mitt inristat i kniven var att hon just fått dit namnet när hon kom på att det var mors dag. Jag glädjer mig såklart mer åt hennes namn än åt mitt eget.
När jag frågade henne om hon inte tyckte det var jobbigt att ge bort den första smörkniven som hon egentligen gjort till sig själv svarade hon dröjande: "...nä, kanske bara 10% jobbigt och 90% roligt". Jag lovade att hon skulle få bre så mycket hon ville med den och då log hon.
Mors dag 2008.
Jag fick frukost på altanen med familjen. Smoothie, latte, smörgåsar med marmelad och kaviar. Och jag fick ett paket från dottern. Bara en sån sak! Jag har konstant vägrat att ta emot presenter från någon annan än just dottern. Inga försök från hennes pappa duger, det ska rätt och slätt vara made by her. Gärna hemgjort och hittills har det varit teckningar att hästar och klippdockor på längden och tvären. Ogärna något köpt, det känns way to easy!
Så idag kom den. Den som jag omedvetet liksom nästan längtat efter och hoppats på fast jag kanske inte riktigt visste det eller sagt det uttalat.
Smörkniven. Jag fick livets första smörkniv av F. En vackert snidad skapelse med hennes namn inristat. Tvivlar på att den är utskuren ur träslaget en så troligtvis kommer den inte att hålla i en evighet som den gjorde på vår tid men vaddå - jag hoppas innerligt att hon gör flera!
Anledningen till att det blev just hennes namn och inte mitt inristat i kniven var att hon just fått dit namnet när hon kom på att det var mors dag. Jag glädjer mig såklart mer åt hennes namn än åt mitt eget.
När jag frågade henne om hon inte tyckte det var jobbigt att ge bort den första smörkniven som hon egentligen gjort till sig själv svarade hon dröjande: "...nä, kanske bara 10% jobbigt och 90% roligt". Jag lovade att hon skulle få bre så mycket hon ville med den och då log hon.
fredag, maj 16, 2008
No matter liten eller stor
Det blev en riktigt tung morgon för mitt mammahjärta.
F och jag stod som vanligt vid stationen och väntade på tåget och på j som brukar sluta upp med oss. Vi såg henne komma gående lite före tåget kom, i bara en tunn munkjacka kylan till trots. Inte skuttandes som hon brukar. I flera månader har F och j varit så livliga och spralliga. Nu hade j antagit en helt annan attityd. Trist och arrogant. Slätstruken min. Ja, oj vad hon kunde, bara elva år gammal.
F skrattade och berättade om guvetallt som vanligt men fick bara korta och torra kommentarer tillbaka. Allt hon sade var fel, ifrågasattes och fnystes åt. Hon gick till och med på mig och ifrågasatte det jag sade. Jag blev barnsligt nog rysligt irriterad. Jag led och ville bara komma bort. Vuxet.
När F skulle gå av tåget pussade hon mig och kramade mig hårt. J satt kvar i kupén, skulle plötsligt åka några stationer till för att sedan byta tåg för att slippa att gå sista biten till skolan.
Så F skuttade av själv, i rosarandigt paraply, min röda vindjacka och en ljusblå mössa. Mitt hjärta klappade hårt. Dels för att livet kan vara så himla tufft ibland, för såväl stor som liten, dels för att det bara är hon som har den effekten på mitt hjärta. Hon ÄR mitt hjärta!
F och jag stod som vanligt vid stationen och väntade på tåget och på j som brukar sluta upp med oss. Vi såg henne komma gående lite före tåget kom, i bara en tunn munkjacka kylan till trots. Inte skuttandes som hon brukar. I flera månader har F och j varit så livliga och spralliga. Nu hade j antagit en helt annan attityd. Trist och arrogant. Slätstruken min. Ja, oj vad hon kunde, bara elva år gammal.
F skrattade och berättade om guvetallt som vanligt men fick bara korta och torra kommentarer tillbaka. Allt hon sade var fel, ifrågasattes och fnystes åt. Hon gick till och med på mig och ifrågasatte det jag sade. Jag blev barnsligt nog rysligt irriterad. Jag led och ville bara komma bort. Vuxet.
När F skulle gå av tåget pussade hon mig och kramade mig hårt. J satt kvar i kupén, skulle plötsligt åka några stationer till för att sedan byta tåg för att slippa att gå sista biten till skolan.
Så F skuttade av själv, i rosarandigt paraply, min röda vindjacka och en ljusblå mössa. Mitt hjärta klappade hårt. Dels för att livet kan vara så himla tufft ibland, för såväl stor som liten, dels för att det bara är hon som har den effekten på mitt hjärta. Hon ÄR mitt hjärta!
onsdag, april 30, 2008
Valborg
Imorse hörde jag hur man pratade om att det är valborgsmässoafton idag. Först då kom jag på att jag helt glömt bort det. Att det är valborg idag alltså. Annat har kommit emellan. Och det är väl inte hela världen förstås. Men jag vill gärna fira våren lite. Så jag sätter kanske upp svenska flaggan när jag kommer hem (fler än jag som jobbar heldag idag?)
Men jag vill passa på att önska dig en riktigt härlig kväll med sprakande brasa och vintern som rasar. Själv ska jag deklarera och sen kanske somna tidigt. För imorgon bär det av till Gotland och en härlig, härlig helg med man och föräldrar.
Kameran kommer givetvis att vara med.
Men jag vill passa på att önska dig en riktigt härlig kväll med sprakande brasa och vintern som rasar. Själv ska jag deklarera och sen kanske somna tidigt. För imorgon bär det av till Gotland och en härlig, härlig helg med man och föräldrar.
Kameran kommer givetvis att vara med.
Lite flyt, please...
Jag går igenom kroppen, del för del, för att försöka puffa upp mig.
Fötterna, knäna och benen fungerar ju alldeles utmärkt. Jag är glad över att de ser ut som de gör och kan ta mig till en massa ställen varje dag.
Höfterna gör förvisso lite ont och har gjort ett tag men inte mer än att jag nästan kan röra mig som jag vill. Det kunde ha varit värre och jag vet ju att det kommer att bli bättre, det blir det ju alltid.
Rumpan sitter nästan där den ska, nån centimeter lägre än vad den skulle kunna göra men den är ju skön att sitta på och mjuk att ta på.
Magen är orolig och kurrar och mullrar och krampar emellanåt. Den kunde må bättre men också sämre förstås. Jag försöker vara snäll mot den och sköta om den lite extra.
Armarna och händerna sitter på plats och fungerar alldeles felfritt.
Huvudet i sig är det inget fel på...men så kommer vi till det här jävla ögat som spökar igen. Det förstör allt. ALLT! Jag blir sur, orolig och på fasansfullt dåligt humör. Och så jätteledsen.
