Om att vara trögfattad

En av toaletterna på jobbet är lite större än de andra. Och det är egentligen bara i den spegeln som jag fattar att jag har en stor mage och väntar barn. Jag skulle vilja njuta mer, leva mer i graviditeten. Men hjärnan har tidigare varit så inställd på längtan att den fortfarande längtar utan att riktigt kunna koppla ihop det ögonen ser på nåt konstigt sätt.

Septemberkyla

Jag gav upp. Samma dag som jag skrev inlägget om att vägra sätta på värme för tidigt i huset åkte den på. Nu har vi nära 20 grader inne - och ingen klagar!

Första, äkta utbrottet

Drygt femton månader har gått sen F fick diabetes. Som hon har bitit ihop och kämpat under den är tiden. Igår kom hennes första vredesutbrott över situationen som hon befinner sig i.

Hon hade glömt matinsulinet till frukost, satt och fibblade med sprutan men uppenbarligen tog hon den aldrig. Åt två rejäla toasts och en glas mjölk. Sen var det dans. Efter dansen hade jag kunnat ana oråd när hon sa:

- Jag är så törstig, mamma, jag måste ha nåt att dricka nu!
- Åh, jag måste ha nåt sött, något sockrigt.
- Jag är så trött och jag känner inte för att göra nånting...

Vi skyndade hem, det låg ju nära till hands att tro att hon hade känning men när hon kollade sig visade det sig att hon istället var skyhög.

29! "nästan samma som när jag åkte in" skrek hon till mig.

Hon fick omedelbart panik. Började gråta hysteriskt och hyperventilera och min försiktiga fråga "men hur kommer det sig att du har glömt sprutan?" gjorde naturligtvis situationen ännu värre. Nu behövde hon insulin. Massor av insulin. Men hon totalvägrade, också en svit av de höga värdena.

Sen kom det. Arget. "Den här jävla diabetesen" och en knytnäve i bordet. Och "varför ska jag vara snäll mot kroppen när den är så dum mot mig". Gråt, gråt, gråt och hosta så hon kräktes. Allt jag gjorde var att klappa om, hålla om, sätta henne i mitt knä, klia på ryggen medan hela mitt inre grät å hennes vägnar.

Tillslut tog hon insulinet, åt lite middag och duschade, allt under mörka ögon och lugg.

På kvällen orkade jag inte mer. Då säckade jag ihop totalt. Tårarna rann av trötthet. Då var det Fs tur att klappa och pussa på mig. Sen for hon till pappa och lämnade vaccumet efter sig. Nu har jag två veckor på mig att vila, recharga och bygga upp en massa ork igen, ork för att vara mamma till en fantastiskt underbart liten, oftast stark och samtidigt ibland svajjig tjej.

Så gammal är jag

1. Vi hade svart-vit tv när jag var liten.
2. och fjärrkontroll visste vi inte att det fanns
3. Ostbågar var sällan förunnad lyx
4. men på lördagarna åt vi ibland Bridgeblandning
5. Mamma kokade god rabarbersaft
6. Våra grannar hade köpt en v-i-d-e-o och ALLA på gatan tyckte det var fruktansvärt att föräldrarna satte på en film till barnen på morgonen så de fick fortsätta sova.
7. Godispåsarna var små och vita med lila girlanger på.
8. Jag gick runt i ett par svarta träskor och min brorsas avlagda kläder och tyckte det var härligt och fint
9. Förskolan hette lekis
10. Maxell 90 minuter var rena rama lyxen
11. Pasta hette spagetti eller makaroner
12. Mormor syltade tomater som jag tror smakade urk
13. Kalle Anka-tablettask och Mariekex hörde sommaren till
14. Jag låg och vinkade till bilar i bakfönstret när pappa körde bil
15. Skridskoåkning med hjälm men vaddå cykelhjälm???
16. Tomten fanns!
17. Hanson & the Wolf united var supercoola
18. liksaså fjällräven och näbbstövlar
19. Jag älskade min röda discooverall
20. och var jättestolt över inbakade flätor med röda rosetter i

Allt går igen

Hutter-hutter
När jag bodde hemma hade vi riktigt kallt inomhus på vintern. Pappa var för att spara energi - jag inser att båda mina föräldrar är mycket klokare än vad jag tyckte de var då - och vägrade skruva upp temperaturen i vårt lilla pappershus. 16 grader var inte ovanligt att termometern stod på när jag med hackande tänder klagade på morgonen. Plus, som tur var.

"Ta på dig kläder då" sa pappa och mamma när jag klagade. Och förrådet med HellyHansen-sockor var alltid fullt, mamma stickade alltid på en tröja och filtar fanns det lite här och där.

I helgen hörde jag mig upprepa samma ord till F när hon klagade över kylan inomhus. Vi drar gärna på värmen så sent som möjligt, helst inte förrän i mitten av oktober. "Ta på dig en tröja till då om du fryser. Det är billigare än att värma upp hela huset" ekar jag från barndomstider och F lommar ner och klär sig i både fleece och strumpor.

Innetemperaturen är ju över 18. Piece of cake, det blir ingen värme på många, många dar än so you better get used to it, little sweetheart!

Olyckliga sammanträffanden

En dag för några år sedan klär jag mig riktigt snyggt när jag ska gå till jobbet. Jag minns exakt vad jag har på mig, inte alls för att jag brukar gå fulklädd utan på grund av slumpen i det jag nu ska berätta om.

Den här morgonen i början av september tar jag på mig en ljusrosa topp, svarta byxor och en svart kavaj. Lite lagom business sådär. Samma morgon ringer min mamma och berättar att mormor just lämnat oss. Jag tar bilen direkt dit och tillbringar dagen med mina nära och kära som samlats hos morfar. Klädseln känns nästan opassande passande.

Ungefär en månad senare tar jag på mig samma kläder; den ljusrosa toppen, de svarta byxorna och kavajen. Den dagen får jag reda på att Minks mormor gått bort. Ibland är jag kanske löjligt vidskeplig men jag måste säga att jag tänker mig för noga innan jag tar på den klädkombinationen igen.

Men döden drabbar oss ändå, oavsett vad jag har på mig för färg och kombination av kläder, det inser jag ju mycket väl. Förstås och tyvärr. Och som tur är.

När jag väntar F för många år sen går tyvärr en av mina bästa barndomskompisar bort. Jag har gått graviditeten en bit in i september om jag inte minns fel, när mamma ringer mig på jobbet, ber mig sitta ner och lämnar det chockartade beskedet att hon gått bort. Nu, tolv år senare och även denna gång i september, kommer mamma med ett ytterligare ett bud om att en person från min barndom gått bort.

Liv och död går kanske i cykler. Eller så är livet bara rent slumpartat.
Den som lever får se.

Många tankar går till dessa två unga tjejer som betytt så mycket för mig.
Ni lever i minnet och för mig är ni fortfarande så bra. Kram!

Söndag är vilodag, sa F

Hela morgonen och förmiddagen gick åt till att städa huset. F tog sitt rum och jag resten. Det var lite tufft, jag blev tröttare och tröttare men ändå fast besluten vid att dra igenom hela huset.

Sen iväg med F till dans. Passade på att besöka OnOff för att fylla på toner och fotopapper i huset under tiden. Hann tjuvkika lite på tjejerna som stuffade runt till Madonna. Därefter tillbaka till centrum för att hämta ut blodsockerstickor, köpa en väska som F spanat in och det blev visst en tröja och lite strumpor också.

Vid det laget hade vi fått fylla henne med tre dextrosol eftersom hon plötsligt slokade totalt och vi bestämde oss därför för att usch och fy men tack och lov snabbt ta oss till McDonken och äta. Hon blommade upp en smula av hamburgaren och mjölken pommes förbjudet har mamma bestämt.

På väg mot bilen igen sade jag "jag ska tvätta bilen när vi kommer hem" varpå hon helt enkelt svarar "Mamma, det ska du inte göra idag, söndagen är en vilodag. Man ska vila på söndagen för att orka hela veckan".

Lilla, stora, kloka tjej. Jag behövde bara tänka över hennes ord ett par sekunder innan jag förstod hur rätt hon hade och istället för att tvätta bil rensar jag lite bokhyllor och annat småplock.

Själv tog F sig själv på orden och ligger nu och sussar gott i soffan framför nån skränigt barnprogram.

ÄNTLIGEN! som Gert skulle ha sagt

Raporrt från gårdagens andra halva.
Väl uppe vid stallet fick jag störtåka hem och hämta Fs chaps som hon valt bort i omklädningen inför hopptävlingen. Plötsligt visade det sig att man måste rida i chaps eller ridstövlar och det blev liksom sockerdricka i hela hennes kropp när hon hörde det och det var snudd på att tårarna kom.

Jag utsågs därefter till att sitta i domarsekretariatet och kunde inte vara med F i framhoppningen så det var nervöst när jag såg henne komma in på ridbanan. Hon startade som nummer tre på 40 cm, snygg i vit polo, svart tröja och vita ridbyxor. Och chaps!

Av de första två hade en rivit och en ridit fel väg. Och så var det Fs tur. Jag darrade på underläppen. Eller nä, hela jag darrade av nervositet. Hon hade fin fart på fjordingen och hoppade felfritt över första, andra...hela jag vibrerade...tredje, fjärde och så gick det i fart och fläng ända över åttonde och sista hindret.

Jippie! Hon hade ridit clear round! För första gången ever! Jag var nära till tårar, hela min kropp ville bara springa ut och krama henne. Men jag satt i ju i sekretariatet och kunde ju förstås inte lämna den platsen.

Så gick det till när hon sprudlande av eufori fick sin första, riktiga rosett i hopptävling. Och inte den sista heller, förmodar jag.

Halvlek en lördag

Eftersom Mannen är borta över helgen har jag frågat F om hon inte vill sova i sängen bredvid mig. Vi brukar göra så för det är så vansinnigt mysigt att ligga nära. Hon var inte nödbedd utan tog täcke och kudde och flyttade in rödrutigt bland vårt beigeblommiga.

