Livets berg- och dalbana

För några kvällar sen satt och uppe och jobbade till sent på natten. Jag har några långdragna projekt som jag åtagit min egen byrå och de måste bara göras.

Mannen gick och lade sig före mig. Snacka om omvända roller, annars är det alltid jag som ropar först; "nu går jag och lägger mig".

Klockan var nära midnatt när jag tillslut trevade mig fram i mörkret, ner för trappen och smög mig ner i sängen bredvid honom. Det bylsiga duntäcket omslöt mig och madrassen kändes välkomnande. Svag asiatisk yogamusik fyllde rummet och sinnet. Mannen snusade lätt bredvid mig och i rummet intill sov F djupt och gott. Jag bökade mig till rätta och tittade med blinda ögon upp i taket, kände efter. Kände att jag är genuint och odelat lycklig. Ingen oro, ingen känsla av att vilja fly eller gömma mig. Bara glad, kär och lycklig - det känns nästan overkligt. Jag kände inget negativt i kroppen, inga mörka tankar eller stress.
Bara lugn. Bara ro. Bara harmoni.

Förunderligt. Ett par veckor innan var det nämligen jag som grät hysteriskt höjljutt och uppgivet i sängen med mannens tröstande armar om mig. Näsan och ögonen var helt igentäckta av gråt, plåga och uppgivenhet - och snor! Jag klagade högt över att jag aldrig är glad. Att jag aldrig varit riktigt lycklig utan bara låtsas hela tiden. Att självkänslan är så låg att jag låtsas att saker är roliga, säger att jag mår bra, ljuger för alla utåt men är bedövad av likgiltighet inombords. Att jag funderat på att flytta till en egen lägenhet. Att jag redan varit på nätet och tittat.

Därför var stunden den där kvällen i sängen så unik. Så motsägelsefull. Jag hade fel. Jag är glad att jag hade fel. Nu vet jag att jag kan känna glädje, unik och genuin glädje. Jag vet var jag vill vara och det är där jag är nu. Ingen annanstans.

Som ett fotografi bär jag ögonblicket med mig i bröstet. Livet kanske inte är så dumt iallfall.

Emellanåt.

Godingen

Hon är så go lilla valpen så hon får en bild till på min blogg.
Nu 16 veckor och 15 kilo tung.
Sylvassa tänder, en dovt skall och underbart charmig.

Jag följer ditt råd, jag ger inte upp...och ser du Isidor -
hon ligger still, hon ligger still !!

Schemalagd sömnbrist

Jag är äntligen klar! Jag är klaaaaaaaar!!!

Det tar åtskilliga timmar varje vecka att fylla i alla Fs värden. Inte nog med att hon har diabetes och att vi får gå upp flera gånger varje natt för att kolla henne, vi ska också föra dagbok nitiskt för att se värdekurvor och varför vilken typ av mat givit vad. Vi (hon) har alltså i ett drygt halvårs tid noterat exakt när hon tar blodsockerprov, vad hon har för värde, hur mycket insulin hon tar vid tillfället, exakt när hon äter och vad hon äter.

Hysteriskt!




Ja, så här vackert kurvig kan en helt vanlig dag se ut. Hon åker hiss mellan 16 och 6 för att sen fara upp igen till tolv och därefter schwooosh till under sex. Gissar jag rätt dröjer det inte länge förrän hon har en pump på magen som hjälper till att hålla insulinnivåerna stabilare. Upp och nedgång är inte särskilt bra, nämligen.

Men vi kämpar på...ja, jädrar va vi kämpar på...

Helg med hund

Vi har lyckan att ha hundvalpisen en hel helg. Redan på fredag eftermiddag stormar hon in och börjar bära tofflor, skor och annat tuggvänligt som hon kan hitta. Hon har lärt sig vacker tass sen hon kom hem och vi blir överväldigade. Vi ler, njuter i fulla drag och kan inte annat än att bara ÄLSKA!

Hon är den raraste av alla valpar. Inomhus ligger hon på den röda filten som jag hade med redan när vi hämtade henne. Matte lägger den precis innanför dörren och det passar tydligen henne perfekt.

Utomhus är hon lite försiktig och varvar förvånansvärd lydnad med total dövhet. Vi vågar låta henne gå okopplad en hel del och det går i princip rätt bra. Vi är ute mycket. Jättemycket och länge. Vi njuter. Hon njuter också, tror jag.

Nätterna blir jobbiga för henne. Hon kräks. Valpmagen klarar kanske inte allt det hundgodis och bajs som hon ätit under dagen, både sin egen och det hon hann få i sig när vi hälsade på hos hästarna. Vi är vakna och storknar av kräkslukten men som de goda och utmattade xtramattehusse vi är torkar vi snabbt upp och somnar om på andra örat. Förtydligande: Mannen torkar upp och jag somnar om på örat.

När hon åker blir det tomt. Tyst och tomt. Ett kort på kylskåpet, några små rispor av vassa valptänder och en kvarglömd torka-tassarna-handduk är allt som minner oss om vår mysiga helg tillsammans. Och vi står defenitivt till förfogande igen och så många gånger till som vi bara kan.

P.s Och Isidor, dina ord om att passa på att ta en massa bra bilder med ett
så bra motiv klingar som ljuv musik i mina öron. Och den dagen hon står
stilla mer än fem sekunder kommer jag att få det där braiga motivet.
Tills dess nöjer jag mig med alla halvsuddiga busbilder.

Kommåköp!

Jag har bakat hela kvällen inför klassens brödförsäljning imorrn. Och jag bli galen! Jag brukar inte misslyckas med mina bakverk men jag vill tro att det är den här spisen och ugnen som bråkar med mig. Vi köpte den för nåt år sen, begagnad och redan då tio år gammal. Den ersatte en 23 år gammal, hudfärgad spis och för en femhundring var det en riktig BARGIN!