Igår kom iriten, inget snack om saken. Två veckor efter att jag slutat äta anti-inflammatoriskt. PANG! så sitter den är. Över ett år sen sist - varför skulle den komma just nu? Just nu när det passar väldigt-väldigt -väldigt dåligt.
Jag droppade hela dagen igår. Var på tjänsteresa hela dagen och var helt slut när jag kom hem. Ställde klockan på ringning varannan timme hela natten för att droppa. Jag har inget val, jag kan inte offra ögat och låta bli att droppa.
Nu väntar jag på nya anti-inflammatoriska tabletter men de kommer troligtvis inte förrän i nästa vecka. Tills dess är det bara att droppa på.
Fötterna, knäna och benen fungerar ju alldeles utmärkt. Jag är glad över att de ser ut som de gör och kan ta mig till en massa ställen varje dag.
Höfterna gör förvisso lite ont och har gjort ett tag men inte mer än att jag nästan kan röra mig som jag vill. Det kunde ha varit värre och jag vet ju att det kommer att bli bättre, det blir det ju alltid.
Rumpan sitter nästan där den ska, nån centimeter lägre än vad den skulle kunna göra men den är ju skön att sitta på och mjuk att ta på.
Magen är orolig och kurrar och mullrar och krampar emellanåt. Den kunde må bättre men också sämre förstås. Jag försöker vara snäll mot den och sköta om den lite extra.
Armarna och händerna sitter på plats och fungerar alldeles felfritt.
Huvudet i sig är det inget fel på...men så kommer vi till det här jävla ögat som spökar igen. Det förstör allt. ALLT! Jag blir sur, orolig och på fasansfullt dåligt humör. Och så jätteledsen.
Igår kom iriten, inget snack om saken. Två veckor efter att jag slutat äta anti-inflammatoriskt. PANG! så sitter den är. Över ett år sen sist - varför skulle den komma just nu? Just nu när det passar väldigt-väldigt -väldigt dåligt.
Jag droppade hela dagen igår. Var på tjänsteresa hela dagen och var helt slut när jag kom hem. Ställde klockan på ringning varannan timme hela natten för att droppa. Jag har inget val, jag kan inte offra ögat och låta bli att droppa.
Nu väntar jag på nya anti-inflammatoriska tabletter men de kommer troligtvis inte förrän i nästa vecka. Tills dess är det bara att droppa på.
torsdag, april 24, 2008
Tacksam
Jag gläntade på locket och lycka strålade emot mig.
Jag fick möjlligthet att slappna av, vara glad och njuta.
Nu står jag inte längre i ljuset.
Livet tar vid igen där det sist gjorde en liten paus.
Kanske lite kallare för tillfället, lite mer skugga...
Jag fick möjlligthet att slappna av, vara glad och njuta.
Nu står jag inte längre i ljuset.
Livet tar vid igen där det sist gjorde en liten paus.
Kanske lite kallare för tillfället, lite mer skugga...
torsdag, april 17, 2008
Fler sanndrömmar...?
...inatt drömde jag dessutom att jag och Mannen hade sex. Och jag kan liksom ge mig den på att det också kommer att slå in här framöver *fniss*
Lite av en dream whisperer
Den senaste tiden har jag drömt flera gånger om min bortgångne farfar. Han har besökt mig i drömmen, inte sagt något men som velat göra mig uppmärksam på något. Jag har tolkat det som om att han velat ha kontakt med pappa genom mig. Få förlåtelse. Upprättelse. Hitta tillbaka till kärleken dem emellan. Jag har inte velat gå någon annans tjänster utan låtit dem ta hand om det själva.
Senast var både farmor och farfar med i drömmen. Det gjorde drömmen ännu starkare och jag undrade om de ville förvarna om att något skulle hända. Med Pappa? Med mig? Skulle de hämta någon av oss eller vakade de över någon av oss? Tnkarna snurrade.
Jag var osäker på vad meningen egentligen var, bara att det var någon mening. Jag pratade med Mannen om det. Berättade om drömmarna och frågade ut i luften: "Vad vill han säga?"
I två dagar har jag känt starkt att jag skulle ringa pappa. Han hann före och ringde igår. Berättade att han var hemma efter fyra dagar på sjukhus efter att ha svimmat ett flertal gånger, haft en blockout i flera minuter och slagit upp hela ansiktet. Sista gången han föll hade det kunnat gå riktigt illa. På sjukhuset upptäckte de dessutom att han har hjärtfel.
Jag berättade inte för pappa om drömmarna.
Ska jag göra det?
Senast var både farmor och farfar med i drömmen. Det gjorde drömmen ännu starkare och jag undrade om de ville förvarna om att något skulle hända. Med Pappa? Med mig? Skulle de hämta någon av oss eller vakade de över någon av oss? Tnkarna snurrade.
Jag var osäker på vad meningen egentligen var, bara att det var någon mening. Jag pratade med Mannen om det. Berättade om drömmarna och frågade ut i luften: "Vad vill han säga?"
I två dagar har jag känt starkt att jag skulle ringa pappa. Han hann före och ringde igår. Berättade att han var hemma efter fyra dagar på sjukhus efter att ha svimmat ett flertal gånger, haft en blockout i flera minuter och slagit upp hela ansiktet. Sista gången han föll hade det kunnat gå riktigt illa. På sjukhuset upptäckte de dessutom att han har hjärtfel.
Jag berättade inte för pappa om drömmarna.
Ska jag göra det?
Steget efter
Jag hänger inte med nu igen. Glömmer, orkar inte ta tag i eller struntar i. Ligger hela tiden steget efter.
Skulle ha åkt tidigt-tidigt till jobbet imorse eftersom jag går tidigare på torsdagar när F rider. Kom jag ihåg? Nej, det var lillstumpans hojtande imorse om att varför jag inte åkt till jobbet som fick mig alert. Jäsikens! Redan torsdag? Det hade jag ju inte en tanke på.
Mannen snodde snabbt ihop lite frukost till mig och så gav jag mig iväg. I köerna, trodde jag. Visade sig att det just idag var väldigt lugnt i trafiken och jag var framme bara en halvtimme senare än vanliga torsdagsmornar.
Och så var det ju det där med deklarationen...*pjuh*
Skulle ha åkt tidigt-tidigt till jobbet imorse eftersom jag går tidigare på torsdagar när F rider. Kom jag ihåg? Nej, det var lillstumpans hojtande imorse om att varför jag inte åkt till jobbet som fick mig alert. Jäsikens! Redan torsdag? Det hade jag ju inte en tanke på.
Mannen snodde snabbt ihop lite frukost till mig och så gav jag mig iväg. I köerna, trodde jag. Visade sig att det just idag var väldigt lugnt i trafiken och jag var framme bara en halvtimme senare än vanliga torsdagsmornar.