Så imorse vaknade vi faktiskt några minuter innan basinsulinalarmet ljöd 07.00. Vi brukar ha som regel att inte gå upp före åtta men efter att ha legat och småpratat lite så bestämde vi oss redan halv åtta för att gå upp. Jag gjorde frukost och F kollade sina placeringar på stallet.se

Sen cyklade vi upp till stallet och F fick rida kämparhästen som idag visade sig gick över förväntan bra. Utan stigbyglar fick tjejerna ändå kämpa sig svettiga. Själv stod jag och frös i den 10-gradiga höstsolen. Kattungarna hade växt till sig och busade i en enda stor klump i dörröppningen. Sen cyklade vi hem igen och jag klippte gräset på framsidan innan jag gick in och lagade köttbullar- och makaronlunch.

Paus. Vila.

Snart börjar andra halvan av dagen, upp till stallet igen och hopptävling för F. Långkalsonger på den här gången och gärna mössa också. Lite matsäck och mycket tålamod, det blir många långa timmars väntan på att alla ska ha hoppat klart. F ska rida en lite klumpig fjording som hon är så förtjust i och ser jättemycket fram emot det. Detta blir hennes fjärde runda, tre utan clear-round* och jag ger henne en eloge för att hon inte ger upp trots att hon ser alla andra stoltsera med sina rosetter. Så länge hon tycker det är kul så är jag med och betalar, att ge upp är inte den melodi jag förespråkar!

Därefter skulle vi egentligen ha åkt på inflyttningsfest men känner jag min kropp rätt så kommer den att protestera vilt mot allt annat än vila efter den här fullbokade dagen. Så vi får se eftermiddagen an helt enkelt.

Snart dags att dra, ha en skön lördag alla ni andra!

*felfri ritt vad gäller både hinder och nu även senast stilbedömning

Byta packningar?

Appropå läckage så verkar min kropp även läcka energi som ett såll. Igår satt jag på ett intressant jobbmöte hela dagen och när jag sen skulle åka hem var jag heeeeelt slut på lust och liv. Jag verkligen hängde med huvudet, ja, hela kroppen slokade faktiskt. Värst var det nog att jag inte riktigt kunde hålla humöret uppe då.

Som tur är tog F emot mina varningar när jag sa att jag var så trött att jag inte ens kunde koncentrera mig när jag körde bil. Jag fick istället massor av klappar, inget knorr över torsdagsduschen och hon bredde till och med kvällsmackan med marmelad åt mig. Snacka omtänksamt.

Hela natten var sedan en endaste lång suck, likaså morgonen och det var inte förrän jag beslutade mig för att ta halva vägen till kontoret till fots, en 20 minuterspromenad i den vackra höstluften, som känslan släppte lite. Likt en generator laddades jag för var steg och väl på kontoret kändes det lite bättre igen.

Förslag på hur jag självtätar mig?

Spaning (icke för kräsmagade)

Om mjölkbehållarna som av en händelse skulle läcka på natten och man råkar sova liggandes på sidan med armen nära intill så kan armen fastna i kladdet om man har otur.

Vecka 27

Usch

Usch, vad h*n skräms. Hela dagen har det varit idel lugn i magen, knappt nån endaste buff eller knuff, bara små kittlingar på kisseblåsan eller nån liten lätt buff i sidan. Man kan ju lätt bli nojjig för mindre.

Igår var jag på läkarundersökning eftersom jag haft upprepade småblödningar. Läkaren undersökte mig och kunde se en polyp som satt på ett utsatt och känsligt ställe och mycket väl kan ställa till med den typen av problem som jag haft.

Jag log under den mycket varsamma gynundersökningen när hon plötsligt sa "och där har vi en liten hand".

Vilken under, vilken overklig verklighet, vilken underbar dröm! Jag har fortfarande svårt att tro att det är sant.

Hejhej, vinkar Cinks tillbaka

Lagen om...

Konstaterat under morgontoaletten:
Klart man nyser preciiis när mascaran är påmålad och fortfarande våt!

Prosit, sa zebran Cinks

Det regnar i Stockholm...

Halva loppet har gått, lite drygt. Jag undrar var min blöte, härligt långe och uthållige man är nu och hur han mår. Gissar att han går i mål lite strax över klockan sex. Jag hade så gärna velat vara där och krama om honom då. Istället sitter jag hemma och väntar på att äggen ska ha kokat 7 1/2 minut för att få dem så där lagom hårda. Har lokalradion på för att höra något men ingen rapport hittills.

Hejja mannen, ropar Cinks till Mannen via tankevågor

Nu är det juice igen!

Andra glaset apelsin-päron-äpple-morot-citronjuice för dagen. Jag VET vad som händer med blodsockret av att dricka juice, för att inte prata om tänderna. Jag borde kanske inte dricka juice men å andra sidan är det den enda crawing jag har, dessutom absolut på kontrollerbar nivå. Och så fort de goda apelsinerna börjar dyka upp i affären ska jag gå över till äkta vara. Men tills dess fortsätter jag nog med juice. Slurp!

Femårig frieridag

"Grattis till frieridagen" messade Minks på eftermiddagen idag, samtidigt som Mannen och jag stod och väntade på tåget. Som vanligt hade vi glömt av den är mycket, mycket speciella dagen för fem år sen. Nu vände vi oss mot varandra och skrattade åt att det faktiskt varit så varje år. Vi glömmer båda två. Tur att det inte bara är den ena som glömmer...

Vid den här tiden för fem år sen låg jag i badet på Grand Hotell med skumpa i ena handen och ett vackert kärleksbrev i det andra. Efter en härlig överraskningshelg med HD-åkning, skärgårdstur och långpromenad hamnade vi tillslut i en av hotellets vackraste sviter.

När mannen kröp ner bland bubblorna räckte han mig en ask med två ringar i. Tårarna rann på mig och vi kysstes tills vattnet blev kallt. På kvällen firade vi vidare med middag på East.

Jag trodde tokigt nog aldrig att ett sådant frieri skulle bli verklighet för mig, för mig, men det blev det och jag har verkligen inget övrigt att önska från den helgen. Inget övrigt att önska de här fem åren heller för den delen. Vår kärlek är uppbyggd av kommunikation och ömsesidig vilja till förståelse för varandra.

Och fick jag välja så skulle jag göra om det idag igen. Och igen. Och igen...

St Eriksloppet från köksbordet

Om en kvart går starten för årets halvmaraton. Mannen ställer upp, är vid gott mod och har gått och känt efter hela förmiddagen. Lite låg av regn och rusk, lite stel i benen och orolig i magen. Jag är helt säker på att det kommer att gå så bra, så bra. Han är ju lång och senig och har nog uthållighet i dubbel sträcka mot halvmaran.

Vi tog en 3 km promenad i skogen på förmiddagen för att värma upp. Jag fick bestämma takten och det gick riktigt bra. Tills vi kom hem. Då började sammandragningarna i modell ofta och starka. LillKotte ville dessutom gärna lägga sig horisontellt i magen så det tog en stund i soffläge innan det lugnade sig.

Både mannen och jag preppade med gröt och sen tog vi tåget in till stan. Jag kände redan där att det inte kändes helt angenämt. Betongmage och pustflås. När vi kommit nästan ända fram till Kungsan bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och vände helt enkelt tillbaka till hemmet. Snopet när jag så gärna ville hejja och uppleva folkfesten.

Nu strilar regnet och jag håller tummarna hårt, hårt och vi hejjar allt vad vi kan så här på avstånd och tycker du är bästbästbäst!

Vecka 26

Vecka: 25 + 4
Vikt: + snart 6 kilo
Humör: Gör av med energin alldeles för fort och blir lätt låg. Så fort den laddas upp gör jag av med den och sen är det bara till att vila upp ny energi och det tar några dagar. Men generellt tycker jag att jag liksom orkar mer än tidigare, i mötet med människor liksom. Barnlösheten tog oerhört mycket på humöret, inser jag nu.
Kläder: Gravidbyxor och vanliga tröjor. Gärna skjorta utanpå. Inser att jag måste köpa nya tröjor, de räcker ju bara över halva magen, not so nice!
Blodtryck: 113/68 eller nåt sånt. Normalt men åt det låga hållet. Yrslig ibland.
Järnvärde: 116. Har ätit järn varannan dag sen v 21 men nu försöker jag istället att ta det via födan eftersom kroppen verkar reagera hormonellt negativt på järn. Men mitt restless legs blir däremot bättre...
Mage: 23 cm, tydligen i underkanten av det normala för min tid.
Eventuella besvär: Blir lätt trött och efter som LillKotte har en förkärlek att lägga sig på tvärsen i magen och liksom spjärna ut (?) så får jag emellanåt täta sammandragningar. Många rastlösa nätter...
Bebisens rörelser: Det sparkar högt, lågt och åt sidorna. H*n är aktiv förmiddagar och kvällar och verkar sova som bäst på morgonen.
Efter barnmorskebesöket: Åkte jag och Mannen till naprapatkliniken och så fick jag en skön behandling (finns ju som tur är en speciell dyna att ligga på när man har mage och lite större titts så det är riktigt bekvämt!). Massage på rygg och rumpa, manipulation i bröstryggen, laser på skulderbladen och akupunktur i vaderna - allt på en gång i liten försiktig skala. LillKotte blir alltid så lugn efter en behandling - positiv påverkan.

Döttrar, ta vara på alla tillfällen med er mor!

Min väninna har mist sin mamma, alldeles för tidigt i livet. Mamman har under året hastigt insjuknat i cancer och nu orkade inte kroppen kämpa längre. Hon har alltid varit en aktiv kvinna och det känns som om hon hade så mycket kvar att uträtta. Tyvärr hann hon inte njuta så länge av livet efter pensionen, det känns orättvist på något sätt.

