No matter liten eller stor

Det blev en riktigt tung morgon för mitt mammahjärta.

F och jag stod som vanligt vid stationen och väntade på tåget och på j som brukar sluta upp med oss. Vi såg henne komma gående lite före tåget kom, i bara en tunn munkjacka kylan till trots. Inte skuttandes som hon brukar. I flera månader har F och j varit så livliga och spralliga. Nu hade j antagit en helt annan attityd. Trist och arrogant. Slätstruken min. Ja, oj vad hon kunde, bara elva år gammal.

F skrattade och berättade om guvetallt som vanligt men fick bara korta och torra kommentarer tillbaka. Allt hon sade var fel, ifrågasattes och fnystes åt. Hon gick till och med på mig och ifrågasatte det jag sade. Jag blev barnsligt nog rysligt irriterad. Jag led och ville bara komma bort. Vuxet.

När F skulle gå av tåget pussade hon mig och kramade mig hårt. J satt kvar i kupén, skulle plötsligt åka några stationer till för att sedan byta tåg för att slippa att gå sista biten till skolan.

Så F skuttade av själv, i rosarandigt paraply, min röda vindjacka och en ljusblå mössa. Mitt hjärta klappade hårt. Dels för att livet kan vara så himla tufft ibland, för såväl stor som liten, dels för att det bara är hon som har den effekten på mitt hjärta. Hon ÄR mitt hjärta!