torsdag, december 27, 2007

Sötaste, sötaste, sötaste...



Glad extramatte till sötaste lilla tiken på 13 veckor.

Med den bilden vill jag önska alla en riktigt god fortsättning och ett gott nytt år. Nu åker vi till vintern och är inte tillbaka förrän nästa år.

Härligt!

tisdag, december 25, 2007

En fin och tuff dag

Försökte skriva på några känslosamma rader om den här dagen, egentligen den underbaraste på hela året eftersom det bästa jag har i livet fyller år. Juldagen. Men det gick inte. Inget kändes ärligt eller kul. Det är jobbigt att inse att världens bästa dag inte har varit världens bästa dag de senaste sju åren. Det har istället varit världens jobbigaste dag. Och även om F sprallade upp hela släktskapet (från HANS sida hemma hos OSS) och drog igång värsta Singstar-rejset så slokade jag. Och slokar fortfarande.

Jag skriver lite om hur underbart det var att få en liten dotter den 25:e december för elva år sen en annan dag istället, en då allt känns lite lättare. Nu ska jag nog lägga huvudet på kudden och gråta lite. För att livet är så fint, så jävla svårt och så oberäknerligt...

fredag, december 21, 2007

Ljus i mörkret

Det känns lite som om det gått emot mig och mannen under året som nu snart är till enda. Därför är det skönt att det ändå slutar på ett riktigt bra sätt. Idag ska vi nämligen åka och hämta en liten hundvalp. Mitt liv med hund börjar nu! Hon är inte riktigt vår men så nära vår en hund kan bli utan att vara vår. Helt enkelt ett bra ägandeskap under rådande förutsättningar med ett arbetsliv som inte riktigt ger de rätta möjligheterna till att ta hand om en hundvalp.

En charmig blandras i svart och vitt ska idag bli min "lillasyster". Vi ska hämta och ta hem henne till mina föräldrar. Vi ska vara där hos henne första natten utan föräldrar, syskon, husse och matte. Och allt annat som hon bara vetat om i de tolv veckor som hon hittills levt. Vi är nära henne till imorgon då hennes "stor-husse och stor-matte" kommer hem och tar över.

Och jag lovar, bilder kommer. Bilder i biljontals och åter biljontals, antar jag.

onsdag, december 19, 2007

Negativt

Vilket sjukt sammanträffande!

Idag på P3 pratar de om sjuka sammanträffande. Det är helt sjukt vad det sammanträffar med mitt märkliga sammanträffande!

I två veckor har jag burit honom, pratat med honom, dragit honom i vagnen och klappat hans lilla kind. Vår Isak, det enda lilla embryo som blev av plocket för två veckor sen. Isak. Han fick plötsligt bara heta det och inte vet jag varför, det bara kom.

Jag hade hoppats så på att få ge honom plats i familjen någon gång i september nästa år. Vår Isak, en ny familjemedlem, mer att älska.

Men så idag, exakt två veckor sen äl och just på självaste namnsdagen, förstår jag att vi aldrig kommer att träffas. Världen kommer aldrig att få träffa vår Isak, mina händer kommer aldrig att få smeka hans lena kind och inga tårar i världen kommer att förändra det, jag vet. Inombords gråter jag ändå.

Och livet går vidare…

måndag, december 17, 2007

Dags för en summering...

...av året som gått.

Jag har inte börjat summera än men det är helt klart dags. Varje år tänker jag "men inte har det väl hänt nåt särkilt i år". Men så börjar jag fundera, bläddra i kalender, titta på bilder och vipps kommer jag på det ena efter det andra. Roligt som trist. I år kanske lite för mycket åt det trista hållet kan jag tycka utan att närmare eftertanke. Och det är ju en sak som summeringen får avgöra; har jag glömt allt kul och positivt eller har 2007 varit ett osedvanligt tungt år och gör att 2008 blir bättre?

Konklusionen kommer inom kort...

Vi dammar av gammal paroll

Vi gjorde goda gärningar till naturen och vår omvärld igår. Tyckte vi. Och ändå glodde förbipasserande på oss som om vi förlorat vårt förstånd eller var tjuvar. Vad var det då vi gjorde som var så ovanligt och nästan skrämmande?

Känner du igen den här symbolen?

Det vi gjorde för att skoja till en tråkig söndagspromenad för en snart elvaåring var alltså att plocka skräp. Plocka där andra slänger det! Plocka skit efter andra! I skogen, längs cykelvägar, utanför ICA-butiken.

Elvaåringen skuttade runt som en gasell och ropade "chokladpapper" eller "gammal ölburk" eller "död kråka" och sen kom hon med famnen full till oss soptippsföräldrar och lossade sin last*. Och så höll vi på i säkert en och en halv timme.

Sju kronor rikare blev hon dessutom på pant! Not bad at all!
Nu uppmanar jag dig som går söndagspromenader eller promenader vilken dag som helst i veckn att faktiskt TA UPP det där skräpet som du i vanliga kliver över och lägga det i en papperskorg. Är barnen med så lär vi dem dessutom att inte kasta godis- och glasspapper, gamla flaskor och annat junk utan att ta upp det. Och det är inte farligt!

Håll Sverige rent vettja. Och ha lite roligt på kuppen!

*kråkan kom hon dock inte med utan begravde den istället vackert med en grangren.

fredag, december 14, 2007

Vi försöker konsumtionsbanta inför jul

Det går lång tid mellan varven som jag bloggar just nu. Kanske beror på att tillvaron inte är på topp of the topp. Tiden räcker dessutom inte till. Och så har jag helt enkelt inte haft nån lust.

Igår klädde vi granen. Eftersom vi försöker göra som Catarina Rolfsdotter-Jansson och lite populistiskt konsumtionsbanta så åkte plastgranen fram. I år igen. Även om det var mannen som i år skulle få bestämma om vi skulle ha fin- eller fulgran.

Jag räknade ut att det är tionde året i rad som den får vara med. Och den ser fortfarande så där artificiellt vacker ut. Det är ju inte direkt så man sliter ut den när den står framme ett par tre veckor om året. "Plastgran" fnyser kanske du, "det var väl ändå inte särskilt vänligt mot naturen". Kanske inte. Men jämfört med att slänga den och köpa en äkta gran för att titta på ett par veckor och sen slänga ut så måste jag säga att det är ganska välinvesterade handlingar mot natur och "köp & släng"-hysterin. Plastgran fick det bli, helt enkelt!

Utan wonderbaum. Än så länge.

söndag, november 18, 2007

Hon har åkt...

Jag har vinkat av mitt sjukistroll under tyst protest. Inte heller hon ville åka tror jag. "Jag orkar inte mamma..." sade hon matt när jag räckte henne händerna för att lyfta upp henne från soffan. "Det är inget kul att du åker när du mår såhär" svarade jag och pussade och gnussade med hennes varma kinder.

Tyst. Tomt. Tårar.
Humöret åker genast ner i botten.

Skit.

En supergoding!


Säga vad man vill om envisa shettisar,
men den här killen i stallet är så go att
man helst skulle vilja gömma honom i
fickan och ta med honom hem!

Reklampåverkan

Redan när jag kommer hem från möhippan på söndagseftermiddagen ser jag att ögonen på F är glansiga och rösten tjock. På kvällen stiger febern och hon blir riktigt risig. Det är vår första upplevelse av kombinationen feber-diabetes. Vi får ett svar på varför värdena legat så oförklarligt högt natten som var.

Imorse står F i köket och gör verkligen sitt bästa för att äta pressa i sig lite frukost. Under den röda morgonrocken är hon smällvarm men i de varma skinntofflorna fryser stackars tårna.

Utan förvarning utbrister hon plötsligt med uppspärrade ögon: "Tänk om jag har fått livmoderhalscancer!" Vi förstår först inte vad hon säger. Sen minns vi reklamen som går på radio stup i kvarten: "Du som är sexuellt aktiv kan vaccinera dig mot..." osv. F har lyssnat och tagit in det hon har förtstått. Resten har hon effektivt sållat bort.

Vi försäkrar henne om att det här trots allt bara är en förkylning, om än en väldigt elak och kraftig sådan.

/40,2 vid halv fyra...brrr...sa Cinks

torsdag, november 15, 2007

Ju längre väntan desto bättre?

"Lunchtid mellan 11-13 har vi längre väntetider" står det på en stor lapp utanför labb. Jag som rusar dit med bilen på lunchen för att få provtagningen så snabb och smärtfri som möjligt.

Pytt!

Det är dryga tretti nummer före mig när jag kommer. Jag hinner både läsa ett gammalt nummer av Damernas, köpa en jättegod skink-ostbaguette med dijonsenap och prägla en ny patientbricka innan min tur börjar närma sig. En timme precis tar det. Och jag klagar inte egentligen. Hey, vi bor i Stockholm och det innebär liksom per default att man får köa-köa-köa...

Men jag har en stilla undran: Hur kommer det sig att väntrummet är befolkat till 90% med pensionärer? Kan de liksom inte ta morgon och eftermiddagstiderna och lämna lunchtiderna till oss stressade heltidsarbetande tidspressare? Va? Va? Kan nån förstå...

Det enda som verkar rimligt för mig är att de faktiskt vill sitta i ett väntrum, bläddra i tidning, titta på folk, fördriva tiden. Vänder man på det så är det ju egentligen ett rätt behagligt vardagsnöje. FÖR DEM! Allt jag vill är att komma fram i kön snabbt-snabbt. Leave lunchen till mig nästa gång, va!

Träningsvärk eller inte?

"Superbra, nu får ni gå hem och äta en stoooor middag" ropade aerobicsinstruktören hurtigt efter passet i måndags kväll. Armar och ögon hängde på hela klassen, och då menar jag HELA klassen. Rara S hade helt enkelt kört skiten ur oss under en timmes intensivt hoppande och skuttande.

För några år sen, då jag fortfarande hade mindre kunskap om vilken roll maten spelar för uppbyggnad av kroppen, hade jag fnyst åt henne, åkt hem, druckit vatten och hoppat isäng så fort som möjligt för att inte bli alltför hungrig. För äta skulle man inte efter klockan fem. Oavsett.

Nu förstår jag bättre. Jag förstår att en kropp som tränat behöver kolhydrater och protein för att kunna bygga upp sig igen. För att orka. Och tydligen kan man undvika träningsvärk genom att äta tillräckligt mycket protein efter träningen, visste du det?

Tidigare blev jag bara förkyld när jag tränade. Nu förstår jag vikten av att äta före och efter träningen för att slippa förkylning som är ett skydd för kroppen om den får för lite "byggstenar".

Idag äter jag mer än vad jag gjorde då. Och det som hänt är att jag mår bättre. Vikten är densamma. Stackars kroppen som fick jobba så mycket förut. Gå på lågvarv. Och ja, jag får träningsvärk. Jag kan alltså äta ännu mer!

"Oa-oa-oa! Kniiiip" ropar Cinks Lanefeldt

Spart?

I ett tidigare inlägg såg jag att jag hade skrivit "spart". Där jag kommer ifrån hoppar man gärna över sista vokalen i ett ord. Eller sista konsonanten beroende på ordet. Det slog mig plötsligt att det kanske är dialektalt att upptrycka sig så. Att jag kanske har en liten smula ursprung kvar i min annars rätt neutrala dialekt. Eller?

Spart. Sparat.

onsdag, november 14, 2007

Livlina



En mandarin.
Det kan vara skillnaden mellan liv och död, drastiskt talat.
Idag gick det inte så långt, det hoppas jag aldrig att det gör, givetvis. Det SKA det inte göra. Förstås!

Men en känning fick hon, låg på 3,0 ett par timmar efter middagen och det är herrejösses på tok för lågt. Då blir resultatet så här. Jag var fräck nog att föreviga tillståndet.