Min väninna påminner mig varje gång vi ses eller pratas vid om hur viktigt det är att fortsätta ha en plats nära sin mamma även efter eventuella barnbarn som kan komma emellan. Ta bilder tillsammans med din mamma, uppmanar hon mig, så du inte glömmer eller så det inte blir för sent.

Så mamma, ska vi kanske ta lite bilder tillsammans som vi kan spara för framtiden, vad säger du? Du kommer alltid att vara en del av mitt liv vad som än händer, men som min väninna säger, man ska inte ta något för självklart här i livet.

Tiden är här och nu, sa Cinks

Flickornas favorit

Jag sitter ensam i tv-soffan ikväll. Mannen är på bio och firar sin favorit, systerdottern som nyligen blivit tonåring. När vi träffades för många år sen var hon en underbart vacker liten sjuåring som såg upp till sin morbror på alla sätt.

Så kom jag och F och plötsligt fanns det inte så mycket tid kvar till henne. Och hon har liksom funnit sig i situationen, snusförnuftig som hon alltid varit.

Så idag var hon uppspelt och förväntansfull över att få vara med morbror en helkväll. Och jag vet att morbror kände precis likadant, så stolt som han är över sin kloka, vackra och mycket mogna systerdotter. Och jag hejjar på från hemmets lugna vrå och tycker det är så härligt att de är tillsammans.

Jädrar va tomt!

Vännerna har åkt.
Föräldrarna har åkt.
Hunden har åkt.
Barnet har åkt.

Det är kväll och jag är ensam kvar med mina tankar om graviditeten. Jag blir störd av min oro. Tröstar gör de små knuffar&buffar som LillKotte ger mig lite nu och då.

På tisdag är första mvc-besöket på sju veckor. Jag ska skriva ner hur det känns idag och ta det med mvc-sköterskan. Om rädslan för att nåt ska hända, oron över konstiga symtom i kroppen. Att jag känner mig lite hänging i själen. Det kan vara bra som en reminder när jag sitter där i besöksstolen och hon frågar om hur det är och jag svarar "Bra".

Fram tills dess ska jag försöka att inte tänka så mycket, bara leva och affirmera att allt går bra.

Fjäril på stam

En fjäril landade på björkstammen för att dricka sav.

Var årstidtid har sin charm

...å hösten är den vackraste av alla årstider tycker jag. Mogen i flera bemärkelser. Till skillnad från våren som jag tycker är kal och förväntansfull, dignar hösten av frukter, bär och svamp. Doften är mustig och färgerna nyansrika. Den ger mig intryck och ett lugn som inte våren för med sig, kanske inte heller ska föra med sig.

Om besvikelse och att inte vilja kräva

Jag är mycket äldre idag än när jag väntade F. Det betyder inte att jag är särskilt mycket äldre än andra förstagångsföderskor i länet. Men det är trots allt mer än ett årtionde sen jag var gravid senast, gick liksom inte att påverka, hur mycket vi än försökte.

Idag, eller imorse, kom jag delvis på varför jag känner mig så låg. Jag har behövt fundera på det nån dag. Mannen frågade om jag tyckte han var frånvarande och inte gav tillräckligt med uppmärksamhet igen. Jag sa att jag inte riktigt trodde att det var där skon klämde.

Så jag har fortsatt funderingarna och över latten imorse när en jobbarkompis frågade hur det var, kom äntligen en del av sanningen i ljuset.

Ey, det är hormoner såklart men inte bara det. Jag känner mig faktiskt lite besviken på min kropp som inte riktigt orkar. Inte argbesviken utan ledsenbesviken och sorgsenbesviken. För jag känner mig inte alls alert och i livets mitt som när jag bar på mitt första barn. På natten när jag vaknar och ska kolla Fs nattvärde eller bara kissa eller stretcha för att få bort myrkrypet i benen så känns det tungt. Jag pustar, får hjärtklapping och sammandragningar. Långt ifrån ett smidigt skutt ur sängen. Det är ju liksom inte jag, odödliga och energiska jag.

Om jag tar några fjuttiga springsteg till tåget på morgonen kan jag räkna med sammandragningar och ont i "cykelhäcken" hela dagen. När middagen är klar på kvällen och jag pustar i soffan så är det inget skönt pust liksom, det är ett jädrarvajobbigt-pust.

Ändå mår jag bra. Jag glädjs åt magen som växer och nu känns den ungefär lika stor nu som sist när den var färdigbakad. Mannen undrar var det här ska sluta och det kan ju jag också göra ibland. Men inte på ett oroligt sätt utan mest förundrat. Med F hade jag ju så liten mage att jag var orolig för den sakens skull.

Så okej, jag är trött. Lämna över till Mannen då, tänker du. Och jag försöker. Men vad gör det när han säger att han ska ta nattkollen på F och ändå somnar ifrån? Vad gör jag då? Ska F som inte ens är inblandad få stå sitt kast? Ska jag ta ansvaret och väcka honom för att han ska gå upp? Då kan jag ju lika bra göra det själv. Ja, det är lite sånna dilemman som jag brottas med. Jag vill lämna över hela ansvaret, inte behöva dirigera, det avlastar mig inte ett dugg.

Så nu när jag har kommit en bit i tankarna så ska jag prata med Mannen ikväll. Han är en av de finaste människor jag känner och jag vet att han är mån om att jag mår bra så det kommer att lösa sig fint. Lite skönt är det att jag har ord att klä mina känslor med. Då är det lättare att komma vidare. Jag får helt enkelt ta en dag i taget.

Schyyy....

Jag typ asså lånade en bild av F som hon suttit och ritat på fri hand på datorn idag. Måste säga att jag tycker hon är på helt rätt väg...

Behandlingsdags

Måste gå till naprapaten. Det bränner som eld mellan skulderbladen. Mannen tror att det är för att brösten blivit större och tynger på fram. Och visst, numera fyller jag ju ut min gigantiska 75A, måste ju ge en eeeenorm tyngd åt bröstryggen. Tror snarare det beror på för få snabba promenader i skogen och för mycket stillasittande på jobbet. Imorrn ska jag boka tid!

Morgonsentimentalitet

Eftersom kontoret flyttat under helgen så hade vi fått lite måndagsförmiddagsledigt idag. Jag tog tillfället i akt och uträttade ärenden som blivit liggande. Som att gå till apoteket.

Jag kom snabbt fram till kassan och beskrev för Fru Apotekare vad jag skulle ha. Hon hämtade tio kartonger av lite olika storlek och färg. Till dem skrev hon ut små etiketter som hon klistrade på varje paket. Oj, vad det måste klistras etiketter varje dag på alla Sveriges apotek!.

Som man gör i väntan på att ärendet ska bli avklarat stod jag och läste Fs namn på etiketterna och beskrivningen av de olika insulinerna som nu låg på disken. Plötsligt blev jag så sorgsen att ögonen tårade sig. Det känns så himla tufft att hon ska behöva kämpa med alla sprutor, tider och annat som diabetesen medför. Så jädra onödigt att det skulle hända. Sju stick i magen och låren, tio i fingertopparna varje jädrans dag.

Men jag vet att nu är det så här och det lever vi ju naturligtvis med och i. Och accepterar så gott det går. Och det är inte synd om henne, hon mår bra och lever nästan precis som vanligt fast nästan lite bättre. Det är bara det att det är så himla sorgesamt.

Jag får aldrig nog

Kärt besök

Min goa och mysiga väninna kom och hälsade på i fredags när jag var hemma och väntade på hantverkare x 2. Inte nog med att hon tog sig tid att titta över på eftermiddagen, hon hade dessutom med sig en somrigt smakfull present till mig. Den är redan uppäten kan jag meddela. Och den smakade supergott.

Min bola

Söta moster gav mig en Bola* när jag väntade F på 90-talet. Jag erkänner att jag var usel på att använda den då. Smycken är liksom överhuvudtaget inte riktigt min grej.

Nu sammanfaller lyckligtvis min graviditet med modet att ha långa halsband med en kula i. Typ bola fast utan plinkeliplånket innuit.

Så därför som den modeapa jag är *not* tog jag fram silverputs och köpte en kedja och - vipps - så är min bola som ny igen. Den här gången har jag dessutom använt halsbandet. Visst, fortfarande sparsamt men det har ändå hängt runt halsen flera dagar i veckan.

Och nu tycker jag den är så vacker, så vacker och det är ju fantastiskt om h*n kan höra ljudet och bli lugn av det.



*Inuti bolasmycket finns en liten xylofon på vilken en liten boll dansar runt och avger ett speciellt svagt ljud när kvinnan rör sig. Genom att bära smycket lånt ner på magen kan barnet höra ljudet. Från cirka 20:e graviditetsveckan kan barnet i magen höra och känna igen ljudet. Det magiska rogivande ljudet lugnar bebisen under graviditeten och efter födelsen känner barnet igen ljudet och blir lugn av det.

Trädgårdsarbetar'n

Vaddå, klart man kommer i arbetsbyxorna fortfarande!
Eller nästan iallafall.

Jag blir helt häpen när jag för första gången på flera månader drar på mig mina i vanliga fall lite för stora workers i herrmodell. De pösiga snickisarna sitter plötsligt tajt om baken! Och att dra upp nån dragkedja kan jag bara glömma!

Det är förfärligt härligt och jag gräver glatt om rabatten hela dagen bara för att det är så roligt och för att jag inte kan låta bli. Sen får jag sammandragningar hela dagen och blir yr till middagen. Nu vilar jag en liten stund. Sen går jag nog ut och fixar det lilla som är kvar.

Trädgårdsarbete är verkligen min passion!

"Är dom små får man ta två"

Igår for jag omkring som en tok igen. Att jag inte kan ta det lilla lugna på helgen! Men det var ju ridning trodde vi och cyklade upp till stallet. Börjar nästa vecka, visade det sig.

Vi passade på att ta bilder på kattungarna istället - det är ju inte varje dag man råkar på en guldgruva med halvdussinet månadsgamla ullnystan. En timme satt vi som trollbundna och bara gullade och förtjusades av deras vingliga lekar.