Och så var det ju det där med deklarationen...*pjuh*
onsdag, april 09, 2008
Promenad med tågtema
I lördags packade jag ryggan med kamera och objektiv.
Solen sken och fotograferingstarmen sög. Eftersom jag
gick längs tågspåret så fick det bli temat för dagen.
Det är ju fortfarande trista färger ute, med undantag för
alla vackra scillor i trädgårdarna. Och så en och annan
Solen sken och fotograferingstarmen sög. Eftersom jag
gick längs tågspåret så fick det bli temat för dagen.
Det är ju fortfarande trista färger ute, med undantag för
alla vackra scillor i trädgårdarna. Och så en och annan
uppiggande färgklick till skylt...
Ingen trång sektor
Jag har jobbat lite för mycket sista tiden. Först jobbet-jobb och sen egnabyrån-jobb. Det har resulterat i att egnabyrån dragit in lite för mycket pengar för att jag bara ska kunna göra av med dem på sudd och pennor som jag brukar.
Jag kanske till och med måste köpa en ny dator för att göra av med pengarna. Kära nån, så tråkigt. Nån av de här kanske...
Jag kanske till och med måste köpa en ny dator för att göra av med pengarna. Kära nån, så tråkigt. Nån av de här kanske...
Lägre än Glocaln...
Klockan är 14:08 när F ringer på min jobbtelefon. Jag hör att hon blir stressad när jag säger att jag ringer upp henne och lägger på.
"Hej mamma, jag har 1,9 och jag vet att jag har det för jag tryckte ut extramycket blod och nu har jag ingen dextro och inget äpple med mig, vad ska jag göra?"
Säger hon surt och uppfodrande. Jag stelnar. Är det som hon säger så är det panik. 1,9 i blodsocker är farligt nära medvetslöshet och om hon dessutom inte har något socker att höja sig med och på ett ställe där det minst av allt finns socker så är det verkligen panik.
"Jaha", säger jag och försöker låta stadig på rösten. Istället för att överösa henne med och varför har du ingen dextro med dig och andra helt betydelselösa frågor i sammanhangets brådska så frågar jag "Var är du någonstans då? Är du ensam?"
"Jag är på väg från skolan. E är med mig och J sprang tillbaka till skolan och för att hämta något"
"Okej, det låter jättebra" säger jag och undrar hur långt från skolan de är och om hon fortfarande kommer att vara vid medvetande när J kommer tillbaka med äpplena. Och så tillägger jag, utan att krångla till orden eller skrämma "...och du kan ju sätta dig ner medan du väntar för det kan hända att du blir lite yr strax och skulle du försvinna bort ett tag så kommer du tillbaka efter ett tag, säg det till E"
Så hör jag henne plötsligt säga lite gladare "Nu kommer J. Nu kommer hon. Hon har två äpplen med sig" och jag överröser henne med beröm över hur rådigt de handlat i situationen, att en stannade kvar och att en sprang efter hjälp. Jag säger att jag ger dem alla tre guldstjärna och då hör jag hur hon ler lite.
Själv försöker jag lugna ner ett stressat och lätt panikslaget mammahjärta.
Och livet går vidare.
"Hej mamma, jag har 1,9 och jag vet att jag har det för jag tryckte ut extramycket blod och nu har jag ingen dextro och inget äpple med mig, vad ska jag göra?"
Säger hon surt och uppfodrande. Jag stelnar. Är det som hon säger så är det panik. 1,9 i blodsocker är farligt nära medvetslöshet och om hon dessutom inte har något socker att höja sig med och på ett ställe där det minst av allt finns socker så är det verkligen panik.
"Jaha", säger jag och försöker låta stadig på rösten. Istället för att överösa henne med och varför har du ingen dextro med dig och andra helt betydelselösa frågor i sammanhangets brådska så frågar jag "Var är du någonstans då? Är du ensam?"
"Jag är på väg från skolan. E är med mig och J sprang tillbaka till skolan och för att hämta något"
"Okej, det låter jättebra" säger jag och undrar hur långt från skolan de är och om hon fortfarande kommer att vara vid medvetande när J kommer tillbaka med äpplena. Och så tillägger jag, utan att krångla till orden eller skrämma "...och du kan ju sätta dig ner medan du väntar för det kan hända att du blir lite yr strax och skulle du försvinna bort ett tag så kommer du tillbaka efter ett tag, säg det till E"
Så hör jag henne plötsligt säga lite gladare "Nu kommer J. Nu kommer hon. Hon har två äpplen med sig" och jag överröser henne med beröm över hur rådigt de handlat i situationen, att en stannade kvar och att en sprang efter hjälp. Jag säger att jag ger dem alla tre guldstjärna och då hör jag hur hon ler lite.
Själv försöker jag lugna ner ett stressat och lätt panikslaget mammahjärta.
Och livet går vidare.
söndag, april 06, 2008
Trädgårdsnytt...
...eller mindre värt vetande.
Jag krattade just undan löven i trädgården och insåg att:
- Helleborusen blommar, sent omsider
- Pionen har skjutit upp ett litet skott ur vintermyllan
- Den vita primulan står i blom
- Daggkåpan har små, härligt gröna blad
- Kungsängsliljan som såg helt död ut i somras verkar komma med gröna stänglar.
...och som vanligt hittar jag saker som jag inte har en aaaaning om vad det är. Troligtvis nåt som jag stoppat ner i jorden förra sommaren och glömt bort.
Våren är en härlig årstid, helt enkelt!
Jag krattade just undan löven i trädgården och insåg att:
- Helleborusen blommar, sent omsider
- Pionen har skjutit upp ett litet skott ur vintermyllan
- Den vita primulan står i blom
- Daggkåpan har små, härligt gröna blad
- Kungsängsliljan som såg helt död ut i somras verkar komma med gröna stänglar.
...och som vanligt hittar jag saker som jag inte har en aaaaning om vad det är. Troligtvis nåt som jag stoppat ner i jorden förra sommaren och glömt bort.
Våren är en härlig årstid, helt enkelt!
lördag, april 05, 2008
Nyekiperad
Igår impulshandlade jag en smula...
Idag går jag omkring i en tunika som närmast kan liknas vid en rutigt bordsduk modell tält med puffärm och knyte i midjan. Låter det inte läckert så säg...? Hela jag är alltså en installation i blått- och vitt och jag tycker faktiskt att det är rätt kul. Hittade tyvärr ingen bild från Sisters hemsida, annars hade jag lagt ut den. Men ni hade ändå inte förstått hur jag ser ut. För provdockan var jättefin och såg inte alls så utklädd som jag gör.
