Det är lite tomt hemma, F är hon sin pappa sen snart tre veckor tillbaka. Jag vet att hon har det hur bra som helst så jag är inte orolig alls och längtan har börjat komma först nu.
Imorse ringde hon och berättade om en 20 sidor lång berättelse som hon håller på att skriva. Handlingen är givetvis och helt uteslutande hästar och stall.
"Och mamma, eftersom jag inte är så bra på att rita gubbar så tänkte jag använda riktiga bilder" förklarade hon och började rabbla upp vem som skulle vara tjejerna i stallet, Lisa, Sofia, Pia och allt vad de nu hette.
"Och så är det en ridlärare som heter Lars och det tänkte jag att M (eg. anm bonuspappan, min man alltså) kan vara. Sen har han en dotter som är ganska liten och så och det är ju jag så det tänkte jag vara. Sen är det en riktigt sur och grinig gubbe med i stallet också...men jag vet inte vem det ska vara...
"Jaha, är han gammal då eller?" frågade jag.
"Ja, han är trettio år" svarade F och funderade kort innan hon konstaterade "Det får pappa vara!"
Ridå.
torsdag, juli 31, 2008
Gyng-gyng
När F var liten älskade hon att gunga, precis som barn brukar göra. Hon började med att ivrigt sprattla med benen i gungan medan hon glatt sjöng "gyng-gyng, gyng-gyng". Efter en stund blev ögonlocken tunga och tillslut sov hon helt avslappnad i gungan medan uthålliga mamman fortsatte putta.
Gyng, gyng
Jag har jobbat i två veckor nu och redan första veckan fick jag ont i rumpan. Tydligen hade jag det förra graviditeten också men först i senare veckor. Känns som om jag har cyklat jättelångt.
Jag fick därför låna en Balancefit-kudde av mannen som jag nu sitter och gungar på ovanpå kontorsstolen. Den har små piggar på som jag dessutom tror är bra för blodcirkulationen. Som bonus tycker jag att min snapping hip* blivit bättre, den blir eländig när jag sitter för länge. Man kan stå på den också och öva upp balansen medan man jobbar, instabil träning, mums för kroppen.
Gyng-gyng, sa Cinks
*Snapping hip är när det klonkar varje gång man tar ett steg, höften knäpper liksom till på ett väldigt irriterande sätt.
Gyng, gyng
Jag har jobbat i två veckor nu och redan första veckan fick jag ont i rumpan. Tydligen hade jag det förra graviditeten också men först i senare veckor. Känns som om jag har cyklat jättelångt.
Jag fick därför låna en Balancefit-kudde av mannen som jag nu sitter och gungar på ovanpå kontorsstolen. Den har små piggar på som jag dessutom tror är bra för blodcirkulationen. Som bonus tycker jag att min snapping hip* blivit bättre, den blir eländig när jag sitter för länge. Man kan stå på den också och öva upp balansen medan man jobbar, instabil träning, mums för kroppen.
Gyng-gyng, sa Cinks
*Snapping hip är när det klonkar varje gång man tar ett steg, höften knäpper liksom till på ett väldigt irriterande sätt.
måndag, juli 28, 2008
Kaklöst strandbesök
Om nån kommer ihåg hur det var innan värmen kom för en vecka sen så var det faktiskt lite blåsigt och kallt. Just den veckan hade jag semester och F var hemma. Hon var lite otålig och badsugen trots vädret så jag föreslog att hon skulle ringa några väninnor och så skulle vi åka till badet. Barn badar i alla väder!
Vi fick med en granntjej och ett par andra kompisar och tillsammans med fyra uppspelta nästan-tonåringar drog vi med handdukar och bikini till havet.
De var snabbt i det kalla vattnet och hittade på allt möjligt att leka med. Två av dem kom dessutom på att man kunde göra inpackning i ansiktet med blålera. Jag blev lite förvånad och såklart glad över att se att en av dem var F. Hon är annars inte mycket för att kladda med saker, något jag inte kan förstå.