Vi hade kunnat ta med hela bunten hem om vi bara kunnat. Men vi får helt enkelt njuta så länge de finns kvar att titta på i stallet.

Vad är det som i luften surrar...?

Två dagar tätt efter varandra och på helt olika platser har jag känt doften av gammelmormors tvål i luften. Det måste betyda nåt. För mig var hon äpplen, lavendel, ett tyst trapphus, barndom och en djuraffär. Hon var styrka, stolthet, Astrid Lindgren och finurlighet.

Förresten, nu tror jag att jag vet! Det är säkert hennes sätt att finnas med och gratulera sitt äldsta barnbarn på hennes födelsedag idag.

Vi har den äran att gratulera med bompa, bompa…

Det var många år sen tillvaron sammanföll så lyckligt att jag fick sjunga och komma in med presentbricka på morgonen till mamma just på hennes födelsedag. Men i år passade det bara så himla bra.

Jag tassade upp strax efter 06 och hälsades glatt men sömnigt av söthunden T som vände upp huvudet och slickade mig morgonmatt med tröttstängda ögon. Hon slickade även F som fram till dess sov bredvid mig i sängen och på så vis kunde vi båda tassa ut i köket, göra i ordning en bricka och sen sjunga å det finstämdaste "Ja må holeva" i en härlig väckningsprocedur.

Mamma är ett lyckobarn. Hon föddes alldeles för tidigt och på 40-talet var ju det förknippat med betydligt större risker än idag. Men det gick bra och hon har varit en kämpe ända sedan första andetaget.

Hon har en vacker personlighet, är full av välmening, ärlighet och omtanke. Hon är många gånger min förebild i min förhållande till min egen dotter, en bra lyssnerska och till henne har jag alltid kunna anförtro mig om allt mellan himmel och jord. Hon är helt enkelt den bästa mamma jag kan tänka mig och det känns så himla lyxigt att känna så.

Så stor grattiskram igen, världensvärldensvärldens bästa mamma, mormor och svärmor!

Utlovad mage 22+0

Semesterminne: Footsteps(?)

Hon går allt i mina spår, den lilla damen på bilden. 15 sekunder på händer utan vägg kommer dessutom att ge en utdelning på 200 kronor av hennes tuffa men generösa ömma moder. Just nu är hon uppe i sex sekunder, tror jag.

Jag var nog något år yngre än vad hon var när jag tog 15 sekunder på raken och stolt fick ta emot utlovade 50 kronor (inflationen ni vet) rakt ner i fickan av in far.

Jag hoppas innerligt att jag blir 200 kronor fattigare! sa Cinks

Järnladyn

Periodvis lider jag av "restless legs" eller rastlösa ben - sömnlösa nätter som det också kallas. Det verkar vara ärftligt och har gått rakt ner i tre generationer räknat från min farmor och sen några år tillbaka slagit ner i mina ben om nätterna eller när jag blir trött.

Sen jag började ta järntabletter varannan dag som rekommenderas från graviditetsvecka 20 så har det blivit så enormt mycket bättre. Jag har nu sovit nästan hela nätter i en hel vecka. Det är gudomligt att vakna mitt i natten och känna att benen ligger still. Lyxigt liksom. Myrsafarin har dragit sin kos. Om det är temporärt eller inte vet jag inte, men varje natt som jag får sova ser jag som ett under.

Mer sömn betyder oftast också mer energi på dagarna. Och det fick jag ta sviterna av i början av veckan. För i helgen höll jag igång utan paus och i måndags fick jag en liten blödning som reminder om att jag kanske ändå inte är odödlig. Jag blev superorolig såklart men när blödnigen avtog efter ett par dagar gissar jag att det hade å göra med att jag just hållt igång utan vila lite i överkant. Nu verkar allt ha lugnat ner sig igen och mammahjärtat börjar slappna av från värsta oron. Lill-Kotte bonkar på och igår tror jag att jag kände en liten fot som sparkade mig i höger midja. You go, little sweetheart!

Jag biter mig i tungan

Onsdag eftermiddag och jag hämtar upp F hos sin pappa för att åka och köpa en cykel. Vi har en timme på oss innan hon ska äta middag med gäster.

Hon öppnar när jag ringer på men det ser inte riktigt ut som den tjej jag lämnade i söndags. Hon har smutsigt hår i en tofs, luktar gammal falukorvsstekos (svett) och naglarna åker in i munnen hela tiden, är avskavda och bara skriker "bit av mig".

Jag överväger om jag ska säga nåt eller låta det bero. Jag kniper ihop och bestämmer mig för att inget säga, vi ska ses en så kort stund och jag tänker inte låta glädjen över att se henne överskuggas av min lilla prinsessa för tillfället ser ut och stinker skitunge.

När vi köpt cykeln och sitter i bilen på väg tillbaka flikar jag ändå in "...och nu har du en kvart kvar tills ni ska äta så du hinner ta en dusch". Hon stirrar oförstående på mig och säger "Varför då?" Jag förklarar helt enkelt att det liksom hör till att man tar en dusch och fräshar till sig innan man får gäster. Gissar att det inte blev så mycket av det. Och det spelar ju egentligen ingen roll, säger jag till mig själv. För huvudsaken är att hon mår bra innuti!

Insikt

Det kanske stämmer att man bli vis av åren. Vis kan man också bli av att få ta del av andras erfarenheter. Som en vinterkväll tidigt i år när min svåger berättade om varför han tidigare varit så sträng mot sin fru, min svägerska, och i princip psykiskt misshandlat henne i så många år. Manat på henne att ta hand om barn och hem samtidigt som hon jobbat. Nu har han uppenbarligen kommit till insikt om varför och deras liv tillsammans har blivit så mycket bättre.

Åh, vad jag kände igen mig. Det där att alltid känna sig bevakad och nästan misstrodd för att man inte gjorde ett bra jobb i hemmet under mammaledigheten.

Svågerns förklaring gjorde att det gick upp ett ljus för mig. Sanning eller inte men för mig fick många år av besvikelse och varför jag haft känslan av att vara övervakad en helt ny förklaring. Svågern kommer från ett annat land där man inte alls har demokrati som här. I detta diktatoriska land blev hans far fängslad för sina åsikter och därmed försökte Svågern axla den tunga rollen som familjefader till sina småsyskon. När han senare lyckades komma till Sverige och träffa sin fru, var han så mån om att försäkra sig om att hon skulle klara sig om han försvann, precis som hans far gjort. Därför drev han på henne, såg till att hon fixade allt, hjälpte sällan till.

Så tror jag att det var för oss också. Om ens pappa försvinner när man är sju-åtta år och man omedvetet tar ansvar över sina småsyskon så sätter det sina spår. Det är tungt för den som råkar ut för det, även om man lever i trygga Sverige. Ganska klart att man vill säkra framtiden för sina egna avkommor då genom att drilla sin sambo, dvs jag, att klara av allt själv. För tänk om han, familjefadern försvann! Då MÅSTE han vara säker på att jag skulle klara av situationen själv.

Jag säger inte att jag tycker det var ok. För mig var det fruktansvärt tungt att inte få hjälp utan snarare vara rapportskyldig som till en väktare vareviga dag. Men jag kan förstå honom bättre och med hjälp av förståelse är det lättare att acceptera och gå vidare.

Vi har alla våra ryggsäckar att bära genom livet och genom förståelse tror jag att bördan inte blir lika tung att bära, ilskan lättare att hantera och livet mer empatiskt.

Självbiografi

Jag står inför en livsuppgift och det är så himla spännande. Jag ska försöka mig på att skriva en självbiografi! Det var egentligen Mannen som berättade att han skulle göra det i terapisyfte så jag har liksom inte kommit på det själv. Men när vi satt och pratade om hur man skulle kunna skriva härom kvällen så blev jag så sugen att skriva en jag med.

Än har jag inte kommit mig för att skriva en endaste rad men när det sker så kommer orden att flöda. Tror jag. Eller torka. Vi får väl se.

Det finns så många olika sätt att skriva den på. Som till exempel i boken "Gå dit hjärtat leder dig" av Susanna Tamaro som jag fick i händerna av Moster. Det var en underbart lättläst och fängslande bok om livet för en mormor och hennes försök att genom ett långt brev komma sin dotterdotter närmare och förklara varför livet blivit som det blivit för tre generationer av kvinnor. Det är ett sätt att skriva. Jag har ännu inte valt mitt eget sätt.

Tanken är att försöka väva ihop händelser och kanske försöka se ett mönster i andra färgskiftningar än de som bara minnesfragment kan ge. Kanske kommer det också att poppa upp nya minnen, sanningar och kanske lögner som jag gömt undan i historien.

Det ska helt enkelt bli spännande tycker jag. Jag kommer inte att börja med den idag, men kanske redan imorgon.

Djurliv

En liten söt froggelito trivdes så bra på Fs hand att hon först hann tröttna och sedan knappt kunde skaka den av sig.

Tistlar

Jag älskar vilda blommor och fick verkligen mitt lystmäte i sommarfjällens fantastikt vackra fauna. Tistlar på längden och tvären är ämne för det här inlägget, som du kanske redan förstått.

För mig

Stockholm 2002-05-16

En historia om kärlek
Kanske till och med om sann kärlek
vad detta nu är för var och en av oss
(...)
Bli aldrig förälskad
Att människan aldrig lär sig?!

Några nya insikter för mig kanske
men jag är dålig på att lära
Du kommer alltid att vara speciell i mitt liv
Om du någon gång tvivlar på det så kan du ta fram den här filmen och se den ur vårt perspektiv
Moulain Rouge - för dig om oss

Cinks vecklar ihop ett passionerat kärleksbrev signerat "J" från ett annat liv, ler lite drömmande och lägger tillbaka det i dagboken. Ibland är det bara så skönt att boosta sig med lite ord från svunna tiders romanser och bara minnas russinen i kakan...

