Bästa tips på att meganjuta 36 dagar?

Ouaaa, jag ser att det bara är 36 dagar kvar till beräknad nedkomst.

Trettiosex!

Jag som ännu inte fattat vad som är på gång.

Hur ska jag göra för att meganjuta de sista dagarna eftersom det här troligtvis är sista gången i livet som jag får äran att bära på ett litet barn?

"Passa på att ät allt du vill" föreslog min käre far när jag pratade med honom. Men det varken kan eller vill jag, dels för att jag får halsbränna, dels för att jag inte är sugen på onyttiga saker (förutom choklad då...) utan mer frukt, grönsaker, vatten och grovt bröd.

"Ta en månad ledigt" föreslog BM och det vore förstås nåt men dryga två veckor tycker jag ju känns så himla lagom, dels för att hinna avsluta på jobbet och dels för att jag annars tror att det blir lite långsamt hemma.

Fler förslag?

Kort måndagsrapport

Vi försov oss imorse. F kommer in och säger "Mamma, mitt alarm för insulin har ringt och klockan är sju! Vi har försovit oss!" varpå jag yrvaket svarar "...vad är det för dag idag då?"

Vi ska bjuda bonusfar på middag ikväll. Det ska ju bli supermysigt. Söthunden är med, det var ju ett tag sen vi såg henne så hon är en minst lika kär gäst!

Studiofotograferingen gick...lite ringrostigt igår, men var ändå himla kul. Jag ska samla in bilderna från Isidor också och gå igenom men redan nu har jag ett par på F som absolut går att använda till släktpresent och annat roligt. Absolut mer studio. Öva, öva öva! Det här kan absolut bli en favvohobby!

I lördags var F och jag och såg "High School Musical 3". Tvåan var tydligen bättre enligt filmrecencent F. Jag höll mig vaken filmen igenom och det var ju ett godkänt betyg bara det (kanske berodde på att jag sov hemma i soffan tidigare på dan).

Studio

Det känns liksom lite stort att jag och Isidor hyrt studio idag för att ta bilder. Riktig fotostudio! Nästan som vi är fotografer på riktigt. Nästan som om jag har hittat ett intresse som jag tar på allvar. Det känns coolt, helt enkelt.

Det hade varit kul om Kattmamman kunnat vara med men Isidor och jag får fylla dagen med foton på några modeller som vi tar med - och så har jag ju själv tänkt att vara modell och ge nåt vackert i present till blivande pappan.

Han fick förresten en liten blomma idag på fars dag och blev jätteglad. För hur det nu än är och vad som än händer framöver resonerade jag, så är han redan pappa - för alltid.

O-tvättspaning

Va härligt det känns att ha tvättmaskin igen efter tre veckor utan (och russin/torra händer efter en del handfatstvätt). Den har gått i ett sen igår morse.

Samtidigt kan jag inte låta bli att notera att det visar sig att det faktiskt går att klara sig utan tvättmaskin ganska länge, kläderna går att använda en gång till* och fler kläder används, inte bara favoriterna.

*Men svettlopporna F och jag måste förstås lukta på kläderna lite extra varje dag eftersom vi just nu leder svettas-massor-ligan stort. Hon med pubertet, jag med graviditet. Vet inte vem som är värst/bäst, vi kommer nog lika över mållinjen ;-)

Irriterade familjen - egoinlägg

Dottern blir irriterad på allt som går fel i hennes väg. Minsta lilla sten i skon blir en bumling och framkallar antingen sura miner, griniga tongångar och även tårar. Det tar på mina krafter också.

Mannen har så mycket omkring sig att han blir irriterad och förvarar alla kommentarer som inte är positiva hejjarop. Och när jag och dottern skräpar ner och härjar hemma eftersom det mest är vi som är hemma vilket jag förstår är skitjobbigt så blir det också ett ämne för irritation. And on it goes...

Men hallå! Det är ju jag som ska få vara en massa irriterad just nu. Och med all rätt eftersom jag faktiskt råkar kånka omkring på en massa extrakilon och en bäbis på tvären! Ni andra ska bara låta mig hållas, ge utrymme för min irritation, klappa mig på axeln och säga att det är okej. Jag ska inte behöva torka upp trista pölar av usch och tvi.

Och jag orkar liksom inte klaga lika högt som ni, jag är ju inne i nåt typ av turtänk och tycker jag försöker se positivt och lugnt på saker och ting.

Sådeså! Ge plats!

Hastigt lördagsuppvaknande

Det är väl förunderligt, som min morfar skulle ha sagt, att man kan ligga och sova och vakna av att det plötsligt börjar rinna i näsan, hinna fånga upp allt blod med handen och rusa in i badrummet utan att spilla så mycket som en droppe på varken kudde, lakan eller golv!

Ny vattendröm

Snabb, snabb vattendrömsresumé innan jag tar dagens första och enda latte och börjar skörda i arbetshögarna

Drömde att jag stod vid vattnet och ville gärna bada men var bara rädd och vågade inte. Havsbotten var klippig och stenig med helt klart vatten. Inte en endaste läskig sjövarelse fanns i sikte. Folk runt omkring mig höll utkik och kunde bara se en haj lite längre ut, så kusten var i princip klar.

Men jag kom inte i. Jag var bara rädd och osäker.

Cravings

Några minuter över nio på kvällen.
Det är tyst i huset.
En sover.
En har inte kommit hem från jobbet än.
Jag smyger upp i köket och bereder lite
cravings: frusna hallon med mjölk.

MUMS! sa Cinks

Det tar emot att erkänna...

...men jag är faktiskt väldigt trött ikväll efter att ha haft en dotter som

- ringt säkert femton gånger under jobbets timmar
- gråtit i telefon över mattetal som är 'felskrivna i boken',
- gråtit igen eftersom hon plötsligt inte visste hur ugnen fungerar
(vi har haft lektion ikväll kan jag berätta)
- inte plockat undan någonting eller någonstans efter sig
- bara tramsat och lyssnat med ett halv öra när jag försökt förklara matte
- glömt, glömt, glömt hela dagen

Gu så skönt att hon är hemma igen!

Flicknamnsfunderingar...

Lucia - lite torftigt om man nu råkar födas på just luciaafton eller däromkring, va?

Gustava - charmiga personalen på Slottet vi var på förra helgen tillfrågades om namnalternativ och gav detta som förslag eftersom det bott just en Gustava där. Pampigt men inte alls tidsenligt.

Moa - går att rimma på alldeles för bra. Och förresten tänker jag mest på en söt, vit liten katt som går under just det namnet.

Eleonora - På tre namnprydda dörrar på slottet som vi besökte stod tre kvinnonamn. Först mitt, sen dotterns och hepp, detta. Betyder det något?

Nicole - favoriten för dottern om inte hennes fd fröken i skolan döpt sin dotter till just detta. Inte så långsökt va? Inte aktuellt heller, om jag får bestämma.

Inget som fastnar direkt, vi funderar vidare

*och ja, vi har tänkt killnamn också och det är redan klart men får förbli lite hemligt i väntan på...*

v.34 - mest för tapetens skull

Så här ser tapeten ut som vi satt upp i tvättstugan. Ovanlig för att vara just tvättstuga tror jag och vi är jättenöjda. I förgrunden nåt framtungt som verkar ha växt bara över helgen.

Och nej, den har inte sjunkit, det är bara en sån magtyp.
Och nej, det är inte två!

Idag har jag varit en turgumma...

...därför att jag inte fick soppatorsk trots minimalt med bensin i tanken. Tog bilen hemifrån och när jag rullade in i Statoils tankpark visade mätaren på ynkas 2oo meter kvar. Passade på att tanka fullt även om Jet annars är my preferred mack. Gick inte heller över 700 kronor, var inte det också tur, så säg!

...därför att jag omedvetet tappade bilnyckeln i en hög med skräppåsarna på ICAs pantstation och när jag kom tillbaka för att leta, en timmes shoppingtur senare, så fanns den kvar trots att Herr ICAnder hade varit där och städat! Hade just tänkt att gå till info-disken och fråga men tog pantstationen först eftersom jag hade pantat några små PETisar. Osannorlik tur, om jag själv får säga.

...därför att jag likt en nyfiken ettåring råkade pilla in minneskortet till kameran i fel kortläsare på datorn. Den råkade liksom trilla in i facket för stora kortläsaren - och var till synes omöjligt att få tag på. Men som tur är har jag ju en händig och framförallt envis man när det kommer till problemlösningar. Han lyckades med skärkniv och lite gaffatejp fiska fram minneskortet ur datorn igen.

Apropå möss...

...så har F sen hon kom hem varit ungefär som nåt som katten släpat in: försökt hållt skenet uppe men liksom totalspårat ur när hon suttit stilla. Det stavas j e t l a g och många av oss har provat den oangenäma känslan.

Vi har ikväll gjort en fair deal som egentligen är way over mitt duktigaflickatänk: hon får bli hemma imorgon. Dels för att komma ikapp med kropp, hjärna, insulin, mattider och så vidare, dels för att göra klart de läxor som halvt om halvt försummats under det späckade resschemat och som hon fick mer eller mindre panik över ikväll. Så gör man egentligen inte men jag har rådfrågat mitt inre om hur min Mentor Mamma skulle ha gjort och tänkt och jag hoppas hon hade tyckt att jag resonerade vettigt om än ambivalent.

