Det stormar

Vinden slickar gemensamt löven snävt åt vänster utanför fönstret. Det blåser friskt. Inom mig känns det likadant, bortsett från att stormarna inte blåser likriktat. Nä, det kommer byar från lite alla möjliga håll. Än från höger, än från vänster.

Om två veckor börjar jag på nytt jobb. Jag står just nu med ett ben i varje läger. Att gå från ett mycket strukturerat och stelbent storföretag till en kreativ liten "tyfon" kommer nog till en början att kännas mycket underligt.

Igår var jag med på Tyfonens sommarfest där jag bara fick höra läskiga saker som: "Ah, så du är vår nya designguru som ska börja" eller "det blir perfekt, du är preciiis den vi behöver, nu kommer det att hända grejer".

Va? Förväntningarnas IF. Så kan de väl inte säga innan jag ens börjat?!?!

Eller vad sägs om kommentaren jag fick när vi småchattade lite om företagsklimatet på Tyfonen: "Det är inte så illa som det ser ut. Det är värre". Shit alltså!

I flera år har jag jobbat med nedtoning eftersom det inte riktigt passar att vara visionär och idéspruta på det stelbenta storföretaget. Plötsligt befinner jag mig i en mycket odd situation där ALLA vill synas, höras, göra tokigheter och inte skäms för att sticka ut. Och där står jag, fostrad i stelbenthet bland alla spagettimänniskor som jag egentligen passar bättre ihop med.

Jag kan likna det vid stora- och småsyskon (som du som läst lite här tidigare vet att jag gillar att skapa teorier kring, no offence...).

Storföretaget som jag är på nu kan liknas vid en storebror; inte särskilt förhandlingsbenägen men vet bäst, är lite försiktig i sina rörelser och tar sällan chanser. Vågar inte tappa fotfästet och förstår inte varför inte affärerna bara kommer. Medan Tyfonen kan liknas vid en bångstyrig lillebror; spretar hit och dit, kommer med idéer som genomförs halvdant, det är lite hipp och hopp utan vidare struktur. Vill synas, höras och räds inte för att visa upp sig.

Ja, jisses. Två veckor kvar innan jag lämnar trygga storebrors famn för att kasta mig i det stormiga havet med småbrorsor. Det är ändå där jag hör hemma, mitt hav, min hamn. Lite blyg i början bara....