Av ren vana spar jag gamla toapappersrullar och små kartoner. För några ögonblick glömmer jag att vi inte längre har något levande papperskvarn i muslig skepnad här i huset. Jag lägger pappret i insamlingshögen istället. Motsträvigt. Tänk att det kan vara så tomt efter en mus!
F har åkt till sin pappa. Hon är säkert närmare tusen gånger större än musen. Då kan ni tänka er hur mycket jag saknar henne!
Det är lätt att glömma hennes lojja, trötta och släpiga sätt nu när hon är mer sprudlande än jag sett henne på mycket länge. "Här har ni mig, er diabetestjej" ropade hon när hon kom förbi en sväng ikväll, skrattade med hela ansiktet och sträckte ut armarna.
För mig är hon ingen diabetestjej. För mig är hon min älskade dotter. Den underbara varelse som jag saknat så länge och nu liksom äntligen fått tillbaka. Det busiga sötistroll som jag skulle kunna vända världen upp och ner för.
F.
Två veckor av olidlig saknad ...
3 kommentarer:
Förstår att saknaden är stor. Grattis till att hon återfått sitt sprudel! Styrkekramar för sjukdomstrassel och orosmoln och stort lycka till med allting!
(har inte lyckats kommentera tidigare, men försöker igen)
Fler styrkekramar härifrån! Och så ett "jäklajäkla" för på lördag skall jag finna harmonin på Millesgården med ett efterföljande middagsevent hos vänner och kan därför näppeligen bloggfika :o( MEN! Nu när tärningen är kastad kan det ju inte vara så knivigt att få till en date någon annan gång inom det närmaste?
Kram
Minksy morrar, min dumdator uppdaterar inte din sida som den ska.... jag tittar OFTA om du har ny blogg men inget syns... och sen finns den där.. mutter.
Kramar till diabetesbruttan :) we love ya with or without!
Synd Saring, men hell yes, på't igen snart!//M
Skicka en kommentar