Tänk va lite som kan göra livet rätt kul och annorlunda ändå!
Idag går jag omkring i en tunika som närmast kan liknas vid en rutigt bordsduk modell tält med puffärm och knyte i midjan. Låter det inte läckert så säg...? Hela jag är alltså en installation i blått- och vitt och jag tycker faktiskt att det är rätt kul. Hittade tyvärr ingen bild från Sisters hemsida, annars hade jag lagt ut den. Men ni hade ändå inte förstått hur jag ser ut. För provdockan var jättefin och såg inte alls så utklädd som jag gör.
Tänk va lite som kan göra livet rätt kul och annorlunda ändå!
Webbdesign-kompetens söker nytt!
Softar i soffan efter en helt hysterisk vecka på jobbet. Det är nu i princip klart vilka som köper upp företaget och jag känner mig osäker på om det är en bra satsning att stanna kvar. Det KAN bli bra men vetskapen om att jag själv inte har valt alternativet gör mig mycket tveksam. Det är ändå mindre än en månad kvar så hur som helst går jag in i det till en början och fortsätter söka på sidan om.
Så vet du en trevlig byrå som skriker efter en webbdesignkompetens så tveka inte på att höra av dig!!!
I övrigt har jag sovit skitdåligt i veckan. Det berömda moment 22: sover man inte så blir man trött på dagarna. Blir man trött på dagarna så måste man dricka kaffe. Dricker man kaffe går hjärtfrekvensen upp på 200%. Slår hjärtat så fort är det stört omöjligt att sova på natten. Och så går det runt. Därför har jag slutat dricka kaffe. Igen. Om några dagar ska väl lugnet infinna sig igen.
Så vet du en trevlig byrå som skriker efter en webbdesignkompetens så tveka inte på att höra av dig!!!
I övrigt har jag sovit skitdåligt i veckan. Det berömda moment 22: sover man inte så blir man trött på dagarna. Blir man trött på dagarna så måste man dricka kaffe. Dricker man kaffe går hjärtfrekvensen upp på 200%. Slår hjärtat så fort är det stört omöjligt att sova på natten. Och så går det runt. Därför har jag slutat dricka kaffe. Igen. Om några dagar ska väl lugnet infinna sig igen.
lördag, mars 22, 2008
Nästa försök?
Våren kommer att rusa iväg. Nästa alla helger fram till sommaren är redan inplanerade. Vi har ett ivf-försök kvar på Huddinge och det känns som om det börjar bli dags att planera in det om det överhuvudtaget ska bli innan det är för sent. Jisses, det där lät nåt, det! Och det är sant.
Men först måste Mannen ta ett kompletterande blodprov. Han har så svårt att hinna med det. Det är dock en förutsättning. Inget provresultat, ingen ivf.
Kanske är det så att vi går och drar på det. Kanske är det så bra att vi fick blodad tand av New York-resan och inser hur himla bra vi har det egentligen utan spädisar. Kanske tycker vi att det är skönt med ett andrum, ett slippa-räkna-dagarna brejk. Vi bara är och vi är tillsammans när vi vill, för att vi vill och för att vi gillar det. Kanske är vi rädda för vad som kommer efter detta final-final-försök...
Just nu har vi det iallfall mer harmoniskt än på länge. Ingen ruvarångest, inget planeringssex. Vi bara är. Och jädrar va bra det är när det är så!
Men först måste Mannen ta ett kompletterande blodprov. Han har så svårt att hinna med det. Det är dock en förutsättning. Inget provresultat, ingen ivf.
Kanske är det så att vi går och drar på det. Kanske är det så bra att vi fick blodad tand av New York-resan och inser hur himla bra vi har det egentligen utan spädisar. Kanske tycker vi att det är skönt med ett andrum, ett slippa-räkna-dagarna brejk. Vi bara är och vi är tillsammans när vi vill, för att vi vill och för att vi gillar det. Kanske är vi rädda för vad som kommer efter detta final-final-försök...
Just nu har vi det iallfall mer harmoniskt än på länge. Ingen ruvarångest, inget planeringssex. Vi bara är. Och jädrar va bra det är när det är så!
Nästan som i fjällen...
Det snöar lite lätt utanför fönstret. Vid det här laget hade vi nog närmat oss fjällen. Om vi hade kommit iväg, det vill säga. Men efter att F kräkt ytterligare två gånger på förmiddagen var inte beslutet svårt att ta - vi provar igen imorgon!
Allt är iallfall packat och ligger förväntansfullt i en stor hög i hallen, redo för att stuvas in i bilen. Vi försöker komma iväg tidigt imorgon och ringlar väl norröver tillsammans med alla andra påsklediga och skidsugna svedalabor. Jag har en konstig känsla i kroppen över att vi "glömt" något. Glömt att åka, kanske? Men jag försöker njuta istället. För sjutton, det är ju lov ändå!
"Kanske man skulle ta och passa på och sova en liten sväng när tid finns"...tänker Cinks
Allt är iallfall packat och ligger förväntansfullt i en stor hög i hallen, redo för att stuvas in i bilen. Vi försöker komma iväg tidigt imorgon och ringlar väl norröver tillsammans med alla andra påsklediga och skidsugna svedalabor. Jag har en konstig känsla i kroppen över att vi "glömt" något. Glömt att åka, kanske? Men jag försöker njuta istället. För sjutton, det är ju lov ändå!
"Kanske man skulle ta och passa på och sova en liten sväng när tid finns"...tänker Cinks
Slak
Tre dygn med nattliga koller, kräkshinktömning, trugning och sprutor. Jag dånar. "Jag är trött på socker" säger F efter att ha left sen i torsdags på glass och coca-cola för att överhuvudtaget få i sig energi.
Idag mår hon iallfall bättre. Ett glas proviva Svartvinbär och en halv macka har pressats ner och vi tror att vi vågar oss på den långa resan mot fjällsemestern som vi längtar så himla mycket efter.
Snö. Ledighet. Skidåkning. Here we come!!!
Idag mår hon iallfall bättre. Ett glas proviva Svartvinbär och en halv macka har pressats ner och vi tror att vi vågar oss på den långa resan mot fjällsemestern som vi längtar så himla mycket efter.
Snö. Ledighet. Skidåkning. Here we come!!!
torsdag, mars 20, 2008
Mindre kalabalik av ketoner
Feber nära 39 grader. Vill inte äta, inte dricka. Inte ens riktig coca-cola eller glass. Jag trugar. Hon grimaserar och försöker. Allt kommer upp igen. Hon är blek, varm och ömklig. Dessutom är hon låg vilket innebär att jag inte kan ge henne insulin som vanligt.
