Naturens under - vackra på olika sätt

Favoritblomman nummer 1 - Förgätmigej

En som var tidigt ute och nu lämnar in - Maskrosen

En fantastisk växt som kråmar under uppväxten som en orm (såg en livs levande häromdagen förresten - irl) - Ormbunken


Vackert böjd för vinden. Oansenligt kan tyckas, men vackert - Gräs

Appropå

Min farfar var målare och snickare. Han hade konsten i ådrorna och förde det vidare till sina söner och därifrån nån liten gnutta vidare till mig.

Farfar kunde uppfattas som en burdus man men hjärtat satt på rätt ställe. Till alla barnbarn snickrade han varsin kista som han sedan omsorgsfullt och med kärlek ådrade och dekormålade. Jag kan inte påstå att min haft en så framträdande roll i hemmet men det är en särskild känsla av stolthet som jag tittar på den ibland.

För över tio år sen gick jag en dekorationsmålningskurs. Med mig hade jag en liten sockerlådsbyrå som jag tänkte fräsha upp från barndomens rödvita till något i stil med kistan. När kursen efter ett par dagar var över bar jag med mig sockerlådsbyrån hem, ådrad i ungefär samma färger som kistan jag fått av farfar och likadan dekor målade jag dit lite senare.

Idag står byrån i mitt hobbyrum. Vackert ådrad och syskon med farfarskistan men liten, trång och opraktiskt. För några månader sedan bestämde jag mig för att råda bot på trångbodheten och rensa ut gamla ta-platsare. Hittade en kasse med mina Ullisar* och nån amningsbehå längst ner i en låda. Efter att ha sparat dem i över tio år bestämde jag mig slutgiltigt för att nu finally slänga dem. Sätta punkt. Inse att de inte skulle komma till användning igen. Inse att en epok var till enda.

Nu verkar det som om jag kommer att behöva köpa nytt!

*I samma port som vi bodde i när jag väntade F, bodde också en gammal tjock kvinna som hette Ulla. En dag kom vi plötsligt på att mina mammatrosor måste kunna passa henne så stora som de var. Vi skrattade så vi kiknade och från det ögonblicket kallade vi dessa gigantiska och osexiga kreationer lite sött för "Ullisar" .

...mer mors dag

Jag kom hem efter att ha skjutsat F till sin pappa. Det var tyst hemma. I diskhon stod bara stjälkarna kvar av rosorna som mannen fick på sin födelsedag för några dagar sen. De har blommat så enormt vackert men nu började de sloka...

Han kom upp från övervåningen. Men den där omisskännerliga minen.

"Vad har hänt med rosorna" undrade jag.
"Jag har slängt dem på komposten" påstod Mannen.
"Har du...nähädu..." sa jag när jag såg hans oskyldiga uppsyn.

Då tog han mig ner till sovrummet där hela sängen var fylld med röda rosenblad. På nattduksbordet låg tre blad i en hjärtformation.

Det var hans sätt att säga "Grattis på kommande Mors dag".

Han är så jädra bra, min man.

Skönt och omtumlande att efter så många års hoppande över staket ha den grönaste gräsmattan! sa Cinks

100% Mors dag

En milsten i historien.
Mors dag 2008.

Jag fick frukost på altanen med familjen. Smoothie, latte, smörgåsar med marmelad och kaviar. Och jag fick ett paket från dottern. Bara en sån sak! Jag har konstant vägrat att ta emot presenter från någon annan än just dottern. Inga försök från hennes pappa duger, det ska rätt och slätt vara made by her. Gärna hemgjort och hittills har det varit teckningar att hästar och klippdockor på längden och tvären. Ogärna något köpt, det känns way to easy!

Så idag kom den. Den som jag omedvetet liksom nästan längtat efter och hoppats på fast jag kanske inte riktigt visste det eller sagt det uttalat.

Smörkniven. Jag fick livets första smörkniv av F. En vackert snidad skapelse med hennes namn inristat. Tvivlar på att den är utskuren ur träslaget en så troligtvis kommer den inte att hålla i en evighet som den gjorde på vår tid men vaddå - jag hoppas innerligt att hon gör flera!

Anledningen till att det blev just hennes namn och inte mitt inristat i kniven var att hon just fått dit namnet när hon kom på att det var mors dag. Jag glädjer mig såklart mer åt hennes namn än åt mitt eget.

När jag frågade henne om hon inte tyckte det var jobbigt att ge bort den första smörkniven som hon egentligen gjort till sig själv svarade hon dröjande: "...nä, kanske bara 10% jobbigt och 90% roligt". Jag lovade att hon skulle få bre så mycket hon ville med den och då log hon.

No matter liten eller stor

Det blev en riktigt tung morgon för mitt mammahjärta.

F och jag stod som vanligt vid stationen och väntade på tåget och på j som brukar sluta upp med oss. Vi såg henne komma gående lite före tåget kom, i bara en tunn munkjacka kylan till trots. Inte skuttandes som hon brukar. I flera månader har F och j varit så livliga och spralliga. Nu hade j antagit en helt annan attityd. Trist och arrogant. Slätstruken min. Ja, oj vad hon kunde, bara elva år gammal.

F skrattade och berättade om guvetallt som vanligt men fick bara korta och torra kommentarer tillbaka. Allt hon sade var fel, ifrågasattes och fnystes åt. Hon gick till och med på mig och ifrågasatte det jag sade. Jag blev barnsligt nog rysligt irriterad. Jag led och ville bara komma bort. Vuxet.

När F skulle gå av tåget pussade hon mig och kramade mig hårt. J satt kvar i kupén, skulle plötsligt åka några stationer till för att sedan byta tåg för att slippa att gå sista biten till skolan.

Så F skuttade av själv, i rosarandigt paraply, min röda vindjacka och en ljusblå mössa. Mitt hjärta klappade hårt. Dels för att livet kan vara så himla tufft ibland, för såväl stor som liten, dels för att det bara är hon som har den effekten på mitt hjärta. Hon ÄR mitt hjärta!