Efter en stund drog jag fram fika. Eller alternativt fika rättare sagt. Två byttor, en var fylld med morötter och en med vattenmelon. Till det en flaska vatten. En av tjejerna tittade på mig och frågade lite häpet och hoppfullt:"Finns det några kakor?"
"Nej," svarade jag, "det här är vad som finns" och de andra tjejerna förklarade förnuftigt att det är för att F har diabetes som vi inte har några kakor. Okej. När det väl var konstaterat så åt alla morot och vattenmelon tills det var slut och ingen verkade särskilt ledsen för det.
Jag har ändå svårt att tycka att det är riktig sommar utan Mariekex och apelsinsaft. Men var sak har väl sin tur och just nu är det morotstid som gäller, sa Cinsk.
Vi fick med en granntjej och ett par andra kompisar och tillsammans med fyra uppspelta nästan-tonåringar drog vi med handdukar och bikini till havet.
De var snabbt i det kalla vattnet och hittade på allt möjligt att leka med. Två av dem kom dessutom på att man kunde göra inpackning i ansiktet med blålera. Jag blev lite förvånad och såklart glad över att se att en av dem var F. Hon är annars inte mycket för att kladda med saker, något jag inte kan förstå.
Efter en stund drog jag fram fika. Eller alternativt fika rättare sagt. Två byttor, en var fylld med morötter och en med vattenmelon. Till det en flaska vatten. En av tjejerna tittade på mig och frågade lite häpet och hoppfullt:"Finns det några kakor?"
"Nej," svarade jag, "det här är vad som finns" och de andra tjejerna förklarade förnuftigt att det är för att F har diabetes som vi inte har några kakor. Okej. När det väl var konstaterat så åt alla morot och vattenmelon tills det var slut och ingen verkade särskilt ledsen för det.
Jag har ändå svårt att tycka att det är riktig sommar utan Mariekex och apelsinsaft. Men var sak har väl sin tur och just nu är det morotstid som gäller, sa Cinsk.
Nattliga äventyr
Jag drömmer återkommande om vatten.
Ibland befinner jag mig i vatten fyllt med faror som ormar, snåriga vattenväxter och farliga fiskar. Jag tar mig framåt, blir aldrig biten eller skadad men är hela tiden rädd och otrygg.
En gång drömde jag om att jag skulle bada i ett vatten fullt med små, små ormar. De var inte farliga men det var med obehag jag hoppade i vattnet. De simmade omkring mig men gjorde ingen förnär.
En annan gång hoppade jag ner i ett helt stilla vatten. Någon skulle visa mig något under vattnet men det fanns absolut inget att se. Vi hoppade i vattnet vid en kaj och sjönk stående till botten och landade på stilla sand. Det var en rätt angenäm dröm eftersom inget otäckt hände.
Inatt drömde jag om att jag simmade tillsammans med delfiner och späckhuggare. Det var en känsla av lycka och frihet och var inte ett dugg otäckt utan bara härligt. De tog mig med, vi lekte ihop och de liksom skyddade mig. Jag kände mig stolt.
Jag har förstått att vatten är förknippade med många känslor, positiva och negativa. För mig var nattens dröm verkligen positiv.
Ibland befinner jag mig i vatten fyllt med faror som ormar, snåriga vattenväxter och farliga fiskar. Jag tar mig framåt, blir aldrig biten eller skadad men är hela tiden rädd och otrygg.
En gång drömde jag om att jag skulle bada i ett vatten fullt med små, små ormar. De var inte farliga men det var med obehag jag hoppade i vattnet. De simmade omkring mig men gjorde ingen förnär.
En annan gång hoppade jag ner i ett helt stilla vatten. Någon skulle visa mig något under vattnet men det fanns absolut inget att se. Vi hoppade i vattnet vid en kaj och sjönk stående till botten och landade på stilla sand. Det var en rätt angenäm dröm eftersom inget otäckt hände.
Inatt drömde jag om att jag simmade tillsammans med delfiner och späckhuggare. Det var en känsla av lycka och frihet och var inte ett dugg otäckt utan bara härligt. De tog mig med, vi lekte ihop och de liksom skyddade mig. Jag kände mig stolt.
