Koncept

En övergripande och bärande idé.
En tänkt lösning på ett givet problem.

Innan jag börjar på jobbet - som om jag bara var hemma och drog benen efter mig på dagarna - ska jag visualisera ett koncept. De vill se vad jag går för helt enkelt. Jag undrar när jag ska ha tid med detta? Ta tid med detta?

"Aha, jobba 150%" som vännen C så träffande kommenterade.

"Jojomän...", konstaterar Cinks

Reeeeespekt!

Åh, vad glad jag blir när jag träffar en läkare som lyssnar, kommunicerar, tar mig på allvar, förstår undertoner och bara känns som den är där för att hjälpa.

En sån träffade jag idag. Dr C lyssnade noga på det jag hade att berätta om mina ben som inte vill vara stilla. Hon förstod vilken gisslandrama jag befinner mig i eftersom hon själv fått rls på kvällarna i tv-soffan.

Imorgon ska jag gå och ta prover på fastande mage. Redan på torsdag får hon svar och då ska jag ringa för att få ett utlåtande. Tänk att få sova en hel natt för första gången på ett år och åtta månader. Det är en orgasmerande stor tanke!

"Can hardly wait", utropar Cinks

En smula bättre

Jo, faktiskt har jag hittat något som gör rls bättre. Jag tar en voltaren när jag går och lägger mig och får sova. Alvedon är däremot helt verkningslöst och vad jag förstår så fungerar de olika.

Men så kan jag väl inte hålla på och ta smärtstillande varje kväll, vad säger kroppen om det? Men nu tänker jag göra det till på tisdag när jag har läkartid. Kanske kan sömnklockan återställas på så vis.

Jag ska också ta kontakt med min Homeopat. Kunde hon hjälpa mig med att må bra tidigare så kan hon kanske göra det nu också!

"Worth a try", tänker Cinks

Jag har en dröm...

Likt Kattmamman har jag i tio månader snickrat på ett blogginlägg där jag skriver att jag äntligen fått ro att sova en hel natt. Kanske såhär: "Jag sover om nätterna, nu är mina ben äntligen stilla och jag har inte längre rls".

Men det blir inte bättre! Jag somnar snabbt men vaknar efter nån timme och ligger i halvdvala och vrider och vänder på mig i sängen i flera timmar tills jag inser att det inte går över. Då går jag upp, vandrar omkring i mörkret, lägger kanske nån leksak på plats i sin låda, städar undan en tekopp från kvällen som var, stretchar...

Jag inser att det är idioti att gå och vänta på att det ska gå över. Att inför varje kväll våndas och undra om jag kommer att få sova något natten som kommer. Bara det är ju ett stressmoment.

Därför har jag bokat in läkarbesök. Jag får krypa till korset, ta medicin för att få benen att ligga stilla under natten. Det känns blä men nödvändigt.

Tisdbegränsat småpyssel

Det klinkas utifrån vardagsrummet. LillaN provar sina pianokunskaper. Nu är hon på väg in i arbetsrummet. Det hickar, gnäller och rinner snor om henne. Hon ställer sig vid skrivbordet, drar i min tröja och bankar på datorn.

50 sekunder. Det är väl ungefär vad ett blogginlägg tar att skriva. Och det är ungefär den sammanhängande tiden som jag har. Därför avslutar jag nu. Ciao.