Motprestationen blir att:
1. Göra läxor enligt en lång punktlista som vi kommit överens om tillsammans
2. Ta många pauser, gärna sova lite eller läsa en tidning stilla i sängen
3. Äta ordentligt
4. Inte sitta vid datorn under "skoltid"
5. Inte leka med någon kompis för är man "sjuk" så gäller det hela dagen OCH kvällen

Ändrar hon sig imorgon bitti och ändå känner för att gå till skolan så har jag lovat henne bio imorgon kväll, High School Musical. Den vill hon jättegärna se. Så är hon bara lite trött men vill "passa på" att få vara hemma från skolan så överväger filmen. Är hon så trött och sliten som hon säger så spelar ingen bio i världen någon roll.

She's back, she's over here!

Åtta i morse ringde telefonen. Det var Lilla världsomseglerskan som tagit fast mark i Svedala. Jag säger som Gert: Äntligen! Nu är hon hemma hos sin pappa och tvättar och vilar hoppas jag, för vi har ju fortfarande ingen tvättmaskin installerad...

Det är så roligt att höra hennes berättelser, att de delar hon berättar om var antingen de läskiga när de var på Universal Pictures eller otäcka som när hon drogs med av en jättevåg i havet och tumlade runt. Det där mysiga, sköna och härliga hoppas jag kommer med tiden. Gissar att hon har MASSOR att berätta för oss och kommer att göra det med tiden.

En sak som hon har tänkt på under de två veckor hon varit borta är att hon ska få ökenmöss till julklapp. Det var bland det första hon frågade om i telefonen: "Hur blir det med ökenmössen". Jag har lovat att vi ska åka och beställa (om man nu behöver det) snart, snart...

Ikväll får jag krama henne. "Jag har nog gått upp tre kilo" konstaterade hon "på bacon och glass". Bara mer gosig tjej att krama alltså!

Spaning: snö

Jag har en teori. Om snö. Såklart.

Första snön faller i oktober brukar jag envist påstå. Snön ska alltså falla men behöver inte nödvändigtvis ligga kvar. Förra året vill jag minnas att jag hade rätt. I år med, men det var minsann på mariginalen.

Igår när Mannen och jag gick från tåget och hem vid femtiden så var det faktiskt vitt och inte regn som föll. Sista oktober.

Min teori håller alltså. Tills vidare...

Affirmation - mind-set

I motsats till Bridz som för att orka hålla ut plussar några dagar på utsatt datum, så har jag påbörjat projekt "Mind-set snitt". Det är inte på något sätt ett önsketänkande men eftersom det fortfarande är tombola i magen och det hickar i ljumsken på förmiddagen och vid revbenen strax efter lunch så känns inget garanterat med den här lilla äventyraren.

OM h*n inte vill ställa sig på huvudet om nån vecka gissar jag att det blir vändningsförsök (tvärläge verkar fortfarande vara favoriten). Funkar inte det tror jag, utan att ha läst på så mycket, att man planerar snitt till två veckor före utsatt datum. Det skulle med andra ord bli redan till första advent. Det vill säga om fyra veckor. Och det är snart det! Riktigt snart!

Men jag affirmerar huvudet nedåt och har till och med hittat en yogaställning som tydligen kan hjälpa barnet runt om det skulle vara så. Den tränar dessutom rumpan så av dubbla anledningar står jag numera några gånger på kvällen i skulderstående.

Va fint det blev...

...med det randiga påslakanet i sängen. Bytte från två enkeltäcken till ett dubbelt. Allt för maxad närhet!

...med stora-blommor-på-guldtapeten i tvättstugan! Mannen har just tapetserat klar och vi tar små steg mot att bli färdiga med uppfräshningen. Jag är i starkt behov av tvättmaskin efter två veckor utan!

...med lite ny, röd färg som jag målade på de avskavda ställena på kaklet i köket. Kanske är det vetskapen om att det är nymålat som gör att det känns så fräsht. Oavsett så blev det fint.

...med två likadana sänglampor i sovrummet istället för en skittråkig svart gammal IKEA-lampa med bränd skärm som jag haft vid min säng, på mitt inte-sängbord-utan-stol.

...med småbilderna på hästar, katter och hundar i Fs klockram. Hon fick den i julas men vi har ännu inte fixat till den. Allt som skulle till var tolv små, runda bilder, en för varje timme. Men nu är det fixat och klockan sitter dessutom fint uppspikad på väggen i hennes rum och skrivbordet är städat tills hon kommer hem imorgon, alltid mycket roligare att komma hem när det är städat. Hoppas hon inte ser tvättmaskinen och torktumlaren som belamrar hennes rum...

...i skåpen i köket efter att jag rensade ut lite udda porslin, glasburkar och plastmuggar som liksom bara blivit stående. Och lite mer plats blev det dessutom!

...av att bara byta plats på blendern och expressobryggaren på köksbänken. Tänk att så lite kan göra så stor skillnad!

...att första november göra en liten blomsteruppsättning med oasis av de absolut sista blommorna i trädgården. Hepp!

Coolaste approachen hittills

Jag är helt såld. Det har jag varit i nästan tio år, sen den här låten med Nikka Costa kom. Det finns inte många saker som slår den. Om jag skulle vilja vara nån annan så...she's the shit!




Näst coolast är absolut den här låten, bortåt tio år den också. Superskönt gung. Killen i kepsen - he's the shit!

...och ett sammanträffande till

F har nu varit borta i tolv dagar.

Av alla dagar under de åtta år som hon fått lov att pendla mellan mamma och pappa är det här de absolut längsta tolv dagarna någonsin. Och de mest längtiga tolv dagar som jag varit med om.

Jag tänkte först skriva om mitt längt i form av:
Pre-condition: hormonpåslag
Händelse: F utomrikes
Add on: extra känslig
Utfall: ovanligt mycket längt efter dotter vilket gör att jag drömde om henne i natt.

Men allt fick en ny vändning idag på eftermiddagen då jag fick ett sms från henne. Hon har också drömt. Om mig. I natt även om det inte var samma timmar. Om att jag var med henne på båten over there.

Tankecirkel igen, tror Cinks. Nån som bettar emot?

Spaning: tankecirklar

Alla har säkert varit med om att plötsligt tänka på en person och i samma stund ringer personen. Jag tror att det har att göra med vilka tankecirklar man är inställd på. Känner man ungefär lika för varandra så tänker man också på varandra med ungefär samma intervall. Tror jag.

Lite medvetet spanande steg jag ur duschen härom dagen och kände att jag längtade och tänkte på min kära bonussyster. Vi har inte hörts av på evighetersevigheter. Jag tänkte att det skulle bli spännande att se om vi skulle höras av på nåt sätt.

Och tror du inte att det dimper ner ett mail dagen därpå där systeryster bjuder in några tjejer på en liten oprentantiös kväll hemma hos henne. Däribland jag.

Hepp!

Spaningen fortsätter på ovetenskapliga sammanträffanden, lovar Cinks

Halka på löken

Rubriken låter nästan lite pervers men det var faktiskt precis vad jag gjorde. Halkade med kniven på det där glatta mellanskalet på löken och vipps gled vassa eggen ner på mitt ringfinger istället och jacka hade jag där ett djupt blödande och ontigt sår. Grymt.

Först tänkte jag lägga ner lasagnelagningen men när Mannen ringde och sa att han skulle bli sen så var det bara att ta vid där jag gav upp. Vänster hand (vilken annars, läs inlägget nedan om att det inte går så bra för vänstern för tillfället...) i luften och höger fick rådda med kniv, sax, stekspade och visp.

Nu står dagens middag och vilar på spisen, strax redo för att provsmakas. Mmm, jag är jättehungrig och fingret har lite tajmat slutat blöda. Dags att hugga in!

180 grader, tack!

Hörru Bonkis, hur vore det om du ville göra en hundraåtti och lägga ditt rara huvud nedåt nu? Det börjar bli riktigt trångt...

Mannen och jag har slagit vad, han tror att h*n vänder sig om två veckor, jag tror om tre. Då kommer det att vara riktigt tajt om utrymme så det vore ju betydligt mer praktiskt om du passar på att snurra nu istället.

Vad sägs om att slå en halv salto redan ikväll? It's a deal?

Det går dåligt för vänstern!

Ett ömmande och rött vänsteröga, en ny irit på gång alltså.

Samtidigt strömmar näsblodet titt som tätt från samma sida.

Höjdare.

Härlig slottslördag

Det var ju ett perfekt val av helg att åka och njuta på ett slott. Höstens blåst och småregn bet inte på oss, vi hade utan problem en underbar helg med god mat...

...bastu och bubbel utomhus för den som ville och kunde...

...och därtill underbara omgivningar och en väldigt trevlig och personlig personal som verkligen fixade på bästa sätt. Och framförallt kom vi varandra närmare igen efter en slitig höst med mycket jobb och Mannen som varit borta mycket, det var ju lite det som var avsikten också. Och det införlivades kan jag garantera!

Förberedelser

Ok, vi kommer inte att flytta inom närmaste sju veckorna. Annars är det ju ganska vanligt att blivande föräldrar gör det precis innan en väntad nedkomst. Men vi är inte sämre än att vi dragit igång med en liten renovering - tvättstugan ska få en uppfräschning iom att den ska användas som bla skötrum är det tänkt.

Mannen och jag har pratat om varma, mjuka färger som ger harmoni främst när vi går upp om natten. Tänk va konstigt då att vi har köpt färgen kullersten som vi målar väggarna med. Och bänkskivan blir granitsvart, hyllorna svartlackade.

Vad hände? Jag konsulterade min Feng Shui-bok och läser att grå är en blandning mellan svart och vit (no kidding) och den symboliserar en förändring i livet, till exempel ett nytt jobb... (no kidding igen...).

