Allt som saknas är dillen. Vore det inte för den så skulle vi få en komplett sillmiddag idag. Arbetsdagarna är så långa för både mig och Mannen så vi orkar bara inte engagera oss i mer avancerad kokkonst än så. Man kommer hem, öppnar brevlådan och orkar knappt bära in reklamhögen till köksbordet innan styrkan är helt slut. Sill utan dill, det är gott nog.
Nubben hoppar vi över.
Igår var min första dag på jobbet. På nya jobbet. Efter två veckor i sjukhuskoma är jag nu tillbaka.
På plats, menar jag.
Utan de där piffiga kläderna som jag hade tänkt att köpa innan jag började. Det går visst lika bra att hasa omkring i de vanliga jeansen, för den som inte trodde det. Typ jag.
Jag kommer till jobbet dag ett. Som igår alltså. Var beredd på något slagt mottagande. Det känns ju inte helt som en utopi. Ett handskak eller en välkomstpärm som jag fick sist jag började på företaget för sju (!) år sen kanske. Men jag kliver in där och alla säger hej och välkommen och så. Sen återgår alla till sitt.
Å på skrivbordet där jag ska sitta ligger en lååång lista med uppgifter som ska utföras under dagen. Som jag ska utföra. Listan är full.
Jag får en kort introduktion och sen är det bara att köra. I övrigt är inget fixat. Nada mobiltelefon, niente id-kort eller passerkort, nicht påloggningsuppgifter, none tidrapportering osv, osv...
Imorse kom jag på att jag nog ska starta eget istället. Javisstja, jag har ju redan en egen byrå men dra igång på riktigt alltså. På lunchen träffade jag gamla chefen och bönade om att få komma tillbaka igen. Vid eftermiddagsfikat var jag nära att börja gråta och nu när jag är hemma dag två är jag liksom mest melankoliskt låg.
Börjar jag bli gammal och oflexibel?
Ändå är jag kanske inte jätteförvånad. Det är ju faktiskt ungefär som jag trodde det skulle vara. Ungefär samma som tidigare. Lite rörigare. Lite mer att göra. Liiite roligare uppgifter än tidigare. Ungefär.
Men jag vill ju bara hem till F.
Hon är i mina tankar och i hela min kropp.
F.
Idag ska jag gå över till henne med en ny "Min häst". Jag hoppades att den skulle ligga i brevlådan när jag kom hem. Och det gjorde den!
Imorgon åker hon utomlands i två veckor. Mina tankar kommer att vara där hos henne. Och sen hoppas jag att jag får tillbaka en glad, brun och härlig tjej. Min tjej!
5 kommentarer:
Klart du får hem en lovely liten brunis, och VI VILL TRÄFFAS, helt amazing hur det kan vara så fullt i dumkalendrarna :(
//M
Hmm, att jag inte försökt kommentera som "övrigt" tidigare... Nåväl.
Jag har också sjunkit tillbaks till gamla sunkjeansen (nu har det kanske i mitt fall även att göra med att jag inte längre kommer i annat), men det går ju lika bra det. Trist att du inte fick stående ovationer och en hel välkomstarmé när du kom. Det är du värd tror jag. Uselt av dem att inte ha fixat i ordning allt innan du kom. Jag blev förvånad att allt var fixat innan jag började. På en statlig myndighet, liksom. De får vara rädda om dig!
Må-så-bra-du-bara-kan-hälsningar till både Min häst-läsaren (har jag avslöjat att jag vet vem redaktören där är, hon är i VÅR ålder) och till er förstås, familjen! //P
Vadå mottagande - de vet ju att du fixar allt det där, de vet ju att du är bäst!!!
Du behövde i alla fall inte börja med att leta upp ett skrivbord ur ett förråd. Det har hänt på mitt jobb, men tack och lov inte för mig.
Fixar du att koncentrera dig på det nya jobbet efter allt som hänt
så kan du känna dig näst intill oövervinnerlig.
(Jag vet sedan länge att du är det, men vet du?)
Hmmm ... ge nya jobbet lite tid. En chans. Det tar ett tag. Men det visste du ju redan ;)
Minks: *otålig* men jag vill ju ha henne hemma NU. Ja, du va vi är bizzi hela tiden. Vi får sikta på semestern istället då. Efter v. 29 kanske som sagt.
Mamma p alias Pinks: Nä, vem är redaktör? *nyfikis*
Moster: Va? Nä, riktigt så illa var det inte här. Inte känner jag mig värst oövervinnerlig heller... ;-/
Christina: jo, jag vet det när jag tänker med hjärnan istället för hjärtat. Det kommer. En dag kommer jag att känna mig hemma här också. Kanske till och med alltför snart...
Skicka en kommentar