Morgontankar

Åkte buss till jobbet idag. Hann precis inte med tåget och ville inte stressa. Då är bussen ett bra andrahandsalternativ.

Fick så många tankar att jag måste skriva ner några.

Först undrar jag varför man färgar håret kissgult.
En ung kille i glasögon satt bakvänd på bussen så jag mycket väl kunde studera honom, i smyg förstås, under hela bussresan. Håret låg slickat i en sidbenefrisyr och var färgat gult. Och det var ingen misslyckad blondering jag pratar om utan färgen han lyckats blanda ihop kan liknas vid mellangult kiss. Som om du druckigt liiiite för lite under dagen. Det var inte alls i min smak och jag undrar hur han tänkte när han satt där med plasthandskar på sig och studerade resultatet i spegeln.

Tänkte han: "Preciiiis som jag ville ha det". Eller tänkte han: "Ojdå, kissgult, men who cares". Eller grät han i mammas knä efteråt medan mamma klappade honom på huvudet och försäkrade att det var jättefint? Å mamma har alltid rätt så han trodde på det. En sak jag aldrig kommer att få reda på.

En annan tanke som poppade upp var en reflektion kring Christinas dotters härliga kommentar om att "det svåra livet som trettonåring nog kommer att bli bra mycket enklare som femtonåring".

Jag minns när jag själv satt och grät krokodiltårar på diskbänken i köket. Jag gick väl i femman eller sexan. Mamma stod och pysslade med maten eller bakade medan hon lyssnade.

Livet var tufft för en elva-tolvåring. Lite i tuffaste laget emellanåt tyckte jag. Det var redan då många existensiella frågor som kretsade i huvudet. Tjafs i klassen, känsla av utanförskap och att inte vara tillräckligt bra, duktig, söt eller vad det nu kunde vara.

Någon hade varit dum. Jag hade väl sagt nåt kaxigt eller varit störande söt. En tjej hade hotat att spöa mig. "Jag längtar efter att bli stor så jag slipper sånt här bråk och tjafs" minns jag att jag sade till mamma. Hon tog mig snabbt tillbaka till verkligheten genom att berätta att "de vuxna minsann också kunde vara elaka mot varandra i lärarrummet".

Jag pös som en ballong och minns att det var en mycket jobbig sanning att behöva veta om. Skulle livet alltså aldrig bli bättre än såhär. Å andra sidan var det nog bra att få reda på det redan då. Jag tror att jag har varit lite bättre rustad för livet genom den vetskapen.

Och det första jag kom att tänka på när jag klev av bussen utanför jobbet var att det bjuds på gratis kaffe av Kaffeknappen idag. Just på internationella kvinnodagen. Det kan inte vara av en sump...slump menar jag. Man kanske skulle lyxa till det med en finlatte...

Cinks trotsar en kajko mage och goes latte!