Just nu ser det inte mycket ut för världen. Kladdigt. Jag orkar inte måla finliret utan tar de stora väggarna. Lägger in en bild när vi är klara istället. Och ja, jag tar det lugnt och vilar mycket emellanåt och ser till att inte trötta ut mig, promise!

Slottsweekend i sikte

I väntan på att Mannen ska komma hem från lite lördagsjobb på kliniken blandar jag målning av tvättstugan med bloggande. Roligt-jobbigt med roligt-inte-jobbigt alltså.

Sen ska vi åka och njuta av en slottsweekend på tu man hand. Det var urlänge sen vi gjorde nåt sånt. Berättar mer om det imorgon.

v. 33

Det här är vad jag menar med päronmage. Enligt min teori är det en tjejmage men jag har tvärtom läst att killmagar ska sitta lågt. Hur som helst, den såg likadan ut förra gången inser jag när jag konsulterar min dagbok för tolv år sen då jag skrev så här:

"Alla verkar tycka att jag har så rolig mage. Den växter ju inte uppåt utan den har stannat vid halva magen. A bara skrattade år formen. "Jag har aldrig sett en så rund mage. Du är så spetig i övrigt och så magen som står rakt ut". Och T&C stod och kände på min otroligt utstående och runda mage. "Den ser ut som en fotboll".

Förberedelser i kvadrat

Blev kvar på jobbet lite för sent igår. Kom hem och värmde lite makaroner och falukorv i kastrull, åt hälften. Försökte istället vila bort en envis sammandragning utan framgång. Testade med varm, avslappnande dusch. Magen stenhård. Jag blev lätt rastlös.

Klockan tio ringde jag för råd på förlossningen. "Två alvedon och ett varmt bad" föreslog de. Efter en timme i badet och mannen som klockat sammandragningarna som gick i 2-4 minuters intervall under den tiden gick jag upp. Enda uppnådd effekt: kyla och russinfingrar.

Halv ett undrade Mannen om jag trodde att jag skulle kunna sova. Jag försökte och slumrade till. Vaknade halv tre med lika hård mage och samma intervall på sammandragningarna. Ringde förlossningen igen för råd. "Svårt att veta men du är välkommen in om du känner att det behövs" svarade en mycket vänlig Eva. Mannen snarkade hårt i en förkylningssömn. Jag valde att försöka sova igen.

Vaknade kvart i sex. Magen lika hård, sammandragningarna färre. Frukost och sen ringde jag mvc-akuten och vid åtta satt vi i väntrummet, Mannen var med och det var skönt. CTG visade på en lite trött bebis och en mage som var förhållandevis lugn igen.

Läkarbesöket visade inte heller på något förutom att bebis låg på tvären igen. Det var precis vad jag ville - få beskedet om att det inte är nåt annat än kanske överansträngning som triggat igång sammandragningarna. Receptet blev tre dagars sjukskrivning och en tid för tillväxtultraljud inom närmsta dagarna.

Ikväll är magen öm och tarmarna upprörda, gissar att sammandragningarna igår var en mödosam övning för berörda delar. Men det känns bättre. Imorgon ska jag försöka gå andra dagen på en konferens som jag verkligen sett fram emot. Det måste väl vara positivt, tänker jag. Mer än att bara ligga hemma och såsa. Eller har jag inte förstått nåt...?

Fler vattendrömmar

Jag har läst att drömmar om vatten kan tydligen symbolisera en stor händelse som kommer orsaka dramatiska förändringar, som förberedelser inför ett nytt liv eller så...

I förrgår natt hade jag en ny vattendröm. De brukar ju komma tillbaka som ett tema. I drömmen satte jag på mig två par gummistövlar utanpå varandra, tog jättelång sats på ungefär 60 meter och sprang allt vad jag förmådde rakt ner till vattnet, ut på en brygga och hoppade ett jätteskutt på säkert 30 meter rakt ut i vattnet.

Jag hade innan förstått att man skulle passa sig för små, otäcka blodigel-liknande varelser som var i vattnet men när jag vadat in igen och tog av mig de dubbla stövlarna så hade jag nästan inget alls på vaderna, jag hade liksom klarat mig superbra. Och så hade jag väldigt snygga, vältränader och brunbrända vader, vad de nu hade i sammanhanget att göra men visst, ett önsketänkande just nu.

Vecka 32

Jordens gravitation börjar ta ut sin rätt.
Det mesta hänger (utom mungiporna som är uppåt för det mesta).

Notera mina snygga benvärmare som jag njuter runt i, sa Cinks

Blött pusskalas

Dagens sms-skörd från lilla damen "over there":

F: "Hej! Jag har precis blivit pussad av en delfin *lipande glad gubbe*"

Mammas svar: "Åh, va det låter underbart mysigt. Förstår att den ville pussa dig. Lyllos delfinen säger vi *pussgubbe*"

Final (?) countdown

Okej, visst, så jag räknar dagarna. 34 kvar att jobba. Om det hade varit världens härligaste arbetsplats som jag jobbade på så hade jag kanske haft ångest inför faktumet att det är så få dagar kvar. Men det gör jag inte och det har jag inte.

Drömmen vore att under mammadagarna komma på den där idén om vad jag egentligen vill bli. Tänk om det bara kommer, cool tanke...

Turgumma

Det är ju verkligen supersvårt snudd på omöjligt att hitta sköna och passande mammabyxor. Magen växer ju såklart, men inte sjutton växter benen på längden och bredden i samma takt. I vanliga fall har jag storlek 36/38 på byxor, nu sniffar magen kring 40/42 men det innebär ju också att modellen blir en dm för lång i benen och mycket pösiga. Typ osnyggt!

Jag sökte chansartat mammakläder på blocket och hittade lite plagg som jag lade bud på. I förra veckan kom de första mammajeansen. Döm om min förvåning när de passade! Det blev ett bra köp av ett par mörkblå jeans för 31:- Idag kom en svart kjol i trikå för 20:- Den passar också såpass bra att jag tänker ha den imorgon på kundmöte. Nu när jag sitter inne i stan så vill jag ju gärna svassa omkring i lika fina kjolar och tunna strumpor som alla andra chicsen.

Väntar fortfarande in en kjol och ett par byxor. Spännande att se om de också passar, att köpa utan att prova är som att spela roulette - inte alltid vinst på samma nummer/storlek.

Måndag

Det har varit en jobbig emotionell helg. På flera håll och kanter.
Det är lunch nu men jag har bara ingen aptit och det doftar tårar i näsan.

En del av livet.

Dags att dra - igen

Jädrar. Nu spelas det tokpiano här hemma. Och spelas Takida på hög volym. Samtidigt.

Jag tror jag går ut en sväng och rastar Nikon.

Håll i hatten!

Idéer till plåtningen

Sitter och surfar idéer till plåtningen i november. Jag har beställt tagning av magen och det vore kul att ta något annat än profil, en hand här och där osv. Har hittat några roliga uppslag, fler idéer emottages tacksamt!

- Ljust foto med vita kläder där magen är synlig
- Bild med måttband som attiralj på något fyndigt sätt
- Bild med något på "hyllan" (som jag iofs inte har eftersom magen är så låg), typ Filippa K-kaffekopp som jag brukar dricka ur, en nalle eller nåt med anknytning till mig.
- Glöm inte att ta av glasögonen. Avklädda bilder med glasögon är ungefär som om man tar n a k e n bilder med strumpor på.
- Tatuering på magen kanske (en sån som man kan tvätta bort)

Sen ska jag ha lite coola idéer till F också. Har hittat en del unga tjejer med attityd, det tror jag kommer att passa perfekt. Mode. Attityd. Överdrivna poser ;-)
Kom gärna med förslag här också.

Knölen kvar?

Alltså, här genomgick jag en ytterst otrevli ögonlocksoperation för att få bort en synbar och irriterande knöl under ögat. Nu har härligheten läkt - och knölen är kvar! Jag fattar ingenting, tog de fel? Har svullnaden inte gått ner? Har den kommit tillbaka redan?

Jag får nog ringa och höra på måndag men jag gör INTE om operationen så länge bäbis är kvar i magen, det är ett som är säkert. Uäk och pust!

Ahh, latlördag...

Outhärdlig ekvation

Två elvaåriga tjejer + Sing-star = jag måste åka hemifrån, och handla eller vad som helst, bara öronen får vila sig lite...

Recept mot glömska?

Hon har börjat glömma insulinet. Flera gånger på några veckor nu har det hänt. Jag har tolkat det som om att hon har börjat slappna av i sin sjukdom. Naturligtvis protesterar hon och säger att det inte alls är så. För inget som Mannen eller jag säger just nu stämmer med hennes verklighet. Inget går och allt är omöjligt.

Jag försöker komma upp med förslag för hur hon ska kunna hänga upp rutinen på något så hon inte glömmer. Hon byter bara ämne och pratar om hästarna i stallet. Jag förstår att det är jobbigt att prata om och att du vill byta ämne, säger jag, men det här är ändå saker som vi Måste prata om. Mhm, säger hon och fortsätter berätta om hästarna.

Det är sent på kvällen, jag pussar henne och låter henne somna. Imorgon tar vi upp det igen, det är för viktigt för att bara tramsas bort. Jag känner mig fruktansvärt otillräcklig mitt i allt bra jobb som jag gör. Jag väljer att se framåt och jobba för bättre rutiner.

Once

För första gången sen jobbet flyttade till nya lokaler för en dryg månad sedan låg det ett brev till mig i postfacket när jag kom till jobbet imorse. Det var från J. Jag såg det direkt på handstilen. Förväntansfullt öppnade jag. Grejen är den att jag faktiskt gillar hans finurliga paket med så mycket tanke och känsla i. Han hade köpt filmen "Once" och skickat till mig, med tanke på känslor som bara uppstår en gång i livet.