Jag har förstått att vatten är förknippade med många känslor, positiva och negativa. För mig var nattens dröm verkligen positiv.
torsdag, juli 24, 2008
Semesterminne 3 och à mon avis
...även den snyggaste bilden! En mört som slupskt satt i sig kroken fick raskt bli avplockad och Mannen gjorde första hjälpen* i vattnet innan den piggt kunde simma iväg igen.
*Hur man gör första hjälpen på en fisk? Jo, man drar den gångsamt fram och tillbaka under ytan så hjälarna återigen får bli genomströmmade med vatten. Funkar *nästan*varje gång...
Semesterminne 2
Modiga F kunde beta av fisken så länge det inte fanns nån superäcklig mask som kringelsnodde sig kring kroken.
Semesterminne 1
Storfiskar'n bosatte sig i princip på bryggan och fiskade från morgon till kväll. Och visst nappade det! Småttisaborrar som Mannen elegant filéade och stekte - mums!
onsdag, juli 23, 2008
Mors lilla Olla
En dryg liter blåbär fick jag i min bytta när jag plockade blåbär här om dagen. Det finns rätt gott om dem så jag är stolt över att faktiskt ta mig för att gå ut och plocka.
Jag är en plockare och min glädje ökar i samma takt som jag ser att bärnivån stiger i min bunke. Kan tro att jag är ganska ensam om det, det är inte direkt trångt i skogen.
Sylt har kokats och lite har frusits in för att ha i filen. Åh, det känns så lyxigt!
Gratis är gott, sa Cinks
Närvarande tankar
Jag vet inte om jag kan säga att det var min tur. Det var nog snarare slumpen.
Efter nära hundra mensar på raken och tio år av mer eller mindre stark längtan efter barn stod jag med större delen av kroppen på nä-nu-ger-jag-ger-upp-sidan medan en tå fortfarande svävade lite på fortfarande-lite-envishet-kvar-sidan.
Varför det kom till oss just nu har jag ingen aning om. Vi hade bestämt oss för att ta tjänstledigt från göra-barn-verkstan' och istället åkt till bara-försöka-njuta-land. Vi behövde hitta tillbaka till ett prestationslöst samliv efter flera år av produktionsförsök under täcket.
För mig var det avgörande. Antigen lyckades vi hitta tillbaka eller så skulle jag flytta och fortsätta mitt liv och Fs liv på nya vägar.
Vi hittade tillbaka. Och så mycket mer vi fick som belöning för vår nygamla, kravlösa kärlek! Varför just nu vet jag inte, det enda jag vet är att jag är mycket, mycket lycklig över det lilla livet som står på huvud i min livmoder. Idag går jag in i vecka 20 och lill-kotte verkar må bra där inne i magen. När jag lägger handen på buken kan jag känna små okoordinerade bonkar.
Jag har varit lite tyst här på bloggen. Har försökt formulera mina splittrade känslor som far runt i huvudet. För det är nu, just nu när jag vandrar i blåbärsskogen med halvt uppknäppta byxorna eller just nu när jag ser bulan på magen i spegelprofilen som jag verkligen förstår hur ledsamt och krävande det var att år efter år inte bli med barn.
Jag har så mycket empati med alla tjejer där ute, kända som okända, som fortfarande kämpar för att få det där himlasvävande plusset och som inte vet när och om det någonsin kommer att hända. Vissa har redan givit upp och gått vidare och det är mycket, mycket starkt.
Jag har inga goda råd, inga peppande ord. Jag bara rinner över av empati och medkänsla, jag förstår precis hur ont det gör och hur maktlös man känner sig. Jag har slagit huvudet hårt i badrumsväggen, så hårt att jag blivit rädd för mig själv, bara för att försöka lindra smärtan i bröstet. Jag har gråtit hysteriska floder och känt mig som världens mest värdelösa, ofruktbara kvinna. Det borde vara varje människas rätt att få bli förälder men tyvärr är det inte så.
Jag vill tro att allt som sker har en mening. Ibland tar det bara lite tid innan vi förstår meningen. I mitt fall kanske meningen var att jag skulle klara av en massa emotionella saker först. Saker som jag inte har kunnat påverka men ändå måst gå igenom. Kanske var det för att jag skulle hinna bli riktigt stark mentalt och för att F skulle hinna bli stor och acceptera läget med ett småsyskon. Kanske vet jag inte än vad som var meningen utan det kanske visar sig med tiden.