U T S L A G E N

Jag frågar om hon vill ha ett glas mjölk. Hon svarar förstås "vet inte" eftersom hon troligtvis är för seg i hjärnan för att kunna svara. Lågt blodsocker ger, kan alla som känt på det intyga, tunnelseende och irrationellt beteende. Jag hämtar lite juice. Jag skalar en mandarin. F vilar på golvet en stund. Pustar. Hulkar lite. Repar sig. Jag klappar om henne.

Hon har med glans och bravur tagit sig igenom en känning. Min modiga, modiga tjej!

Minnen från femman...

Plutifikation. Pilutta. Grisekno. Vaffö jö de på dette vis. På min gata i staaaan. Nangelima.

En stor författarinna skulle ha firat 100 år idag. Hennes skrivna verk kommer att gå igen i alla tider, i ord och tanke.

Något annat som också går vidare är den bruna klännigen med vitt förkläde som min mamma sydde till mig för 26 (!) år sedan. Vi skulle ha en historisk dag på skolan och min supersyiga mamma svängde ihop en dress till mig på en kväll. Jag gillade den så mycket att jag har spart den, för en gång skulle den kanske komma till användning.

Och den dagen var idag! På Astrid Lindgrens födelsedag. Då fick jag stryka upp klänningen igen, klä min stora dotter (för jag minns att jag var rätt stor när jag hade den, typ 140 lång alltså...) och se henne uppträda i skolans matsal, glatt sjungande "Pilutta, pilutta". På slutet lyste hennes ögon. Det var ett fint och härligt ögonblick.

"Tror du att du klarar det, Skorpan"
"Ja, jag gör det nu, för jag vill inte vara en liten lort"
"Jonathan, jag ser ljuset, jag ser ljuset...Nangelima...jag ser ljuset"

onsdag, oktober 24, 2007

En gammal märr kan väl också föla?

Nybesök på Huddinge idag. Inte odelat positivt. Jo, bemötande förstås, lika proffsig som de privata alternativen även om vi befarat motsatsen. Men vårt besked. Jag är en gammal kvinna helt enkelt. Eller snarare en ung tjej i en kropp som har en biologisk klocka som skenar. Typisst.

Nästa steg är att göra en ny "miniutredning" för att se hur mina värden är. Jag låg redan för två år sen på gränsen till att gå utanför det normala. Två år sen...

Jag tror inte att det är för sent. Jag VILL inte tro att det är för sent. Jag vägrar att tro att det är för sent innan någon bevisar motsatsen.

Isåfall blir det en hel del kuratorsnack, gissar jag...

måndag, oktober 15, 2007

Fotokurs - yess däm!

Alltså, vid närmare eftertanke kanske jag inte alls ska lägga fotograferingskursen på hyllan. Jag ska jädraremej ta mig en funderare på om jag kanske rent av ska gå den där kursen som Isidor tipsade mig om... Jyiii-haaa!!!

Mwooo-haaa-haaa.......

Det ska bli Halloweenkalas här på lördag. Tolv pigga pre-tonåringar är inbjudna. Hoppas bara hälften kommer, för grannsämjans skull...

F är i eld och lågor för festen och planerar sig sömnig om kvällarna. Hon älskar att bjuda in till kalas. Jag är energisk och nervös ända fram till partyt börjar, sen släpper det förhoppningsvis och så kan jag bara sväva omkring som en vålnad på partyt. Eller som en häxa, jag har inte bestämt mig än. F ska vara djävul. Det har hon varit varje år sen hon var fyra, tror jag. När hon var tre var hon en söt spökängel.

När jag gick i femman gick det hett till på partysarna. Man bjöd jämna par. Pussar och tryckare ingick. När jag med jämna mellanrum stämmer av med F så har de tydligen inte avancerat till det stadiet än. Säger hon.

Inbjudningarna är utskickade, nu är det bara vänta tills mörkret faller på lördag och vålnaderna vaknar...mwoooo-haaaa-haaa-haaa.............

Uppskjutet pga intensivare längtan

Fotokursen (tack för tipset, Isidor!), lektionerna i Italienska och ridningen får stå undan ett tag. Nu hägrar ett ny dröm som ska gå i uppfyllelse: jag ska börja DANSA!

Imorgon ska jag provdansa i en jazz-show-grupp och det ska bli fantastiskt pirrigt och kul. Hopp och skutt i en spegelsal och första stegen till a dream come true.

Såg du avsnittet av "Fresh Prince i BelAir" för ett tag sen? OM du gjorde det så kan du tro vilken känsla som bor i mig nu. Mothers revenge. Höhö...

Rapport kommer.

Tjo, vad det var livat!

Nu händer det. Och det snabbt. För en vecka sen var jag lite allmänt missnöjd med min jobbsituation. Idag har jag en uppgift och det är att hitta nytt jobb.

Vi ska bort. Moderbolaget vill sälja ut och av oss. Det innebär i praktiken inget jobb vid årsskiftet.

Jag fick en mikro-wow-upplevelse när beskedet kom. Inget stort WOW utan ett litet men ändå hoppfullt wow. Det är ju precis vad jag har önskat. Och som man tänker så blir det. Här står jag nu, med framtiden öppen för alla möjligheter i världen. Så känns det idag. Jag kan inte borga för hur det känns imorrn och det spelar ju egentligen ingen roll. För jag vet ju att det blir som jag tänker. Och jag tänkter positivt och ser på framtiden som ett radband med möjligheter.

Först ska bara dammet och tröttheten lägga sig lite, sen ska jag känna efter vad jag EGENTLIGEN vill. Vilken chans jag har!

Wow!

fredag, oktober 12, 2007

Tänk dig honom som...

På utmaning och uppmaning av Minks råder jag dig till att blunda och föreställ dig din partner som:

- Dirigent

- Fågelskådare

- Mat-tant

- Strippa

- Konstnär

- Ishockeyspelare

- Snabbköpskassör

- Detektiv

- Busschaufför

- Rörmokare

När skrattade du mest? När var han snyggast?

Utmanar Minks tillbaka, moster och Saring.

söndag, oktober 07, 2007

Små ovälkomnisar...

Jag har en skön känsla i kroppen efter fika i Gamla stan med Saring-raring. Hon dök upp med jackan full av nejlikor i varenda knapphål för att vi skulle känna igen varandra så den saken var det ju inga problem med. En sån go omtänksamhet!

Skratt, tok och mycket klokhet blev det. Äppelpaj och en massa café au lait. Och jag fick en känsla av att vi visst känt varandra längre än bara nåt år på bloggen eller så. Ett tag överröstades vi ordagrant av en viss Herr Standuppare som inte helt diskret slog sig ner bredvid oss. Jisses!

På väg hem ringde Xet. Det kliade tydligen i Fs huvud nåt enormt men de hade inte hittat nån orsak. Jag anade oråd. Väl hemma tog jag av mina glasögon (ibland finns det fördelar - inte ofta men det förekommer - med att vara närsynt!) och nog kunde jag plocka en hand full med små nougatfärgade flerbentingar ur svålen. Uäk!

Nu ligger F och sover med huvudet indränkt i lusdödarvätska. Det blir ingen skola för henne imorrn. Vi ska nämligen ut på jakt i hårskogen!

fredag, oktober 05, 2007

Min tur att få panik!

Okänt nummer ringer på min mobil på lunchen.

F: "Hej mamma"
Jag: "Hej hjärtat, jag kände inte igen nummret"
F: "Nä, jag ringer från (lärarens) telefon"
Jag:"Okej"
F: "Det är jätteäcklig mat och jag vet inte vad jag ska ta. Nån Shåp Såj eller nåt. Ser ut som soppa. Jätteäckligt."

Vi dividerar lite fram och tillbaka med vad hon kan ta och hur mycket insulin till det.

Jag: "Ta ris, smörgås, sallad och en smakportion av det där som var äckligt" säger jag.
F: *grååååt - snyft - snörvel* "Du bara rör ihop allt, mamma"
Jag: "Vad rör jag ihop?"
F: "Allt!!!!!"
Jag: "Jamen, vad är allt? Jag säger ju: ta ris, sallad och smörgås och lite av det där andra"

F hulkar mer och mer och jag står med brickan redo i min matsal och vill äta med mina jobbarkompisar. Var är läraren? tänker jag... Panik, det här verkar inte gå att lösas genom telefon!!!

Tillslut kommer läraren. Han pratar lugnt och säger att det här ska de lösa. Jag tackar honom och säger vad jag tror blir bra för F. Vi lägger på. Jag tänker på F genom hela lunchen. Efter en kvart ringer läraren igen och talar om att F äter och att allt är lugnt igen.

En ny dag i det som kallas livet.

torsdag, oktober 04, 2007

Före-efter i lillstugan

Spånskiva i taket och trärent räcke - inte så länge till, va...


Hepp! Vitlaserat tak nere, tapetserat tak uppe och vitmålat räcke.
Det kan nog bli nåt när det är klart =D

Den gamla plastmattan på väg till kontainern.




Höst på Gotland är mums!








Det minsta jag kräver...

Dilemma.

Mannens mormor ska begravas om ett par veckor. Jag varskor jobbet om att jag kommer att vara borta några timmar mitt på dagen. Tycker att jag bjuder till och är generös när jag dessutom meddelar att jag räknar med att jobba både FÖRE och EFTER begravningen.

Allt jag får ett ifrågasättande svar, tre meningar alla åtföljda av frågetecken:

- Har jag verkligen semester att ta ut?
- Semester kan du ju inte ta halvdagar?
- Mannens mormor räknas inte till din närmaste släkt?

Jag dånar. Att bli ifrågasatt när man ska gå på begravning känns way over... Det minsta jag kräver är lite medkänsla och respekt, inte ifrågasättande. Det känns oerhört trångsynt och snävt, även om nu mormor inte stod Mannen särskilt nära. Tänker jag fel eller?

onsdag, oktober 03, 2007

Lurigt och klurigt

Ringring!

Mobiltelefonen ringer, jag ser att det är F i andra änden.

Jag: "Hej vännen, jag satt just och tänkte på dig..."
F: "Mamma, det är verkligen paniiik!"
Jag: "Ojdå, varför då?"
F: "Jo, jag har 4,9 och det är RIS-GRYNS-GRÖÖÖT* i matsalen"
Jag: "Jaha, vill du ha det då?"
F: "Ja..." otålig tystnad
Jag: "Men kan du inte äta det då och lite mer insulin?"
F: "Tre!" rappt svar med tydlig tanke bakom
Jag: "Och en smörgås till?"
F: "Ja, okej, mm, hejdå"
Jag: "Hejdådå, gumman, puss, puss"

Precis innan hon lägger på hör jag någon i bakgrunden säga:
"Fick du?"

Ridå.

Ibland är det lätt att göra någon annan glad. Och att det var just F gjorde ju bara saken bättre.

Smaklig måltid, hjärtat! sa Cinks

*Risgrynsgröt innehåller ju i princip inga fibrer utan bara snabba kolhydrater. Det är med andra ord ingen höjdarmåltid för en diabetiker. Men hon lever här och nu och ibland gör vi undantag just av den anledningen.


måndag, oktober 01, 2007

Som du säkert märkt...

...så bloggar jag stötvis nuför tiden. Ketchupeffekten ingetingetinget och sen allt! Det blir så eftersom jag de flesta kvällar är helt slut när jag kommer hem från jobbet. Ingen energi kvar till skrivandet. Ögonen skriker neeeeej inte en sekund till framför skärmen, ut och rör dig istället.

Så det är skälet till mitt ojämna flöde. Jag skriver alltså i mån av tid. När jag väl skriver så kommer allt. Ketchupeffekten, som sagt...