Jag läste en recention som säger så här om filmen:
"Musikaler har en dålig vana att bli rätt outhärdliga
på vita duken. Once är undantaget som bekräftar
regeln. Den är faktiskt helt makalös."

Det ska bli spännande att se den, kanske redan imorgon kväll. Jag väljer att bli glad över att han delar med sig av det han ser som livets goda. Och Minks, jag väljer att inte bli arg den här gången ;-)

Vägen till mindre stress

Första dagen som sjukskriven 25% började jag med att vara kvar på jobbet till 20.30. Men nä, jag jobbade faktiskt inte, det var fest på kontoret med i princip närvaroplikt. Trevligt också.

Var hos läkaren i går och grät ut min trötthet. Snyftade och snorade fram att jag nog inte visste att jag var så ledsen över att vara trött som jag tidigare trott eller känt. Men nätter av blodsockervärdeskoll, spring i benen och allmänt kass sömn gör att jag faller ihop till en livlös hösäck vid halv fyra på eftermiddagen. Tillsammans med mina blödningar, sammandragningar och oro för att något ska hända efter så många år av väntanlängtan blir det helt enkelt bara för mycket.

Bra-läkaren tittade seriöst på mig och sade kort och enkelt: "Om jag var i din situation och inte fick sova på nätterna så skulle jag nog inte ens komma upp ur sängen" och så var sjukskrivning ett faktum.

Tursamt var vi fullständigt eniga om att jag ska jobba 75%, jag vill varken jobba mer eller mindre, det känns precis lagom och jag tror att jag kommer att både orka och tycka jobbet blir lite roligare igen.

Försvinna och finna

Snälla mamma har upplåtit ett stort utrymme i förrådet för gamla urväxta barnkläder av bättre och sämre kvalitet som barnen och bonusbarnen kommit släpandes med.

Igår när vi hade en superdupermysig lördag tillsammans så passade vi på att rensa ut slitna och fläckiga tröjor och annat som tappat form och resår.

Till min stora glädje hittade vi en liten fleeceoverall och en täckoverall i mörkblå för Newborn som jag tog hem.

Det tar sig! Jag väntar inte denna gång med att fixa allt efteråt som jag gjorde med F. Det enda som var fixat den gången var faktiskt vagn och säng. Inget annat. Overall kom mamma med till BB. Kläder hade vi lånat. När jag kom hem fick köksbordet bli skötbord när jag inte visste var jag skulle lägga henne. Så overkligt kändes det och så oförberedd var jag.

Och känns det den här gången också, men jag tillåter mig mer nu nomatter what happens. Det är lite som om jag vill hinna njuta max av den här tiden. Som om jag inte vill riskera att inte hinna glädjas om jag plötsligt vaknar upp och allt bara är en dröm .

Så känns det.

Operation öga

Idag låg jag på operationsbordet. Eller nä, nu överdriver jag lite kanske men jag hade en bokad tid på sjukhuset för att ta bort en vagel i höger ögonlock som suttit och irriterat över ett år.

Nervös som sjutton, dels för att skära nära ögat, dels för att bli bedövad och så massor baradärföratt-nervös.

Det var inte behagligt någonstans kan jag meddela utan att gå in för mycket på detaljer. Jag var faktiskt ytterst nära att både kräkas och svimma. Moi? Jag som är så stak och strong? Tack iallfalll sära (ska uttalas med finsk dialekt) yogalärare för att du lärt mig andas ordentligt, det kom verkligen väl till pass just idag. Tack vare andningen lyckades jag hålla mig vid medvetande och inte ens kräkas ned fru Läkaren.

Det gick snabbt iallfall och på lite drygt en timme var jag opererad, vilad, fikad, besiktigad och klar att ta mig hemåt med mitt värkande öga. Fick ta en alvedon innan jag gick och den klarade jag mig på ända hem.

Just nu känns det lite svullet och som om jag har ett grustag i ögat och lite blå kunde man visst bli också. I övrigt helt uthärdligt. Men jag gör jättejättegärna inte om det igen!

Vecka 30

Vecka: 29+0
Vikt: + ungefär 9 kilo
Humör: Har haft en lågoperiod som jag alltid får när jag gör av med energin. Detta plus att det är så rysligt trist att ta-det-lugnt och av det blir jag lite deppig, faktiskt
Kläder: Idag svarta byxor, svart topp och stickad tröja...som nästan räckte över magen
Blodtryck: 124/70. Har varit lite yrslig och lätt illamående sista dagarna.
Järnvärde: 120. Har stigit sen sist trots att jag inte har ätit extrajärn. Druckit lite blutsaft istället.
Glucos: 6.0 - helt inom normala värden *dett trots att jag ätit lite choklad på vägen dit*
Mage: 27 cm, på pricken på normallinjen.
Hjärtljud: 144
Eventuella besvär: Fortfarande rastlösa nätter och en krabat som har förkärlek för att ligga på tvären och sträcka ut sig = sammandragningarnas wm.
Bebisens rörelser: Just nu bonkar det på höger sida strax under revbenen och prasslar lätt i vänster ljumske. H*n ligger tydligen snett i magen, med huvudet just till vänster.
Efter barnmorskebesöket: Åkte jag hem, tog det lugnt och väntade in käre Mannen.

Lättnad att bli tagen på allvar

Min mvc-tjej tog mina trötthetstecken, sammandragningar och småblödningar på allvar kändes det som. Skönt att få prata av sig. Hon rekommenderade att jag träffade läkare nästa veckan och fram tills dess fundera på om det vore idé att sjukskriva mig litegrann. "Halvtid kanske" föreslog hon och jag tänkte direkt "gulp - skulle det verkligen funka".

Min enda reflektion har varit att jag orkar jobba 9-15.00 men klockan före och efter är jag bara så trött.

Jag får se vad nästa veckas läkarbesök för med sig helt enkelt.

Ingen braig dag...

Massor av sammandragningar och en liten blödning är resultatet av dagen som jag trodde skulle bli lite bättre än igår. Smög dessutom undan och sov en stund på lunchen i vårt vilorum. Ville aldrig gå ut därifrån men jobbet måste ju också skötas.

Har som av en slump tid hos mvc idag, jag får prata av mig hos henne. Det är säkert ingen fara men jag tycker inte att sammandragningarna ska göra ont. Inte än.

Fnys!

Vad är det som låter?

Ett ljud i huset fortplantar sig. Just där jag lägger huvudet på kudden låter det som en Cinderella-light. Ett ihärdigt, monotont brummande kommer ifrån någonstans och går inte att lokalisera. Halvnaken sprang jag igår kväll runt i huset och lyssnade här och lyssnade där.

En gissning är att det är vibrationer från värmepannan som forslas genom våra pappersväggar och liksom boar i väggen just där jag ska försöka vila huvudet mellan nattkissarna. Inte ens Duffy kunde distrahera mig och tillslut tog jag kudde och täcke och bäddade om i gästrummet. Där var det iallafall tyst och lugnt!

Det går ju an att sova i gästis när jag är själv, men hur gör vi imorgon när Mannen kommer hem? Ska vi ställa sängen mot en annan helt ologisk vägg i sovrummet eller ska båda flytta in i gästrummet och hoppas på att jag kommer att bli mindre öronkänslig om nån vecka?

Spaning: förkylning

Jag vet inte om jag har skrivit om den här ovetenskapliga spaningen tidigare men den handlar om att kvinnor som närmar sig förlossningen ofta drar på sig en förkylning. Jag vet inte hur många gånger som jag har hört höggravida tjejer genom snor och snörvel beklaga sig över att de skulle råka på en förkylning just nu. Jag är inget undantag!

Teorin skulle vara att kroppen sänker sitt immunförsvar strax innan det är dags. Barnets å sin sida får ju höjt immunförsvar för att klara sig igenom förlossningen.

I min ovetenskapliga testgrupp är nu tre tjejer som väntar barn i början av oktober förkylda. Det kan vara en slump, att det helt enkelt är förkylningstider. Det kan också vara så att jag har rätt, det får vi aldrig veta. Kanske blir jag också förkyld där i början av december. Eller också blir jag undantaget som bekräftar regeln.

Passande present till farmor

Det är inte alla år som det passar in att gratulera Fs farmor. Men i år föll det sig naturligt att jag bjöd in mig på fika på självaste dagen. Presenten var given, jag har egentligen bara en sak jag kan ge henne som hon inte redan har - jag kan dela med mig lite av F!

Så hon fick dels ett finfint inslaget paket med bild i vit ram på käraste (och enda) barnbarnet. Och kortet som jag gjort till presenten bestod också av ett litet potpurri av bilder på F under året som gått. Och hon blev så glad som jag hoppats på. Busbra!

Sen blev det fika i stora lass, en massa skratt till lustiga historier. Vi hann tillåmé med en kontinental lättlunch innan jag tackade och for hemåt. En finfin dag helt enkelt!

Jag gör inte som doktorn sa...

Tre äpplen i magen.
Så många har jag njutit i mig hittills idag. Och igår blev det nog lika många. Det blir nog ytterligare ett innan jag lägger mig ikväll.

Fick plocka så många jag ville från raraste väninnans enorma äppelträdgård igår och minsann om det dessutom inte var en guldgruva med favoritsorten Gravensteiner - ett äpple med en perfekt balans av syra, sötma och krispighet. Och alla smakar gott.

Idag ångrar jag nästan att jag inte plockade fler. Hon hade fler än hon kunde bli av med. Å andra sidan kan det ju vara en anledning till att träffa henne snart, snart igen.

