Eh?

Sömndrucken som jag är blev jag minst sagt paff när jag efter kissebesöket torkade mig och fick rött på pappret. Så snopen att jag faktiskt höll på att trilla av tronen. Jag fattar ingenting och tar det imorgon. Nu ska jag strax få sova.

Hihi, hjärnnotering så jag inte glömmer: Mannen nojsar med N i sömnen och säger "Mm" med ljus röst, sätter sig upp i sängen bredvid mig och håller armarna i kors på bröstet som om han vyssjar N. Lägger sig sedan ner försiktigt, fortfarande kramandes om sin låtsasbebis.

Jag biter mig i läppen för att inte brista ut i ett vrålflabb ;-)

Mittinatten-monstret

Jag är hungrig. Typing. Klockan är ju mitt i natten och det är inte läge att äta. Jag får hålla ut, bara en kvart kvar till jag kan kolla F igen.

Hm...förtydligande

Jag var nog inte helt tydlig i mitt förra inlägg. Sorgen är egentligen inte störst över att jag blev snittad och att det var så N kom ut. Nej, det är snarare över att jag inte förberedde mig på rätt sätt, att jag redan innan allt satte igång hade tveksamheter kring om jag skulle orka.

Som man tänker så blir det. Hade jag haft ett nujädraremejskahärfödasbarn-mindset hade kanske allt gått annorlunda. Det är inget jag kan veta naturligtvis och ledsamheten hänger som AstaKerstin är inne på säkert ihop med tröttheten efter osovna nätter, för det är ju inget jag går och tänker på varje dag utan ibland när huvudet hänger och hjärnan är dizzy.

Klockan är nu 01.58 och jag är vaken en stund till för att kolla till F igen. Hon låg på 4,8 - ett värde som borde vara ok men jag vill se att hon inte sjunker mer innan jag kryper ner mellan varma lakan och sover ett par timmar till.

Ifattsprungen

Tiden har hunnit ikapp mig. Ett stygn av ledsamhet över att N fick födas med snitt. Att jag inte orkade ända fram.

När jag födde F gick allt enligt regelboken. Det var först efteråt som jag liksom fethalkade ner i depressionsdiket. Därför var jag väl inte riktigt förberedd på att det kunde vara annorlunda den här gången. Men sett i backspegeln inser jag att jag redan låg i diket innan förlossningen ens kom igång.

Varför? Jo, därför att jag tydligen inte alls var rätt förberedd. Det svider lite när jag tänker på det. När jag i efterhand läser i min förlossningsplanering ser jag att jag har skrivit "rädd att jag inte ska orka" och inser jag att mitt mindset var helt ute i buschen och cyklade redan i förberedelserna.

Efter jag hade fått F ville jag ha "revansch" för att bevisa för mig själv att jag kunde må bra efter en förlossning, att jag tagit lärdom av att inte gå och må piss utan isåfall ta hjälp. Nu finns det delar inom mig som vill ta revansch igen. Att bevisa att jag visst pallar med smärtan och trycket som en förlossning innebär.

Men kära Cinks, säger jag till mig själv. Man kan inte komma ihåg allt. Och det viktiga var ju att N mådde bra. Jag satte hennes hälsa i första rummet och det vet jag att jag gjorde rätt i. Inte föda till vilket pris som helst vet jag att jag tänkte och allt gick ju så bra som det bara kan ha gjort, trots allt.

Jag vet att jag får känna efter, att jag får tänka hur det skulle kunna ha blivit om Om hade funnits, att jag till och med får vara lite ledsen. Jag vet samtidigt att det inte kommer att förändra något och jag vet att jag oavsett är en härlig människa.

Nu ska jag gå och ta upp den lilla älsklingen som sover i vagnen.
Amen.

Lågt blodtryck?

Inte ska det väl svindla för ögonen när man böjer sig ner och sen reser sig upp? Gång på gång? Hm...

Tankar på mitt förra liv

Det är underligt vad många tankar som flödar genom huvudet under alla vakennätter. Jag har flera gånger hittat längtor efter väninnor från mitt förra liv, livet med Xet i den lilla byn utanför storstan.

Hörde att en ska gifta sig och att en annan jobbar nära där jag bor. Jag har sett framför mig hur jag besöker dem och känslan i kroppen är varm och go.

