Sötaste, sötaste, sötaste...

Glad extramatte till sötaste lilla tiken på 13 veckor.

Med den bilden vill jag önska alla en riktigt god fortsättning och ett gott nytt år. Nu åker vi till vintern och är inte tillbaka förrän nästa år.

Härligt!

En fin och tuff dag

Försökte skriva på några känslosamma rader om den här dagen, egentligen den underbaraste på hela året eftersom det bästa jag har i livet fyller år. Juldagen. Men det gick inte. Inget kändes ärligt eller kul. Det är jobbigt att inse att världens bästa dag inte har varit världens bästa dag de senaste sju åren. Det har istället varit världens jobbigaste dag. Och även om F sprallade upp hela släktskapet (från HANS sida hemma hos OSS) och drog igång värsta Singstar-rejset så slokade jag. Och slokar fortfarande.

Jag skriver lite om hur underbart det var att få en liten dotter den 25:e december för elva år sen en annan dag istället, en då allt känns lite lättare. Nu ska jag nog lägga huvudet på kudden och gråta lite. För att livet är så fint, så jävla svårt och så oberäknerligt...

Ljus i mörkret

Det känns lite som om det gått emot mig och mannen under året som nu snart är till enda. Därför är det skönt att det ändå slutar på ett riktigt bra sätt. Idag ska vi nämligen åka och hämta en liten hundvalp. Mitt liv med hund börjar nu! Hon är inte riktigt vår men så nära vår en hund kan bli utan att vara vår. Helt enkelt ett bra ägandeskap under rådande förutsättningar med ett arbetsliv som inte riktigt ger de rätta möjligheterna till att ta hand om en hundvalp.

En charmig blandras i svart och vitt ska idag bli min "lillasyster". Vi ska hämta och ta hem henne till mina föräldrar. Vi ska vara där hos henne första natten utan föräldrar, syskon, husse och matte. Och allt annat som hon bara vetat om i de tolv veckor som hon hittills levt. Vi är nära henne till imorgon då hennes "stor-husse och stor-matte" kommer hem och tar över.

Och jag lovar, bilder kommer. Bilder i biljontals och åter biljontals, antar jag.

Negativt

Vilket sjukt sammanträffande!

Idag på P3 pratar de om sjuka sammanträffande. Det är helt sjukt vad det sammanträffar med mitt märkliga sammanträffande!

I två veckor har jag burit honom, pratat med honom, dragit honom i vagnen och klappat hans lilla kind. Vår Isak, det enda lilla embryo som blev av plocket för två veckor sen. Isak. Han fick plötsligt bara heta det och inte vet jag varför, det bara kom.

Jag hade hoppats så på att få ge honom plats i familjen någon gång i september nästa år. Vår Isak, en ny familjemedlem, mer att älska.

Men så idag, exakt två veckor sen äl och just på självaste namnsdagen, förstår jag att vi aldrig kommer att träffas. Världen kommer aldrig att få träffa vår Isak, mina händer kommer aldrig att få smeka hans lena kind och inga tårar i världen kommer att förändra det, jag vet. Inombords gråter jag ändå.

Och livet går vidare…

Dags för en summering...

...av året som gått.

Jag har inte börjat summera än men det är helt klart dags. Varje år tänker jag "men inte har det väl hänt nåt särkilt i år". Men så börjar jag fundera, bläddra i kalender, titta på bilder och vipps kommer jag på det ena efter det andra. Roligt som trist. I år kanske lite för mycket åt det trista hållet kan jag tycka utan att närmare eftertanke. Och det är ju en sak som summeringen får avgöra; har jag glömt allt kul och positivt eller har 2007 varit ett osedvanligt tungt år och gör att 2008 blir bättre?

Konklusionen kommer inom kort...

Vi dammar av gammal paroll

Vi gjorde goda gärningar till naturen och vår omvärld igår. Tyckte vi. Och ändå glodde förbipasserande på oss som om vi förlorat vårt förstånd eller var tjuvar. Vad var det då vi gjorde som var så ovanligt och nästan skrämmande?

Känner du igen den här symbolen?

Det vi gjorde för att skoja till en tråkig söndagspromenad för en snart elvaåring var alltså att plocka skräp. Plocka där andra slänger det! Plocka skit efter andra! I skogen, längs cykelvägar, utanför ICA-butiken.

Elvaåringen skuttade runt som en gasell och ropade "chokladpapper" eller "gammal ölburk" eller "död kråka" och sen kom hon med famnen full till oss soptippsföräldrar och lossade sin last*. Och så höll vi på i säkert en och en halv timme.

Sju kronor rikare blev hon dessutom på pant! Not bad at all!
Nu uppmanar jag dig som går söndagspromenader eller promenader vilken dag som helst i veckn att faktiskt TA UPP det där skräpet som du i vanliga kliver över och lägga det i en papperskorg. Är barnen med så lär vi dem dessutom att inte kasta godis- och glasspapper, gamla flaskor och annat junk utan att ta upp det. Och det är inte farligt!

Håll Sverige rent vettja. Och ha lite roligt på kuppen!

*kråkan kom hon dock inte med utan begravde den istället vackert med en grangren.

Vi försöker konsumtionsbanta inför jul

Det går lång tid mellan varven som jag bloggar just nu. Kanske beror på att tillvaron inte är på topp of the topp. Tiden räcker dessutom inte till. Och så har jag helt enkelt inte haft nån lust.

Igår klädde vi granen. Eftersom vi försöker göra som Catarina Rolfsdotter-Jansson och lite populistiskt konsumtionsbanta så åkte plastgranen fram. I år igen. Även om det var mannen som i år skulle få bestämma om vi skulle ha fin- eller fulgran.

Jag räknade ut att det är tionde året i rad som den får vara med. Och den ser fortfarande så där artificiellt vacker ut. Det är ju inte direkt så man sliter ut den när den står framme ett par tre veckor om året. "Plastgran" fnyser kanske du, "det var väl ändå inte särskilt vänligt mot naturen". Kanske inte. Men jämfört med att slänga den och köpa en äkta gran för att titta på ett par veckor och sen slänga ut så måste jag säga att det är ganska välinvesterade handlingar mot natur och "köp & släng"-hysterin. Plastgran fick det bli, helt enkelt!

Utan wonderbaum. Än så länge.