Inte bortglömd men nedprioriterad

Mobilen var tyst igår. Inte så mycket som ett glad-gubbe-sms från mannen. Jag kände mig bara så bortglömd, bortglömd, bortglömd på kvällen där jag låg i vår rutiga säng, alldeles för stor för bara en ensaming.

Då började min hjärna spana. Spana och jämföra.

"Jamen, minsann var det inte just i september samma år som jag väntade F som X:et råkade ut för en olycka och tappade minnet? Jo, minsann, det var det ju. Jag fick skjutsa honom akut till sjukhuset. Där blev vi tilldelade ett undersökningsrum och han fick lägga sig på en brits. Jag frågade honom om han mindes att vi skulle ha barn. Då hävde han sig upp från britsen och stirrade förvånat och frågande på mig, på magen och tillbaka på mig. Ja, jisses, då blev jag rädd."

Känslan igår var inte densamma men temat "jag har en man som inte kommer ihåg mig" kändes igen. Och jag tycker inte om den. JAG vill ju vara solen i min Mans liv men får väl acceptera att ytterligare några dagar vara totalbrädad av den Spanska solen.

Tankar på målsnöret

Om vi hade levt på slutet av 1800-talet och Phileas Fogg hade startat sin resa runt jorden idag så hade han inte hunnit hem till förlossningen. Förhoppningsvis!

Dra på trissor

Grannen har klippt Cornell-häcken! Jag såg det nyss från vårt köksfönster. Sensation! Men det är bara kapat på hennes sida. Grenarna på vår sida är kvar. Såklart.

Kanske man ska gå ut och klippa ner vår sida till motsvarande höjd? Åh, vad jag blev sugen. Men klockan är bara åtta... Jag har dock en muskeldriven klippare. Den låter inte så mycket så det borde funka, va?

Ny äta-strategi

Aptiten är i princip helt återställd efter några månader med aversion mot bland annat leverpastej, thaimat och lite annat. Nu är kruxet att jag inte får plats med det jag vill äta.

Tre mackor, smoothie och en liten latte till frukost får inte längre plats. Jag trycker ner till priset av att brödet får ställa sig i kö nere i halsen. Det är minst sagt obehagligt.

Jag tror jag får ändra strategi till "lite men ofta" istället.

En låt till från det förflutna

I samband med att jag separerade hade jag på avstånd en secret crush på Eskobar. Jag var på en av deras första lunchspelningar på Mosebacke - och blev helt betagen i sångaren Daniel. Här är en låt som kom ut lite senare och som jag tycker är en höjdare som verkligen hjälper till när såren är lappade och lagade och man är stark nog att gå vidare på nya, egna vägar.

Sång till kärleken

Den här låten har jag haft som favorit i princip ända sen Lilla Trollet kom. Sen längtan efter ett syskon kom. Och som jag har gråtit till den. Och fortfarande gråter. Jag har ju haft många år på mig att gråta.

Nu spelar jag den för dig, lilla krabat, som ligger i min mage. Du som redan har vunnit hela min kärlek! Den här sången är till dig.

Minnen till Elton

Det är många år sen jag sitter i baksätet i vår grå Volvo 940 och gråter sjöar av hormontårar. Bredvid mig ligger ett litet under och sover. Vi är på väg hem från BB. CD-spelaren sjunger ut sången som vi lyssnat på under hela graviditeten. Nu när den ljuder igen trillar tårarna. Min sambo tittar oroligt på mig i backspegeln. Men jag är inte ledsen. Jag är trött, lycklig, svag och kär.

Den lilla bytte ögonfärg efter ett dygn, till mörkbruna, nästan svarta. Ändå är det här liksom hennes sång.

Fredagsmys alla som vill!

Okej, alla små rådjur i kidet.
Alla som vill ligga i soffan och slöa och äta
mörk choklad och mandarin räcker upp en hand NU!

Vift, vift

Jag räcker jättemycket upp en hand, fler händer
än mina finns ju inte här hemma ikväll.

Så då går jag väl och soffslöar bort kvällen då.
Imorgon ska jag på utflykt till mina kära hemtrakter.

Coldplay 4-ever!

Man blir nog allt lite knäpp av att bara vara med sig själv, ler Cinks

Vecka 29

Nytagen bild för dagen
På den aktuella magen

Bebisdröm

Det var ett tag sen jag hade nån bebisdröm. Senaste tiden har jag bara drömt stressdrömmar om jobbet.

Men inatt var det dags mellan vakenstunderna. Jag drömde att mvc hade gjort anteckningar i sina journaler om att vi väntar en pojke. Jag blev jätteförvånad eftersom jag är smått övertygad om att det är en lillasyster som bonkar i magen. Men nä, mvc var helt på det klara med pojke och jag fick till och med se krysset i rutan som hon gjort.

Drömhjärnan började direkt att omarbeta tillvaron. Pojke. Okej. En lillebror. Absolut okej. En liten kille. Kul!

Sen vaknade jag. Och idag känns det som en tjej igen. Men man kan ju aldrig vara riktigt säker förrän den kommer, det är iallafall en sak som är säker.

Nulägesrapport

Fötterna och vaderna är uppslängda på vardagsrumsbordet. En jadegrön kudde i knät och Mannens bärbara dator ovanpå. Magen har lite lätt överhäng. TV:n i bakgrunden med kvällens avsnitt av TopModel. Det springer lite lätt olustigt i benen som det alltid gör på kvällarna nuför tiden.

Jag är själv en vecka från idag. F är hos pappa, Mannen har rest utomlands en vecka. Min hjärna smider stora planer på att måla och renovera men i själva verket räcker inte ens energin till att laga kvällsmat utan nöjer mig gott och väl med en god tallrik fil & flingor med hallon i.

Dags för kvällsstretchen.

Kuriosa en tråkig dag på jobbet

Idag hade jag inte ett dugg lust att åka till jobbet. Visste att dagen skulle se ut som dagen innan och dagen innan den innan. För att roa mig lite på förmiddagen tog jag fram kalendern och började räkna dagar som jag har kvar att jobba. Det blev inte fler än 48. Nu ikväll alltså ytterligen en dag mindre. 47. Jag tror jag ska kunna stå ut med det.

Jason Mraz - textduell

"Jo, mamma, han sjunger "I tried to beat you but you're so hot that I melted" hävdar F.

Jag tror hellre att han sjunger "I tried to be true but you're so hot that ui melted". Det där med att han ska slå nån tycker jag inte låter rimligt för nån som Jason *och så låtsas jag att jag vet vem det är fast jag faktiskt bara har hört en låt och ingen har den ringaste aning*.

Så jag fick lov att kolla upp det.
Och så här går första versen i låten:

Well you done done me and you bet I felt it
I tried to be chill but you're so hot that I melted
I fell right through the cracksand now I'm trying to get back
Before the cool done run out
I'll be giving it my bestest
Nothing's going to stop me but divine intervention
I reckon it's again my turn to win some or learn some

Noll lika, eller vad man nu säger.

Status just för stunden

Pojke eller flicka har rysligt mycket hicka!

Bara för att man måste

Ingen energi. Ingen matlust. Snart är klockan ett och jag måste liksom uppbåda nån typ av vilja att gå och köpa mig nåt att äta. Eller så tar jag bara en macka i lunchrummet, överbliven från frukosten? Jag ska ju inte hoppa över, jag vet. Men var hittar man matlust när den gömmer sig?

Sammanträffande, minst sagt...

Mannen och jag var på ett stort varuhus i helgen. Plötsligt står hans ex-tjej framför oss. Inser jag när de hälsar på varandra. Hon ser rar ut, glad, och jag tycker uppriktigt att det är kul att träffa personen som min man levt så många år tillsammans med, som jag tidigare bara hört historier om och sett på bild.

Hon är och handlar med sin nya och hon har också en gravidmage som putar fram. Det visar sig att de ska ha barn tre dagar före oss. Och ska föda på samma sjukhus!

Det här kan bli riktigt, riktigt spännande. Undrar egentligen hur Mannen känner inför det faktumet att kvinnan som han för några år sen trodde skulle bli en bra mamma till deras barn nu kan ligga i födslovärkar på samma ställe där han och hans älskade fru ska få sin förstfödda?

Om att vara trögfattad

En av toaletterna på jobbet är lite större än de andra. Och det är egentligen bara i den spegeln som jag fattar att jag har en stor mage och väntar barn. Jag skulle vilja njuta mer, leva mer i graviditeten. Men hjärnan har tidigare varit så inställd på längtan att den fortfarande längtar utan att riktigt kunna koppla ihop det ögonen ser på nåt konstigt sätt.

Septemberkyla

Jag gav upp. Samma dag som jag skrev inlägget om att vägra sätta på värme för tidigt i huset åkte den på. Nu har vi nära 20 grader inne - och ingen klagar!

Första, äkta utbrottet

Drygt femton månader har gått sen F fick diabetes. Som hon har bitit ihop och kämpat under den är tiden. Igår kom hennes första vredesutbrott över situationen som hon befinner sig i.

Hon hade glömt matinsulinet till frukost, satt och fibblade med sprutan men uppenbarligen tog hon den aldrig. Åt två rejäla toasts och en glas mjölk. Sen var det dans. Efter dansen hade jag kunnat ana oråd när hon sa:

- Jag är så törstig, mamma, jag måste ha nåt att dricka nu!
- Åh, jag måste ha nåt sött, något sockrigt.
- Jag är så trött och jag känner inte för att göra nånting...