Kanske dags att slå dem en signal...

Om det var så lätt...

...att man bara kunde önska, då skulle jag:

på dagen Önska hur många barn till som helst!
på natten Tycka att det räcker och blir över som det är nu!

Jodå...

Vi lever. Lever med en massa snor, hosta, rinnande, röda ögon och vakennätter. Vi är en barnfamilj helt enkelt och jag vet att det kunde varit värre. Men utan sömn på nätterna räcker inte riktigt energin.

Jag försöker ligga på spikmattan så ofta jag kan, den ger verkligen mer energi och ett klarare huvud. Men det räcker inte riktigt ända fram. Återkommer när vi har piggnat till igen.

Ord i minuten

När jag var liten beundrade jag min mormor för att hon kunde skriva maskin utan att titta på tangentbordet. Klart imponerad tänkte jag att det måste vara snudd på omöjligt men bestämde mig samtidigt för att faktiskt lära mig det själv. Och nu kan jag det.

Gjorde därför ett lite roligt test som jag hittade på Finnjonnas sida.
46 ord i minuten - snabbt eller?


46 words

Speed test

Bara jag får vila lite...

Jag sitter i bilen och har just parkerat efter träningen. Solen värmer genom bilrutan och oplanerat stannar jag till, lutar mig tillbaka och tänker att "bara jag får vila lite..."

Jag går in och klär av mig i badrummet för att ta en dusch. De varma vattenstrålarna sköljer över mig och jag står alldeles för länge och tänker att "bara jag får vila lite..."

Jag kokar en solhavrelatte och sätter mig på trappen på baksidan och njuter i solen. Värmen är härlig och det kaffet smakar gott. Och jag tänker att "bara jag får vila lite..."

Snart en ny natt, ett nytt skådespeleri. Och inte har jag kunnat vila, inte ens lite. Och på nåt sätt går det ändå!

Loj eftermiddag

Idag snörde jag på mig bärsjalen som jag fått låna av snällMinksen och promenerade halvtimmen bort till öppna förskolan. Solen sken, Lilltokisen sov gott och blev inte alltför tung på vägen.

Vi kom hem igen kring två timmar senare och då var vi, eller åtminstone jag, alldeles slut och hela eftermiddagen har vi dåsat i soffan. Hoppashoppashoppas att kommande natt blir lite sovigare än tidigare nätter. I neeed it!

Tankar som far...

Jag tar ut en stol och hittar en strimma sol på framsidan som jag värmer mig i. All världens tankar far omkring.

Tänker på att jag trivs med tillvaron just nu. Jag har kommit till att trivas med mig själv och livet på ett sätt som jag inte tror att jag gjort nån gång tidigare. Som den helgjutna Stenbock jag är har jag alltid strävat efter något annat; ett mer stimulerande jobb, ett kärleksfullare förhållande, en slankare kropp, ett hippare hem, ett barn till...

Nu står jag här, visserligen med ett jobb som suger, ett hem i kaos, en kropp som tydligt tjallar om att jag varit gravid. Men jag trivs. Jag brukar säga till min man att jag har den grönaste gräsmattan. Och det är ju så det ska kännas! Innuti. För det är ju det som räknas.

Farfar och Lilla N

Lunchen igår var jättetrevlig. Farfar kom strax efter tolv och lämnade motsträvigt närmare halv fyra. N jollrade och dregglade på farfar om vartannat. Vi förde vuxensamtal om jobb *tack och lov för det ibland* däremellan och kunde konstatera att vi tänker väldigt lika och har samma insikt kring vissa saker.

Jag hoppas det blir fler luncher framöver. För bebisjoller i all ära...

Som om inte mjölkis vore nog

Nu har jag telefonnummret till min husläkare i handen. Elva-noll-noll öppnar telefontiden och då ska jag stå redo med siffrorna redan inknappade i den bärbara. Nu ska magen kollas minsann!

Ända sen magsjukan för ett par månader sen har systemet varit kajko. När jag äter blir det nästan som kramp i käkarna och ner i matstrupen. Det känns lite som om jag har bränt mig i strupen av nåt varmt eller att det fastnat äppelskal. Lite vasst och rivit på nåt sätt. Hua!