Utmaning

DIG:
1. Hur lång är du ?
167 cm. Hade gärna blivit nån centimeter längre men jag stannade där. Var tidigare snudd på 168 men jag vet inte om åldern ätit upp den där knappa centimetern eller om det bara är jag som skarvade lite tidigare...?

2. Vad vill du bli när du bli stor?
You tell me!

3. Vad pluggar du ?
Inget just nu men fnular på att börja läsa språk igen. Studerar Manga men tecknar inte aktivt just nu.

4. Har du långt hår ?
Nä, axellångt

5. Vilken hårfärg har du ?
Mörkblond (och lite blond i hårbotten ibland höhö ;-)

6. Sminkar du dig ?
Ja, för det mesta, helg som vardag. Mängden varierar.

7. Har du haft sex senaste månaden?
Visst

8. Vad har du för färg på dina underkläder just nu ?
Svarta trosor, vit bh

9. Har du kysst någon idag ?
Jupp, Mannen såklart. Och pussat både dotter och hund

FAMILJ:
1. Bor dina föräldrar ihop ?
Nej

2. Vem är bäst, mamma eller pappa ?
Tja...de är rusktig bra så olika sätt, omöjligt att jämföra. Men mamma finns närmast till hands och skulle ställa upp till vilket pris som helst, det känns ju mysigare än en far som jag bara träffar en gång om året förstås...

3. Hur många syskon har du ?
En bror, tre bonussyskon och två styvsyskon

4. Vad är det senaste du sa till din mamma?
"Hejdå mamsen, ha det så bra, kör försiktig."

5. Hur många ställen har du bott på?
Tre olika städer, elva olika boenden.

6. Vem i din familj stör du dig mest på?
De som känner mig vet svaret.

7. Vilken familjemedlem är snällast?
Det måste ju vara jag ;-)

8. När hittade du senast på något tillsammans med ett syskon?
Det var nog för ett par år sen när bror och jag bjöd mamma på en heldag i 60-års present. Men vi har ju setts sen dess förstås.

KOMPISAR:
1. När var du senast med nån kompis?
Förra helgen.

2. Vem sov du hos senast av dina kompisar?
Det var hos Minks, självaste dagen före den stora Bröllopsdagen.

3. Har du kysst nån kompis?
Haha, nä, men jag har nog pussats med de flesta av mina väninnor.

4. Har du varit tillsammans med någon du nu är kompis med?
Nej, det har inte gått att vara kompis med något ex tyvärr.

5. Vem har du varit kompis med längst?
Passiv kompis: Svea, aktiv kompis: Minks

6. Vem känner dig bäst?
Det gör ju Minks skulle jag säga, hon får oftast veta först av alla via direklänk.

7. Skulle du säga till en kompis att du hatade hans/hennes tröja om du gjorde det?
Nej, jag skulle nog istället försöka hitta något positivt med den eller min kompis känslor för den istället för att rådissa den. Hata känns som ett starkt ord för en tröja.

8. Känner du dig tvingad till att umgås med vissa kompisar?
Nej, då är de ju inte mina kompisar om det känns så. Vill jag så umgås jag, annars inte.

VÅGAR DU:
1. Skrika åt dina föräldrar?
Ja, det skulle jag våga men det skulle nog gå långt för att jag skulle tycka mig ha en anledning att göra det. Kan ha skrikit nån gång åt min mamma men det är inget jag minns. Har aldrig haft nån anledning, liksom.

2. Klä dig annorlunda?
Haha, ja gärna! Tycker själv att jag har lite fantasilös klädstil i vanliga fall.

3. Vara dig själv?
Ja, jag är alltid mig själv men det finns sidor hos mig som jag tycker mer om att visa och de försöker jag jobba med att ta fram och jag tycker om när det lyckas.

4. Visa dig i bikini/badbyxor?
Inget konstigt med det.

5. Pierca dig?
Kan inte se varför jag skulle göra det men ja, våga skulle jag nog, beroende på var.

7. Ha sex på offentlig plats?
Visst

8. Vara omogen?
Ja, även om det inte uppskattas av alla.

9. Äta småkryp?
Nej, mycket kan jag våga göra men det skulle jag faktiskt inte. Bläk!

DIVERSE:
1. När tuggade du tuggummi senast?
För nån dag sen. Sockerfritt Extra, gult paket.

2. När var du på semester senast?
Nu i veckan, fyra dagar härlig spa.

3. Vilken färg är det på din tandborste?
Den på övervåningen är rosa och den på nedervåningen vit/rosa

4. Är ditt hår tråkigt?
No kidding! Ja, jag får ingen ordning alls på det.

5. Vem såg dig naken senast?
Mannen.

6. Hur ofta duschar du?
I princip varje dag om det finns tillgång till dusch.

7. När ska du gå och lägga dig Ikväll?
Nu - 22:45

Söndagskväll

Antiklimax.

Sitter i mitt halvstökiga arbetsrum och försöker sammanfatta helgen innan jag går isäng. Det har varit en fantastisk helg som gått på femte växeln hela tiden. Höjdpunkten har varit tre top-models-wanna-be och en löpande tik.

Tjejerna sminkade upp sig och undersökte min garderob i jakt på fina klänningar innan lasagnemiddagen igår kväll. De hittade två balklänningar, en gul som jag hade när jag slutade gymnasiet och en rödrosa som jag haft på några baler på senare år. Men till den tredje tjejen var det värre.

"Men mamma" vädjade F "har du inte nån till sån där finare klänning? Bara nån liten? Nånstans? Va?"

Och jo, snälla mamman har en till, en moulain rouge-röd med volanger och rysch á la början 90-tal men inte här. Tyvärr. Balklänningar växter inte på träd. Det var ju inte så att man hade en handfull att välja bland på den tiden som jag sprang på en bal hit och en bal dit.

Så istället fick det bli en aftonklänning med blommor i rosa till den tredje tjejen som hon var skitsnygg i (med ett par säkerhetesnålar i ryggen). Glada mamman hjälpte till med kajal och ögonskugga, delade med sig av sin foundation och kom med goda tips och råd, fick äran att agera fotograf och tillslut även vara jury. Ingen fick åka hem!

Vi kom alla isäng sent och tänkte nog få sova lite länge på morgonen som kompensation. Men då vår moffande lilla svarta vän satte igång en skällkavalkad redan sju på morgonen när några cyklister for förbi nedanför huset så blev det inte tal om sovmorgon. Och så var karusellen i full gång igen.

Till lunch kom familjen från stan med sina två barn på lunch och för en gångs skull var vi ute i god tid och hade allt fixat så det bara var att sätta sig vid dukat bord och smaska lime/koriander/chilimarinerad lax och rostade grönsaker. Det var lite annorlunda och kul att vara åtta till bords istället för max tre som vi brukar vara.

Däremellan jag har klippt häcken, Mannen har gjort hål i garageväggen inför att sätta in en dörr, vi har tömt tvättstugan sånär som på allt för att lägga in ny plastmatta, jag har finputsat kök och rensat rabatter, Mannen har damsugit och dammat.

Nu sitter jag ensam framför datorn efter att ha lämnat F hos pappa. Det regnar ute. Efter en oavslutad ordväxling om hur vi ska göra med vår bil som håller på att rasa, gick mannen in i sitt arbetsrum och började pyssla med nåt. Jag gick därför ner till min dator och försöker sammanfatta.

Allt är tyst och lugnt. Imorgon är det jobb igen.
Snacka om antiklimax!

Spa-tempo i kroppen

Mitt liv går i en nedväxlad lunk just nu. Allt som går fortare än långsamt gör mig trött så jag måste lägga mig och vila. Det är ett fasligt vilande på mig, inte undra på att jag inte kan sova första halvan av natten!

Fyra dagar på Spa passade med andra ord bra in i mitt tempo. Kanske att dagarna flöt förbi lite mindre märkbara detta år än tidigare. Blir väl så när man har huvet i bomull. Att det regnade och blåste halv storm över havet bekom oss inte nämvärt där vi strosade omkring i våra gröna, sköna badrockar hela dagarna. Vi gick på pass när det kändes rätt, fick våra efterlängtade behandlingar och njöt av goda måltider.

Jag tog det lugnt på H2O-gympan där jag annars brukar ta i så svetten blandas med saltet i havsvattenpoolen. Jag tog det lugnt på muskelbalanseringen och skippade det som kändes som för mycket. Jag sträckte mig bekvämt mycket på Chi-ballen. Bland det skönaste var ändå när vi tog ett dopp i havet, det är något speciellt med mig och vatten alltså...

Nu är vi hemma igen och idag har jag en bara-vara-hemma-fredag. På måndag är det åter vardag - jag märker väl ingen skillnad där jag vandrar i min egen lilla värld...

Värt sitt försök!

Det går inte att baka kladdkaka med sockerersättning. Det blir inget alls av det. Nu vet vi det!

Lycka är...

...att höra blivande anti-småbarns-tolvåringen säga att hon längtar efter november "för då kommer bäbisen snart"

...att ha boobisar som fyller ut bh:n för ovanlighetens skull, om än bara temporärt.

...att regna inne en fredag, sitta med fötterna på vardagsrumsbordet och surfa runt framför Tv:n.

...att i lugn och ro finnas för och få trötsta sin blivande tonåring när världen rasat samman för att hon tappat bort nåt dataspel.

...att kyssa äkte mannen när jag varit borta i flera dagar och känna att det bland det härligaste och godaste som finns.

...att känna och se bonkarna från Lill-Kotte i magen. Idag vecka 21+2

Sånt som gör mig lite extra glad

Som när jag ska äta lunch och Mannen har gjort
förätten som består av en tallrik inte helt vanliga kex...

Två datordilemman (världsliga ting)

1. Det känns helt otroligt men till vintern fyller F redan 12 år. Hennes hästintresse verkar inte avta. Hon sitter vid min dator och skapar designer och pysslar med bilder, gör animationer och tidningslayouter. Problemet kan tyckas vara litet men är lite enerverande. Det just det att hon sitter vid min dator, den som jag vill ha full åtkomst till.

