Vilken pärs!

Det är snart på dagen ett år sen vi åkte in med en uttorkad syraförgiftad F till akuten och blev inlagda för diabetes. Under året som gått har vi kämpat med nattvak, svängande sockernivåer och ett lika svängande humör. Det har gått bra och det är härligt att se henne pigg och "frisk" igen.

Igår var vi på sista kontrollen i forskningsstudien som hon ingår i. Det innebar ett STORT glas med chokladdryck att häva i sig, en hel drös med blodprovsrör och nu tre dagar med en konstant blodsockermätare på magen. F kämpade med rädsla och en verklig jag vill inte-känsla. När blodproven var tagna och spänningen inför det släppte, ja, då försvann också ansiktsfärgen och vi fick lägga henne ner med fötterna högt.

Sockret steg som vanligt över mätnivåerna som är 20 (normalvärde för en frisk person mellan 5 och 7) och det bidrog förstås till mindre motståndskraft i humör, magont och gråtmildhet.

När mätare skulle sättas dit ville hon absolut inte. Tårarna sprutade av rädsla och motstånd. Pepp-pepp-och ännu mera-pepp. Tillslut fick sköterskan skjuta in kanylen i magen och koppla på mätaren.

Vi var färdiga.
I dubbel bemärkelse!

Men tårarna ville inte sluta. F grät och ville inte äta, ville inte ta insulin, ville inget - typisk reaktion för henne när hon är hög som en skyskrapa. Vi lirkade och tillslut trugade vi i henne en halv vaniljglass för att få ge henne insulinet. Hon fick åka hem sen, behövde inte gå sista timmarna i skolan. Jag åkte till jobbet men hade nog varit effektivare och haft det bekvämare hemma i sängen...somnade sittandes vid skrivbordet.

Men vi klarade det, med tårar och allt.
Vi klarade det!
Hon är världens modigaste lilla elvaåring.
Jag är världens stoltaste mamma!