Närmare känslan

Lördagskvällen var sen. Vi, mannen, jag och vår vän från andra sidan Atlanten, stod utanför Caféet och jag upplevde något mycket annorlunda. Plötsligt hade jag en människa framför mig som inte ville annat säga det han kände. Till mig. Snacka om sedd!

Han bad mig sluta ögonen och försöka hålla ihop min tumme och mitt pekfinger. Undertiden försökte han dra isär dem medan han frågade mig tysta frågor. När jag öppnade ögonen igen tittade han på mig med sina mjuka ögon, pausade en sekund och sade sedan: "Talk to your father"

Du som känner min historia och min smärsamma resa senaste åren tappar kanske hakan av förvåning, precis som jag gjorde. Mannen och jag bara skrattade osäkert. Visst, det är inte svårt att tänka att en kvinna i 35-årsåldern skulle ha kontaktsvårigheter med sin far för det är alltför vanligt. Han sa inte mer än så. "Talk to your father"

Och idag gjorde jag det. Jag ringde pappa och berättade om saker i min uppväxt som han inte vetat om. Vi tog steg närmare varandra. Han blev förvånad. Jag fick tömma ur saker som jag burit på och inte riktigt vetat när jag skulle släppa ut. Jag har tagit ansvar för hur pappa skulle känna om jag berättade. Men nu sade jag det. Vi sade saker till varandra. Berättade. Kom varandra närmare. Konstaterade att vi känner igen oss i varandra. Jag fick några bra ord med mig på vägen, ord som kan hjälpa mig att komma ihåg mitt eget värde.

Jag tror att jag har pratat mer med pappa de senaste dagarna än jag gjort på de senaste åren tror jag. Och det känns bra. Väldigt bra.

And how could you just tell, my friend? Cinks wonder...