Gotland: part IV - olagligt mysigt

Ruskigt nöjda var vi när vi satte oss i bilen nästan fyra timmar innan båten skulle gå. Ey, Minks, hör du, The Kidet family was on time... ;-) Stugorna var låsta, locket lagt på brunnen och nyckeln gömd. Den gamla plastmattan ihoprullad och fastsurrad på takräcket.

Vi åkte mot Visby igen och tänkte käka innan båtresan hem.

På västsidan var det sämre väder. Vi flinade åt vår enorma soltur i öst och strosade genom tomma gator. Adelsgatan öde. En och annan person snodde sig på i regnet.

I samma sekund som Mannen konstaterade att inget verkade vara öppet uppenbarade sig det lilla crèperiet i strykjärnshuset som en oas för oss. Ljuvlig fransk musik strömmade ut i sällskap med doften av galettes och crèpes. Vi gick förstås in och blev serverade en fnittrigt god middag med torr, fransk cider. Miljön var varm och det blev en så perfekt avslutning på vår jobb-semester.

Båtresan hem var lugnare. Vi hyrde "Déjà vu" på DVD och hann precis inte se slutet innan vi behövde rusa av båten. Nån som sett slutet och som vill avslöja? Det är jobbigt att gå och inte veta hur det gick där med bilen som exploderade och hans resa tillbaka i tiden. Plis?

Fem timmars sömn. Tillbaka på jobbet igen. Inte pigg. Inte fräsch. Inte värst motiverad. Men här! Back on track.

Gotland: part III - det är så hälsosamt och stärkande...

Solen sken ju. Vi var inte bara varma utan också svettiga. Och flera dagars svett luktar! Det var dags för att ta ett bad.

Så med handdukarna under armen knallade vi bort till bryggan, näckade och hoppade i. Jo, det gick faktiskt till ungefär så för bada behövde vi men det var inte direkt så varmt i luften att vi ville stå och värma oss.

Jag plumsade i först. Vattnet var kanske 12-13 grader och jag frös så jädrigt om häcken när jag kom upp igen så det gjorde ont! Men hela kroppen var i. Allt blött. Inklusive knoppen. Två gånger hoppade jag dessutom i. Det var liksom varmt igen när jag kom upp ur vattnet så jag vågade mig i igen. Det kändes skönt när kläderna kom på igen. Friskt och uppiggande.

Jag gillar att bada!

Gotland: part II - Vi hade iallfall tur med vädret...

Fredag kväll. Det var mörkt men inte så kallt när vi kom fram till stugan. Havet dånade i blåsten och det var skönt att gå in och tända upp en brasa. Där satt vi sedan på det nylagda golvet och mumsade grillad kyckling och grekisk potatissallad. Lite som semester. Bara mannen och jag. Livet!

Vi sov gott på madrasser på golvet och vaknade halv nio till sol. Gick en promenad ner till vattnet och rökeriet och sen tillbaka till en härlig frukost.

Sen började arbetet som vi kommit dit för: att renovera lill-stugan. Jag började med att måla tak. Mannen täckte in golvet på loftet och grundade med ett laget lim i snedtaket. Sen tapetserade vi den råa spånskivan med vit tapet och det tog ända fram till nio på kvällen innan vi var klara. Jag gick då in och lagade köttfärssås och spagetti som vi åt framför TV:n.

På söndagen vaknade vi åter igen vid halv nio, gick upp och åt frukost och fortsatte måla. Mannen målade räckena en andra gång och jag skrapade och målade fönstret. Det sista vi gjorde var att dra bort den gamla plastmattan på golvet och ouäk vad det luktade unket. "Fukt och dålig ventilering i grunden" gissade vi snabbt och insåg att vår renovering kommer att bli mer omfattande än vad vi kanske räknat med. Oj...

Gotland: part 1 - Överfarten

Strax efter midnatt eller tiiiidigt i morse kom vi hem från en solig målarhelg på Gotland. Vi gick tidigt från jobbet i fredags, mannen och jag, och for ner och tog 16.20-båten till paradisön.

Vid incheckningen blev vi varnade för att det blåste och gungade rejält där ute på Östersjön. Havet var mörkt och kallt och våra tankar gick till de hundratals människor som just den här natten förlorade sina liv på Östersjöns djup för tretton (?) år sen. Brrr.

Båtresan över var "som att åka karusell" som F skulle ha sagt. Det låg folk i varje hörn och kräktes, barn skrek och en stackars tjej såg ut att bara vara sekunder från att tappa medvetandet, likblek i ansiktet.

Mannen och jag är som tur är inte sjösjuketypen. Vi höll blicken fast på tv-skärmen och tittade intensivt på "Nina Frisk" utan ljud för att fokusera på nåt annat än huö-bröäääk...

onsdag, september 26, 2007

Lugnet har lagt sig i kidet

Det var en rejäl svacka jag hamnade i i helgen. Hua. Tur att de inte är så ofta numera. Men det händer, det svarta, tomma och meningslösa kommer. Och går över, inte att förglömma.

Receptet heter kommunikation. Ibland glömmer jag bort det, att kommunicera alltså. Glömmer att prata, glömmer vem jag är och alla mina drömmar. Längtar bara bort, in i sömnen, bort från verklighetens krav. Men nu är jag tillbaka.

Och upp dök jag ur det mörka med en längtan. Att gå FOTOKURS. Först ska jag läsa på nätet allt kring bländare och slutare och andra livsnödvändiga grundkunskaper. Sen ska jag leta reda på en bra kurs med rimliga tider.

I have a dream! sa Cinks

söndag, september 23, 2007

Helg som en dåligt skivad ost

Kälkbacke. Det gick nedför i helgen. Snabbt. Och jag kom rätt djupt.

Tack mamman som fanns där och som lyssnade. "Du känner dig nog lite instängd" konstaterade du innan du hoppade ur bilen. True, true...

Men någonstans under vägen hemifrån och till busshållplatsen skedde det ett under. Nån karvade till den där hopplösa osten och fick den plan igen. Nån lyssnade på mig utan krav och goda råd. Utförsbacken blev hyfsat plan igen. Tillräckligt för att orka ett tag till.

torsdag, september 20, 2007

Aj, tårar och sen ett leende



Hon var inte oförberedd och inte försiktig nog när hon gick in till stallets Kung med stort K. Han kände hennes osäkerhet lite tafatta handlag och NAFS bet han henne i armen och NAFSNAFS bet han henne en gång till, hårt!

Hon släppte och började gråta. Såklart. Jag tog över hästen medan en annan mamma tröstade. Vi tog honom till spolspiltan där jag gjorde honom iordning medan hon torkade tårarna och lugnade hulket.

Den här bilden tog jag efter lektionen. Hon var hur glad som helst och jag berömde henne för att inte ha gett upp. Och bra gick det dessutom att hoppa. Jag tror att både hon och jag växte nån meter på bara 45 minuter.

"Vi får väl åtminstone hoppas att det blir ett blåmärke så det syns att det gjorde riktigt ont" sa jag och menade det verkligen. Det finns ju inget värre än när man gör sig riktigt illa och det inte blir ett endaste litet yttiputtimärke.

Men visst var det ett tjusigt blått bettmärke där ikväll. Nåt att visa klasskompisarna imorgon, antar jag.

Ekerö, nä Åkerö



Vi suger på de fem delikata Åkerö som jag fick
speciallevererat i förra veckan, äter dem med
andakt. Det dröjer väl ett år till nästa gång.

söndag, september 16, 2007

Utmaning: Affirmationer

Mannen och jag, nä förresten, hela familjen, har i hemuppgift att ta fram våra drömmar för att vi tillsammans ska kunna skapa en bild av vart vi vill tillsammans och enskilt.

Först ska vi leta reda på bilder som beskriver våra drömmar som vi vill uppnå. Vi ska sätta dem på en tavla och se vilka gemensamma nämnare det finns och vilka drömmar som vi har var och en. Lite à la "The Secret".

Här är några av mina affirmationsbilder utan inbördes ordning:
bilder hämtade från matton







Vilka drömmar har du? Vad vill du ha mer av i livet? Allt det du önskar och drömmer om kan bli sant. Jag hade tänkt att utmana några men jag inser att det här måste komma innifrån så om du har en önskan om att något ska gå i uppfyllelse så längta, dröm och tänk att du redan är där så ska du se att det kommer till dig. Jag tror att det är så, prove I'm wrong! Skriv gärna en kommentar här om du har hakat på utmaningen - vilka är dina drömmar?

torsdag, september 13, 2007

Tolv dagar to go...

Om tolv dagar avgörs mitt företags framtid. Då får vi veta om det ska satsas vidare på oss eller om det på ett eller annat sätt avvecklas. Jag som är nyanställd tycker övervägande att det är spännande och inte så mycket läskigt. Framtiden har allt att erbjuda, det är bara att ta för sig!

Jämvikt igen

Om dagen igår var bottenrekord för F så var dagen idag i topp! Vi - eller hon - lyckade hålla sig på jämna värden, mellan 5-8 hela dagen och hon har varit mycket piggare.

Jag tog en chansning och till kvällis fick hon väldigt lite insulin. Det ska bli spännande att se hur natten blir.

En pomologisk dröm...

...är att hålla ett moget och höstkallt ÅKERÖ i handen. Rara svägerskan hade plockat ihop några från trädgården enlig önskemål från mig. Mamma kom över med dem igår och jag kunde inte motstå frestelsen att ta med ett till jobbet.

ÅKERÖ har en alldeles särskild plats i mitt hjärta och gom. Hade det inte varit för att det säkert tar tio år innan ett Åkeröträd bär frukt så hade jag planterat ett sådant i trädgården. Nu blev det ett Aroma istället, inte alls något dåligt alternativ. Också det ett mycket gott höstäpple men som inte alls har Åkerös säregna smak. Det kan helt enkelt inte mäta sig mot ett Åkerö.

Det är liksom fast i köttet, väldigt smakrikt och så långt ifrån mjöligt man kan komma. Det har en lite "adlig" smak, spelar liksom i en egen klass och är som sagt bäst lite kyligt. Imorgon lovar jag att ta en bild av läckerbitarna...

En pomologisk mardröm...

...är att magen gör så ont, är svullen och öm överallt att det inte alls lockar att äta de där gooda Åkeröna. Sviter av stress och en kopp kaffe i början av veckan misstänker jag *hmpfrrr*

En vanlig vardagskväll

Efter middagen sjönk F igår ner till 2.1. Hon hade fått flera känningar under dagen och den här var nog den värsta jag upplevt med henne.

"Mamma, jag har känning" kontaterade hon svagt när hon ålade uppför trappen, mot köket. Det var nära till tårar och jag hjälpte henne att förbereda för att ta blodsocker.

2,1. Shit. Två dextrosol och en provivashot för att få upp henne. "Mamma..." sa hon bara och började gråta. "Kom så lägger vi oss" sa jag och så lade vi oss rakt uppochner på köksgolvet. Mormor också.

Där låg vi alla tre och jag klappade ömsom om Fredrikas svettiga panna, torkade hennes tårar och kliade henne på ryggen. Mormor smekte, klappade och kliade också. Efter en kvart började det ge med sig och hon kunde resa sig igen.

Idag skruvar vi återigen på strategin. Mer mat och mindre insulin för att inte trötta ut kroppen. Vi har inget annat att göra än att prova, diabetes har inget facit.

söndag, september 09, 2007

Världen är tokig!

Utelivet har verkligen förändrats medan jag har haft fullt upp att vara kär, förlova och gifta mig. Det fick jag erfara igår. Med besked! Världen är helt tokig. Tjejerna mer vulgära och liberala, killarna mer trånande, raka och på än vad jag kan minnas.

