Allt går igen

Sjuan. Jag vet ingen tjej som direkt säger "Åh, jag ääääälskade att gå i sjuan". De flesta grinar istället illa och ser ut att försöka hindra tankarna att smyga tillbaka trettio år.

Inget verkar ha förändrats. Gruppindelningarna är precis desamma. Problemen desamma. Och nu är mitt äldsta underverk där. Hon står mitt i sjuan och berättar precis samma historier som jag berättade för min mamma.

Om den snygga tjejen som känns falsk ibland. Om knäppisarna som inte riktigt hittar rätt i sociala sammanhang. Om bantning. Smink. Mens. Kläder.

"De andra tjejerna säger att K har aneroxia" säger F. "Och när hon hade ätit ett chips gick hon på toa och då sa de andra att hon gick för att spy. Och nu har alla som slutit en pakt att de ska gå ner i vikt genom att bara äta sallad".

Jag peppar min Darling att inte hänga på, att VI faktiskt vet att man inte blir annat än knäpp om man undviker kolhydrater. Och hungrig. Hon uttryckte det inte som om hon ville hänga på men det kan ju föda tankar förstås.

"Nä, jag sa att jag har lite mage och den är jag stolt över" och jag kunde inte låta bli att applådera inom mig.