Jag lever för dagen nu, jag lever mellan varje liten fjäderspark och jag lever utan att ta saker för givet. Och oj, vad skönt det är att vanliga gamla glada Cinks har hittat hem igen!
Efter nära hundra mensar på raken och tio år av mer eller mindre stark längtan efter barn stod jag med större delen av kroppen på nä-nu-ger-jag-ger-upp-sidan medan en tå fortfarande svävade lite på fortfarande-lite-envishet-kvar-sidan.
Varför det kom till oss just nu har jag ingen aning om. Vi hade bestämt oss för att ta tjänstledigt från göra-barn-verkstan' och istället åkt till bara-försöka-njuta-land. Vi behövde hitta tillbaka till ett prestationslöst samliv efter flera år av produktionsförsök under täcket.
För mig var det avgörande. Antigen lyckades vi hitta tillbaka eller så skulle jag flytta och fortsätta mitt liv och Fs liv på nya vägar.
Vi hittade tillbaka. Och så mycket mer vi fick som belöning för vår nygamla, kravlösa kärlek! Varför just nu vet jag inte, det enda jag vet är att jag är mycket, mycket lycklig över det lilla livet som står på huvud i min livmoder. Idag går jag in i vecka 20 och lill-kotte verkar må bra där inne i magen. När jag lägger handen på buken kan jag känna små okoordinerade bonkar.
Jag har varit lite tyst här på bloggen. Har försökt formulera mina splittrade känslor som far runt i huvudet. För det är nu, just nu när jag vandrar i blåbärsskogen med halvt uppknäppta byxorna eller just nu när jag ser bulan på magen i spegelprofilen som jag verkligen förstår hur ledsamt och krävande det var att år efter år inte bli med barn.
Jag har så mycket empati med alla tjejer där ute, kända som okända, som fortfarande kämpar för att få det där himlasvävande plusset och som inte vet när och om det någonsin kommer att hända. Vissa har redan givit upp och gått vidare och det är mycket, mycket starkt.
Jag har inga goda råd, inga peppande ord. Jag bara rinner över av empati och medkänsla, jag förstår precis hur ont det gör och hur maktlös man känner sig. Jag har slagit huvudet hårt i badrumsväggen, så hårt att jag blivit rädd för mig själv, bara för att försöka lindra smärtan i bröstet. Jag har gråtit hysteriska floder och känt mig som världens mest värdelösa, ofruktbara kvinna. Det borde vara varje människas rätt att få bli förälder men tyvärr är det inte så.
Jag vill tro att allt som sker har en mening. Ibland tar det bara lite tid innan vi förstår meningen. I mitt fall kanske meningen var att jag skulle klara av en massa emotionella saker först. Saker som jag inte har kunnat påverka men ändå måst gå igenom. Kanske var det för att jag skulle hinna bli riktigt stark mentalt och för att F skulle hinna bli stor och acceptera läget med ett småsyskon. Kanske vet jag inte än vad som var meningen utan det kanske visar sig med tiden.
Jag lever för dagen nu, jag lever mellan varje liten fjäderspark och jag lever utan att ta saker för givet. Och oj, vad skönt det är att vanliga gamla glada Cinks har hittat hem igen!
onsdag, juli 16, 2008
Norrland om sommaren
Fem bästa:
1. Bad i fors
2. Fiske när det nappar
3. Sol över fjällen
4. Vildblommor upp till midjan
5. Sommarljuset dygnet runt
Tre sämsta:
1. Sviare, dvs knott som bits. Hårt!
2. Ostadigare väder
3. Långa avstånd i bil
1. Bad i fors
2. Fiske när det nappar
3. Sol över fjällen
4. Vildblommor upp till midjan
5. Sommarljuset dygnet runt
Tre sämsta:
1. Sviare, dvs knott som bits. Hårt!
2. Ostadigare väder
3. Långa avstånd i bil
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)