Vi skyndade hem, det låg ju nära till hands att tro att hon hade känning men när hon kollade sig visade det sig att hon istället var skyhög.

29! "nästan samma som när jag åkte in" skrek hon till mig.

Hon fick omedelbart panik. Började gråta hysteriskt och hyperventilera och min försiktiga fråga "men hur kommer det sig att du har glömt sprutan?" gjorde naturligtvis situationen ännu värre. Nu behövde hon insulin. Massor av insulin. Men hon totalvägrade, också en svit av de höga värdena.

Sen kom det. Arget. "Den här jävla diabetesen" och en knytnäve i bordet. Och "varför ska jag vara snäll mot kroppen när den är så dum mot mig". Gråt, gråt, gråt och hosta så hon kräktes. Allt jag gjorde var att klappa om, hålla om, sätta henne i mitt knä, klia på ryggen medan hela mitt inre grät å hennes vägnar.

Tillslut tog hon insulinet, åt lite middag och duschade, allt under mörka ögon och lugg.

På kvällen orkade jag inte mer. Då säckade jag ihop totalt. Tårarna rann av trötthet. Då var det Fs tur att klappa och pussa på mig. Sen for hon till pappa och lämnade vaccumet efter sig. Nu har jag två veckor på mig att vila, recharga och bygga upp en massa ork igen, ork för att vara mamma till en fantastiskt underbart liten, oftast stark och samtidigt ibland svajjig tjej.

Så gammal är jag

1. Vi hade svart-vit tv när jag var liten.
2. och fjärrkontroll visste vi inte att det fanns
3. Ostbågar var sällan förunnad lyx
4. men på lördagarna åt vi ibland Bridgeblandning
5. Mamma kokade god rabarbersaft
6. Våra grannar hade köpt en v-i-d-e-o och ALLA på gatan tyckte det var fruktansvärt att föräldrarna satte på en film till barnen på morgonen så de fick fortsätta sova.
7. Godispåsarna var små och vita med lila girlanger på.
8. Jag gick runt i ett par svarta träskor och min brorsas avlagda kläder och tyckte det var härligt och fint
9. Förskolan hette lekis
10. Maxell 90 minuter var rena rama lyxen
11. Pasta hette spagetti eller makaroner
12. Mormor syltade tomater som jag tror smakade urk
13. Kalle Anka-tablettask och Mariekex hörde sommaren till
14. Jag låg och vinkade till bilar i bakfönstret när pappa körde bil
15. Skridskoåkning med hjälm men vaddå cykelhjälm???
16. Tomten fanns!
17. Hanson & the Wolf united var supercoola
18. liksaså fjällräven och näbbstövlar
19. Jag älskade min röda discooverall
20. och var jättestolt över inbakade flätor med röda rosetter i

Allt går igen

Hutter-hutter
När jag bodde hemma hade vi riktigt kallt inomhus på vintern. Pappa var för att spara energi - jag inser att båda mina föräldrar är mycket klokare än vad jag tyckte de var då - och vägrade skruva upp temperaturen i vårt lilla pappershus. 16 grader var inte ovanligt att termometern stod på när jag med hackande tänder klagade på morgonen. Plus, som tur var.

"Ta på dig kläder då" sa pappa och mamma när jag klagade. Och förrådet med HellyHansen-sockor var alltid fullt, mamma stickade alltid på en tröja och filtar fanns det lite här och där.

I helgen hörde jag mig upprepa samma ord till F när hon klagade över kylan inomhus. Vi drar gärna på värmen så sent som möjligt, helst inte förrän i mitten av oktober. "Ta på dig en tröja till då om du fryser. Det är billigare än att värma upp hela huset" ekar jag från barndomstider och F lommar ner och klär sig i både fleece och strumpor.

Innetemperaturen är ju över 18. Piece of cake, det blir ingen värme på många, många dar än so you better get used to it, little sweetheart!

Olyckliga sammanträffanden

En dag för några år sedan klär jag mig riktigt snyggt när jag ska gå till jobbet. Jag minns exakt vad jag har på mig, inte alls för att jag brukar gå fulklädd utan på grund av slumpen i det jag nu ska berätta om.

Den här morgonen i början av september tar jag på mig en ljusrosa topp, svarta byxor och en svart kavaj. Lite lagom business sådär. Samma morgon ringer min mamma och berättar att mormor just lämnat oss. Jag tar bilen direkt dit och tillbringar dagen med mina nära och kära som samlats hos morfar. Klädseln känns nästan opassande passande.

Ungefär en månad senare tar jag på mig samma kläder; den ljusrosa toppen, de svarta byxorna och kavajen. Den dagen får jag reda på att Minks mormor gått bort. Ibland är jag kanske löjligt vidskeplig men jag måste säga att jag tänker mig för noga innan jag tar på den klädkombinationen igen.

Men döden drabbar oss ändå, oavsett vad jag har på mig för färg och kombination av kläder, det inser jag ju mycket väl. Förstås och tyvärr. Och som tur är.

När jag väntar F för många år sen går tyvärr en av mina bästa barndomskompisar bort. Jag har gått graviditeten en bit in i september om jag inte minns fel, när mamma ringer mig på jobbet, ber mig sitta ner och lämnar det chockartade beskedet att hon gått bort. Nu, tolv år senare och även denna gång i september, kommer mamma med ett ytterligare ett bud om att en person från min barndom gått bort.

Liv och död går kanske i cykler. Eller så är livet bara rent slumpartat.
Den som lever får se.

Många tankar går till dessa två unga tjejer som betytt så mycket för mig.
Ni lever i minnet och för mig är ni fortfarande så bra. Kram!

Söndag är vilodag, sa F

Hela morgonen och förmiddagen gick åt till att städa huset. F tog sitt rum och jag resten. Det var lite tufft, jag blev tröttare och tröttare men ändå fast besluten vid att dra igenom hela huset.

Sen iväg med F till dans. Passade på att besöka OnOff för att fylla på toner och fotopapper i huset under tiden. Hann tjuvkika lite på tjejerna som stuffade runt till Madonna. Därefter tillbaka till centrum för att hämta ut blodsockerstickor, köpa en väska som F spanat in och det blev visst en tröja och lite strumpor också.

Vid det laget hade vi fått fylla henne med tre dextrosol eftersom hon plötsligt slokade totalt och vi bestämde oss därför för att usch och fy men tack och lov snabbt ta oss till McDonken och äta. Hon blommade upp en smula av hamburgaren och mjölken pommes förbjudet har mamma bestämt.

På väg mot bilen igen sade jag "jag ska tvätta bilen när vi kommer hem" varpå hon helt enkelt svarar "Mamma, det ska du inte göra idag, söndagen är en vilodag. Man ska vila på söndagen för att orka hela veckan".

Lilla, stora, kloka tjej. Jag behövde bara tänka över hennes ord ett par sekunder innan jag förstod hur rätt hon hade och istället för att tvätta bil rensar jag lite bokhyllor och annat småplock.

Själv tog F sig själv på orden och ligger nu och sussar gott i soffan framför nån skränigt barnprogram.

ÄNTLIGEN! som Gert skulle ha sagt

Raporrt från gårdagens andra halva.
Väl uppe vid stallet fick jag störtåka hem och hämta Fs chaps som hon valt bort i omklädningen inför hopptävlingen. Plötsligt visade det sig att man måste rida i chaps eller ridstövlar och det blev liksom sockerdricka i hela hennes kropp när hon hörde det och det var snudd på att tårarna kom.

Jag utsågs därefter till att sitta i domarsekretariatet och kunde inte vara med F i framhoppningen så det var nervöst när jag såg henne komma in på ridbanan. Hon startade som nummer tre på 40 cm, snygg i vit polo, svart tröja och vita ridbyxor. Och chaps!

Av de första två hade en rivit och en ridit fel väg. Och så var det Fs tur. Jag darrade på underläppen. Eller nä, hela jag darrade av nervositet. Hon hade fin fart på fjordingen och hoppade felfritt över första, andra...hela jag vibrerade...tredje, fjärde och så gick det i fart och fläng ända över åttonde och sista hindret.

Jippie! Hon hade ridit clear round! För första gången ever! Jag var nära till tårar, hela min kropp ville bara springa ut och krama henne. Men jag satt i ju i sekretariatet och kunde ju förstås inte lämna den platsen.

Så gick det till när hon sprudlande av eufori fick sin första, riktiga rosett i hopptävling. Och inte den sista heller, förmodar jag.

Halvlek en lördag

Eftersom Mannen är borta över helgen har jag frågat F om hon inte vill sova i sängen bredvid mig. Vi brukar göra så för det är så vansinnigt mysigt att ligga nära. Hon var inte nödbedd utan tog täcke och kudde och flyttade in rödrutigt bland vårt beigeblommiga.

Så imorse vaknade vi faktiskt några minuter innan basinsulinalarmet ljöd 07.00. Vi brukar ha som regel att inte gå upp före åtta men efter att ha legat och småpratat lite så bestämde vi oss redan halv åtta för att gå upp. Jag gjorde frukost och F kollade sina placeringar på stallet.se

Sen cyklade vi upp till stallet och F fick rida kämparhästen som idag visade sig gick över förväntan bra. Utan stigbyglar fick tjejerna ändå kämpa sig svettiga. Själv stod jag och frös i den 10-gradiga höstsolen. Kattungarna hade växt till sig och busade i en enda stor klump i dörröppningen. Sen cyklade vi hem igen och jag klippte gräset på framsidan innan jag gick in och lagade köttbullar- och makaronlunch.

Paus. Vila.