Nu ska jobbet troligtvis sälja av datorer och jag är sugen på att köpa en och ge den till F så hon får en aaaaalldeles egen. Och här kommer dilemmat: Jag är ju egentligen inte helt positiv till att hon får en egen dator med internet och hela paketet. Jag vill helt enkelt inte främja datortiden mer än nödvändigt.
Hur ska jag göra?

2. Om allt går som det ska så kommer jag att vara hemma från slutet av november och minst ett år framåt. Då hade det ju varit supersmutt med en bärbar dator med wireless, minsann. Men jag har ju en fullt fungerande dator (nästan, säg när en dator funkar till 100%...) och det känns som lyxkonsumtion att köpa en helt sprojtans ny bara för att kunna surfa mellan sovstunderna på dagen. Å andra sidan kommer det säkert omvärldsbevakning att kännas mycket behövligt!
Hur ska jag göra?

Decaf

Molnen drar in över Svealand. Nere på västkusten droppade det tydligen redan på rutan, rapporterade Minks just. Lite typiskt att jag prickade in mina två arbetsveckor just som Sverige var som varmast. Nåja.

Jag hade tänkt att fortsätta måla på huset idag men nu vet jag inte, jag känner mer för att bara sippa på min decaf-latte, packa inför minisemestern som kommer och strutta omkring. Har redan varit ute och power-walkat en dryg halvtimme i solig skog så det är ju inte direkt för motionens skull som jag behöver måla.

Decaf-latte, ja. Jag har alltså bytt vanligt kaffe mot decaf. Smakar exakt likadant förutom att det är brygg och inte expresso. De positiva effekterna är däremot fler. Eftersom jag inte är koffeinberoende längre, det gjorde jag mig av med för fem-sex år sedan, så behöver jag inte kicken av koffeinet. Istället ger det mig ett otrevligt darr i hela kroppen, jag blir helt shejky och stirrig i flera timmar efteråt. Riktigt obehagligt. Dessutom reagerar magen enormt mycket, blir bullrig, värkig och uppblåst. Och inte minst, just nu verkar minsta lilla koffe- eller théingnutta att hålla mig vaken om nättern.

Så jag låter bli vanligt kaffe och kalasar istället på en decaf-latte när andan faller på istället. Som just nu till exempel!

Godtår! sa Cinks

Sömnlösa speklulationer

Jag vrider och vänder på mig i sängen. Täcket är nedkastat på golvet och jag har det tunna påslakanet i blåvitrandigt uppdraget till hakan. Fötterna sticker ut nedanför påslakanet. Terassdörren är öppen, det är svalt i rummet. Ändå bränner fötterna, det springer i benen och jag är fullständigt klarvaken.

Då blir jag plötsligt tacksam. Tacksam för att flugor och getingar sover på natten, tänk vad jobbigt det hade varit om det hade surrat både i och utanför kroppen.

Man får vara glad för det lilla, sa en förvånansvärt pigg Cinks

Now starring...

Det är lite tomt hemma, F är hon sin pappa sen snart tre veckor tillbaka. Jag vet att hon har det hur bra som helst så jag är inte orolig alls och längtan har börjat komma först nu.

Imorse ringde hon och berättade om en 20 sidor lång berättelse som hon håller på att skriva. Handlingen är givetvis och helt uteslutande hästar och stall.

"Och mamma, eftersom jag inte är så bra på att rita gubbar så tänkte jag använda riktiga bilder" förklarade hon och började rabbla upp vem som skulle vara tjejerna i stallet, Lisa, Sofia, Pia och allt vad de nu hette.

"Och så är det en ridlärare som heter Lars och det tänkte jag att M (eg. anm bonuspappan, min man alltså) kan vara. Sen har han en dotter som är ganska liten och så och det är ju jag så det tänkte jag vara. Sen är det en riktigt sur och grinig gubbe med i stallet också...men jag vet inte vem det ska vara...

"Jaha, är han gammal då eller?" frågade jag.

"Ja, han är trettio år" svarade F och funderade kort innan hon konstaterade "Det får pappa vara!"

Ridå.

Gyng-gyng

När F var liten älskade hon att gunga, precis som barn brukar göra. Hon började med att ivrigt sprattla med benen i gungan medan hon glatt sjöng "gyng-gyng, gyng-gyng". Efter en stund blev ögonlocken tunga och tillslut sov hon helt avslappnad i gungan medan uthålliga mamman fortsatte putta.

Gyng, gyng

Jag har jobbat i två veckor nu och redan första veckan fick jag ont i rumpan. Tydligen hade jag det förra graviditeten också men först i senare veckor. Känns som om jag har cyklat jättelångt.

Jag fick därför låna en Balancefit-kudde av mannen som jag nu sitter och gungar på ovanpå kontorsstolen. Den har små piggar på som jag dessutom tror är bra för blodcirkulationen. Som bonus tycker jag att min snapping hip* blivit bättre, den blir eländig när jag sitter för länge. Man kan stå på den också och öva upp balansen medan man jobbar, instabil träning, mums för kroppen.

Gyng-gyng, sa Cinks

*Snapping hip är när det klonkar varje gång man tar ett steg, höften knäpper liksom till på ett väldigt irriterande sätt.

Kaklöst strandbesök

Om nån kommer ihåg hur det var innan värmen kom för en vecka sen så var det faktiskt lite blåsigt och kallt. Just den veckan hade jag semester och F var hemma. Hon var lite otålig och badsugen trots vädret så jag föreslog att hon skulle ringa några väninnor och så skulle vi åka till badet. Barn badar i alla väder!

Vi fick med en granntjej och ett par andra kompisar och tillsammans med fyra uppspelta nästan-tonåringar drog vi med handdukar och bikini till havet.

De var snabbt i det kalla vattnet och hittade på allt möjligt att leka med. Två av dem kom dessutom på att man kunde göra inpackning i ansiktet med blålera. Jag blev lite förvånad och såklart glad över att se att en av dem var F. Hon är annars inte mycket för att kladda med saker, något jag inte kan förstå.

Efter en stund drog jag fram fika. Eller alternativt fika rättare sagt. Två byttor, en var fylld med morötter och en med vattenmelon. Till det en flaska vatten. En av tjejerna tittade på mig och frågade lite häpet och hoppfullt:"Finns det några kakor?"

"Nej," svarade jag, "det här är vad som finns" och de andra tjejerna förklarade förnuftigt att det är för att F har diabetes som vi inte har några kakor. Okej. När det väl var konstaterat så åt alla morot och vattenmelon tills det var slut och ingen verkade särskilt ledsen för det.

Jag har ändå svårt att tycka att det är riktig sommar utan Mariekex och apelsinsaft. Men var sak har väl sin tur och just nu är det morotstid som gäller, sa Cinsk.

Nattliga äventyr

Jag drömmer återkommande om vatten.

Ibland befinner jag mig i vatten fyllt med faror som ormar, snåriga vattenväxter och farliga fiskar. Jag tar mig framåt, blir aldrig biten eller skadad men är hela tiden rädd och otrygg.

En gång drömde jag om att jag skulle bada i ett vatten fullt med små, små ormar. De var inte farliga men det var med obehag jag hoppade i vattnet. De simmade omkring mig men gjorde ingen förnär.

En annan gång hoppade jag ner i ett helt stilla vatten. Någon skulle visa mig något under vattnet men det fanns absolut inget att se. Vi hoppade i vattnet vid en kaj och sjönk stående till botten och landade på stilla sand. Det var en rätt angenäm dröm eftersom inget otäckt hände.

Inatt drömde jag om att jag simmade tillsammans med delfiner och späckhuggare. Det var en känsla av lycka och frihet och var inte ett dugg otäckt utan bara härligt. De tog mig med, vi lekte ihop och de liksom skyddade mig. Jag kände mig stolt.

Jag har förstått att vatten är förknippade med många känslor, positiva och negativa. För mig var nattens dröm verkligen positiv.

Semesterminne 4

Blomma såklart...

Semesterminne 3 och à mon avis

...även den snyggaste bilden! En mört som slupskt satt i sig kroken fick raskt bli avplockad och Mannen gjorde första hjälpen* i vattnet innan den piggt kunde simma iväg igen.

*Hur man gör första hjälpen på en fisk? Jo, man drar den gångsamt fram och tillbaka under ytan så hjälarna återigen får bli genomströmmade med vatten. Funkar *nästan*varje gång...

Semesterminne 2

Modiga F kunde beta av fisken så länge det inte fanns nån superäcklig mask som kringelsnodde sig kring kroken.

Semesterminne 1

Storfiskar'n bosatte sig i princip på bryggan och fiskade från morgon till kväll. Och visst nappade det! Småttisaborrar som Mannen elegant filéade och stekte - mums!

Första magbilden

Mors lilla Olla

En dryg liter blåbär fick jag i min bytta när jag plockade blåbär här om dagen. Det finns rätt gott om dem så jag är stolt över att faktiskt ta mig för att gå ut och plocka.

Jag är en plockare och min glädje ökar i samma takt som jag ser att bärnivån stiger i min bunke. Kan tro att jag är ganska ensam om det, det är inte direkt trångt i skogen.

Sylt har kokats och lite har frusits in för att ha i filen. Åh, det känns så lyxigt!

Gratis är gott, sa Cinks

Närvarande tankar

Jag vet inte om jag kan säga att det var min tur. Det var nog snarare slumpen.

Efter nära hundra mensar på raken och tio år av mer eller mindre stark längtan efter barn stod jag med större delen av kroppen på nä-nu-ger-jag-ger-upp-sidan medan en tå fortfarande svävade lite på fortfarande-lite-envishet-kvar-sidan.

Varför det kom till oss just nu har jag ingen aning om. Vi hade bestämt oss för att ta tjänstledigt från göra-barn-verkstan' och istället åkt till bara-försöka-njuta-land. Vi behövde hitta tillbaka till ett prestationslöst samliv efter flera år av produktionsförsök under täcket.

