Hon var inte oförberedd och inte försiktig nog när hon gick in till stallets Kung med stort K. Han kände hennes osäkerhet lite tafatta handlag och NAFS bet han henne i armen och NAFSNAFS bet han henne en gång till, hårt!
Hon släppte och började gråta. Såklart. Jag tog över hästen medan en annan mamma tröstade. Vi tog honom till spolspiltan där jag gjorde honom iordning medan hon torkade tårarna och lugnade hulket.
Den här bilden tog jag efter lektionen. Hon var hur glad som helst och jag berömde henne för att inte ha gett upp. Och bra gick det dessutom att hoppa. Jag tror att både hon och jag växte nån meter på bara 45 minuter.
"Vi får väl åtminstone hoppas att det blir ett blåmärke så det syns att det gjorde riktigt ont" sa jag och menade det verkligen. Det finns ju inget värre än när man gör sig riktigt illa och det inte blir ett endaste litet yttiputtimärke.
Men visst var det ett tjusigt blått bettmärke där ikväll. Nåt att visa klasskompisarna imorgon, antar jag.
1 kommentar:
stackars lilla F. de kan vara lite oberäkneliga de där lektionshästarna. är det i "v-g-an" ni håller hus?
jag blir alldeles hästsjuk när jag ser pållebilder.
Skicka en kommentar