Förlossningsberättelse

Jag hade haft en komplikationsfri graviditet. Hyfsat illamående i början men inga blödningar som med LillaN. När D-day var passerad började det bli väldigt långsamt att vänta. Jag hade stålsatt mig för att ta det med ro även om dagarna skulle gå men nu när jag väl var där gick det inte lika lätt.

En vecka över tiden, på torsdagen den 10:e februari, var jag på återbesök hos barnmorskan. Allt såg fortfarande bra ut och jag bad henne kolla om hon kunde känna om nåt var på gång. Status var då att livmodertappen var mjuk och framåtvinklad men att jag inte var öppnad. Hon provocerade den vilket drog igång markerade förvärkar och en lätt, ihållande blödning.

Under natten hade vi snöstorm och jag stod i köket och hejjade på mina förvärkar. Tudelat eftersom jag egentligen inte ville hejja på för mycket eftersom jag ogärna ville ge mig ut i snöovädret. På fredagsmorgonen gick vi upp tidigt för att åka på behandling med LillaN till barnsjukhuset. Förvärkarna var som bortblåsta, jag tror helt enkelt inte att det fanns utrymme för dem just då.

Vi stannade nästan hela dagen på sjukhuset och både Mannen och jag var rätt trötta när vi kom hem igen. Jag gick på toa och fick en bit slempropp på pappret när jag torkade mig. "Aha, gott tecken" tänkte jag och hoppade in i en välbehövlig och avkopplande dusch. När jag kom ut och stod och torkade mig kände jag plötsligt att något for ur mig. Oh? Vattnet?

Mycket riktigt. Efter några samtal med Förlossningen konstaterade vi att det var vattnet och eftersom jag fortfarande hade en hög och rörlig bebis i magen gick jag enligt regelboken och lade mig på soffan. Mannen ringde farfar och värmde laxpuddning så vi skulle grunda med något innan vi åkte in.

Halv nio kom vi iväg. Stackars LillaN fattade ingenting när hon groggy och illamående fick vinka hejdå av mamma och pappa. F som just kommit försökte lätta upp stämningen med att i ett rastande tempo läsa upp sån många FB-grupper hon hittade på en minut.

"Oj, vilken låg mage" sade bm som skulle skriva in oss. "Den bebisen kan omöjligt vara hög och rörlig". Surprise me...tänkte jag. Men det kunde hon inte utan konstaterade att bebisen varken var ruckbar eller fixerad och vi blev uppskjutsade till antenatalavdelningen, precis som med LillaN. Been there, done that...

Vi släckte lampan vid elva. Jag var rätt modstulen och hade svårt att förtränga tankarna på att det nu skulle gå precis som när LillaN föddes: inga värkar, igångsättning, jobb ett halvt dygn och tillslut urakut snitt. Bäst att försöka sova iallfall. Jag vände mig om och kände plötsligt värkarna dra igång...

Sen började en natt av smärta. Förvärkarna var lätta att uthärda även om de var täta: en minut långa och två minuter emellan. Jag drack vatten och saft mellan värkarna, andades och affirmerade "sjunk ner, fixera dig. Sjunk ner, fixera dig...". Helst av allt ville jag ha en banan men det fanns ingen.

Efter nån timme kom vår finsksvenska bm med varma handdukar som jag fick på magen. Det lindrade skönt. Efter ytterligare nån timme satte Mannen TENS som avledde smärtan bra och verkligen fungerade som smärtlindring. Bm satte också akupunktur i pannan och på händerna för att jag skulle kunna slappna av och jag lade mig på sidan och kunde till och med slumra lite.

Sen vet jag inte om det var huvudet som började tryckas ner eller vad det var men det gjorde så förbannat ont trots andning och smärtlindring att jag började gråta. När jag lade mig på rygg blev det genast bättre men då skakade jag istället som om jag hade frossa. Till fyra höll jag ut, sen bad jag om lustgas och blev nedrullad till förlossningen. De konstaterade att bebisen nu var fixerad. Jag hade tänkt att försöka duscha men värkarna var nu så täta och hårda att jag valde att börja direkt med lustgasen på 50% istället.