I eftermiddags kommer jag plötsligt ihåg ekvationen: inget insulin = ketoner. Ketoner, dvs farliga syror, bildas när kroppen istället för att omvandla socker och kolhydrater till energi omvandlar proteiner istället. Alltså, jag kollar ketoner. Hon har ketoner. Hon har gränsvärde för inte alls bra värden. Jag ringer sjukhuset och stämmer av.
Jag börjar ge henne mer insulin. Mer glass. Mer cola. Hon kräks och kräks. Nu sover hon med magvärk och feber. Jag håller kontakt med sjukhuset. Om det blir värre får vi åka in och ge henne dropp. Varannan timme hela natten ska vi kolla henne. Det innebär ytterligare en med tyrannisk upp-och-mäta-värden-natt.
Skumpan som mannen köpte in idag och som vi skulle njuta av får vila i kylen. Var sak har sin tid, sa Cinks
I eftermiddags kommer jag plötsligt ihåg ekvationen: inget insulin = ketoner. Ketoner, dvs farliga syror, bildas när kroppen istället för att omvandla socker och kolhydrater till energi omvandlar proteiner istället. Alltså, jag kollar ketoner. Hon har ketoner. Hon har gränsvärde för inte alls bra värden. Jag ringer sjukhuset och stämmer av.
Jag börjar ge henne mer insulin. Mer glass. Mer cola. Hon kräks och kräks. Nu sover hon med magvärk och feber. Jag håller kontakt med sjukhuset. Om det blir värre får vi åka in och ge henne dropp. Varannan timme hela natten ska vi kolla henne. Det innebär ytterligare en med tyrannisk upp-och-mäta-värden-natt.
Skumpan som mannen köpte in idag och som vi skulle njuta av får vila i kylen. Var sak har sin tid, sa Cinks
Timmarna räknade?
Att ha en magsjuk person hemma kanske är ungefär som att veta exakt hur länge man har kvar att leva, men i mikroformat. För att vara magsjuk innebär ju faktiskt inte döden - även om det preciiiis känns som det när man hukar som mest över vitastolen.
Jag sätter en peng på att jag ligger i vågrätt vomitläge om ett drygt dygn eller så. Frågan är då vad man ska göra fram tills dess? Träna järnet medan tid finns? Vräka i mig påskgodis? Eller bara stillsamt vänta på min (o)tur?
Jag tror jag gör det sistnämnda under tiden som jag hoppas på en sagolik röta och håller mig frisk mot alla odds.
Glad påsk förresten!
önskar Cinks
Jag sätter en peng på att jag ligger i vågrätt vomitläge om ett drygt dygn eller så. Frågan är då vad man ska göra fram tills dess? Träna järnet medan tid finns? Vräka i mig påskgodis? Eller bara stillsamt vänta på min (o)tur?
Jag tror jag gör det sistnämnda under tiden som jag hoppas på en sagolik röta och håller mig frisk mot alla odds.
Glad påsk förresten!
önskar Cinks
70-talsfest
Vi hade elvaårskalas i helgen. 70-talstema var besämt. Inbjudningarna fixade f själv. Det var discokulor och dansade ungdomar.
Tretton hippisar kom. Bland dem en och annan med påmålad polisong, pannband och fårskinnsväst. F hade stor, svart peruk och gröna jättestora glajdisar. Det var riktigt, riktigt kul.
Tänk om man skulle göra en riktigt 70-talsfest. Bara för 70-talare. Nu när vi har discokula och allt.
"Booogi-wooogi" trallar Cinks
Man vet att man har en blivande tonåring...
...när det ligger en svag strimma av
svettdoft i luften när klungan av barn
väntar på att gå in på danslektionen.
...när barnet slungar ut orden L U G N !
så fort man säger nåt.
...när kläderna hamnar i en gigantisk
driva mitt på golvet - och ändå är så
till den milda grad osynlig att barnet
bara kliver över det och frågar vaddå?
när man ber det plocka upp.
...när det osar SVETT i olika grad från
barnen som lekt på rasten.
...när man får frågan om vad A L K O H O L
egentligen är.
...när barnet konstaterar att det nog
har P M S eftersom det ofta är så surt
så ofta nuförtiden.
...när barnet vet vad FOUNDATION är
och uttalar det rätt dessutom *och du hela
tiden glömmer bort vad det heter för på
din tid hette det kort och gott underlagskräm*
svettdoft i luften när klungan av barn
väntar på att gå in på danslektionen.
...när barnet slungar ut orden L U G N !
så fort man säger nåt.
...när kläderna hamnar i en gigantisk
driva mitt på golvet - och ändå är så
till den milda grad osynlig att barnet
bara kliver över det och frågar vaddå?
när man ber det plocka upp.
...när det osar SVETT i olika grad från
barnen som lekt på rasten.
...när man får frågan om vad A L K O H O L
egentligen är.
...när barnet konstaterar att det nog
har P M S eftersom det ofta är så surt
så ofta nuförtiden.
...när barnet vet vad FOUNDATION är
och uttalar det rätt dessutom *och du hela
tiden glömmer bort vad det heter för på
din tid hette det kort och gott underlagskräm*
Utdrag ur "Lilla novellsamlingen"
Hon vaknade mitt i natten av att han kröp nära intill henne. Nära, nära, ja, så mycket tryckte han sig intill henne att hon nästan ryggade tillbaka lite. Hon låg och såg upp i taket en stund medan hon kände hans händer som sökte sig fram längs hennes mage och upp mot brösten, där de stannade ett ögonblick.
Försiktigt strök hon honom över håret och över den skäggiga hakan. Hon tyckte inte om honom orakad, men för att vara säker på att få behålla honom föredrog hon att se honom så. Hon kände hans lätta andetag mot hennes hals. Han sov. Det var därför hon blev så förvånad när hon plötsligt hörde honom säga: "Du är så läcker!"
På morgonen frågade hon honom om han drömt något. "Näe" svarade han långsamt, "Näe, jag minns inget". Hon berättade om vad han sagt i sömnen. "Men då måste jag ha drömt om dig" svarade han spontant.
Han såg i hennes ögon att hon inte trodde honom...
24/4 -1993
Försiktigt strök hon honom över håret och över den skäggiga hakan. Hon tyckte inte om honom orakad, men för att vara säker på att få behålla honom föredrog hon att se honom så. Hon kände hans lätta andetag mot hennes hals. Han sov. Det var därför hon blev så förvånad när hon plötsligt hörde honom säga: "Du är så läcker!"
På morgonen frågade hon honom om han drömt något. "Näe" svarade han långsamt, "Näe, jag minns inget". Hon berättade om vad han sagt i sömnen. "Men då måste jag ha drömt om dig" svarade han spontant.
Han såg i hennes ögon att hon inte trodde honom...
