Vi har väntat på det i två år.
Igår kom det.
Nu har vi flera olika typer av väntan framför oss.
Brevet från Huddinge.
Provrörsbefruktning.
Vi har två försök på oss, två försök att lägga till de två och tredje misslyckade som vi har bakom oss. Nu är vi framme i kön och väntar på att få komma in på behandling.
F stod bredvid mig när jag öppnade kuvertet och blev genast nyfiken. Vi valde att berätta. Efter det satt hon och hängde läpp vid köksbordet och yttrade en kommentar om att hon vill vara mitt enda barn. Jag förstår känslan, rädslan.
Mannen är jättehoppfull. Jag vet inte varifrån jag ska uppbåda sådana känslor, jag har liksom med stor sorgsenhet lagt ner allt, slutat hoppas. Inte förväxlas med att sluta längta. Men för att skona mig själv. För att inte gå under. Ska vi lyckas måste jag ju vara hundra motiverad. Allt jag vill är att lägga mig under en filt och sova.
Grejen är den att jag verkligen vill att vi ska få ett gemensamt barn. Och att han ska få bli pappa. Förälder. Det är en sån härlig känsla som jag tycker ska få bli alla förunnade som kan. Han kommer att bli en underbar sådan. Och han kan! Så om inte vi kan så... Ja, kontentan blir alltså att... Nä, jag vill inte ens tänka på det... Det är så hemskt... och ändå ser jag inte någon annat alternativ. Då måste han hitta en annan kvinna att få bli pappa med. Inte mig. Merde!
VARFÖR KAN JAG INTE BARA FUNGERA???
Det pluppar ut barn på alla fronter runt om oss. Jag märker på mannen hur han sjunker varje gång nån av våra kompisar kommer med ett glädjande besked om tillökning. Han håller god min. Jag dör en bit i taget.
Med brevet från Huddinge kom ett erbjudande om att prata med kurator, jag tror det är läge att ta erbjudandet! sa Cinks
4 kommentarer:
Åh, liten du.. Så svårt.
Jag tror att du gör rätt som träffar kuratorn. Att få en helt egen plats att ventilera på kan hjälpa mer än man först tror.
Först en tanke:
Min ofattbara längtan efter barn var sprungen ur min ofattbara kärlek till S.
Utan honom var min längtan meningslös.
Inte mamma för mammeriets egen skull utan förälder t i l l s a m m a n s med S.
Vår kärlek skall alltid att vara basen. Alltid.
Kan det vara så för din man också?
Absolut, det var åt minstone, att vi ville ha barn sprungen ur vår kärlek.
Nu känner jag att tiden går och det inte är antingen eller längre utan NÄR för honom. Och för mig OM. Att kanske bli gammal utan barn har plötsligt blivit mer påtagligt för honom. HAN är dock inte osäker, han är säker på att vi kommer att få barn och att han vill leva med mig. Och jag med honom. Men...äh, va svårt det ska vara... :/
Åh vad jag önskar det fanns garantier på att det skulle gå vägen! Stor kram!
Åh vad jag önskar det fanns garantier på att det skulle gå vägen! Stor kram!
Skicka en kommentar