Som jag har slitit. Jobbigast har kanske ändå varit att springa mellan spisen och tv:n för att bevaka alla par i säsongens "Let's dance" (där jag f ö är väldigt nöjd över att just Uffe åkte ut och det var jag ju uppenbart inte ensam om).

Men nu står det iallfall påsar på köksbordet med kanelbullar, kladdkaksmuffins och kolakakor. Givetvis med lite piffiga lappar med ingredienser på.

"Min sockerkaksmamma" ropade F innan hon snällt trippade ner en trappa för att hoppa i säng "Jag äääälskar dig".

Jag bakar gärna igen!

Lite new look...

Istället för att gå och lägga mig roade jag mig med att ändra lite på bloggen. Den apelsingula färgen var inte jag. Det här är mer jag!

En riktigt bra måndag

Jag trodde det skulle kännas värre med första dagen efter jul- och nyårslov. Men det var rätt okej. Dagen lunkade på i lugn takt. Hann jobba lite extra. Hann träna efter jobbet. Hann göra lite småpyssel åt mamsen på kvällen. Känns inte ens som om jag vill räkna bort den här dagen. Wow, första måndagen på året och jag räknar in den. Det nya året börjar bra må jag säga!

Balansgångsåret 2007

Jag tycker det känns viktigt att summera året som gått. Jag har annars en förmåga att klä det i svart. För att hjälpa mig att se andra färger försöker jag gå tillbaka och se vad som egentligen hände.

Och jag kommer med glädje ihåg när jag red i full galopp i de gotländska skogarna på en superhärlig häst i augusti. Tänk att jag vågade! Kanske ännu bättre minns jag träningsvärken efteråt... Jag minns när jag badade naken från en gotländsk strand i slutet av september. Vattnet var fortfarande några plusgrader men inte var det många, inte. Det var absolut tårna-domnar-temperatur! Och ändå hoppade jag i tre gånger! Och inte minst minns jag nysnöåkningen i ett underbart vackert vinterlandsskap i påskas. Två decimeter puder och fullkomlig tysssstnad...

Ändå är det ett datum som hela tiden överskuggar allt. Inte enbart negativt men omvälvande och som ändrade hela mitt liv. 7:e juni. Datumet då vi åkte in med F till sjukhuset eftersom hon druckig och kissat så mycket senaste tiden. Minns du, det var ju de varmaste dagarna på hela sommaren och inte kunde det väl vara så konstigt att hon var törstig... Men diagnosen diabetes var omedelbar, hastig och slog oss med kraft när vi direkt blev inlagda i två veckor på sjukhus.

Därefter har vi kämpat. Och som vi har kämpat! Genom sommar, höst och vinter och sex månader har gått. Två vuxna som avsiktligt gått skiljda vägar för att de omöjligt kunde kommunicera måste nu samarbeta igen. Det går knackigt, men det går. En kräsmagad tjej måste lära sig äta rätt för att må bra, måste ta sju sprutor om dagen och stävja grymma känningar. En mamma med halvdana rutiner måste shejpa upp sig för att få saker och ting att fungera. Hon måste stångas med omgivningen att förstå hur viktigt det är att vi lägger en grund idag för att hon ska få ett bra liv när hon blir vuxen. Samtidigt måste hon backa för att inte av välvilja ta över tjejens liv.

Det går iallfall framåt.
Det är allt som betyder något.
Resten lämnar jag åt det förgångna.
Tolv besvikelser och all annan sorg begraver jag i 2007.

För som man tänker, så blir det.
Och jag tänker att 2008 ska bli roligt och härligt att se tillbaka på!

Spår till närhet

Tacka eller spanka mig för att snön kommit hit till Svedala! Det var nämligen jag som tog med den från norr, precis som jag lovat.

Mannen och jag hade sköna mellandagar i syfte att stressa av och jobba ihop oss. Vi har en förmåga att dra åt varsitt håll när tankarna blir för tunga och för många. Och då förlorar vi lite längtan efter varandra och så rullar det på. Därför blev det många, långa fikor på café istället för utförsåkning. Därför blev det spa och gosa länge på morgonen istället för morgongröt vid sju och tidigt i backen.



Sista dagen tog vi däremot runt i scoterspåret på långfärdsskidor och det var så roligt och härligt. Vinden piskade på och vi jiddrade runt som bambisar på skidorna och skrattade hjärtligt åt varandras vingliga försök att likna skidåkarproffsen. Efter bara ett par kilometer kände jag inte av tårna längre och lite lägligt låg där raststugan med varma våfflor. Vi var svettiga och varma... och så även kameran....

Resten av rundan höll sig tårna varma och goa, även om vinden tilltog och mörkret närmade sig. Vi blev lite smånervösa av att kava omkring till synes ensamma på fjället utan att se någon bebyggelse. Men vi kom fram. Ännu svettigare och lyckliga över en så härligt tur.

"Längdåkning, det är kul det" sa Cinks Svan

Mattemys

Tittar på bilden som jag lade in före nyår på lilla valpen. Gu, vad jag känner att jag längtar efter henne, vår nya lilla familjemedlem T. Den lilla svarta, busiga och starka blandisen. Och nästa helg har vi blivit lovade att få vara matte och husse hela helgen. Oh, vad härligt det ska bli!

Sömntutor

Mina två elvaåringar, den egna och en låne, lekte gripar till långt efter midnatt igår och sover sött på örat nu fastän klockan snart är tio. Jag börjar ana vad som komma skall. Ovan som är undrar jag om jag snart ska väcka dem ur deras rede...?