24/4 -1993
Utmanad!
För fem år sen gick jag på små rosa moln efter ett halvårs bekantskap med Mannen. Eller bekantskap och bekantskap, det var betydligt mer än så. Vi föll för varandra nästan på en gång och efter bara ett par veckor kände jag att jag ville få fortsätta älska honom livet ut. Jag fick möjlighet att byta lilla Toyotan som jag köpte när jag blev singel till en riktigt schysst SAAB.
För tio år sen började jag jobba efter en trög mammaledighet. Efter många månaders ångest över att inte få en dagisplats till f dök det plötsligt upp en dagmammeplats. Homeopati i kombination med att börja jobba blev min räddning från deppig hopplöshet. En tjej på jobbet frågade mig när jag kom tillbaka:"Jaha, när är det dags för nästa då?" och jag minns att jag nästan började gråta.
För femton år sen slet jag hund på flera olika ställen samtidigt för att få ihop till en skälig lön. Jag serverade och städade på ett hotell, satt i incheckningen på Arlanda och var tv-reporter på en lokaltvkanal. Förhållandet gick in på sitt tredje svajjande år samtidgt som jag i hemlighet blev förälskad i en gift man och han i mig men det blev aldrig mer än så. Jag längtade bort...
För tjugo år sen bodde jag fortfarande hemma i mitt rosa flickrum. Jag pluggade, tränade, festade och dejtade killar. Jag övningskörde med en pojkväns farmors gamla gröna Bubbla. Han var obeskrivligt romantisk, generös och härlig. Han älskade mig och jag var nog rätt kär. Sen åkte han utomlands i tre månader och när han kom tillbaka hade han en ny tjej.
Och hey, jag utmanar Minks, MammaP och Saring!
*"Moster" - när ska du skaffa en egen blogg så jag kan utmana dig? undrar Cinks
För tio år sen började jag jobba efter en trög mammaledighet. Efter många månaders ångest över att inte få en dagisplats till f dök det plötsligt upp en dagmammeplats. Homeopati i kombination med att börja jobba blev min räddning från deppig hopplöshet. En tjej på jobbet frågade mig när jag kom tillbaka:"Jaha, när är det dags för nästa då?" och jag minns att jag nästan började gråta.
För femton år sen slet jag hund på flera olika ställen samtidigt för att få ihop till en skälig lön. Jag serverade och städade på ett hotell, satt i incheckningen på Arlanda och var tv-reporter på en lokaltvkanal. Förhållandet gick in på sitt tredje svajjande år samtidgt som jag i hemlighet blev förälskad i en gift man och han i mig men det blev aldrig mer än så. Jag längtade bort...
För tjugo år sen bodde jag fortfarande hemma i mitt rosa flickrum. Jag pluggade, tränade, festade och dejtade killar. Jag övningskörde med en pojkväns farmors gamla gröna Bubbla. Han var obeskrivligt romantisk, generös och härlig. Han älskade mig och jag var nog rätt kär. Sen åkte han utomlands i tre månader och när han kom tillbaka hade han en ny tjej.
Och hey, jag utmanar Minks, MammaP och Saring!
*"Moster" - när ska du skaffa en egen blogg så jag kan utmana dig? undrar Cinks
Inte riktigt som min dag
Idag skulle det bli min dag. MIN. Alldeles påskledig att göra vad jag ville ända tills eftermiddagen då det skulle skjutsas till ridningen.
Dagen var välplanerad. Jag skulle först titta på f som skulle uppträda på melodifestival i skolan. Sen träning, lite privatjobb med egna byrån, softish, softish, latte, fota, kanske lite fixa hemma, ta en sväng till centrum och så.
Det blev inte som jag tänkt. Inte riktigt iallfall. För när jag väckte F imorse kände jag direkt att hon var varm. Termometern visade på strax under 38 men det var inte tal om att inte gå till skolan, inte när det var uppträdande.
Jag var med på skolan tills det slutade vid tio, sen tog jag med en blek och frussen f hem igen. Hon var helt utslagen i bilen. Nätt och jämt inne i hallen kräktes hon i en påse som jag lite förutseende tog med mig från skolan.
Och NU vill jag inte lämna henne nu. Blek och tapper sover hon i sängen, pendlar på gränsen att bli låg eftersom all frukost burpades ut i påsen. Så jag sitter vid datorn och jobba lite istället. Solen skiner ute och jag är ledig. Latten står framför mig, varm och god.
Det blev inte så dumt iallafall.
Dagen var välplanerad. Jag skulle först titta på f som skulle uppträda på melodifestival i skolan. Sen träning, lite privatjobb med egna byrån, softish, softish, latte, fota, kanske lite fixa hemma, ta en sväng till centrum och så.
Det blev inte som jag tänkt. Inte riktigt iallfall. För när jag väckte F imorse kände jag direkt att hon var varm. Termometern visade på strax under 38 men det var inte tal om att inte gå till skolan, inte när det var uppträdande.
Jag var med på skolan tills det slutade vid tio, sen tog jag med en blek och frussen f hem igen. Hon var helt utslagen i bilen. Nätt och jämt inne i hallen kräktes hon i en påse som jag lite förutseende tog med mig från skolan.
Och NU vill jag inte lämna henne nu. Blek och tapper sover hon i sängen, pendlar på gränsen att bli låg eftersom all frukost burpades ut i påsen. Så jag sitter vid datorn och jobba lite istället. Solen skiner ute och jag är ledig. Latten står framför mig, varm och god.
Det blev inte så dumt iallafall.
måndag, mars 17, 2008
Vi sitter tio personer i landskap på jobbet. Vi är flera som har tonårsbarn, något år plus eller minus. Problemen är så enormt annorlunda mot småbarnstjat. Det är lite som att komma hem…
Här kan man höra:
"Va? Har du inte gått upp än, klockan är ju halv två! Det är verkligen dags nu då"
eller
"Hördudu din lurifax, varför svarar du inte i telefon, är det för att du inte vill gå på fotbollsträningen eller?"
eller
"Jaha, känner du dig sur idag? Hur kommer det sig då? Okej, du vet inte det…"
eller
"En skinnjacka för femtonhundra? Du, det får vi nog prata om när jag kommer hem. Jag förstår om den är jättesnygg men vi tar det när jag kommer hem"
eller
"Vad har du för läxa? Okej, men matteläxan först då, sen kan du sitta vid datorn. Nej, först läxan."
eller
"Men hallå, du lyssnade ju inte. Jag frågade ju om du kunde äta hos Kalle. Kan du det? Bra. Jag hämtar upp dig efter jobbet"
Det är lite som att komma hem, som sagt...
