Min tur att få panik!

Okänt nummer ringer på min mobil på lunchen.

F: "Hej mamma"
Jag: "Hej hjärtat, jag kände inte igen nummret"
F: "Nä, jag ringer från (lärarens) telefon"
Jag:"Okej"
F: "Det är jätteäcklig mat och jag vet inte vad jag ska ta. Nån Shåp Såj eller nåt. Ser ut som soppa. Jätteäckligt."

Vi dividerar lite fram och tillbaka med vad hon kan ta och hur mycket insulin till det.

Jag: "Ta ris, smörgås, sallad och en smakportion av det där som var äckligt" säger jag.
F: *grååååt - snyft - snörvel* "Du bara rör ihop allt, mamma"
Jag: "Vad rör jag ihop?"
F: "Allt!!!!!"
Jag: "Jamen, vad är allt? Jag säger ju: ta ris, sallad och smörgås och lite av det där andra"

F hulkar mer och mer och jag står med brickan redo i min matsal och vill äta med mina jobbarkompisar. Var är läraren? tänker jag... Panik, det här verkar inte gå att lösas genom telefon!!!

Tillslut kommer läraren. Han pratar lugnt och säger att det här ska de lösa. Jag tackar honom och säger vad jag tror blir bra för F. Vi lägger på. Jag tänker på F genom hela lunchen. Efter en kvart ringer läraren igen och talar om att F äter och att allt är lugnt igen.

En ny dag i det som kallas livet.