Frustration vs skönhet

"Dumhuvud" konstaterar jag högt för mig själv samtidigt som jag stänger ytterdörren. Jag kan inte hålla mig neutral och det är andra gången på två dagar som jag verkligen känner förakt för en människa. Det handlar om två olika människor och två olika känslor av förakt men likväl...

Jag vill inte säga mer än så. Vet att jag har en såpbubbleskör hinna när det kommer till honom, pappan till min dotter. Jag är på min vakt hela tiden, försöker vara positiv och så vipps förstår vi inte utan pratar om varandra istället.

Ikväll blev det för länge. Jag tycker det är viktigt att prata om hur bra F mår trots sin sjukdom. Jag upplever att han pratar om vikten av att fylla i en jädra tabell i exel med hennes blodsockervärden.

I mina tankar kan ingen tabell i världen förutspå hennes värden eller vara nån garanti för att balansen ska vara bra. Förstår jag honom rätt så gör han allt det här för att sjukhuset ska kunna få en så bra bild som möjligt av hennes tillstånd. Så långt är allt bra. Men man får ju inte glömma MÄNNISKAN!!


Gggghhhh! Fru-stra-tion-på-hög-nivå!!!

Jag ska leta efter en fin bild att lägga in här istället, som motvikt....

En bild på moules marinière som vi gjorde förra året på semestern, på egenfiskade musslor dessutom! Har lovat bonuspappa att leta reda på en restaurang med musslor. Sist gick det ju inte så bra...

Jag lär av min egen medicin. Jag väljer känslor. Nu lägger jag frustrationen bakom mig och ser honom som den omtänksamme far han är. Och för den saken skull behöver vi inte vara överens.