Modiga, modiga jag hängde med Mannen in till Gärdet för att se om det gick att efteranmäla mig till Tjejmilen och ge mig ut i spåret tillsammans med tusentals andra motionärer medan han masserade ömma kvinnovader i ett företagstält.
Det gick inte. Man fick inte efteranmäla sig helt enkelt. Men det triggar till att träna och vara med nästa år för det är ju ett ståhej och löparkalas utan dess like. Jag tror jag ska anmäla mig bums.
Vill du vara mé och springa med mig? Binks? Minks? MammaP? Saring? Christina?
I år blev det följdaktligen så att F och jag hejjade tävlingsklassen både ut ur startblocket och in i målfållan. Höjdpunkten var kanske ändå för henne när vi gullade med väääärldens sötaste lilla toy pudel på fyra månader.
Solen sken, jag hade varit förutseende och packat både lunch och mellis till F tillsammans med en massa vatten. Tyvärr fick hon iallfall två känningar men på det stora hela var det en underbart mysig utfärd. Jag somnade på tåget på vägen hem.
Nu ska jag ut och tjej-femkilometra i vårat egnases spår hemmavid.
3 kommentarer:
nejnejnejneeeej!!! Det vill jag sannerligen inte, men mitt hjärta tar GLÄDJESKUTT över din förfrågan :-) Jag hatar att springa och det gör även mina knän. Och själ. Men jag promenerar gärna en mil med dig i friskt tempo!
KRAM
Hmm, alltså, eh, hrm, jag är inte så bra på att springa... Jag har nog aldrig sprungit mer än fem kilometer. Men tackar som frågar!
Ajjm INN!
Skicka en kommentar