Livets berg- och dalbana

För några kvällar sen satt och uppe och jobbade till sent på natten. Jag har några långdragna projekt som jag åtagit min egen byrå och de måste bara göras.

Mannen gick och lade sig före mig. Snacka om omvända roller, annars är det alltid jag som ropar först; "nu går jag och lägger mig".

Klockan var nära midnatt när jag tillslut trevade mig fram i mörkret, ner för trappen och smög mig ner i sängen bredvid honom. Det bylsiga duntäcket omslöt mig och madrassen kändes välkomnande. Svag asiatisk yogamusik fyllde rummet och sinnet. Mannen snusade lätt bredvid mig och i rummet intill sov F djupt och gott. Jag bökade mig till rätta och tittade med blinda ögon upp i taket, kände efter. Kände att jag är genuint och odelat lycklig. Ingen oro, ingen känsla av att vilja fly eller gömma mig. Bara glad, kär och lycklig - det känns nästan overkligt. Jag kände inget negativt i kroppen, inga mörka tankar eller stress.
Bara lugn. Bara ro. Bara harmoni.

Förunderligt. Ett par veckor innan var det nämligen jag som grät hysteriskt höjljutt och uppgivet i sängen med mannens tröstande armar om mig. Näsan och ögonen var helt igentäckta av gråt, plåga och uppgivenhet - och snor! Jag klagade högt över att jag aldrig är glad. Att jag aldrig varit riktigt lycklig utan bara låtsas hela tiden. Att självkänslan är så låg att jag låtsas att saker är roliga, säger att jag mår bra, ljuger för alla utåt men är bedövad av likgiltighet inombords. Att jag funderat på att flytta till en egen lägenhet. Att jag redan varit på nätet och tittat.

Därför var stunden den där kvällen i sängen så unik. Så motsägelsefull. Jag hade fel. Jag är glad att jag hade fel. Nu vet jag att jag kan känna glädje, unik och genuin glädje. Jag vet var jag vill vara och det är där jag är nu. Ingen annanstans.

Som ett fotografi bär jag ögonblicket med mig i bröstet. Livet kanske inte är så dumt iallfall.

Emellanåt.