Så fortsatt det. Jag ömsom stod på knä i sängen eller låg på sidan. Vid flera tillfällen grät jag för att det ringde i öronen av lustgasen eller tröck på så hårt. Värkarna var långa och åkte lite oberäknerligt berg- o dalbana inom mig. Jag kämpade med att behålla fokuset att snart var det över, snart skulle vår bebis födas. Jag hade också ett annat fokus som var på en högre nivå, ett fokus som jag lyckades spränga bort smärtan och eländet med emellanåt, en högre tanke där jag liksom såg mig själv ovanifrån där jag talade om för mig själv att det här ju faktiskt gick jättebra, att jag jobbade på bra och att det inte fanns något tvivel om att jag skulle fixa detta.

Det började ljusna. Mannen fortsatte att masserade min ländrygg och peppa mig, precis som han gjort de senaste fyra timmarna. Barnmorskorna hejjade på och när de började förbereda med plastunderlägg förstod jag att det nu var nära...och ändå så långt bort. Jag vet att jag tänkte att "jag måste nog snittas NU" eftersom det kändes som om resten av arbetet var omöjligt att utföra. Vid några tillfällen fick jag vända mig på rygg. Ett var när skalpelektroden lossnat och plötsligt upplevde jag det som rummet fick dubbel uppsättning personal. Ett annat var när jag fick ytterligen en vattenavgång och det var meckfärgat och man tog syresättningsprov på barnet.

Men så kom plötsligt krystvärkarna. Jag var helt öppen så när som på en liten läpp på livmodertappen som barnmorskan gnuggade bort. Lustgasten stod nu på 100% och jag slet och skrek vidare, tröck gasmasken in i ansiktet så hårt att barnmorskorna skrattade och sade att jag hade märken i ansiktet efter den. Halvtimmen som jag krystade kändes som ytterligare en evighet. Jag stod på knä i sängen och böjde mig framåt och tog i för allt vad jag var värd, samtidigt som jag lyssnade på barnmorskan som gav mig direktiv om när jag skulle ta i och när jag skulle flåsa.

Plötsligt var det dags. Jag kände huvudet trycka på och då tog jag i av mina sista krafter, kände den svidande känslan när huvudet tränger igenom och sen skvalplask - och HAN var ute. Han var blå och skrek på en gång.

Jag började genast att gråta. Lättnaden av att det var över var den som starkast sköljde över mig. Det var över. Över. Över. Över. De bad mig ta honom men jag bara skakade och grät. Mannen kunde inte heller ta honom för han var för hal och sladdrig. Så lyckades jag vända mig om och ta honom i min famn. En ful liten kråkunge. En alldeles fantastiskt fulländad liten människa. Vår son. En liten själ som valt oss till föräldrar. Vårt andra underverk.

Sen väntade vi på moderkakan och den kom efter en stund. Barnmorskan sydde direkt på de ställen där jag spruckit och trots att det visst gjorde ont så var det ju inget emot att föda fram honom så jag reagerade inte nämvärt när de höll på och bedövade, drog och undersökte.

Vi fick vara ensamma en stund och fick lite att äta. Inget smakade direkt, jag var bara törstig och drack girigt upp äppeljuicen. Sen vägde de lillebror och han var 3240 g och 50 cm lång. Alla siffror var fina och han fick helt normala 9, 10, 10. Jag kände mig kladdig och redo för en dusch och det var underbart att kunna ställa sig upp direkt och gå in i duschen själv.

Efter nån timme blev vi rullade till patienthotellet och där stannade vi över natten. Lillebror fick sola några timmar på kvällen eftersom de upplevde att hans billyrubin-värden steg.

Dagen därpå fick vi åka hem. Gissa om det var nervöst att komma hem och invänta tjejernas reaktioner...