För mig var det avgörande. Antigen lyckades vi hitta tillbaka eller så skulle jag flytta och fortsätta mitt liv och Fs liv på nya vägar.

Vi hittade tillbaka. Och så mycket mer vi fick som belöning för vår nygamla, kravlösa kärlek! Varför just nu vet jag inte, det enda jag vet är att jag är mycket, mycket lycklig över det lilla livet som står på huvud i min livmoder. Idag går jag in i vecka 20 och lill-kotte verkar må bra där inne i magen. När jag lägger handen på buken kan jag känna små okoordinerade bonkar.

Jag har varit lite tyst här på bloggen. Har försökt formulera mina splittrade känslor som far runt i huvudet. För det är nu, just nu när jag vandrar i blåbärsskogen med halvt uppknäppta byxorna eller just nu när jag ser bulan på magen i spegelprofilen som jag verkligen förstår hur ledsamt och krävande det var att år efter år inte bli med barn.

Jag har så mycket empati med alla tjejer där ute, kända som okända, som fortfarande kämpar för att få det där himlasvävande plusset och som inte vet när och om det någonsin kommer att hända. Vissa har redan givit upp och gått vidare och det är mycket, mycket starkt.

Jag har inga goda råd, inga peppande ord. Jag bara rinner över av empati och medkänsla, jag förstår precis hur ont det gör och hur maktlös man känner sig. Jag har slagit huvudet hårt i badrumsväggen, så hårt att jag blivit rädd för mig själv, bara för att försöka lindra smärtan i bröstet. Jag har gråtit hysteriska floder och känt mig som världens mest värdelösa, ofruktbara kvinna. Det borde vara varje människas rätt att få bli förälder men tyvärr är det inte så.

Jag vill tro att allt som sker har en mening. Ibland tar det bara lite tid innan vi förstår meningen. I mitt fall kanske meningen var att jag skulle klara av en massa emotionella saker först. Saker som jag inte har kunnat påverka men ändå måst gå igenom. Kanske var det för att jag skulle hinna bli riktigt stark mentalt och för att F skulle hinna bli stor och acceptera läget med ett småsyskon. Kanske vet jag inte än vad som var meningen utan det kanske visar sig med tiden.

Jag lever för dagen nu, jag lever mellan varje liten fjäderspark och jag lever utan att ta saker för givet. Och oj, vad skönt det är att vanliga gamla glada Cinks har hittat hem igen!

Norrland om sommaren

Fem bästa:
1. Bad i fors
2. Fiske när det nappar
3. Sol över fjällen
4. Vildblommor upp till midjan
5. Sommarljuset dygnet runt

Tre sämsta:
1. Sviare, dvs knott som bits. Hårt!
2. Ostadigare väder
3. Långa avstånd i bil

Sommarböcker 2008

Ända till för några år sedan prioriterade jag bort läsning till förmån för att själv skriva och rita. I lill-skolan kände jag mig superstressad av att gå till biblioteket och låna böcker för jag kunde aldrig liksom riktigt känna för någon bok och jag visste absolut inte vad som intresserade mig. Panik, ångest och blockout när jag stod där och skulle välja. Tiden gick ut och jag tog oftast bara nåt som jag sen inte läste. Jag kunde helt enkelt inte lockas av baksidetexter av nån outgrundlig anledning. Och så är det fortfarande.

Genom åren har jag haft perioder då jag ändå har testat olika genrer. Som barn läste jag en och annan djurbok, oftast om hundar. En annan period i början av puberteten testade jag böcker som "Hästarnas dal" och lite längre fram plöjde jag brorsans Steven King-böcker.

Med åren har jag hittat metoden som passar mig för att komma runt den här beslutsångesten: jag frågar andra om råd och jag lånar av andra! Och det funkar!

De senaste åren har jag bestämt att läsa en bok i veckan på semester. Ibland köper jag böcker helt på egen hand. Som i år tillexempel. Och eftersom jag nu har börjat min semester har jag köpt en för varje vecka. Visst hade jag lite panik där jag stod och valde, var så nära att bara gå därifrån men tvingade mig tillslut att bara ta några som jag trodde att jag skulle kunna läsa. Lite besviket upptäckte jag ändå när jag kom hem att jag redan hade läst en av dem, den översta. Jag får väl hitta någon annan i bokhyllan istället, någon som jag inte läst och det finns en hel del.

God sommarläsning önskar Cinks

Lille katt...

F lånade lill-Nikon med sig upp till stallet och tog bilder på en av de sju kattungar som skuttar omkring där uppe. Det finns kanske lite mer att önska vad gäller skärpa men motivets pose blev ju alldeles fantastiskt lyckad.

Barnaktiviteter på midsommar...?

Två midsommar"syskon" gnuggar lite motsträvigt potatis...



...och en lillebror roar sig med ölburkarna i vattentunnan. *Här kan det tilläggas att det var föräldrarna som elva byten senare var lite motsträviga...*



Midsommarhelgen tillsammans med härliga Familjen Nygifta var just så där lugn och skön som vi önskade oss. God mat - massor av god mat (!) - tidningsläsande och mysprat.

Vädret var typiskt midsommrigt; lite regn blandat med blåst och sol. F fick upp sin drake och flög länge och väl med den tack vare vinden. Tillsammans plockade vi bort över tjugo objudna fästinggäster, vi hade att göra mellan lateriet med andra ord.

Åh, gu så härligt, sa Cinks

Varje år sin egen hit

Till midsommar hör att knyta blomkransar. Jag försöker varje år att sätta mig i solen med en stor bukett blandade blommor och njuter en stund av att lägga ihop lila med gult, rosa och blått. För mig som fullkoligen älskar vilda blommor är det här en äkta njutningsstund.

I år blev det två kransar. Vackrare än någonsin. Precis som varje år. Trots att vi tyckte att de flesta sorter vissnat eller bara stod i knopp än så länge, så fick flickorna* något mycket färggrant i håret.



*den yngsta sötisen fick ingen krans, han hade fullt upp med att upptäcka den spännande vattentunnan som var överfull med härligt, vått och iskallt vatten...

Hälsning till dig!

Önskar DIG en riktigt trevlig midsommar med den
här somriga och goa bilden av "vår" voffsing.

Vi åker till landet med Minksys familj och ska ha en
riktigt skön slapparhelg med mycket gott umgänge.

Tjejerna är med (båda två, hoppas vi, återstår att se...).

Krans ska knytas imorgon men några blommor under
kudden behöver jag inte, har ju redan hittat min drömman!

Glad midsommar och en förhoppning om sol
Kram Cinks

Brudens uppsättning

...och en sista (för nu iallfall) på det som
någon timme senare skulle bli en vacker
bröllopsuppsättning.

Brudens hår

...och en till på en av brudens alla hårlockar.

Brudens skor

Som fotograf *nåja* på min käraste väninnas bröllop tar
jag mig friheten att lägga upp en bild som jag gillar här på
min blogg - brudens vackravackra bröllopsskor.

Jag skymtar för en stund

Det sista jag brukar göra när jag går och lägger mig är att sätta på en cd-skiva med lugn och skön musik. Den ska få mig att må bra och somna lugnt och tryggt. Oftast blir det nån av Bo Kaspers gamla, Coldplay eller Sofie Zelmani.

Ett tag lyssnade jag på Uno Svenningsson men tog bort skivan eftersom jag uppfattade en låt som ett hån och jag blev helt enkelt för ledsen av den.

Ikväll ska jag ta fram den igen,
för imorse fick jag höra ett litet hjärta slå...

"Idag har jag hört Ditt lilla hjärta slå
Som en liten sol skiner Du för mig
Jag känner att jag lever och finns
En del av mig finns ju där hos Dig

Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar

Du är min längtan
Du färgar mig med det under av ljus
Som Du sprider här hos oss
Säg var har Du varit förut

Jag vet inte vad Du kommer tycka nu
Om den värld Du ska födas till
Men Du, jag vet att Du är meningen

Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar
Du är min längtan

Du kommer snart att förstå vilken
märklig värld vi lever i
Att glädje och sorg går hand i hand
och att vi endag ska skiljas så
Du är så välkommen hit,
hem till vårt palats, till
denna värld som är vår
Som jag ska försöka få Dig att älska
så mycket som det går

Jag skymtar för en stund
Ett litet leende hos Dig
Jag skymtar för en stund
Att jag står med Dig i mina armar
Dagen kommer snart
Åh, vad jag längtar efter Dig nu
Livet har sin gång
I många, många år härtill
Du är min längtan, du är min längtan

Idag har jag hört Ditt lilla hjärta slå
Som en liten sol skiner Du för mig"

Dagens dilemma: Skol- eller ridavslutning?

När F kom hem i förra veckan och sade bestämt: "Skolavslutningen är samma tid som min ridavslutning och jag vill hellre gå på den" så tyckte jag med vetskapen om hur bra rörelse är för hennes diabetes och glädjen som jag vet att hon har till att det var en gångbar prioritering.

Det tyckte inte hennes pappa!
Och det fick jag veta med besked idag!
Han tyckte det var en mycket konstig prioritering.
Jag kunde bara konstatera att vi tycker annorlunda.

Tror ändå vi har kommit fram till en hyfsad lösning, det blir lite av varje, först lite skolavslutning och sen ridavslutning. Alla verkar hyfsat nöjda trots allt. Tårtan som hon ändå inte ska äta efteråt kan vi ju vara utan.

Magkänslan säger mig att det kommer att blåsa upp till storm över det lugna vatten som hennes far och jag guppat i senaste åren. Hoppas jag har fel!

Det är bara roligt!

Att vara involverad i ett bröllopsbestyr gör att jag kommer närmare mina egna känslor. Det är som om romantiken och glädjen ligger utanpå huden.

Helgens bröllop var underbart och att få vara nära bruden från sent på natten kvällen innan till precis minuten innan hon gick in i kyrkan var en fantastisk upplevelse.