Eller är det jag som har förändrats...?

Två gånger fick jag höra att jag såg oärlig ut. Just ordet oärlig. Två gånger! Jag stod som ett frågetecken och andra gången jag fick höra det på Det Stora Danspalatset i Den Stora Staden blev jag nästan gråtfärdig. Mina tjejkompisar stod och håglades i varenda hörn och jag strosade liksom planlöst omkring. Moi - "library girl", som nån kallat mig innan...jag kan inte ha sett värst grym ut med det epitetet.

Vid ett tillfälle ställde jag mig och spanade ut över dansgolvet. En musklig kille i röd tröja framför mig började hastigt samla ihop sina saker varpå han tittade anklagande på mig och undrade vad jag höll på med. Spanar efter mina tjejer, svarade jag. Du ser oärlig ut, sade han och tittade hårt på mig. Han trodde att jag var nån slags ficktjyv som skulle sno hans saker.

Moi - library girl?

En annan kille stod ömsom och pratade med mig om att det minsann var en sån som jag som han ville ha och ömsom hånglades med en av tjejerna jag var ute med. Han tänkte då inte gå miste om chansen att få nåt av den här andra tjejen! "Hon har ju redan en gubbe" sa han och ryckte på axlarna. Jag skrattade och konstaterade ännu en gång att världen är galen!

Två killar grep tag i mig och undrade vem av dem som var bäst på fotboll. Jag tittade noga och försökte se så klok ut det gick till en sån fråga. "Du" sa jag och pekade på en av killarna. Den andra blev spelat förnärmat. Sen gick vi över till gissa-min-ålder-leken. Och nä, jag var inte född 78. Och nä, inte 79 heller. 76? Nä... "Ah, då vet jag" sa mannen. "Du är född 74". Jag tröttnade
plötsligt på den här ointelligenta leken och strosade vidare i min ensamhet.

Sen fick jag plötsligt nog och tog jag taxi hem. Fast pris. Mannen i taxin stängde av taxametern när jag hade en hundring kvar hem. Jag var innerligt tacksam över att få krypa ner i sängen bredvid varma mannen. Min man. Sen garvade jag bara och bubblade ur mig kvällen och han höll om mig, räddade mig för världen där ute.

Never more, konstaterar Cinks, alias Library girl

lördag, september 08, 2007

På väg mot en vanlig förändrad vardag

Besatt är kanske fel ord.
Upprymd också.
Fokuserad är nog rätta benämningen på vår nya vardag med ett barn med diabetes.

Jag pratar om det dagligen. Mitt sätt att bearbetar sommarens omvälvande händelser antar jag. För det är stort. Jag tror det är först när man ser oss in action som man kan förstå hur mycket pyssel det är kring ett barn med diabetes. Till en början. Det kommer ju att falla på plats för oss också med tiden.

Varför behöver vi insulin?
Jo, kroppens celler behöver socker - energi - och insulinet "låser upp" cellerna och släpper in sockret. Utan insulin, inget socker till cellerna = du blir orkeslös. Orsaken till att man blir extra törstig när man insjuknar är att sockret driver ut vätskan ur kroppen. Inte nog med att man alltså blir orkeslös av att inte få någon energi, man blir uttorkad också. Och får kramper till följd av för lite mineraler i kroppen.

Innan F blev sjuk var hon rysligt dålig på att äta mat. Allt som var sött gick däremot utmärkt. Ju sötare desto bättre. Jag tyckte det nästan var otäckt ibland att se hennes ögon fokusera på godis eller glass. Jag har plussat ett och ett och tror jag förstår varför.

Hela hennes kropp måste ju ha skrikit "HALLÅ, VI HAR INGEN ENERGI HÄR NERE, ÄT MER SOCKER FÖR SJUTTON GUBBAR, ÄT SÅ MYCKET DU BARA ORKAR!!!" Och hon åt. Utan att det blev bättre såklart eftersom insulinnycklarna inte fanns eller var för få för att låsa upp cellerna. Och så höll det på tills kroppens sista försvarsmekanism sattes in - kroppen började bryta ner proteinet i kroppen som ett sista försök att få energi.

Utebliven smekmånad
Man brukar kalla första tiden för ett barn som sjuknar in i en typ 1-diabetes för "smekmånad" eller remission. Under den perioden, kan vara upp till tre år, tillverkar fortfarande bukspottskörteln insulin som hjälper kroppen att hålla jämna nivåer.

F verkar inte ha någon sådan period. Hennes egen insulinproduktion är i det närmaste obefintlig. I min värld tror jag att den perioden redan har varit för henne, innan hon blev sjuk. Jag tror att hennes kropp har fått kämpa säkert över ett år under tiden som hennes insulinceller långsamt slagits ut. Troligtvis accelererade sjukdomen när hon fick vattkoppor i julas. I våras vet jag att hon hade känningar på eftermiddagarna. Vi pratade om det och reglerade det med frukt.

Att hon inte har någon egen produktion betyder att hennes värden svänger rätt kraftigt. En normal person ligger mellan 5-7. Hon pendlar mellan 2,5 som är väldigt lågt och ger kraftig känning och 17 som i motsats är alldeles för högt.

Över tjugo gånger per dygn sticker sig F antingen i armen, fingrarna, benen eller magen. Det har resulterat i prickiga fingertoppar och blåmärken på låren. Ju säkrare vi blir med värdena, desto färre gånger kommer hon att behöva sticka sig. Jag har börjat fundera på insulinpump och det kanske det blir när vi fått lite mer stabila värden. Pumpen pytsar in insulin ungefär på samma sätt som när man tar sprutorna, bara det att hon slipper sticka sig så många gånger per dag. Nålen på pumpen byts var tredje dag tror jag. Det blir ett framtida projekt.

En frisk tjej tillbaka
Helt felaktigt brukar jag ändå säga att F blivit frisk trots sin sjukdom. Hon ler så hon strålar, har börjat prata mer och intressera sig för saker. Kroppen utstrålar mer energi och kraft och hon äter som aldrig förr. Jag är på väg att få min dotter tillbaka, det är en så härlig känsla att det inte går att beskriva.

Imorgon kväll kommer hon, mitt hjärtetroll! sa Cinks längtande...

fredag, september 07, 2007

Nybilstankar

Det går ju egentligen helt emot vad jag tror på. Att ha två bilar. Men ska drömmen om en hund bli verklighet så krävs det nästan två bilar - åtminstone vad vi tror - för att vi ska ro iland lämna-kissa-lämna-förfarandet som är en följd av att ha hund.

Nu är jag på jakt efter en lille bil. Nån som drar lite mindre bensin än en svenssonbil. Gärna en Golf eller Polo. För att en dröm ska bli sann.

Är det värt det? undrar Cinks

Informativa fakta om Cinks

Inlindad i en grå fleccefilt en vanlig skön fredagskväll kom jag plötsligt på att jag blivit utmanad av Kapybaran! Så här är åtta saker om mig....

1. Har kunnat göra flickis, salto, frivolt och sidvolt. Numera blir det bara några handvolter på gräsmattan - mest för att kolla att det fortfarande går. Och det gör det! Fortfarande!

2. Har ända sen jag var liten sjungit högt för mig själv när jag går i skogen. Det känns lite terapeutiskt, gör mig glad och har en lugnande inverkan på mig.

3. Första gången jag gick till en frisersalong var jag tjugofyra år. Tidigare hade min hårfriser-moster klippt mig - eller jag själv. Vet ni, det är fantastiskt kul att klippa hår!!!

4. Gillar inte fåglar så värst mycket men skulle ändå vilja bli en ladusvala om jag fick välja i nästa liv. De verkar så livfulla och det måste vara fantastiskt att kunna flyga som de gör.

5. Galopperade barbacka i elljusspåret på en ardenner tillsammans med min bästis när jag var sju-åtta år. Helg galet nu kan tyckas, jättekul då!

6. Har fortfarande inte vuxit i stövlarna i storlek 39 som mamma köpte till mig och som jag skulle "växa i" i tonåren. Kravet för att jag skulle få köpa dem var att jag tog en storlek större än jag hade. Preciiis då slutade fötterna att växa. Undrar om jag har stövlarna kvar nånstans...?

7. Jag har lyssnat på första halvan av Coldplays första skiva minst sex hundra gånger. Eller mer. Men bara halva. Jag har satt på den på kvällen när jag ska sova och somnar oftast efter halva - eller före.

8. Min favoritfärg är svart. Jag känner mig trygg och lugn i svart. Och röd. Det är en ball färg som jag tycker gör mig pigg och fräsch.

Jag för utmaningen vidare till..... *trumvirvel*.... Minks, Binks, Tinsel och Saring.

Alla kan nog reglerna by now, men för formens skull:
Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren fyra nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.

I veckan som gått har jag inte

• ...träffat min söta dotter ens en yttipyttigång. Det känns helt galet länge sen vi sågs och jag saknar henne obeskrivligt. Nu kommer hon på söndag och det ska bli så underbart att snusa långa vackra händer och njuta av glada, pigga ögon. F har liksom blivit så mycket piggare nu när hon fått insulin. Pratar mer, är mer energisk i röst, minik och rörelse. Hon tar lättare kontakt och pratar mer om vad hon känner. Tänk vad den lilla kroppen har fått stå ut med under en lång tid. Som hon har kämpat, den lilla raringen. Näst-nästa vecka åker hon och jag på läger två dagar tillsammans med andra barn som har diabetes. Kalas!

• ...tränat på SATS. Det har helt enkelt inte funnits tid. Men jag har ju sprungit för all del. Jag tycker det känns som om jag bara åkt från jobbet och hem till sängen varje dag - är det så det ska vara, va?

• ...gått och lagt mig i tid en enda kväll. Det har varit kalas som sagt och andra saker som gjort att det blivit sena kvällar. Inte för sena men ändå senare än tänkt. Därför ska jag nog gå och lägga mig nu!

Gonatt and sweet dreams, sa Cinks

Hänt sen sist

I veckan har jag....

• ...tagit tandavtryck IGEN för att få en bettskena. Det är tredje gången jag gör avtrycken. Vid första besöket hade han-som-gör-skenan semester så jag fick boka in en ny tid. Vi andra besöket tog vi avtryck som tandläkaren inte fick iväg med posten...visade det sig vid tredje besöket. Då fick jag ta om avtrycken. Så i veckan när jag skulle hämta min rosa (!) bettskena så glappade den så mycket att tandläkaren valde att ta om avtrycken hejochhå och nu har jag valt en ljusblå istället som jag ska hämta näst-nästa vecka.

• ...fått min menskopp, lagom som Tant Röd knackade på minsann. Sicken tajming. Betyg: fem bloddroppar av fem möjliga. Alltså, det känns helt galet att stoppa in en grov gummikopp i kroppen men jisses vilka fördelar. För det första har jag inte behövt vara bekymrad över läckage. För det andra har jag kunnat räkna ut ungefär hur mycket jag har blött. Och för det tredje - den känns liksom INGET. För det fjärde så går det ju åt sjukt mycket mindre bindor och tampongen vilket måste vara himmelriket för naturen och för det femte så har jag varit på mycket bättre humör, det är liksom behändigt med koppen.

• ... firat fyraårig förlovningsdag. Vi träffades i ett gathörn vid Odenplan, jag nöp honom i rumpan och han gav mig en vacker, röd ros. Sen pussades vi och gick till favvorestauranen där han bokat bord. Jag var helt galet glad över presenten jag köpt till honom - ett Efva Attlinghalsband med texten "Carpe Diem". Sjukt snygg på sjukt snygg kille som gillar halsband och som är i en fas i livet där meningen med livet är fokus. Gu, vad jag älskar den karl'n! Tack för det, televerket!

