Jag var nog inte helt tydlig i mitt förra inlägg. Sorgen är egentligen inte störst över att jag blev snittad och att det var så N kom ut. Nej, det är snarare över att jag inte förberedde mig på rätt sätt, att jag redan innan allt satte igång hade tveksamheter kring om jag skulle orka.
Som man tänker så blir det. Hade jag haft ett nujädraremejskahärfödasbarn-mindset hade kanske allt gått annorlunda. Det är inget jag kan veta naturligtvis och ledsamheten hänger som AstaKerstin är inne på säkert ihop med tröttheten efter osovna nätter, för det är ju inget jag går och tänker på varje dag utan ibland när huvudet hänger och hjärnan är dizzy.
Klockan är nu 01.58 och jag är vaken en stund till för att kolla till F igen. Hon låg på 4,8 - ett värde som borde vara ok men jag vill se att hon inte sjunker mer innan jag kryper ner mellan varma lakan och sover ett par timmar till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar