På väg mot en vanlig förändrad vardag

Besatt är kanske fel ord.
Upprymd också.
Fokuserad är nog rätta benämningen på vår nya vardag med ett barn med diabetes.

Jag pratar om det dagligen. Mitt sätt att bearbetar sommarens omvälvande händelser antar jag. För det är stort. Jag tror det är först när man ser oss in action som man kan förstå hur mycket pyssel det är kring ett barn med diabetes. Till en början. Det kommer ju att falla på plats för oss också med tiden.

Varför behöver vi insulin?
Jo, kroppens celler behöver socker - energi - och insulinet "låser upp" cellerna och släpper in sockret. Utan insulin, inget socker till cellerna = du blir orkeslös. Orsaken till att man blir extra törstig när man insjuknar är att sockret driver ut vätskan ur kroppen. Inte nog med att man alltså blir orkeslös av att inte få någon energi, man blir uttorkad också. Och får kramper till följd av för lite mineraler i kroppen.

Innan F blev sjuk var hon rysligt dålig på att äta mat. Allt som var sött gick däremot utmärkt. Ju sötare desto bättre. Jag tyckte det nästan var otäckt ibland att se hennes ögon fokusera på godis eller glass. Jag har plussat ett och ett och tror jag förstår varför.

Hela hennes kropp måste ju ha skrikit "HALLÅ, VI HAR INGEN ENERGI HÄR NERE, ÄT MER SOCKER FÖR SJUTTON GUBBAR, ÄT SÅ MYCKET DU BARA ORKAR!!!" Och hon åt. Utan att det blev bättre såklart eftersom insulinnycklarna inte fanns eller var för få för att låsa upp cellerna. Och så höll det på tills kroppens sista försvarsmekanism sattes in - kroppen började bryta ner proteinet i kroppen som ett sista försök att få energi.

Utebliven smekmånad
Man brukar kalla första tiden för ett barn som sjuknar in i en typ 1-diabetes för "smekmånad" eller remission. Under den perioden, kan vara upp till tre år, tillverkar fortfarande bukspottskörteln insulin som hjälper kroppen att hålla jämna nivåer.

F verkar inte ha någon sådan period. Hennes egen insulinproduktion är i det närmaste obefintlig. I min värld tror jag att den perioden redan har varit för henne, innan hon blev sjuk. Jag tror att hennes kropp har fått kämpa säkert över ett år under tiden som hennes insulinceller långsamt slagits ut. Troligtvis accelererade sjukdomen när hon fick vattkoppor i julas. I våras vet jag att hon hade känningar på eftermiddagarna. Vi pratade om det och reglerade det med frukt.

Att hon inte har någon egen produktion betyder att hennes värden svänger rätt kraftigt. En normal person ligger mellan 5-7. Hon pendlar mellan 2,5 som är väldigt lågt och ger kraftig känning och 17 som i motsats är alldeles för högt.

Över tjugo gånger per dygn sticker sig F antingen i armen, fingrarna, benen eller magen. Det har resulterat i prickiga fingertoppar och blåmärken på låren. Ju säkrare vi blir med värdena, desto färre gånger kommer hon att behöva sticka sig. Jag har börjat fundera på insulinpump och det kanske det blir när vi fått lite mer stabila värden. Pumpen pytsar in insulin ungefär på samma sätt som när man tar sprutorna, bara det att hon slipper sticka sig så många gånger per dag. Nålen på pumpen byts var tredje dag tror jag. Det blir ett framtida projekt.

En frisk tjej tillbaka
Helt felaktigt brukar jag ändå säga att F blivit frisk trots sin sjukdom. Hon ler så hon strålar, har börjat prata mer och intressera sig för saker. Kroppen utstrålar mer energi och kraft och hon äter som aldrig förr. Jag är på väg att få min dotter tillbaka, det är en så härlig känsla att det inte går att beskriva.

Imorgon kväll kommer hon, mitt hjärtetroll! sa Cinks längtande...