Snart börjar andra halvan av dagen, upp till stallet igen och hopptävling för F. Långkalsonger på den här gången och gärna mössa också. Lite matsäck och mycket tålamod, det blir många långa timmars väntan på att alla ska ha hoppat klart. F ska rida en lite klumpig fjording som hon är så förtjust i och ser jättemycket fram emot det. Detta blir hennes fjärde runda, tre utan clear-round* och jag ger henne en eloge för att hon inte ger upp trots att hon ser alla andra stoltsera med sina rosetter. Så länge hon tycker det är kul så är jag med och betalar, att ge upp är inte den melodi jag förespråkar!

Därefter skulle vi egentligen ha åkt på inflyttningsfest men känner jag min kropp rätt så kommer den att protestera vilt mot allt annat än vila efter den här fullbokade dagen. Så vi får se eftermiddagen an helt enkelt.

Snart dags att dra, ha en skön lördag alla ni andra!

*felfri ritt vad gäller både hinder och nu även senast stilbedömning

Byta packningar?

Appropå läckage så verkar min kropp även läcka energi som ett såll. Igår satt jag på ett intressant jobbmöte hela dagen och när jag sen skulle åka hem var jag heeeeelt slut på lust och liv. Jag verkligen hängde med huvudet, ja, hela kroppen slokade faktiskt. Värst var det nog att jag inte riktigt kunde hålla humöret uppe då.

Som tur är tog F emot mina varningar när jag sa att jag var så trött att jag inte ens kunde koncentrera mig när jag körde bil. Jag fick istället massor av klappar, inget knorr över torsdagsduschen och hon bredde till och med kvällsmackan med marmelad åt mig. Snacka omtänksamt.

Hela natten var sedan en endaste lång suck, likaså morgonen och det var inte förrän jag beslutade mig för att ta halva vägen till kontoret till fots, en 20 minuterspromenad i den vackra höstluften, som känslan släppte lite. Likt en generator laddades jag för var steg och väl på kontoret kändes det lite bättre igen.

Förslag på hur jag självtätar mig?

Spaning (icke för kräsmagade)

Om mjölkbehållarna som av en händelse skulle läcka på natten och man råkar sova liggandes på sidan med armen nära intill så kan armen fastna i kladdet om man har otur.

Vecka 27

Usch

Usch, vad h*n skräms. Hela dagen har det varit idel lugn i magen, knappt nån endaste buff eller knuff, bara små kittlingar på kisseblåsan eller nån liten lätt buff i sidan. Man kan ju lätt bli nojjig för mindre.

Igår var jag på läkarundersökning eftersom jag haft upprepade småblödningar. Läkaren undersökte mig och kunde se en polyp som satt på ett utsatt och känsligt ställe och mycket väl kan ställa till med den typen av problem som jag haft.

Jag log under den mycket varsamma gynundersökningen när hon plötsligt sa "och där har vi en liten hand".

Vilken under, vilken overklig verklighet, vilken underbar dröm! Jag har fortfarande svårt att tro att det är sant.

Hejhej, vinkar Cinks tillbaka

Lagen om...

Konstaterat under morgontoaletten:
Klart man nyser preciiis när mascaran är påmålad och fortfarande våt!

Prosit, sa zebran Cinks

Det regnar i Stockholm...

Halva loppet har gått, lite drygt. Jag undrar var min blöte, härligt långe och uthållige man är nu och hur han mår. Gissar att han går i mål lite strax över klockan sex. Jag hade så gärna velat vara där och krama om honom då. Istället sitter jag hemma och väntar på att äggen ska ha kokat 7 1/2 minut för att få dem så där lagom hårda. Har lokalradion på för att höra något men ingen rapport hittills.

Hejja mannen, ropar Cinks till Mannen via tankevågor

Nu är det juice igen!

Andra glaset apelsin-päron-äpple-morot-citronjuice för dagen. Jag VET vad som händer med blodsockret av att dricka juice, för att inte prata om tänderna. Jag borde kanske inte dricka juice men å andra sidan är det den enda crawing jag har, dessutom absolut på kontrollerbar nivå. Och så fort de goda apelsinerna börjar dyka upp i affären ska jag gå över till äkta vara. Men tills dess fortsätter jag nog med juice. Slurp!

Femårig frieridag

"Grattis till frieridagen" messade Minks på eftermiddagen idag, samtidigt som Mannen och jag stod och väntade på tåget. Som vanligt hade vi glömt av den är mycket, mycket speciella dagen för fem år sen. Nu vände vi oss mot varandra och skrattade åt att det faktiskt varit så varje år. Vi glömmer båda två. Tur att det inte bara är den ena som glömmer...

Vid den här tiden för fem år sen låg jag i badet på Grand Hotell med skumpa i ena handen och ett vackert kärleksbrev i det andra. Efter en härlig överraskningshelg med HD-åkning, skärgårdstur och långpromenad hamnade vi tillslut i en av hotellets vackraste sviter.

När mannen kröp ner bland bubblorna räckte han mig en ask med två ringar i. Tårarna rann på mig och vi kysstes tills vattnet blev kallt. På kvällen firade vi vidare med middag på East.

Jag trodde tokigt nog aldrig att ett sådant frieri skulle bli verklighet för mig, för mig, men det blev det och jag har verkligen inget övrigt att önska från den helgen. Inget övrigt att önska de här fem åren heller för den delen. Vår kärlek är uppbyggd av kommunikation och ömsesidig vilja till förståelse för varandra.

Och fick jag välja så skulle jag göra om det idag igen. Och igen. Och igen...

St Eriksloppet från köksbordet

Om en kvart går starten för årets halvmaraton. Mannen ställer upp, är vid gott mod och har gått och känt efter hela förmiddagen. Lite låg av regn och rusk, lite stel i benen och orolig i magen. Jag är helt säker på att det kommer att gå så bra, så bra. Han är ju lång och senig och har nog uthållighet i dubbel sträcka mot halvmaran.

Vi tog en 3 km promenad i skogen på förmiddagen för att värma upp. Jag fick bestämma takten och det gick riktigt bra. Tills vi kom hem. Då började sammandragningarna i modell ofta och starka. LillKotte ville dessutom gärna lägga sig horisontellt i magen så det tog en stund i soffläge innan det lugnade sig.

Både mannen och jag preppade med gröt och sen tog vi tåget in till stan. Jag kände redan där att det inte kändes helt angenämt. Betongmage och pustflås. När vi kommit nästan ända fram till Kungsan bestämde jag mig för att lyssna på kroppen och vände helt enkelt tillbaka till hemmet. Snopet när jag så gärna ville hejja och uppleva folkfesten.

Nu strilar regnet och jag håller tummarna hårt, hårt och vi hejjar allt vad vi kan så här på avstånd och tycker du är bästbästbäst!

Vecka 26

Vecka: 25 + 4
Vikt: + snart 6 kilo
Humör: Gör av med energin alldeles för fort och blir lätt låg. Så fort den laddas upp gör jag av med den och sen är det bara till att vila upp ny energi och det tar några dagar. Men generellt tycker jag att jag liksom orkar mer än tidigare, i mötet med människor liksom. Barnlösheten tog oerhört mycket på humöret, inser jag nu.
Kläder: Gravidbyxor och vanliga tröjor. Gärna skjorta utanpå. Inser att jag måste köpa nya tröjor, de räcker ju bara över halva magen, not so nice!
Blodtryck: 113/68 eller nåt sånt. Normalt men åt det låga hållet. Yrslig ibland.
Järnvärde: 116. Har ätit järn varannan dag sen v 21 men nu försöker jag istället att ta det via födan eftersom kroppen verkar reagera hormonellt negativt på järn. Men mitt restless legs blir däremot bättre...
Mage: 23 cm, tydligen i underkanten av det normala för min tid.
Eventuella besvär: Blir lätt trött och efter som LillKotte har en förkärlek att lägga sig på tvärsen i magen och liksom spjärna ut (?) så får jag emellanåt täta sammandragningar. Många rastlösa nätter...
Bebisens rörelser: Det sparkar högt, lågt och åt sidorna. H*n är aktiv förmiddagar och kvällar och verkar sova som bäst på morgonen.
Efter barnmorskebesöket: Åkte jag och Mannen till naprapatkliniken och så fick jag en skön behandling (finns ju som tur är en speciell dyna att ligga på när man har mage och lite större titts så det är riktigt bekvämt!). Massage på rygg och rumpa, manipulation i bröstryggen, laser på skulderbladen och akupunktur i vaderna - allt på en gång i liten försiktig skala. LillKotte blir alltid så lugn efter en behandling - positiv påverkan.

Döttrar, ta vara på alla tillfällen med er mor!

Min väninna har mist sin mamma, alldeles för tidigt i livet. Mamman har under året hastigt insjuknat i cancer och nu orkade inte kroppen kämpa längre. Hon har alltid varit en aktiv kvinna och det känns som om hon hade så mycket kvar att uträtta. Tyvärr hann hon inte njuta så länge av livet efter pensionen, det känns orättvist på något sätt.

Min väninna påminner mig varje gång vi ses eller pratas vid om hur viktigt det är att fortsätta ha en plats nära sin mamma även efter eventuella barnbarn som kan komma emellan. Ta bilder tillsammans med din mamma, uppmanar hon mig, så du inte glömmer eller så det inte blir för sent.

Så mamma, ska vi kanske ta lite bilder tillsammans som vi kan spara för framtiden, vad säger du? Du kommer alltid att vara en del av mitt liv vad som än händer, men som min väninna säger, man ska inte ta något för självklart här i livet.

