Närvarande tankar

Jag vet inte om jag kan säga att det var min tur. Det var nog snarare slumpen.

Efter nära hundra mensar på raken och tio år av mer eller mindre stark längtan efter barn stod jag med större delen av kroppen på nä-nu-ger-jag-ger-upp-sidan medan en tå fortfarande svävade lite på fortfarande-lite-envishet-kvar-sidan.

Varför det kom till oss just nu har jag ingen aning om. Vi hade bestämt oss för att ta tjänstledigt från göra-barn-verkstan' och istället åkt till bara-försöka-njuta-land. Vi behövde hitta tillbaka till ett prestationslöst samliv efter flera år av produktionsförsök under täcket.

För mig var det avgörande. Antigen lyckades vi hitta tillbaka eller så skulle jag flytta och fortsätta mitt liv och Fs liv på nya vägar.

Vi hittade tillbaka. Och så mycket mer vi fick som belöning för vår nygamla, kravlösa kärlek! Varför just nu vet jag inte, det enda jag vet är att jag är mycket, mycket lycklig över det lilla livet som står på huvud i min livmoder. Idag går jag in i vecka 20 och lill-kotte verkar må bra där inne i magen. När jag lägger handen på buken kan jag känna små okoordinerade bonkar.

Jag har varit lite tyst här på bloggen. Har försökt formulera mina splittrade känslor som far runt i huvudet. För det är nu, just nu när jag vandrar i blåbärsskogen med halvt uppknäppta byxorna eller just nu när jag ser bulan på magen i spegelprofilen som jag verkligen förstår hur ledsamt och krävande det var att år efter år inte bli med barn.

Jag har så mycket empati med alla tjejer där ute, kända som okända, som fortfarande kämpar för att få det där himlasvävande plusset och som inte vet när och om det någonsin kommer att hända. Vissa har redan givit upp och gått vidare och det är mycket, mycket starkt.

Jag har inga goda råd, inga peppande ord. Jag bara rinner över av empati och medkänsla, jag förstår precis hur ont det gör och hur maktlös man känner sig. Jag har slagit huvudet hårt i badrumsväggen, så hårt att jag blivit rädd för mig själv, bara för att försöka lindra smärtan i bröstet. Jag har gråtit hysteriska floder och känt mig som världens mest värdelösa, ofruktbara kvinna. Det borde vara varje människas rätt att få bli förälder men tyvärr är det inte så.

Jag vill tro att allt som sker har en mening. Ibland tar det bara lite tid innan vi förstår meningen. I mitt fall kanske meningen var att jag skulle klara av en massa emotionella saker först. Saker som jag inte har kunnat påverka men ändå måst gå igenom. Kanske var det för att jag skulle hinna bli riktigt stark mentalt och för att F skulle hinna bli stor och acceptera läget med ett småsyskon. Kanske vet jag inte än vad som var meningen utan det kanske visar sig med tiden.

Jag lever för dagen nu, jag lever mellan varje liten fjäderspark och jag lever utan att ta saker för givet. Och oj, vad skönt det är att vanliga gamla glada Cinks har hittat hem igen!