Efter middagen sjönk F igår ner till 2.1. Hon hade fått flera känningar under dagen och den här var nog den värsta jag upplevt med henne.
"Mamma, jag har känning" kontaterade hon svagt när hon ålade uppför trappen, mot köket. Det var nära till tårar och jag hjälpte henne att förbereda för att ta blodsocker.
2,1. Shit. Två dextrosol och en provivashot för att få upp henne. "Mamma..." sa hon bara och började gråta. "Kom så lägger vi oss" sa jag och så lade vi oss rakt uppochner på köksgolvet. Mormor också.
Där låg vi alla tre och jag klappade ömsom om Fredrikas svettiga panna, torkade hennes tårar och kliade henne på ryggen. Mormor smekte, klappade och kliade också. Efter en kvart började det ge med sig och hon kunde resa sig igen.
Idag skruvar vi återigen på strategin. Mer mat och mindre insulin för att inte trötta ut kroppen. Vi har inget annat att göra än att prova, diabetes har inget facit.
4 kommentarer:
Uuuuuuuuuuuusch vad jobbigt. Inte lätt när kroppen bråkar. Grymt jobbigt det måste vara att stå bredvid och titta på utan att kunna påverka så mycket. Fasansfullt att inte ha facit. Stora styrkekramar till er alla!!!
Åh darlings, all the power to you! min hand är också där och kliar rygg!!
kram//M
Å skit också!! Önskar bort den där skitdiabetesen - typ t månen nånstans!!! Kram på er
Tack, ja, det går verkligen upp och ner, både i värden, humör och motståndskraft för oss alla.
Men idag hade vi till motsats en KANONdag, a hallelulja day! :-)
Skicka en kommentar