Tiden är här och nu, sa Cinks

Flickornas favorit

Jag sitter ensam i tv-soffan ikväll. Mannen är på bio och firar sin favorit, systerdottern som nyligen blivit tonåring. När vi träffades för många år sen var hon en underbart vacker liten sjuåring som såg upp till sin morbror på alla sätt.

Så kom jag och F och plötsligt fanns det inte så mycket tid kvar till henne. Och hon har liksom funnit sig i situationen, snusförnuftig som hon alltid varit.

Så idag var hon uppspelt och förväntansfull över att få vara med morbror en helkväll. Och jag vet att morbror kände precis likadant, så stolt som han är över sin kloka, vackra och mycket mogna systerdotter. Och jag hejjar på från hemmets lugna vrå och tycker det är så härligt att de är tillsammans.

Jädrar va tomt!

Vännerna har åkt.
Föräldrarna har åkt.
Hunden har åkt.
Barnet har åkt.

Det är kväll och jag är ensam kvar med mina tankar om graviditeten. Jag blir störd av min oro. Tröstar gör de små knuffar&buffar som LillKotte ger mig lite nu och då.

På tisdag är första mvc-besöket på sju veckor. Jag ska skriva ner hur det känns idag och ta det med mvc-sköterskan. Om rädslan för att nåt ska hända, oron över konstiga symtom i kroppen. Att jag känner mig lite hänging i själen. Det kan vara bra som en reminder när jag sitter där i besöksstolen och hon frågar om hur det är och jag svarar "Bra".

Fram tills dess ska jag försöka att inte tänka så mycket, bara leva och affirmera att allt går bra.

Fjäril på stam

En fjäril landade på björkstammen för att dricka sav.

Var årstidtid har sin charm

...å hösten är den vackraste av alla årstider tycker jag. Mogen i flera bemärkelser. Till skillnad från våren som jag tycker är kal och förväntansfull, dignar hösten av frukter, bär och svamp. Doften är mustig och färgerna nyansrika. Den ger mig intryck och ett lugn som inte våren för med sig, kanske inte heller ska föra med sig.

Om besvikelse och att inte vilja kräva

Jag är mycket äldre idag än när jag väntade F. Det betyder inte att jag är särskilt mycket äldre än andra förstagångsföderskor i länet. Men det är trots allt mer än ett årtionde sen jag var gravid senast, gick liksom inte att påverka, hur mycket vi än försökte.

Idag, eller imorse, kom jag delvis på varför jag känner mig så låg. Jag har behövt fundera på det nån dag. Mannen frågade om jag tyckte han var frånvarande och inte gav tillräckligt med uppmärksamhet igen. Jag sa att jag inte riktigt trodde att det var där skon klämde.

Så jag har fortsatt funderingarna och över latten imorse när en jobbarkompis frågade hur det var, kom äntligen en del av sanningen i ljuset.

Ey, det är hormoner såklart men inte bara det. Jag känner mig faktiskt lite besviken på min kropp som inte riktigt orkar. Inte argbesviken utan ledsenbesviken och sorgsenbesviken. För jag känner mig inte alls alert och i livets mitt som när jag bar på mitt första barn. På natten när jag vaknar och ska kolla Fs nattvärde eller bara kissa eller stretcha för att få bort myrkrypet i benen så känns det tungt. Jag pustar, får hjärtklapping och sammandragningar. Långt ifrån ett smidigt skutt ur sängen. Det är ju liksom inte jag, odödliga och energiska jag.

Om jag tar några fjuttiga springsteg till tåget på morgonen kan jag räkna med sammandragningar och ont i "cykelhäcken" hela dagen. När middagen är klar på kvällen och jag pustar i soffan så är det inget skönt pust liksom, det är ett jädrarvajobbigt-pust.

Ändå mår jag bra. Jag glädjs åt magen som växer och nu känns den ungefär lika stor nu som sist när den var färdigbakad. Mannen undrar var det här ska sluta och det kan ju jag också göra ibland. Men inte på ett oroligt sätt utan mest förundrat. Med F hade jag ju så liten mage att jag var orolig för den sakens skull.

Så okej, jag är trött. Lämna över till Mannen då, tänker du. Och jag försöker. Men vad gör det när han säger att han ska ta nattkollen på F och ändå somnar ifrån? Vad gör jag då? Ska F som inte ens är inblandad få stå sitt kast? Ska jag ta ansvaret och väcka honom för att han ska gå upp? Då kan jag ju lika bra göra det själv. Ja, det är lite sånna dilemman som jag brottas med. Jag vill lämna över hela ansvaret, inte behöva dirigera, det avlastar mig inte ett dugg.

Så nu när jag har kommit en bit i tankarna så ska jag prata med Mannen ikväll. Han är en av de finaste människor jag känner och jag vet att han är mån om att jag mår bra så det kommer att lösa sig fint. Lite skönt är det att jag har ord att klä mina känslor med. Då är det lättare att komma vidare. Jag får helt enkelt ta en dag i taget.

Schyyy....

Jag typ asså lånade en bild av F som hon suttit och ritat på fri hand på datorn idag. Måste säga att jag tycker hon är på helt rätt väg...

Behandlingsdags

Måste gå till naprapaten. Det bränner som eld mellan skulderbladen. Mannen tror att det är för att brösten blivit större och tynger på fram. Och visst, numera fyller jag ju ut min gigantiska 75A, måste ju ge en eeeenorm tyngd åt bröstryggen. Tror snarare det beror på för få snabba promenader i skogen och för mycket stillasittande på jobbet. Imorrn ska jag boka tid!

Morgonsentimentalitet

Eftersom kontoret flyttat under helgen så hade vi fått lite måndagsförmiddagsledigt idag. Jag tog tillfället i akt och uträttade ärenden som blivit liggande. Som att gå till apoteket.

Jag kom snabbt fram till kassan och beskrev för Fru Apotekare vad jag skulle ha. Hon hämtade tio kartonger av lite olika storlek och färg. Till dem skrev hon ut små etiketter som hon klistrade på varje paket. Oj, vad det måste klistras etiketter varje dag på alla Sveriges apotek!.

Som man gör i väntan på att ärendet ska bli avklarat stod jag och läste Fs namn på etiketterna och beskrivningen av de olika insulinerna som nu låg på disken. Plötsligt blev jag så sorgsen att ögonen tårade sig. Det känns så himla tufft att hon ska behöva kämpa med alla sprutor, tider och annat som diabetesen medför. Så jädra onödigt att det skulle hända. Sju stick i magen och låren, tio i fingertopparna varje jädrans dag.

Men jag vet att nu är det så här och det lever vi ju naturligtvis med och i. Och accepterar så gott det går. Och det är inte synd om henne, hon mår bra och lever nästan precis som vanligt fast nästan lite bättre. Det är bara det att det är så himla sorgesamt.

Jag får aldrig nog

Kärt besök

Min goa och mysiga väninna kom och hälsade på i fredags när jag var hemma och väntade på hantverkare x 2. Inte nog med att hon tog sig tid att titta över på eftermiddagen, hon hade dessutom med sig en somrigt smakfull present till mig. Den är redan uppäten kan jag meddela. Och den smakade supergott.

Min bola

Söta moster gav mig en Bola* när jag väntade F på 90-talet. Jag erkänner att jag var usel på att använda den då. Smycken är liksom överhuvudtaget inte riktigt min grej.

Nu sammanfaller lyckligtvis min graviditet med modet att ha långa halsband med en kula i. Typ bola fast utan plinkeliplånket innuit.

Så därför som den modeapa jag är *not* tog jag fram silverputs och köpte en kedja och - vipps - så är min bola som ny igen. Den här gången har jag dessutom använt halsbandet. Visst, fortfarande sparsamt men det har ändå hängt runt halsen flera dagar i veckan.

Och nu tycker jag den är så vacker, så vacker och det är ju fantastiskt om h*n kan höra ljudet och bli lugn av det.



*Inuti bolasmycket finns en liten xylofon på vilken en liten boll dansar runt och avger ett speciellt svagt ljud när kvinnan rör sig. Genom att bära smycket lånt ner på magen kan barnet höra ljudet. Från cirka 20:e graviditetsveckan kan barnet i magen höra och känna igen ljudet. Det magiska rogivande ljudet lugnar bebisen under graviditeten och efter födelsen känner barnet igen ljudet och blir lugn av det.

Trädgårdsarbetar'n

Vaddå, klart man kommer i arbetsbyxorna fortfarande!
Eller nästan iallafall.

Jag blir helt häpen när jag för första gången på flera månader drar på mig mina i vanliga fall lite för stora workers i herrmodell. De pösiga snickisarna sitter plötsligt tajt om baken! Och att dra upp nån dragkedja kan jag bara glömma!

Det är förfärligt härligt och jag gräver glatt om rabatten hela dagen bara för att det är så roligt och för att jag inte kan låta bli. Sen får jag sammandragningar hela dagen och blir yr till middagen. Nu vilar jag en liten stund. Sen går jag nog ut och fixar det lilla som är kvar.

Trädgårdsarbete är verkligen min passion!

"Är dom små får man ta två"

Igår for jag omkring som en tok igen. Att jag inte kan ta det lilla lugna på helgen! Men det var ju ridning trodde vi och cyklade upp till stallet. Börjar nästa vecka, visade det sig.

Vi passade på att ta bilder på kattungarna istället - det är ju inte varje dag man råkar på en guldgruva med halvdussinet månadsgamla ullnystan. En timme satt vi som trollbundna och bara gullade och förtjusades av deras vingliga lekar.

Vi hade kunnat ta med hela bunten hem om vi bara kunnat. Men vi får helt enkelt njuta så länge de finns kvar att titta på i stallet.