• ...firat min älsklingsmoster på hennes jämna födelsedag. Det var gott, kärleksfullt och trevligt att träffas och fira. Moster är nog den person, förutom jag, som analyserar och tänker i samma kaliber som jag - eller kanske till och med ännu mer. Vi förstår liksom varandra och jag känner att jag har mycket att lära av henne. Hon är lite av min mentor, varje gång vi ses får jag nya saker att träna på. Som att sätta upp staket. Det har jag inte varit så bra på tidigare men jag kämpar på!

• ...jobbat som ett svin och pendlat mellan "idag tyckte jag att det var kul på jobbet" och "nä, det här är inget för mig". Närmaste månaderna kommer att visa hur det går, om jag får vara kvar eller inte. Storföretaget ska göra ytterligare personalneddragnigar. Jag ser på framtiden med tillförsikt!

• ...sprungit 16 kilometer på ca en och en halv timme sammanlagt, uppdelat på tre omgångar. Idag var det nära att jag hoppade över men när jag väl kommit igång ropar kroppen efter rörelse och jag trotsade regn och skymning för att ta mig veckans sista (?) femma. Kroppen och framför allt det mentala njuter.

onsdag, augusti 29, 2007

För att återfå fokus




Du kan inte styra ditt liv, och allt som händer.
Du kan bara göra det bästa möjliga av det.

Tack för orden. För remindern. Tack så jättemycket!

Pressad tid på femman

Igår var det träningsdag, det hade jag redan bestämt på morgonen. Kroppen hade sug efter en löptur i skogen. Men hua vad det blåste och var ruggigt på eftermiddagen när jag åkte hem. Näsan blev förstås alldeles blå i kylan. Jag flyttade därför in träningsplaner i värmen inomhus istället. Resultatet blev:

- Uppvärmning 5 km löpband. Ny rekordtid dessutom: 27.30!
- Ett provapåpass BodyCombat, 30 minuter *superkul*
- Ett provapåpass Box, 30 minuter *svårt...*
- Yoga, 30 minuter

Behöver jag skriva att jag har både träningsvärk och annan värk idag...? Men mentalt mår jag toppen och oj va gott jag har sovit inatt! Rörelse är nog kroppens bästa medicin!

söndag, augusti 26, 2007

Inofficiella Tjejmilen sprungen...

...och klockan stannade på 00.58.34.



Jag är faktiskt lite impad eftersom det säkert var tolv år sen jag sprang längre än sju-åtta kilometer. Nu ska jag stretcha rumpa-vader-lår och sen ta en hääärligt lång dusch.

Här är träningschema inför Tjejmilen 2008. Tills dess ska jag köpa ett par nya Asics löparskor dessutom. Jag räknade ut att mina nog är tre till fyra år gamla och eftersom de är färskvara och bara håller ett till två år så är det på tiden. Jippi!

Jag är nöjd, så nöjd, sa Cinks

Upprop till Tjejmilen 2008!

Modiga, modiga jag hängde med Mannen in till Gärdet för att se om det gick att efteranmäla mig till Tjejmilen och ge mig ut i spåret tillsammans med tusentals andra motionärer medan han masserade ömma kvinnovader i ett företagstält.

Det gick inte. Man fick inte efteranmäla sig helt enkelt. Men det triggar till att träna och vara med nästa år för det är ju ett ståhej och löparkalas utan dess like. Jag tror jag ska anmäla mig bums.

Vill du vara mé och springa med mig? Binks? Minks? MammaP? Saring? Christina?

I år blev det följdaktligen så att F och jag hejjade tävlingsklassen både ut ur startblocket och in i målfållan. Höjdpunkten var kanske ändå för henne när vi gullade med väääärldens sötaste lilla toy pudel på fyra månader.

Solen sken, jag hade varit förutseende och packat både lunch och mellis till F tillsammans med en massa vatten. Tyvärr fick hon iallfall två känningar men på det stora hela var det en underbart mysig utfärd. Jag somnade på tåget på vägen hem.

Nu ska jag ut och tjej-femkilometra i vårat egnases spår hemmavid.

lördag, augusti 25, 2007

Väntan på ny väntan

Vi har väntat på det i två år.
Igår kom det.
Nu har vi flera olika typer av väntan framför oss.
Brevet från Huddinge.
Provrörsbefruktning.

Vi har två försök på oss, två försök att lägga till de två och tredje misslyckade som vi har bakom oss. Nu är vi framme i kön och väntar på att få komma in på behandling.

F stod bredvid mig när jag öppnade kuvertet och blev genast nyfiken. Vi valde att berätta. Efter det satt hon och hängde läpp vid köksbordet och yttrade en kommentar om att hon vill vara mitt enda barn. Jag förstår känslan, rädslan.

Mannen är jättehoppfull. Jag vet inte varifrån jag ska uppbåda sådana känslor, jag har liksom med stor sorgsenhet lagt ner allt, slutat hoppas. Inte förväxlas med att sluta längta. Men för att skona mig själv. För att inte gå under. Ska vi lyckas måste jag ju vara hundra motiverad. Allt jag vill är att lägga mig under en filt och sova.

Grejen är den att jag verkligen vill att vi ska få ett gemensamt barn. Och att han ska få bli pappa. Förälder. Det är en sån härlig känsla som jag tycker ska få bli alla förunnade som kan. Han kommer att bli en underbar sådan. Och han kan! Så om inte vi kan så... Ja, kontentan blir alltså att... Nä, jag vill inte ens tänka på det... Det är så hemskt... och ändå ser jag inte någon annat alternativ. Då måste han hitta en annan kvinna att få bli pappa med. Inte mig. Merde!

VARFÖR KAN JAG INTE BARA FUNGERA???

Det pluppar ut barn på alla fronter runt om oss. Jag märker på mannen hur han sjunker varje gång nån av våra kompisar kommer med ett glädjande besked om tillökning. Han håller god min. Jag dör en bit i taget.

Med brevet från Huddinge kom ett erbjudande om att prata med kurator, jag tror det är läge att ta erbjudandet! sa Cinks

onsdag, augusti 22, 2007

Yr vardagsblogg

...jobba - jobba - sova på bussen - komma hem - laga mat - gå och lägga sig - somna ifrån mannen på fem sekunder - vakna en timme senare - vrida och vända sig hela natten - upp och ta blodsocker - vrida och vända - upp och ta blodsocker - snooza väckarklockan - snooza igen - snooooooooooooooooooza - få panik och gå upp - få panik och inte hitta några kläder i garderoben - få panik och slänga i sig frukosten - masa sig till jobbet, eller nä, springa till tåget - sova på bussen - jobba - jobba....

Ska livet och vardagen liksom se ut så här nu? Då vet jag inte hur jag ska orka! Jobbet känns iallfall bättre. Jo, det gör det faktiskt. Jag har massor för mycket att göra plus en stundande inskolning av F på en alldeles för kort tid. Resultat stress. Försöker hålla mig lugn, andas, vila, meditera på bussen (låtsasmeditera eftersom jag inte gått nån kurs eller så men jag gör som jag tror att man ska göra). Det går sådär.

Idag när jag kom hem var jag så fokuserad på middagen att jag öppnade ytterdörren, tog av mig skorna, trampade in i köket, ställde väskan vid köksbordet på vägen till kylskåpet där jag tog fram ägg och en bytta och började knäcka ägg. Sen vaknade jag liksom till och undrade vad jag stod och gjorde. Knäckte ägg? Hur gick det till och hann jag egentligen andas från det att jag steg in tills dess att jag förvandlades till matmor?

Tack och lov har min kära mamma varit här i tre dagar. Min bästamamma har ställt upp som mattant till F som inte börjar skolan förrän nästa vecka! Den bästa av alla mammor. Jag avundas nästan mig själv med att ha en sån olagligt bra mamma.

Hon sitter där i godan ro när jag trillar in i köket. Coollugn. Potatiskastrullen står på spisen och puttrar. Det är nästan som att bo hemma. Fast omvänt. Himla trevligt. Hon ser mig knäcka ägg i bunke. Så säger hon att kärleken väntar hemma med räkor och förklarar för F att mamma lejon är trött och att det är därför hon ryter sådär. Lätt som en plätt.

Jag serveras omeletten och vi vinkar i fönstret när hon åker. Imorgon får hon en välförtjänt ledighet från barnbarnpasseriet. Tack mamma, alla smultron på strå't till dig från F, Mannen och mig!



söndag, augusti 19, 2007

Fem år sen - på dan!

Måndagen den 19 augusti 2002.

Jag är bjuden på middag hos den här killen jag var i skärgården med igår. Han som glatt mötte mig i stan med både en väska på ryggen och en på magen. Killen M.

Jag brummar dit med min vita Toyota Cro-olla. Kör fel, får ringa om vägbeskrivning och kör sen uppför backen till hans hus. Nervös.

Vi säger hej, pussas kanske försiktigt. "Jag har ordnat med kräftskiva" säger han. "Svenska kräftor". Jag blir imponerad och ler kanske lite blygt. Vi sätter oss till bords. Han har dukat fint. Finare än någon annan kille någonsin dukat. Och han är rarare än någon kille jag någonsin träffat. Han häller upp en nubbe.

"Jag har ju bil..." säger jag försiktigt, drar på det och ler under lugg. "Jaha, då kanske du inte vill ha nån nubbe" säger han förståndigt "...eller också kan du ju lämna bilen här...".

Jag äter kräftor. Jag dricker nubbe och sjunger säkert nån sång. Jag lämnar bilen och jag sover kvar. Hos världens mysigaste kille. Det var fem år sen. Och jag sover fortfarande hos världens mysigaste kille, fem år senare.

Gonatt, ler en trött och lycklig Cinks...

fredag, augusti 17, 2007

Ouiiii......

Åtta minuter kvar. Mannen ringde just från bilen och har bara åtta minuter hem. Sen får vi pussas igen. Det var snart en vecka sen. Åh, gu så härligt. Älsklingsmannen!

Västkusten

Några sköna axplock av bilder, färskt plockade direkt ur semesteralbumet...



F skuttar över sanddynerna i kvällsolen. Mellan känningarna hade hon en enorm energi och åt majs som en häst. Provade både core och spinning minsann och verkade gilla den senare aktiviteten.



Bara för att det såg så vackert ut. Hav, berg och i bakgrunden det härliga kurhotellet som vi stannade på i fyra dagar.



Lilla skutt uppe och går på en stenmur. Ryggsäcken med hennes livsviktiga medicin har nästan som vuxit fast på ryggen. Och tur är väl det eftersom den verkligen behövs med jämna mellanrum. I den finns allt från mobiltelefon och plånbok till insulin och dextrosol. Hennes vardag och liv med andra ord.


Om jag nån gång får en son kanske han kommer att heta Sten. Du förstår varför när du tittar på den här bilden. Få hårda och livlösa saker är så livfulla och vackra som stenar!



Egopuff

På den vilda, goda tiden när jag var singel så träffade jag en cool och vacker snubbe med enormt god klädsmak. En Mr Young man...till och med lite yngre än jag kunnat gissa, visade det sig.

Han bara stod där plötsligt. Mörkhårig, muskliga armar, en tatuering kring vänsterarmen och en najs look. Min raggningsstrategi var inte särskilt regisserad. Jag gick helt sonika fram och ställde mig bakom honom, riktigt nära, och log med hela kroppen. Så när han vände sig om såg han in i ett par bruna ögon - och visste att han var fast!

Det var mest på skoj, det visste både han och jag. Så när Minksy och jag tyckte att sällskapet på nåt uteställe var booring, slog jag helt enkelt numret till den här läckerfrallan och bad honom komma ut. Vilket han gjorde. Såklart. Det var liksom del i spelet. Och vad vi njöt av bara synen av honom. Iallfall jag. Lite Minks också, tror jag.

