Tiden har hunnit ikapp mig. Ett stygn av ledsamhet över att N fick födas med snitt. Att jag inte orkade ända fram.
När jag födde F gick allt enligt regelboken. Det var först efteråt som jag liksom fethalkade ner i depressionsdiket. Därför var jag väl inte riktigt förberedd på att det kunde vara annorlunda den här gången. Men sett i backspegeln inser jag att jag redan låg i diket innan förlossningen ens kom igång.
Varför? Jo, därför att jag tydligen inte alls var rätt förberedd. Det svider lite när jag tänker på det. När jag i efterhand läser i min förlossningsplanering ser jag att jag har skrivit "rädd att jag inte ska orka" och inser jag att mitt mindset var helt ute i buschen och cyklade redan i förberedelserna.
Efter jag hade fått F ville jag ha "revansch" för att bevisa för mig själv att jag kunde må bra efter en förlossning, att jag tagit lärdom av att inte gå och må piss utan isåfall ta hjälp. Nu finns det delar inom mig som vill ta revansch igen. Att bevisa att jag visst pallar med smärtan och trycket som en förlossning innebär.
Men kära Cinks, säger jag till mig själv. Man kan inte komma ihåg allt. Och det viktiga var ju att N mådde bra. Jag satte hennes hälsa i första rummet och det vet jag att jag gjorde rätt i. Inte föda till vilket pris som helst vet jag att jag tänkte och allt gick ju så bra som det bara kan ha gjort, trots allt.
Jag vet att jag får känna efter, att jag får tänka hur det skulle kunna ha blivit om Om hade funnits, att jag till och med får vara lite ledsen. Jag vet samtidigt att det inte kommer att förändra något och jag vet att jag oavsett är en härlig människa.
Nu ska jag gå och ta upp den lilla älsklingen som sover i vagnen.
Amen.
4 kommentarer:
det är nog ingen konstig känsla
jag snittades med A, planerat eftersom hon låg i säte. Jag kände mig bara snuvad en lite ynka stund just då vid beskedet...aldrig efteråt (förrutom att jag aldrig haft ngn smaskig förlossningshistoria att berätta).
Lillasyster T låg ju snällt med huvudet ner och kom även ut den "vanliga" vägen. Jag tycker (nu efter sex månader) att det är en cool grej att få ha varit med om, ngt som jag inte skulle ha velat vara utan (nu när jag genom gått det) men jga hade inte varit ledsen om även detta hade blivit ett snitt. Trots min grava förlossningsamnesi (eftersom jag hatade allt som hade med vaginala förlossningar att göra för fem månader sedan och aldrig i livet skulle utsätta mig för det igen) så hävdar jag dock fortfarande att vaginala förlossningar är gravt överskattade. Trasiga underliv får man åxå...ofta
Vad vill jag med det här? ge min historia och syn...men åxå med det bestämdaste hävda att man absolut inte ska sörja en missad vaginal förlossning. gläds åt ditt opåverkade underliv
kram
Kram, jag tycker inte alls att du ska känna att du inte orkade, du gjorde så jäkla gott du kunde och kämpade på som en tok. Den Cinks jag känner ger liksom inte upp! Jag är säker på att du hade kämpat än (nja kanske inte..) om det inte hade varit för LillaNs hjärtljud hade börjat dala upp o ner och slutligen rasa raskt. Det var HON som inte orkade mer.
Ni gjorde det enda kloka och det var snitt.
Eftersom min förlossning med A påminner om din med N så försöker jag att välja o se det som att jag FICK försöka och jag kämpade på somg 17, men ibland kan man själv inte styra över hur det går.
Precis som tisalen var ju mitt första ett planerat snitt pga säte och då kände även jag en kort stunds missnöje eller snarare besvikelse, ungefär som matadoren som inte får visa hur duktig han är, men det gick över ganska fort och allra helst när belöningen var ute.
Vi är Queens oavsett hur bebisen kommer ut! Vi har kämpat i 40 veckor redan, finalen är bebisen, hur nu entrén ser ut spelar mindre roll.
Tillåt dig att fundera över detta och känna ledsamhet, men tänk inte att DU inte gjorde vad du kunde, för det är jag helt säker på att du gjorde!!
GIRL POWER!
kram//M
Tack för helande ord *tårar i ögonen men inte av ledsamhet denna gång*
Men Cinks då
Nog säger man att kvinnor har ett korstryck,(= motsatta och samtidiga krav) men att det finns ett "krav på förlossningssätt" övergår mitt förstånd.
Det är väl för sjutton viktigast att ungen kommer ut och det med så liten skada som möjligt. Både på mor och barn.
Och är det bara det normala som är fint, vackert, viktigt och riktigt?
Ja, ja, jag vet att jag inte är någon "riktig kvinna" men är jag mindre värd för det?????????
Och är inte resultatet av en förlossning som går bra, oavsett hur den gick till, så oändligt mycket "större" att sättet inte ens märks i jämförelse!
Sisådär, nu har jag bidragit till korstrycket, nu är det inte ens "godkännt" att vara ledsen.
Men visst har du lovat att tagga ner, slappa, dega, krypa under täcket. Ibland tror jag att du har den biten kvar.
Så här gör man: Lilla N sover = du sover också. Lilla N ligger på golvet och jollrar = du ligger på golvet sover, Lilla N ligger i mannens famn och småpratar = du sover i soffan.
Se på Rent hus någon gång och se hur mycket som man kan hoppa över i ett hem av städning, disk, plock, osv.
Nu ska jag gå hem och sov framför TV, så det så
och imorgon sova på balkongen i värmen
testa, jag lovar att det är rätt härligt
Skicka en kommentar