Hon har åkt...

Jag har vinkat av mitt sjukistroll under tyst protest. Inte heller hon ville åka tror jag. "Jag orkar inte mamma..." sade hon matt när jag räckte henne händerna för att lyfta upp henne från soffan. "Det är inget kul att du åker när du mår såhär" svarade jag och pussade och gnussade med hennes varma kinder.

Tyst. Tomt. Tårar.
Humöret åker genast ner i botten.

Skit.

En supergoding!

Säga vad man vill om envisa shettisar,
men den här killen i stallet är så go att
man helst skulle vilja gömma honom i
fickan och ta med honom hem!

Reklampåverkan

Redan när jag kommer hem från möhippan på söndagseftermiddagen ser jag att ögonen på F är glansiga och rösten tjock. På kvällen stiger febern och hon blir riktigt risig. Det är vår första upplevelse av kombinationen feber-diabetes. Vi får ett svar på varför värdena legat så oförklarligt högt natten som var.

Imorse står F i köket och gör verkligen sitt bästa för att äta pressa i sig lite frukost. Under den röda morgonrocken är hon smällvarm men i de varma skinntofflorna fryser stackars tårna.

Utan förvarning utbrister hon plötsligt med uppspärrade ögon: "Tänk om jag har fått livmoderhalscancer!" Vi förstår först inte vad hon säger. Sen minns vi reklamen som går på radio stup i kvarten: "Du som är sexuellt aktiv kan vaccinera dig mot..." osv. F har lyssnat och tagit in det hon har förtstått. Resten har hon effektivt sållat bort.

Vi försäkrar henne om att det här trots allt bara är en förkylning, om än en väldigt elak och kraftig sådan.

/40,2 vid halv fyra...brrr...sa Cinks

Ju längre väntan desto bättre?

"Lunchtid mellan 11-13 har vi längre väntetider" står det på en stor lapp utanför labb. Jag som rusar dit med bilen på lunchen för att få provtagningen så snabb och smärtfri som möjligt.

Pytt!

Det är dryga tretti nummer före mig när jag kommer. Jag hinner både läsa ett gammalt nummer av Damernas, köpa en jättegod skink-ostbaguette med dijonsenap och prägla en ny patientbricka innan min tur börjar närma sig. En timme precis tar det. Och jag klagar inte egentligen. Hey, vi bor i Stockholm och det innebär liksom per default att man får köa-köa-köa...

Men jag har en stilla undran: Hur kommer det sig att väntrummet är befolkat till 90% med pensionärer? Kan de liksom inte ta morgon och eftermiddagstiderna och lämna lunchtiderna till oss stressade heltidsarbetande tidspressare? Va? Va? Kan nån förstå...

Det enda som verkar rimligt för mig är att de faktiskt vill sitta i ett väntrum, bläddra i tidning, titta på folk, fördriva tiden. Vänder man på det så är det ju egentligen ett rätt behagligt vardagsnöje. FÖR DEM! Allt jag vill är att komma fram i kön snabbt-snabbt. Leave lunchen till mig nästa gång, va!

Träningsvärk eller inte?

"Superbra, nu får ni gå hem och äta en stoooor middag" ropade aerobicsinstruktören hurtigt efter passet i måndags kväll. Armar och ögon hängde på hela klassen, och då menar jag HELA klassen. Rara S hade helt enkelt kört skiten ur oss under en timmes intensivt hoppande och skuttande.

För några år sen, då jag fortfarande hade mindre kunskap om vilken roll maten spelar för uppbyggnad av kroppen, hade jag fnyst åt henne, åkt hem, druckit vatten och hoppat isäng så fort som möjligt för att inte bli alltför hungrig. För äta skulle man inte efter klockan fem. Oavsett.

Nu förstår jag bättre. Jag förstår att en kropp som tränat behöver kolhydrater och protein för att kunna bygga upp sig igen. För att orka. Och tydligen kan man undvika träningsvärk genom att äta tillräckligt mycket protein efter träningen, visste du det?

Tidigare blev jag bara förkyld när jag tränade. Nu förstår jag vikten av att äta före och efter träningen för att slippa förkylning som är ett skydd för kroppen om den får för lite "byggstenar".

Idag äter jag mer än vad jag gjorde då. Och det som hänt är att jag mår bättre. Vikten är densamma. Stackars kroppen som fick jobba så mycket förut. Gå på lågvarv. Och ja, jag får träningsvärk. Jag kan alltså äta ännu mer!

"Oa-oa-oa! Kniiiip" ropar Cinks Lanefeldt

Spart?

I ett tidigare inlägg såg jag att jag hade skrivit "spart". Där jag kommer ifrån hoppar man gärna över sista vokalen i ett ord. Eller sista konsonanten beroende på ordet. Det slog mig plötsligt att det kanske är dialektalt att upptrycka sig så. Att jag kanske har en liten smula ursprung kvar i min annars rätt neutrala dialekt. Eller?

Spart. Sparat.

Livlina

En mandarin.
Det kan vara skillnaden mellan liv och död, drastiskt talat.
Idag gick det inte så långt, det hoppas jag aldrig att det gör, givetvis. Det SKA det inte göra. Förstås!

Men en känning fick hon, låg på 3,0 ett par timmar efter middagen och det är herrejösses på tok för lågt. Då blir resultatet så här. Jag var fräck nog att föreviga tillståndet.

U T S L A G E N

Jag frågar om hon vill ha ett glas mjölk. Hon svarar förstås "vet inte" eftersom hon troligtvis är för seg i hjärnan för att kunna svara. Lågt blodsocker ger, kan alla som känt på det intyga, tunnelseende och irrationellt beteende. Jag hämtar lite juice. Jag skalar en mandarin. F vilar på golvet en stund. Pustar. Hulkar lite. Repar sig. Jag klappar om henne.

Hon har med glans och bravur tagit sig igenom en känning. Min modiga, modiga tjej!

Minnen från femman...

Plutifikation. Pilutta. Grisekno. Vaffö jö de på dette vis. På min gata i staaaan. Nangelima.

En stor författarinna skulle ha firat 100 år idag. Hennes skrivna verk kommer att gå igen i alla tider, i ord och tanke.

Något annat som också går vidare är den bruna klännigen med vitt förkläde som min mamma sydde till mig för 26 (!) år sedan. Vi skulle ha en historisk dag på skolan och min supersyiga mamma svängde ihop en dress till mig på en kväll. Jag gillade den så mycket att jag har spart den, för en gång skulle den kanske komma till användning.

Och den dagen var idag! På Astrid Lindgrens födelsedag. Då fick jag stryka upp klänningen igen, klä min stora dotter (för jag minns att jag var rätt stor när jag hade den, typ 140 lång alltså...) och se henne uppträda i skolans matsal, glatt sjungande "Pilutta, pilutta". På slutet lyste hennes ögon. Det var ett fint och härligt ögonblick.

"Tror du att du klarar det, Skorpan"
"Ja, jag gör det nu, för jag vill inte vara en liten lort"
"Jonathan, jag ser ljuset, jag ser ljuset...Nangelima...jag ser ljuset"

Smaklig Halloween...