Jag gillade hans smak och hans unga, naiva sätt att gilla mig och allt jag gjorde. Han var helt enkelt god för egot. Han tyckte jag var "Crème". Och jag tror han blev uppriktigt förtjust, trots att jag är nära tio år äldre. De yngre tjejerna på utestället blängde snett på mig när han föredrog att strosa efter mig än att dansa med jämnåriga.

Idag plingade mailen. Mr Young man ville ha mig taggad på nån sajt. Efter typ fem år. Jag log och skrattade gott åt det galna minnet. Det var ju en rätt kul grej när jag tänker på det så här lång tid efter.

Hunken minns.
Mr Young kan inte glömma.
Jag har gått vidare.

Punkt.

Tbx från semestern!

Semestern är slut. Här är min kortfattade resumé, en längre kommer inom kort.

- - -

BÄST
Morgondopp

SÄMST
*här måste jag krysta fram nåt för inget var riktigt dåligt*
Jag blev bränd av maneter.

- - -

P.s. Olyckligamamman, jag saknar att kunna läsa din blogg som numera är lösenordsskyddade. Du har säkert dina skäl. Kram och hoppas allt är bra med dig.

torsdag, augusti 02, 2007

Life's a b i t c h !

What a morning!

En fd jobbarkompis stiger på bussen och sätter sig bredvid mig. Jag lägger inte undan boken jag just ska börja läsa utan hoppas in i det sista att vi bara ska växla några ord och sen få läsa. Men han pratar hela vägen till jobbet. Konstant. Jag har inte en chans att läsa min jättespännade bok, Stieg Larssons andra bok i Millenniumserien.

Den här personen visar i sin tur glatt upp en bok om "att bli pappa" som han just läser. De är i trettonde veckan. "Grattis" säger jag. Mitt hjärta snyftar till och hoppar över ett slag. Han babblar på om graviditet, om hur frun mår och i vilken vecka de är. Berättar vidare att hans syster väntar barn samtidigt och att även en annan fd jobbarkompis väntar barn.

Säg mer, säg mer...

Vi pratar inte alls om mig. Han frågar inte men vet att vi har försökt i flera år. Han kanske tänker att det är för känsligt. Eller så bryr han sig inte.

När vi säger hej utanför företagsbyggnaden ser jag att han sneglar mot min mage. Men sorry, det är bara några volanger som skymtar under skjortan...

Så sparkar jag igång hjärtat igen, borstar av mig avundet och går uppför trapporna till kontoret.

Det är en ny dag med nya möjligheter.

onsdag, augusti 01, 2007

Frustration vs skönhet

"Dumhuvud" konstaterar jag högt för mig själv samtidigt som jag stänger ytterdörren. Jag kan inte hålla mig neutral och det är andra gången på två dagar som jag verkligen känner förakt för en människa. Det handlar om två olika människor och två olika känslor av förakt men likväl...

Jag vill inte säga mer än så. Vet att jag har en såpbubbleskör hinna när det kommer till honom, pappan till min dotter. Jag är på min vakt hela tiden, försöker vara positiv och så vipps förstår vi inte utan pratar om varandra istället.

Ikväll blev det för länge. Jag tycker det är viktigt att prata om hur bra F mår trots sin sjukdom. Jag upplever att han pratar om vikten av att fylla i en jädra tabell i exel med hennes blodsockervärden.

I mina tankar kan ingen tabell i världen förutspå hennes värden eller vara nån garanti för att balansen ska vara bra. Förstår jag honom rätt så gör han allt det här för att sjukhuset ska kunna få en så bra bild som möjligt av hennes tillstånd. Så långt är allt bra. Men man får ju inte glömma MÄNNISKAN!!


Gggghhhh! Fru-stra-tion-på-hög-nivå!!!

Jag ska leta efter en fin bild att lägga in här istället, som motvikt....

En bild på moules marinière som vi gjorde förra året på semestern, på egenfiskade musslor dessutom! Har lovat bonuspappa att leta reda på en restaurang med musslor. Sist gick det ju inte så bra...



Jag lär av min egen medicin. Jag väljer känslor. Nu lägger jag frustrationen bakom mig och ser honom som den omtänksamme far han är. Och för den saken skull behöver vi inte vara överens.

tisdag, juli 31, 2007

Livet är ett enda stort val

Det är rätt störigt att säga att allt som händer i livet är var och ens egna val. Framförallt i det vuxna livet. Men det är ju faktiskt så. Bortsett från att födas och välja föräldrar kanske och så några saker till.

Det är en tanke som är rätt svindlande och kan svida rejält ibland när man inte orkar ta ansvar över sitt eget liv.

När jag sade det till en person i min närhet som mått dåligt i många, många år blev han arg och tittade ilsket och förnärmat på mig. "Vaddå, så du tror att jag vill må dåligt". Ja, varför inte? Kanske väljer vi att bli sjuka och väljer också om vi vill tillfriskna. Det är val vi gör och hur mycket vi än väljer att skylla det på våra föräldrar, vår omgivning eller andra omständigheter så förändras inget.

Förra frun till en jobbarkompis har svårt att klara sig själv efter skiljsmässan. Hon tycker att han är en knöl som lämnade henne. Hon har i livet valt att försätta sig i en sits där hon inte ens kan betala en räkning eller skruva i en glödlampa själv. Och skyller på honom. Jag säger bara: Please, ta ditt eget ansvar kvinna!

Jag har många gånger sagt att mitt ex "höll mig kvar" i elva år innan det till sist tog slut. Det var skönt att lägga allt ansvar på honom. Men givetvis var det inte så. Jag valde att svälja hans beten och det var inte någon annans ansvar att jag slösade så många år tillsammans med honom. Hans ansvarsgräns gick runt honom och till syven och sist var det jag själv som ansvarade för vad jag själv gjorde. Jobbigt men sant.

Smaka på det här:
- Ingen annan kan förstöra mitt liv. Jag väljer själv att låta mig påverkas i negativ riktning.
- Ingen kan göra mig irriterad, sur, arg osv. Någon kan uppträda på ett irriterande sätt men jag ansvarar själv för om jag vill låta mig påverkas eller inte.

Gör en övning: sätt dig in i en situation där du tycker nån är dum eller övermäktig. Tänk att du faktiskt själv väljer hur du vill reagera på hur den här personen handlar eller är. DITT ansvar är att vara den du vill vara. Ingen annan kan göra det åt dig. Du väljer dina egna tankar och ditt eget liv.

Scarry!

Nu ska jag tänka lite själv, för jag är rent ut sagt pissed på en person.

tisdag, juli 24, 2007

Sommarhand


Lite semesterkänsla

Sommaren regnar bort! Så fort det strilat längre än mellan lunchen och eftermiddagskaffet så känns det som om hela sommaren bara regnar bort.

Men vi hade sol på vår semestervecka. Alla dagar utom en, tror jag. Och då passade vi på att gå i affärer. Tillsammans med alla andra.

För min kära vän A som har sin andra semesterdag idag vill jag visa några bilder och be henne hålla modet och hoppet uppe. Din semester kommer inte att regna bort. Lugn, bara lugn, efter regn kommer solsken!


Sveriges i särklass mest porträtterade blomma? Med all rätt!


Gammalt kan också vara vackert. Det måste bli min nya paroll. Även om jag fick visa leg på systemet sist... ;-)

Överenskommelse

Råkade höra en liten pojke fråga sin mamma i affären idag:

"Mamma, hur länge var det nu jag skulle vara snäll för att få (den där grejen). Var det en eller två veckor...?"

måndag, juli 23, 2007

Drömsk blomma på sommaräng


Första semesterveckan är förbi. Den gick lika fort som den kom. Med färg på kinderna och aningen möra kom vi hem i söndags morse vid 06-tiden.

Borta bra, men få saker är ändå så bra som hemma!

fredag, juli 13, 2007

Sista testet före semestern:

Nämn något som gjorde dig glad igår:
Fikade med en väninna i stan och det gjorde mig jätteglad och sen blev jag jätteglad av att träffa en fd jobbarkompis som strosade förbi.

Vad gjorde du kl 08 imorse?
Då satt jag här vid datorn och skrev ut nya diabetescheman till F. De gamla var uppskrivna.

Vad gjorde du för 15 min sedan?
Då satt jag vid middagsbordet och hade familjeråd. Vi diskuterade när vi ska iväg på semestern ikväll.

Det sista du sa högt?
"Men va faan..." när jag lade pappret i skrivaren åt fel håll.

Det senaste någon sa till dig:
Det var en kompis som frågade via msn om vi var färdigpackade. Jag svarade att allt var i en enda röra här hemma - läget underkontroll med andra ord.

Vad har du druckit idag?
Kallt vatten eller varmt vatten med solhavre i.

Vad var det senaste du åt?
Två grova mackor med leverpastej och paprika. Och så det där varma vattnet till...kulinariskt värre!

Vad var det senaste du köpte?
Bjöd hela familjen på lunch när de släppte av mig på jobbet idag. Supermysigt och jag var sååå stolt!

Vad är det för färg på din ytterdörr?
Ursprungligen mörkbrun men nu vitmålad.

Vad är det för väder hos dig nu?
Solen skiner just igenom molnen.

Godaste glassmaken?
Saltlakrits eller jordgubbshake

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
Jag tror på förälskelse vid första ögonkastet. Det har absolut hänt. Kärlek tror jag kräver mer än ett ögonkast. För mig iallfall.

Sover du tungt?
Direkt när jag somnar, ja. Men sen vaknar jag rätt många gånger under natten. Varje natt.

Drömmer du mardrömmar?
Tidvis. Senaste månaderna har det blivit en hel del stök på flygplatser och missade flyg och plånboksstölder.

Trivs du med ditt jobb?
pass

Favoritklädsel?
Myskläder. Är en kameliont som trivs bäst om jag har rätt kläder på rätt dag så att säga. Ibland passar till exempel kjol, ibland blir det så mal placé som det bara kan bli.

Favoritlåt just nu?
"If I lay here, If I just lay here, would you..." osv. Kan förstås inte artistens namn men nästan hela texten.

Vad ser du om du tittar till höger?
En HP Laserjet 1125c. Min färgskrivarpolare som varit med sen början av 2000. Tar A3 - aj lajk!

Vad gör dig glad just nu?
Att F är hemma igen från utomriket. Att hon mår bra och är glad.

Vad ska du göra härnäst?
Fortsätta packa och ev åka och försöka få tag på ny bikini till F. Anser till skillnad från hennes far att hon inte kan ha en tvådelad som inte hör ihop och som dessutom är trasig i rumpan.

Höger eller vänsterhänt?
Mest höger men turas gärna om med vänster när jag till exempel målar.

Humör just nu?
Lite stressad för packningen och att vi ska få med allt. Lite ledsen över min jobbsituation. Lite sur på tant röd :(

Favoritgodis?
Choklad. Jag är jättesugen just nu.

Kläder just nu?
En brun v-ringad t-shirt från JC och ett par svarta hotpants. Sexy ;-)

Sommarplaner?
Semester - jobba en vecka - semester

Hur många kuddar sover du med?
En. Och ganska platt ska den vara. Inte dun!

Spelar du något instrument?
Har spelat blockflöjt, klarinett och piano. Just nu roar jag mig med att spela på mannens minidragspel. Det är jättekul :)

Morgon eller nattmänniska?
Nattmänniska. Om jag orkar hålla mig vaken när sista nattåget går så kan jag tuffa på hur länge som helst.

Vad är viktigast för dig?
Att jag får vara med min familj. Det är absolut prio och fokus just nu. Och att mannen och jag fortsätter kämpa med att vara varandra nära. Det är inte självklart och känslan av att veta att båda vill är underbar.