Här kan man höra:
"Va? Har du inte gått upp än, klockan är ju halv två! Det är verkligen dags nu då"
eller
"Hördudu din lurifax, varför svarar du inte i telefon, är det för att du inte vill gå på fotbollsträningen eller?"
eller
"Jaha, känner du dig sur idag? Hur kommer det sig då? Okej, du vet inte det…"
eller
"En skinnjacka för femtonhundra? Du, det får vi nog prata om när jag kommer hem. Jag förstår om den är jättesnygg men vi tar det när jag kommer hem"
eller
"Vad har du för läxa? Okej, men matteläxan först då, sen kan du sitta vid datorn. Nej, först läxan."
eller
"Men hallå, du lyssnade ju inte. Jag frågade ju om du kunde äta hos Kalle. Kan du det? Bra. Jag hämtar upp dig efter jobbet"
Det är lite som att komma hem, som sagt...
fredag, mars 14, 2008
Först in, sist ut
Först och sist på jobbet.
Det måste bli ett slut på det här!
Nu släcks lamporna, det är dags att gå hem.
Nån träning hinner jag inte med innan det är
dags att hämta F med vänninnor från kalaset.
Jag stället upp och skjutsar. Såklart. Så som
min mamma alltid gjort.
Igår till exempel, då cyklade jag hem med J
på pakethållaren. I regnet. För att ta bilen, var vi
överens om, det var onödigt och dåligt mot naturen.
Ikväll är det övernattningsgäster. Jag hade gärna
kunnat tänka mig en softishkväll med ostbågar och
lite rött. Men det blir med andra ord nyktert.
Jag ska köra bil.
Och på måndag är jag här först igen.
Det måste bli ett slut på det här!
Nu släcks lamporna, det är dags att gå hem.
Nån träning hinner jag inte med innan det är
dags att hämta F med vänninnor från kalaset.
Jag stället upp och skjutsar. Såklart. Så som
min mamma alltid gjort.
Igår till exempel, då cyklade jag hem med J
på pakethållaren. I regnet. För att ta bilen, var vi
överens om, det var onödigt och dåligt mot naturen.
Ikväll är det övernattningsgäster. Jag hade gärna
kunnat tänka mig en softishkväll med ostbågar och
lite rött. Men det blir med andra ord nyktert.
Jag ska köra bil.
Och på måndag är jag här först igen.
onsdag, mars 12, 2008
Wedding boost
Jag har äran att få vara med min käraste väninna i bröllopsplaneringarna. Det är härligt att få vara så närvarande.
Det får mig också att tänka tillbaka på vår dag, dagen då vi skrattande tog varandra i handen, gav "nu jädrarimej kör vi"-blicken och gick in i en fullsatt kyrka. Tänk, snart tre år sen...minnenminnen
Det får mig också att tänka tillbaka på vår dag, dagen då vi skrattande tog varandra i handen, gav "nu jädrarimej kör vi"-blicken och gick in i en fullsatt kyrka. Tänk, snart tre år sen...minnenminnen
tisdag, mars 11, 2008
Fredag = resedag
Jag (eller blogspot) råkade raderade inlägget om fredagen så nu kommer dagarna inte i kronologisk ordning. Men det har ju bara betydelse för mig och Mannen. Ur ett minnesaspekt, alltså.
Vi tog en lugn och skön fredagsmorgon innan vi for ut till Arlanda. Planet gick strax före elva. Vi flög med SAS såklart och hade förmånen att bli uppgraderade till Economy Extra vilket innebar exellent service, god mat och gott om benutrymme.
Klockan var nog tre när vi var framme i New York. Första intrycken var; stort, precis så svindlande stort som jag föreställt mig. Taxibilar överallt. Människor. Affärer. Starbucks. Polisbilar med tutande sirener. Överallt. Överallt!!!
Häftigt!
Vi tog en lugn och skön fredagsmorgon innan vi for ut till Arlanda. Planet gick strax före elva. Vi flög med SAS såklart och hade förmånen att bli uppgraderade till Economy Extra vilket innebar exellent service, god mat och gott om benutrymme.
Klockan var nog tre när vi var framme i New York. Första intrycken var; stort, precis så svindlande stort som jag föreställt mig. Taxibilar överallt. Människor. Affärer. Starbucks. Polisbilar med tutande sirener. Överallt. Överallt!!!
Häftigt!
Tidig vår i New York
På söndagen åkte vi buss ända ner till södraste-södraste av Manhattan. Därifrån kunde vi se frihetsgudinnan men vi valde att inte ta oss ut till ön utan vi promenerade och spanade längs kajen ända fram till Pier 17 vilket visade sig vara en mycket bra och mysig idé.
Solen strålade och vi fick till och med ta av oss ytterkläderna i värmen av sol, latte och vänliga människor.
Damen tipsade oss om några suspekta evenemang men också om restaurangen där vi om vi ville betala lite extra kunde få en minnesvärd upplevelse. Så vi fick dit. Till Union Square Café. Och vi fick en minnesvärd upplevelse!
Eller vad sägs om Ostron? Rosévin? Tonfisk med blodapelsinsalsa? Torsk inkokt i blodapelsinfond? Äppelpaj med kanelglass? Cheescake? Vi sa muuuuummmmsssss!
Lördag i New York
Lördagen bjöd även den på sol och kyla. Vi tog en stor och god frukost stående på Starbucks och sedan gick vi upp och runt i Central park. Därefter tog vi oss ner till Ground Zero med tunnelbana. Området var en enda stor byggarbetsplats med hoppfulla bilder om vad som ska återuppbyggas. Därifrån letade vi oss upp till J&R - teknikjätten - där jag köpte två objektiv till kameran för många färre pengar än vad det hade kostat mig hemma.
Vi gick tillbaka och vid åtta-tiden var vi tillbaka till våra kvarter vid Time Square. Trötta och hungriga. Och törstiga. Så vi tog en öl och en öl till och sen lite mat på Fridays. Sen gick vi den korta vägen tillbaka till hotellet och sov gott hela natten.
Vi gick tillbaka och vid åtta-tiden var vi tillbaka till våra kvarter vid Time Square. Trötta och hungriga. Och törstiga. Så vi tog en öl och en öl till och sen lite mat på Fridays. Sen gick vi den korta vägen tillbaka till hotellet och sov gott hela natten.
Visst känns det...
...när Mannen kommer hem och berättar att goda vänner till oss väntar sitt andra barn med hjälp av ivf. Men inte mer än "jaha" liksom.
Jag är periodvis klok och förstår att livet inte bara handlar om att få eller inte få barn. När det glimmar till inser jag att vi vuxna lika lätt kan förgöra ett förhållande av att välja in barn som att förgylla det.
Nu har ju vi ingen möjlighet att välja in något barn, men det känns - just idag - viktigt att inse att barn inte alltid är lösningen till ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar"-äktenskap. Det är vad vi gör av det vi har som ger oss mening med livet.
