Lägre än Glocaln...

Klockan är 14:08 när F ringer på min jobbtelefon. Jag hör att hon blir stressad när jag säger att jag ringer upp henne och lägger på.

"Hej mamma, jag har 1,9 och jag vet att jag har det för jag tryckte ut extramycket blod och nu har jag ingen dextro och inget äpple med mig, vad ska jag göra?"
Säger hon surt och uppfodrande. Jag stelnar. Är det som hon säger så är det panik. 1,9 i blodsocker är farligt nära medvetslöshet och om hon dessutom inte har något socker att höja sig med och på ett ställe där det minst av allt finns socker så är det verkligen panik.

"Jaha", säger jag och försöker låta stadig på rösten. Istället för att överösa henne med och varför har du ingen dextro med dig och andra helt betydelselösa frågor i sammanhangets brådska så frågar jag "Var är du någonstans då? Är du ensam?"

"Jag är på väg från skolan. E är med mig och J sprang tillbaka till skolan och för att hämta något"

"Okej, det låter jättebra" säger jag och undrar hur långt från skolan de är och om hon fortfarande kommer att vara vid medvetande när J kommer tillbaka med äpplena. Och så tillägger jag, utan att krångla till orden eller skrämma "...och du kan ju sätta dig ner medan du väntar för det kan hända att du blir lite yr strax och skulle du försvinna bort ett tag så kommer du tillbaka efter ett tag, säg det till E"

Så hör jag henne plötsligt säga lite gladare "Nu kommer J. Nu kommer hon. Hon har två äpplen med sig" och jag överröser henne med beröm över hur rådigt de handlat i situationen, att en stannade kvar och att en sprang efter hjälp. Jag säger att jag ger dem alla tre guldstjärna och då hör jag hur hon ler lite.

Själv försöker jag lugna ner ett stressat och lätt panikslaget mammahjärta.
Och livet går vidare.