Är du kittlig?
Sådär. Jag kan vara helt okittlig när jag vill men ibland är det lite mysigt att få skratta och busa. Då är jag kittlig.

Snarkar du?
Gnisslar tänder, säger mannen. Och min tandläkare.

Stjärntecken?
Stenbock.

Äckligaste insekten?
Fästingar. Uäk.

Stökigt eller välstädat?
Städat helst. Men jag få inte längre panik som förr när det är upp & ner hemma.

Längtar du mest efter just nu?
Att få ta ett morgondopp första semesterdagen imorgon bitti och sen få äta en mysig frukost på landet. Mmmm...

"Ja" recept på lycka!

Jag läste ytterligare ett så tankvärt inlägg på pipperonis blogg för några dagar sen.

Det handlade om ett par som levt ihop i många år. Receptet till varför förhållandet höll var att de alltid sade "Ja, det gör vi" tillvarandra.

Jag har funderat på det där och kommit fram till att det nog är ett riktigt bra recept. Diskuterade saken över en fika med en väninna igår. Vi konstaterade vilket annorlunda positivt ansiktsuttryck vi fick när vi övade på att säga: "Ja, det gör vi".

Så min paroll under semesterveckan ska bli denna. Jag ska även prata med familjen om det. Jag tar det som en spännande spaning, en helt ovetenskaplig liten spaning. Resultatet kan bli hur som helt. Men kul kommer vi säkert att ha på vägen.

Dröm om en dröm

"Du är alldeles för stressad!" konstaterar F på stående fot när jag berättar om min dröm inatt.

Till historien hör att för några nätter sen drömde jag om att min plånbok blev vittjad på en fest bland vänner. Plötsligt låg den bara där, ovanpå min väska som jag ställt ifrån mig, röd, platt och väldigt tom. I drömmen blev jag superstressad och tänkte att jag nog skulle ha anmält alla mina kortnummer till det där spärrservice företaget men som jag aldrig tog mig för. Vad hade jag för kort då?

När jag vaknade tittade jag i plånboken. Allt var kvar.

Inatt drömde jag att det verkligen hände. Att drömmen jag haft tidigare om att bli av med allt i plånboken bara var en dröm men att det denna gång var verklighet. Stress igen. Någon hade dragit upp dragkedjen på min väska som jag hade på axeln samtidigt som jag drog min cykel. Jag försökte ringa banken. Inget svar. Telefonen strulade. Jag mindes inte telefonnummer.

När jag vaknade tittade jag i plånboken. Allt kvar.

"Du behöver minst en veckas semester" konstaterar F när hon hör min berättelse.
Jag kan bara hålla med. Och så lägligt den kommer nudå. Bort med onda drömmar. Fram för semester. Here I come!

Hon är hemma!

Ögonen strålar pepparkaksbruna. Håret är jättefint flätat och huden vackert gyllenbrun. Kinderna runda och tänderna lyser vita när hon skrattar.

Hon är hemma. Mitt hjärta och reason for life!

Idag åker vi på semester och blir borta en vecka. Önskar alla en fin sommar och glöm inte att det går att trotsa regnet med ett skönt regnställ och vattentäta gummistövlar!

Kram!

torsdag, juli 12, 2007

Rörande nära till tårar

Jag blir så lätt berörd nu för tiden. Igår snyftade jag i famnen hos min man över att han är så underbar.

Idag fick jag svälja, blinka och titta i taket när jag skulle beställa begravningsblommor till Fs farfar som begravs i nästa vecka.

Det kommer att stå en liten vit-rosa-lila bukett bland alla blå-gula uppsättningar intill kistan. Det vita bandet kommer att stava orden: "Farväl farfar, jag ska alltid minnas dig" (...och så vattnar sig mina ögon igen).

Just att hon var hans enda barnbarn känns speciellt. Viktigt. Stort. Och han var hennes enda farfar. Det är väl sånt hon får fundera på när hon blir större.

tisdag, juli 10, 2007

Dan före dan...

Imorrn kommer F hem till Sverige igen efter två veckors semester i mycket varmare länder.

Jag frågade igår om hon kunde komma hem till oss redan torsdag och det skulle väl gå bra. Jag tror att de är rätt trötta nu efter svajjiga värden i två veckor och passning två till fem gånger varje natt. Bara tanken får mig att bli helt matt. Plussar man på värmen och oron så måste det ju vara rent plågsamt.

I min värld kommer allt ordna sig bara hon kommer hem. Solbruna tjejen med flätor i hela håret. Vi kommer att kunna hålla stabila värden och hon kommer att må bra.

Som man tänker, så blir det!

Effekten av prat

Tisdag.
Det känns faktiskt bättre idag.
Redan igår mitt på dagen vände det.

Jag pratade med en projektledare i telefon. Lät nog mer än måttligt sur. Det är kanske inte helt likt mig att vara så transparent men jag var sååå sur och ledsen att jag bara inte kunde dölja det. Eller ville!

Så plötsligt sade jag som det var till henne. Att jag inte tyckte detta var min grej. Att det tar för mycket tid av det som jag anser att jag egentligen borde göra. Hon höll med och sade att vi måste ta detta med chefen när hon är tillbaka.

Sen gick det av bara farten. Jag sa också vad jag tyckte till killen vars uppgifter jag tagit över. Och när chefen väl kom till kontoret hade jag liksom redan sagt det till två och då var det inga problem att även ta upp det som hastigast med henne också. Det som jag varit mest nervös för.

Resultat. Vi ska ta tag i det. Jag har kommunicerat. Och nu känns det Bättre. Men fortfarande inte bra. Jag vill fortfarande sluta och istället göra det där *vad det nu är* ;-)

måndag, juli 09, 2007

Lessen måndag

Jag är först på jobbet. Det känns inte bra. Jag är ledsen och har hjärtklappning. Mest av nervositet över att jag måste prata med chefen om att jag tycker att jag fått fel ansvarsområden. Men hur säger man det utan att låta klagig. Det är ju det sista man vill göra som nyanställd. Men som kloka mamma sade igår är det viktigt att jag säger ifrån i början och inte går och drar på det.

Det kommer väl inte att vara många på jobbet idag. Jag har själv fått ansvar för en stor produktion som ska vara klar...imorgon. Långt ifrån klar idag. Anser inte ens att det är mitt jobb att göra, det har bara lagts på mig. Tjejen jag ersätter hade inte de här uppgifterna. Jag misstänker att man tagit tillfället i akt och lagt över det på mig från en kille som inte heller ville göra det. Känslan av att det är så suger...

På onsdag kväll kommer F hem. På fredag ska vi på återbesök hos diabetesläkaren. Jag tar nog ledigt den dagen och preppar inför två veckors välbehövlig semester. Innan jag går måste jag prata med chefen, annars kommer bara ledigheten ätas upp av oro och ledsamhet.

Pjuh.

onsdag, juli 04, 2007

Första klassens plommon

Jag blev helt hänförd av den här texten pipperonis blogg. Så enkelt och svårt det kan vara på samma gång.

söndag, juli 01, 2007

Helgen i mellankorta drag

Fredag
Helt dööö efter en massiv förstavecka på nya jobbet. När jag såg mig i spegeln på morgonen andades hela min kropp "måtte dagen snart vara slut för jag är sååå himla trött att jag bara måste ha vila NU".

Städade mentalt när jag kom hem genom att dels springa en sväng i den härliga skogen som vi har inte långt från husknuten. Sen pysslade jag närmare två timmar i trädgården med att klippa både gräsmatta och häck. Klockan hade blivit strax efter tio när jag först gick in för att käka lite middag...

Lördag och bloggfikadags
Sällsisades med Mannen in till stan på morgonen och strosade sen lugnt längs gatorna innan det hunnit bli crowded. Då är det bannemej riktigt skönt även i Stockholm. Sen träffade jag -inksarna Binks, Minks och nyutnämnda Pinks på Waynes på Söder. Vi har ju lärt känna varandra en hel del genom bloggvärlden och det var kul, ännu roligare faktiskt, att träffas irl. Ser redan fram emot nästa träff! Tiden flög iväg och vipps var klockan halv två och vi bröt upp åt olika håll.

Jag for helt snett till Gallerian för att shoppa - tillsammans med halva Stockholm. Jisses, jag får koncentrationssvårigheter i trängsel. Det blev ett ganska torftigt resultat - ett par skjortor och en kofta på nära tre timmar och mååånga inochuter i butikerna.

Mannen hade börjat med vindenfix när jag kom hem. Vi avslutade kvällen med "Pirates of the C..." del 2. Långt ifrån så bra som ettan. Knappt sevärd om du frågar mig. Tyvärr.

Söndag och energifrigörardag
Upp tidigt, ut och slänga bråte på tippen. Hem. Mer bråte till återvinningscentralen. Storhandla. Hem. Äta frukost. Klockan ett! Pyssel och fix hemma. Mannen har häckat på vinden hela dagen och fått en massa bra golv lagt. Nu stundar mysfikat i soffan en stund, innan det är hoppisängdags.

Hörde just från F som är utomrikes med sin far m fam. 45 grader i luften, 27 i vattnet, 29 i poolen och instabila värden. Jag saknar henne obeskrivligt mycket, det finns inte ord för mig att uttrycka mig. Jag räknar dagarna till hon kommer hem igen. Hem hit. Sen åker vi på semester. Det ska bli underbart att få vara tillsammans och komma bort lite. Hoppas hon också tycker det. Hon är ju ett delbarn och uppskattar många gånger att bara få vara hemma.

Som sagt, tedags! sa Cinks

tisdag, juni 26, 2007

Sill utan dill

Allt som saknas är dillen. Vore det inte för den så skulle vi få en komplett sillmiddag idag. Arbetsdagarna är så långa för både mig och Mannen så vi orkar bara inte engagera oss i mer avancerad kokkonst än så. Man kommer hem, öppnar brevlådan och orkar knappt bära in reklamhögen till köksbordet innan styrkan är helt slut. Sill utan dill, det är gott nog.
Nubben hoppar vi över.

Igår var min första dag på jobbet. På nya jobbet. Efter två veckor i sjukhuskoma är jag nu tillbaka.
På plats, menar jag.
Utan de där piffiga kläderna som jag hade tänkt att köpa innan jag började. Det går visst lika bra att hasa omkring i de vanliga jeansen, för den som inte trodde det. Typ jag.

Jag kommer till jobbet dag ett. Som igår alltså. Var beredd på något slagt mottagande. Det känns ju inte helt som en utopi. Ett handskak eller en välkomstpärm som jag fick sist jag började på företaget för sju (!) år sen kanske. Men jag kliver in där och alla säger hej och välkommen och så. Sen återgår alla till sitt.

Å på skrivbordet där jag ska sitta ligger en lååång lista med uppgifter som ska utföras under dagen. Som jag ska utföra. Listan är full.
Jag får en kort introduktion och sen är det bara att köra. I övrigt är inget fixat. Nada mobiltelefon, niente id-kort eller passerkort, nicht påloggningsuppgifter, none tidrapportering osv, osv...

Imorse kom jag på att jag nog ska starta eget istället. Javisstja, jag har ju redan en egen byrå men dra igång på riktigt alltså. På lunchen träffade jag gamla chefen och bönade om att få komma tillbaka igen. Vid eftermiddagsfikat var jag nära att börja gråta och nu när jag är hemma dag två är jag liksom mest melankoliskt låg.

Börjar jag bli gammal och oflexibel?

Ändå är jag kanske inte jätteförvånad. Det är ju faktiskt ungefär som jag trodde det skulle vara. Ungefär samma som tidigare. Lite rörigare. Lite mer att göra. Liiite roligare uppgifter än tidigare. Ungefär.

