Aldrig mer säger jag "aldrig"...

Så långt tillbaka jag kan minnas *några år eller tjugo* har jag haft ont i ryggen. Sviter av böj & bänd som gymnast i kombination med oönskat arv. Det är ländryggen som spökar. Krampar och bär sig åt. Det känns som om jag har två ryggar; en nedre, orörlig "klump", häftigt ihopsatt med en övre lite mer rörlig ryggdel.

"Tänk att jag liksom aldrig kommer att bli helt bra i ryggen. Så att den inte gör ont, menar jag" sade jag till mannen för bara nån helg sen när vi pratade över en artikel i DN om att som patient få behandling för att bli helt smärtfri. "Min ryggvärk är något jag måste leva med", sade jag.

Sen dess har jag tränat. Tränat rätt hårt och tuffa pass. Och oj, vad ryggen har krånglat. Men jag har försökt tänka"det är ingen farlig värk, det är livet" och skuttat vidare.

Så igår åkte jag till kliniken och fick en sjuhundrans naprapatbehandling. Det fullkomligen rasslade nere i ländryggen och Mannen fick loss all "ell" (L4, L5...osv) som han ville. Efteråt sviktade ryggen högst onormalt för att vara jag. Det kändes plötsligt som jag hade EN rygg igen.

Imorse höll häpenheten i sig. Jag kunde böja mig framåt och hämta upp en kudde från golvet utan att ryggen kändes som en planka. Den sviktade till och med och gav med sig när jag lutade mig framåt. Kanske även jag blir helt smärtfri en dag.

"Inget är oföränderligt, det ska jag komma ihåg", sa Cinks.