Jag är periodvis klok och förstår att livet inte bara handlar om att få eller inte få barn. När det glimmar till inser jag att vi vuxna lika lätt kan förgöra ett förhållande av att välja in barn som att förgylla det.
Nu har ju vi ingen möjlighet att välja in något barn, men det känns - just idag - viktigt att inse att barn inte alltid är lösningen till ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar"-äktenskap. Det är vad vi gör av det vi har som ger oss mening med livet.
torsdag, mars 06, 2008
The Big, Buzzy Apple!
Vi har varit på en tripp over there. Tog fredagen och måndagen ledigt och flög över till The Big Apple. Och staden var verkligen sådär övermäktig och samtidigt magnifik som jag förväntat mig. Precis så.
När jag har lite tid över ska jag berätta mer, ge lite tips och visa lite bilder.
När jag har lite tid över ska jag berätta mer, ge lite tips och visa lite bilder.
Tidig morgon
Jag är först på jobbet. Det är kallt. Jag har just ätit min frukost; sallad, ett grovbröd och ett kokt ägg.
Jag gör några armhävningar och står lite på händer för att få upp värmen. Det funkar inte. Jag tar en kopp te till istället.
Jag gör några armhävningar och står lite på händer för att få upp värmen. Det funkar inte. Jag tar en kopp te till istället.
Dilemma
Det vibrerade mellan Mannen och mig igår. Negativa vibrationer. Bara som en liten skakning men oavsett känns det inte särskilt kul. Ämnet var, som oftast på sista tiden, vad som är bäst för F.
Jag berättade att F inte gjort ett dyft på sportlovet hemma hos pappa. "Tittar på TV" ler hon upproriskt när vi frågar hur hon har det och vad hon gör hos pappa. "Eller sitter vid datorn".
Jag blir mest ledsen över att Xet inte engagerar sig i henne när hon är ledig. De går inte till simhallen, de bowlar inte och de är inte och åker skridskor som man kunde önska. De åker inte och hälsar på farmor och de är inte uppe i stallet. Med andra ord sånna saker som jag skulle ha gjort - men det är ju jag det...
Mannen blir tokig av att höra att hon inte rör sig utan sitter så mycket stilla. Åtminstone av vad vi hör. Med diabetes är det helt förkastligt och så långt är vi helt och hållet ense.
Oskiljaktigheterna börjar när det kommer till att börja kommunicera med hennes pappa. Jag har med mig i bagaget att han säger "Ja, visst" när jag tycker att vi kommunicerar kring Fs välbefinnande. Som till exempel vikten att röra sig, att motionera. För vi har pratat om det *eller är det jag som har pratat om det?*, vikten om att hon ska röra sig och vara aktiv. Sen gör han precis som han vill iallfall. Med andra ord - jag kan inte styra honom och har aldrig kunnat. Jag vill inte styra honom heller, jag har nog med mitt eget liv och kan inte börja försöka påverka deras. ÄVEN om det innebär att F inte lever som jag och Mannen vill.
Mannen vill ta upp det, säga till honom, påverka, få honom att fatta hur viktigt det är. Han har inte varit med förut och visst, det skulle kanske fungera. Troligtvis inte. Det funkade inte med vitaminerna, trots att pappan sa "Ja, okej" och fick veta exakt vad de innehöll och varför hon skulle ta dem och vad vetenskapen sade. Det höll väl i sig ett par veckor. Max. Vi köpte dyra vitaminer till henne som hon sen inte tog på pappaveckorna för de glömde bort eller orkade inte.
För mig framstår det klart - vi kan inte bestämma över andras liv och leverne. Vi kan inte stå och knacka på dörren och förgäves hoppas att nån ska öppna. Den som inte vill förändras kommer inte att förändras förrän han eller hon själv vill det. Vi gör bara oss själva illa genom att försöka, försöka och försöka...
Jag tror att vi gör bäst i att vara goda förebilder de veckor hon är hemma hos oss och hoppas att det kan få effekt även de andra veckorna. Eller tänker jag fel?
Dilemmat med att ha delad vårdnad.
Det suger! sa Cinks
Jag berättade att F inte gjort ett dyft på sportlovet hemma hos pappa. "Tittar på TV" ler hon upproriskt när vi frågar hur hon har det och vad hon gör hos pappa. "Eller sitter vid datorn".
Jag blir mest ledsen över att Xet inte engagerar sig i henne när hon är ledig. De går inte till simhallen, de bowlar inte och de är inte och åker skridskor som man kunde önska. De åker inte och hälsar på farmor och de är inte uppe i stallet. Med andra ord sånna saker som jag skulle ha gjort - men det är ju jag det...
Mannen blir tokig av att höra att hon inte rör sig utan sitter så mycket stilla. Åtminstone av vad vi hör. Med diabetes är det helt förkastligt och så långt är vi helt och hållet ense.
Oskiljaktigheterna börjar när det kommer till att börja kommunicera med hennes pappa. Jag har med mig i bagaget att han säger "Ja, visst" när jag tycker att vi kommunicerar kring Fs välbefinnande. Som till exempel vikten att röra sig, att motionera. För vi har pratat om det *eller är det jag som har pratat om det?*, vikten om att hon ska röra sig och vara aktiv. Sen gör han precis som han vill iallfall. Med andra ord - jag kan inte styra honom och har aldrig kunnat. Jag vill inte styra honom heller, jag har nog med mitt eget liv och kan inte börja försöka påverka deras. ÄVEN om det innebär att F inte lever som jag och Mannen vill.
Mannen vill ta upp det, säga till honom, påverka, få honom att fatta hur viktigt det är. Han har inte varit med förut och visst, det skulle kanske fungera. Troligtvis inte. Det funkade inte med vitaminerna, trots att pappan sa "Ja, okej" och fick veta exakt vad de innehöll och varför hon skulle ta dem och vad vetenskapen sade. Det höll väl i sig ett par veckor. Max. Vi köpte dyra vitaminer till henne som hon sen inte tog på pappaveckorna för de glömde bort eller orkade inte.
För mig framstår det klart - vi kan inte bestämma över andras liv och leverne. Vi kan inte stå och knacka på dörren och förgäves hoppas att nån ska öppna. Den som inte vill förändras kommer inte att förändras förrän han eller hon själv vill det. Vi gör bara oss själva illa genom att försöka, försöka och försöka...
Jag tror att vi gör bäst i att vara goda förebilder de veckor hon är hemma hos oss och hoppas att det kan få effekt även de andra veckorna. Eller tänker jag fel?
Dilemmat med att ha delad vårdnad.
Det suger! sa Cinks
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)