Men jag vill ju bara hem till F.
Hon är i mina tankar och i hela min kropp.
F.

Idag ska jag gå över till henne med en ny "Min häst". Jag hoppades att den skulle ligga i brevlådan när jag kom hem. Och det gjorde den!

Imorgon åker hon utomlands i två veckor. Mina tankar kommer att vara där hos henne. Och sen hoppas jag att jag får tillbaka en glad, brun och härlig tjej. Min tjej!

måndag, juni 25, 2007

Invanda mönster och ovanlig spontanitet

Av ren vana spar jag gamla toapappersrullar och små kartoner. För några ögonblick glömmer jag att vi inte längre har något levande papperskvarn i muslig skepnad här i huset. Jag lägger pappret i insamlingshögen istället. Motsträvigt. Tänk att det kan vara så tomt efter en mus!

F har åkt till sin pappa. Hon är säkert närmare tusen gånger större än musen. Då kan ni tänka er hur mycket jag saknar henne!

Det är lätt att glömma hennes lojja, trötta och släpiga sätt nu när hon är mer sprudlande än jag sett henne på mycket länge. "Här har ni mig, er diabetestjej" ropade hon när hon kom förbi en sväng ikväll, skrattade med hela ansiktet och sträckte ut armarna.

För mig är hon ingen diabetestjej. För mig är hon min älskade dotter. Den underbara varelse som jag saknat så länge och nu liksom äntligen fått tillbaka. Det busiga sötistroll som jag skulle kunna vända världen upp och ner för.

F.

Två veckor av olidlig saknad ...

söndag, juni 24, 2007

Ingen mus i vårt hus

Samma dag som min skatt F blev inlagd på sjukhus berättade jag om att hennes lilla mus - som egendomligt nog hette Socker - också blev dålig. Hon orkade inte gnaga på kartonerna som vi lade in i terrariet. Hon sprang inte längre iväg så fort hon såg en hand närma sig. Istället satt hon flåsande och blundade och ville nog bara bli lämnad ifred.

Jag berättade för F att hon var dålig och att hon nog väntade på att få säga hejdå till F.

En vecka efter att F först hamnat på sjukhus fick hon permis för att avslutningsrida. Vi åt en gemensam middag hemma innan vi for tillbaka. Under middagen tog vi upp Socker och lät henne ligga i en liten korg med oss på köksbordet. Hon darrade, flämtade och andades snabbt. Både jag och F var överraskande berörda av det lilla beigefärgade djuret som andades sina sista andetag.

Tidigt morgonen därpå fick jag följande sms av Mannen:

"God morgon min kärlek!
Solen skiner å fåglarna sjunger lovsång

för vår lilla Socker som nu har somnat in.
Hon ligger i en gyllende låda m spån,
mat å blommor. "

När F vaknade kröp jag upp i hennes 90 cm breda sjukhusbädd och höll om henne. Vi grät en stund tillsammans för lilla musen som hållt oss vaken nätterna igenom i snart tre år. Den lilla musen med en knöl på svansen och som aldrig ville springa i hjulet och som alltid var den mest arbetsamma av henne och systern Sotis som gick bort förra året.

Nu ligger hon begravd i sin gyllene låda i vår rosenrabatt, nära Sotis. Hoppas de har det bra i mushimlen och är glada över att vara tillsammans igen.

Kärlek har inget med storleken att göra!

söndag, juni 17, 2007

Sommarlov!

Det doftar regn och gräs i luften när jag öppnar balkongdörren. Tunga droppar hänger från den blöta flaggan som jag glömde ta in igår. Samtidigt som jag virar upp den efter nattens blåst kommer en enormt stark känsla från när jag var barn.

Sommar. Ledighet. Förväntningar. Doften. Bara fötter i regnblött gräs. Sommarlovsmorgon.

Jag har liksom glömt bort det som just hänt. F har fått sommarlov. Jag som just var på väg att bryskt rycka upp tjejerna från soffan där de halvligger och slötittar på tv låter dem istället vara. De har ju för kattsiken sommarlov!

Så de får titta en stund till. Vi kan måla sen. Vi har tillräckligt många måsten ändå det här sommarlovet. Som att gå upp och äta åtta varje morgon. Det är inget för en blivande elvaåring direkt.

Imorgon är det sjukhus igen.

Allt har en mening, just nu känns det lättast att tänka så.

lördag, juni 16, 2007

Hem, ljuva hem...

Mitt söta och tappra insulintroll ligger skavfötters med kompisen i enochfyrtiosängen. De är nybadade och läser varsin bok i väntan på sömntåget.

F har nästan varit som förbytt idag. Lekte för första gången med en liten pojke vi känner, hon som hittills avskytt allt som har med småbarn att göra. Hon har dessutom ätit som en häst, till och med miniblomkålen som låg på hennes tallrik (vi smaktränar) och studsade runt på gräsmattan som en tok.

Smällen kom lite senare och den var i och för sig väntad - en känning. Aktivitet "äter" liksom upp sockret och får man då för mycket insulin så går nivåerna ner under vad som är skönt för kroppen. Reaktionen blir en känning.

F kallsvettas, blir darrig och hängig. Vi rättade upp den med ett glas mjölk och en halv banan. Nu klarar hon sig nog till morgonen. Det får väl Syster Mamma om inte annat konstatera vid 23- och 03-checken inatt.

Det är iallfall rysligt skönt att vara hemma. Om än nervöst för diabetikernoviser.

"Jag är på topp", sa Lilla F

onsdag, juni 13, 2007

Å en sak till...

Som om inte sorgen vore nog.

Allt sprayande och sprutande till ingen nytta. Imorse avbröt vi vårt andra ivf-försök. Två veckor av hormonspray. Två veckor av hormonsprutor. Äggen ville till en början inte växa. När de väl växte var de för få.

Vi gråter, sörjer, kramas och tar nya tag till hösten om det fortfarande finns tid till det. Min kropp är tydligen en tickande hormonbomb som hotar med att explodera och försvinna för alltid.

Hoppet är det sista som överger...

Telepatiska tankar

Här om dagen såg jag ett halsband på Mannen som jag inte sett förut. Det var ett litet svärd i silver i en kedja. Han berättade att det var ett smycke som farmor gjort till honom en gång.

När mannen var liten bodde farmor i ett litet hus på tomten. Hon tog hand om honom när nyskilda pappa var ute och förlustade sig. Hon tog emot honom med öppna armar efter skolan och gav honom mellanmål.

När hon ser på min man strålar en särskild, djup kärlek mot honom och han strålar tillbaka mot henne på ett särdeles sätt. Och när jag mötte henne första gången så blev hon ett substitut för min farmor och mormor som inte lever längre och jag tog henne till mig som den varma och pilimariska örtkvinna hon är.

Nu ligger lilla goa farmor på sjukhuset igen efter en stroke, sämre än förr. Hon är svag och vi tror inte att hon har långt kvar. Mannen besöker henne regelbundet, ger henne massage, håller hennes hand och pratar med henne. Vi vet inte hur länge hon har kvar. Jag skickar en varm tanke till henne och hoppas livet går för henne på det sätt som är bäst. Vad det nu är.

Jag tänder ett tankeljus för lilla farmor, tänker Cinks

Fakta från ett amatörproffs

20 fakta om diabetes:

1. Diabetes sjunker i åldrarna.
2. Det är fler pojkar än flickor som insjuknar generellt.
3. Flest tjejer insjuknar i tio-elvaårs ålder
4. Killar har en topp några år senare.
5. Man kan få det upp till 40-45 års ålder
6. Antalet fall har ökat lite-lite men åldern sjunker markant.
7. Bukspottskörteln blir inflammerad
8. Då slutar den att tillverka insulin
9. Första symtomen är att barnen blir kissnödiga
10. Och törstiga. Jättetörstiga.
11. Och kan inte springa nog mycket och dricka och kissa.
12. De kan gå ner i vikt
13. Och få kramper eftersom mineralerna lakats ur kroppen.
14. Går det för långt börjar de lukta aceton.
15. Då är det verklingen fara och färde.
16. Har barnet någon av dessa symtom ska man åka akut.
17. INTE vänta som vissa vårdcentraler rekommenderar...
18. Första året med diabetes kallas för "smekmånad"
19. Då tillverkar kroppen fortfarande lite insulin.
20. Nivåerna blir jämnare och man mår bättre.

Nästa lista blir kanske 20 fakta om första tiden som diabetiker. Men först ska vi komma dit. Det blir intressant, läskigt och ett nytt inslag i vardagen.

Syster Cinks

Bra ställe för höga och låga värden

"Jag är rädd" sade F med sin lilla röst när jag pratade med henne i telefon från sjukhuset nyss. "Mitt socker låg på 18 och jag är rädd. Jag vill inte ha ketoner".

Hon är inte ens elva och vet redan så mycket om en värld som för mindre än en vecka sen var helt främmande för oss.

Jag frågade henne hur det kändes att ligga på 18 och det kändes inget speciellt. "Jag förstår att det känns otäckt men sköterskan säger att det är ok och då är det ok" svarade jag i ett försök att lugna henne.

Kuriosa.
1. Ketoner bildas i kroppen om sockret i blodet är för högt.
2. För högt är det om det är över femton eller så en lång tid.
3. Det är proteinet i kroppen som omvandlas till ketoner.
4. Har man för mycket ketoner börjar man lukta aceton ur munnen.
5. Har man ännumer blir man sinnesslö.
6. Sen är det akut ambulans till sjukhuset.
7. För att bli av med ketoner ger man mer insulin.
8. F hade alltså fått för lite insulin till det hon åt.

Det är som att lägga pussel. Eller att försöka få en våg att väga jämt.

Högt blodsocker kräver mer insulin. En liten måltid kräver lite insulin. Ett redan högt blodsocker och en liten lunch kräver mindre insulin än en stor lunch. Ja. Vi har mycket kvar att lära.

Greetings from Cinks in a new kind of school...

Närmare känslan

Lördagskvällen var sen. Vi, mannen, jag och vår vän från andra sidan Atlanten, stod utanför Caféet och jag upplevde något mycket annorlunda. Plötsligt hade jag en människa framför mig som inte ville annat säga det han kände. Till mig. Snacka om sedd!

Han bad mig sluta ögonen och försöka hålla ihop min tumme och mitt pekfinger. Undertiden försökte han dra isär dem medan han frågade mig tysta frågor. När jag öppnade ögonen igen tittade han på mig med sina mjuka ögon, pausade en sekund och sade sedan: "Talk to your father"

Du som känner min historia och min smärsamma resa senaste åren tappar kanske hakan av förvåning, precis som jag gjorde. Mannen och jag bara skrattade osäkert. Visst, det är inte svårt att tänka att en kvinna i 35-årsåldern skulle ha kontaktsvårigheter med sin far för det är alltför vanligt. Han sa inte mer än så. "Talk to your father"

Och idag gjorde jag det. Jag ringde pappa och berättade om saker i min uppväxt som han inte vetat om. Vi tog steg närmare varandra. Han blev förvånad. Jag fick tömma ur saker som jag burit på och inte riktigt vetat när jag skulle släppa ut. Jag har tagit ansvar för hur pappa skulle känna om jag berättade. Men nu sade jag det. Vi sade saker till varandra. Berättade. Kom varandra närmare. Konstaterade att vi känner igen oss i varandra. Jag fick några bra ord med mig på vägen, ord som kan hjälpa mig att komma ihåg mitt eget värde.

Jag tror att jag har pratat mer med pappa de senaste dagarna än jag gjort på de senaste åren tror jag. Och det känns bra. Väldigt bra.

And how could you just tell, my friend? Cinks wonder...