Appropå

Min farfar var målare och snickare. Han hade konsten i ådrorna och förde det vidare till sina söner och därifrån nån liten gnutta vidare till mig.

Farfar kunde uppfattas som en burdus man men hjärtat satt på rätt ställe. Till alla barnbarn snickrade han varsin kista som han sedan omsorgsfullt och med kärlek ådrade och dekormålade. Jag kan inte påstå att min haft en så framträdande roll i hemmet men det är en särskild känsla av stolthet som jag tittar på den ibland.

För över tio år sen gick jag en dekorationsmålningskurs. Med mig hade jag en liten sockerlådsbyrå som jag tänkte fräsha upp från barndomens rödvita till något i stil med kistan. När kursen efter ett par dagar var över bar jag med mig sockerlådsbyrån hem, ådrad i ungefär samma färger som kistan jag fått av farfar och likadan dekor målade jag dit lite senare.

Idag står byrån i mitt hobbyrum. Vackert ådrad och syskon med farfarskistan men liten, trång och opraktiskt. För några månader sedan bestämde jag mig för att råda bot på trångbodheten och rensa ut gamla ta-platsare. Hittade en kasse med mina Ullisar* och nån amningsbehå längst ner i en låda. Efter att ha sparat dem i över tio år bestämde jag mig slutgiltigt för att nu finally slänga dem. Sätta punkt. Inse att de inte skulle komma till användning igen. Inse att en epok var till enda.

Nu verkar det som om jag kommer att behöva köpa nytt!

*I samma port som vi bodde i när jag väntade F, bodde också en gammal tjock kvinna som hette Ulla. En dag kom vi plötsligt på att mina mammatrosor måste kunna passa henne så stora som de var. Vi skrattade så vi kiknade och från det ögonblicket kallade vi dessa gigantiska och osexiga kreationer lite sött för "Ullisar" .