Vi hade urmysigt hela förmiddagen hos frisör och smink och även om det blev lite stressigt med påklädning av näbbar så hann jag känna smaken av en utsökt paj som brudmor ställt iordning.

Sen for vi hedersvärt till kyrkan med bruden som guldlast och kom lite svettigt precis på minuten fram till ett väntande följe.

Middagen på Haga slott var utöver det vanliga och verkligen det godaste i bröllopsmiddagsväg som jag ätit. Sen var det tårta, dans och vickning. Efter det fick jag dispans att avvika - före brudparet - och sov gott hela natten.

På morgonen åt vi från en dignande buffé och tittade nyfiket på när brudparet öppnade prisänter. Solen sken fortfarande när vi satte oss i bilen och for hemåt mitt på dagen.

Åh, Minksy, det var bara roligt! Bara roligt!

Vilken pärs!

Det är snart på dagen ett år sen vi åkte in med en uttorkad syraförgiftad F till akuten och blev inlagda för diabetes. Under året som gått har vi kämpat med nattvak, svängande sockernivåer och ett lika svängande humör. Det har gått bra och det är härligt att se henne pigg och "frisk" igen.

Igår var vi på sista kontrollen i forskningsstudien som hon ingår i. Det innebar ett STORT glas med chokladdryck att häva i sig, en hel drös med blodprovsrör och nu tre dagar med en konstant blodsockermätare på magen. F kämpade med rädsla och en verklig jag vill inte-känsla. När blodproven var tagna och spänningen inför det släppte, ja, då försvann också ansiktsfärgen och vi fick lägga henne ner med fötterna högt.

Sockret steg som vanligt över mätnivåerna som är 20 (normalvärde för en frisk person mellan 5 och 7) och det bidrog förstås till mindre motståndskraft i humör, magont och gråtmildhet.

När mätare skulle sättas dit ville hon absolut inte. Tårarna sprutade av rädsla och motstånd. Pepp-pepp-och ännu mera-pepp. Tillslut fick sköterskan skjuta in kanylen i magen och koppla på mätaren.

Vi var färdiga.
I dubbel bemärkelse!

Men tårarna ville inte sluta. F grät och ville inte äta, ville inte ta insulin, ville inget - typisk reaktion för henne när hon är hög som en skyskrapa. Vi lirkade och tillslut trugade vi i henne en halv vaniljglass för att få ge henne insulinet. Hon fick åka hem sen, behövde inte gå sista timmarna i skolan. Jag åkte till jobbet men hade nog varit effektivare och haft det bekvämare hemma i sängen...somnade sittandes vid skrivbordet.

Men vi klarade det, med tårar och allt.
Vi klarade det!
Hon är världens modigaste lilla elvaåring.
Jag är världens stoltaste mamma!

Stolt mitt i förskräckelsen

"Du SKOJJAR , mamma...? Det får inte vara sant!!" var Fs spontana chockade reaktion när jag för några dagar sen berättade att vi skulle göra ultraljud för att se om det fanns nån bebis i magen. Hon är ju elva och har lätt för att sätta situationen i ett sammanhang.

När jag försäkrade henne om att jag inte skojjade så slog hon sig bestämt ner bredvid mig i soffan och sa "Då ska jag iallfall bestämma namn. Det ska vara nåt på F" och sen lite dröjande nästan hoppfullt "...får jag berätta för alla i klassen...?

Dagen därpå, efter ultraljudet som såg för tiden bra ut, ringde jag henne om en annan sak. Det var hon som frågade först "Ska jag bli storasyster?" Ja, det ser så ut om allt går som det ska, svarade jag. "Åh, hoppas det stannar kvar...." sade hon då dröjande och det hördes på rösten att hon liksom försvann bort i tanken för en sekund.

Till mormor berättade hon sakligt samma dag att hon skulle bli storasyster. Paus och sen tillade hon "Jag tycker inte om småbarn".

Det här är en spännande resa och jag ser verkligen fram emot slutet. Jag är säkert på att hon kommer att bli en underbar storasyster till tjorven i magen.

Naturens under - vackra på olika sätt

Favoritblomman nummer 1 - Förgätmigej

En som var tidigt ute och nu lämnar in - Maskrosen

En fantastisk växt som kråmar under uppväxten som en orm (såg en livs levande häromdagen förresten - irl) - Ormbunken


Vackert böjd för vinden. Oansenligt kan tyckas, men vackert - Gräs

Appropå

Min farfar var målare och snickare. Han hade konsten i ådrorna och förde det vidare till sina söner och därifrån nån liten gnutta vidare till mig.

Farfar kunde uppfattas som en burdus man men hjärtat satt på rätt ställe. Till alla barnbarn snickrade han varsin kista som han sedan omsorgsfullt och med kärlek ådrade och dekormålade. Jag kan inte påstå att min haft en så framträdande roll i hemmet men det är en särskild känsla av stolthet som jag tittar på den ibland.

För över tio år sen gick jag en dekorationsmålningskurs. Med mig hade jag en liten sockerlådsbyrå som jag tänkte fräsha upp från barndomens rödvita till något i stil med kistan. När kursen efter ett par dagar var över bar jag med mig sockerlådsbyrån hem, ådrad i ungefär samma färger som kistan jag fått av farfar och likadan dekor målade jag dit lite senare.

Idag står byrån i mitt hobbyrum. Vackert ådrad och syskon med farfarskistan men liten, trång och opraktiskt. För några månader sedan bestämde jag mig för att råda bot på trångbodheten och rensa ut gamla ta-platsare. Hittade en kasse med mina Ullisar* och nån amningsbehå längst ner i en låda. Efter att ha sparat dem i över tio år bestämde jag mig slutgiltigt för att nu finally slänga dem. Sätta punkt. Inse att de inte skulle komma till användning igen. Inse att en epok var till enda.

Nu verkar det som om jag kommer att behöva köpa nytt!

*I samma port som vi bodde i när jag väntade F, bodde också en gammal tjock kvinna som hette Ulla. En dag kom vi plötsligt på att mina mammatrosor måste kunna passa henne så stora som de var. Vi skrattade så vi kiknade och från det ögonblicket kallade vi dessa gigantiska och osexiga kreationer lite sött för "Ullisar" .

...mer mors dag

Jag kom hem efter att ha skjutsat F till sin pappa. Det var tyst hemma. I diskhon stod bara stjälkarna kvar av rosorna som mannen fick på sin födelsedag för några dagar sen. De har blommat så enormt vackert men nu började de sloka...

Han kom upp från övervåningen. Men den där omisskännerliga minen.

"Vad har hänt med rosorna" undrade jag.
"Jag har slängt dem på komposten" påstod Mannen.
"Har du...nähädu..." sa jag när jag såg hans oskyldiga uppsyn.

Då tog han mig ner till sovrummet där hela sängen var fylld med röda rosenblad. På nattduksbordet låg tre blad i en hjärtformation.

Det var hans sätt att säga "Grattis på kommande Mors dag".

Han är så jädra bra, min man.

Skönt och omtumlande att efter så många års hoppande över staket ha den grönaste gräsmattan! sa Cinks

100% Mors dag

En milsten i historien.
Mors dag 2008.

Jag fick frukost på altanen med familjen. Smoothie, latte, smörgåsar med marmelad och kaviar. Och jag fick ett paket från dottern. Bara en sån sak! Jag har konstant vägrat att ta emot presenter från någon annan än just dottern. Inga försök från hennes pappa duger, det ska rätt och slätt vara made by her. Gärna hemgjort och hittills har det varit teckningar att hästar och klippdockor på längden och tvären. Ogärna något köpt, det känns way to easy!

Så idag kom den. Den som jag omedvetet liksom nästan längtat efter och hoppats på fast jag kanske inte riktigt visste det eller sagt det uttalat.

Smörkniven. Jag fick livets första smörkniv av F. En vackert snidad skapelse med hennes namn inristat. Tvivlar på att den är utskuren ur träslaget en så troligtvis kommer den inte att hålla i en evighet som den gjorde på vår tid men vaddå - jag hoppas innerligt att hon gör flera!

Anledningen till att det blev just hennes namn och inte mitt inristat i kniven var att hon just fått dit namnet när hon kom på att det var mors dag. Jag glädjer mig såklart mer åt hennes namn än åt mitt eget.

När jag frågade henne om hon inte tyckte det var jobbigt att ge bort den första smörkniven som hon egentligen gjort till sig själv svarade hon dröjande: "...nä, kanske bara 10% jobbigt och 90% roligt". Jag lovade att hon skulle få bre så mycket hon ville med den och då log hon.

No matter liten eller stor

Det blev en riktigt tung morgon för mitt mammahjärta.

F och jag stod som vanligt vid stationen och väntade på tåget och på j som brukar sluta upp med oss. Vi såg henne komma gående lite före tåget kom, i bara en tunn munkjacka kylan till trots. Inte skuttandes som hon brukar. I flera månader har F och j varit så livliga och spralliga. Nu hade j antagit en helt annan attityd. Trist och arrogant. Slätstruken min. Ja, oj vad hon kunde, bara elva år gammal.

F skrattade och berättade om guvetallt som vanligt men fick bara korta och torra kommentarer tillbaka. Allt hon sade var fel, ifrågasattes och fnystes åt. Hon gick till och med på mig och ifrågasatte det jag sade. Jag blev barnsligt nog rysligt irriterad. Jag led och ville bara komma bort. Vuxet.

När F skulle gå av tåget pussade hon mig och kramade mig hårt. J satt kvar i kupén, skulle plötsligt åka några stationer till för att sedan byta tåg för att slippa att gå sista biten till skolan.

Så F skuttade av själv, i rosarandigt paraply, min röda vindjacka och en ljusblå mössa. Mitt hjärta klappade hårt. Dels för att livet kan vara så himla tufft ibland, för såväl stor som liten, dels för att det bara är hon som har den effekten på mitt hjärta. Hon ÄR mitt hjärta!