Kan det vara...
- irriterad mage & tarmar till följd av min ENORMA matkonsumtion senaste hungerveckorna? Mycket möjligt. Men nu kan jag absolut inte äta mycket längre, särskilt inte på kvällen och besvären kvarstår och isåfall why?

- för mycket kaffe? Knappast, va eller? Två koppar i veckan kan väl inte räknas som en hög konsumtion. Eller?

- envist magvirus? Mycket troligt, eftersom det kom efter magsjukan.

- otäck magbakterie? Hua, kan väl vara så men hoppas verkligen inte!

- celiaki, dvs glutenintolerans? Tja, alltså, det kan ju visa sig just vid gravidiet/amning och jag känner ju att magen blir tung och otäck när jag äter bröd. Men att både jag och Mannen skulle drabbats av det samtidigt verkar ju näst intill otroligt.

- mjölkallergi som minstingen? Lite intressant spaning är att magen inte har förändrats ett dyft av att jag undvikit mjölkprodukter senaste månaderna. Så det är inte mjölkallergi iallfall, rätt säker på det.

- för lite vätska? Kan absolut vara en del i problemet. Jag tror det är svårt att dricka nog när man ammar och jag vet att jag har varit lite dålig på det. Det känns liliiite bättre när jag dricker mycket men allt försvinner inte.

Skönt att ta tag i det iallfall. Jag behöver en bra och glad mage för att orka.

Grusdamm och knopp

Jag går min dagliga runda i trädgården, svulten på grönska och knoppar efter vintern som gått. Tror att jag har spottat några tulpanblad. Knopparna har också vuxit på syrenen.

Pelargonerna beskar jag i förra veckan och nu återstår det att plantera om de gamla. Sen får jag se om jag får några fler Mårbacka eller om det bara är att gå och köpa nya i affären.

Uppfarten är nu dessutom rensopad från vintergrus. Sopade dessutom en liten bit ut på gatan. Och, ja, jag vet att jag får skylla mig själv om jag är trött sen... ;-)

Blänatt

Senaste dagarna har N sovit utan anmärkning på dagarna. Men nätterna har istället blivit en enda lång vakensvart ammningstunnel. Imorse var inte humöret nåt vidare dessutom, det fick nog hela familjen erfara... Och imorgon krashar jag väl igen om jag inte lyckas sova nån timme på eftermiddagen.

Tror att jag ska försöka sova i gästrummet i helgen och så får Mannen komma in till mig om N behöver ammas. Jag måste försöka få till några fler än en och en halv timmes sömn i streck om jag ska kunna fungera på dagarna.

Jag ska också köpa en babyvakt så jag kan röra mig fritt i huset när N ligger ute i vagnen och sover. Nu kan jag liksom nästan bara hänga kring hallen och köket för annars hör jag inte henne om hon vaknar. Det får bli morgondagens projekt.

Förresten så luktar det Grumme tvättsåpa här hemma nu. Golven i kök och hall är moppade. Och ja, jag vet att jag får skylla mig själv...

Inte nödbedd

Tre månader sen N föddes. Drygt. Det har varit lite tunnsått med besök av farmor och farfar tycker jag. En respektive en gång har de varit och hälsat på hittills.

Troligtvis har det inte alls att göra med att de inte vill, jag vet ju att de verkligen har längtat så efter den här lilla varelsen, men eftersom det inte är jag som är deras barn så blir det kanske inte lika naturligt som om de varit morfar och mormor, tänker jag. För mormor passar på att titta över lite nu och då, vilket är superduperjättehärligt! Men det är väl liksom lite lättare för henne, hon och jag känner ju varandra utan och innan och vet hur vi fungerar och vad vi kan förvänta oss av varandra.

Så jag tog iallfalll saken i egna händer och har nu bjudit in farfar på lunch idag. N sover i vagnen och jag hoppas hon vaknar glad och utvilad när han kommer, redo att bränna av några avväpnande leenden. Farfar är en himla mysig man så det kommer säkert att bli en jättetrevlig lunch.

Farmor har också fått en inbjudan men har inte hört av sig än men jag antar att det kommer, det med. Jag har sån himla tur med svärföräldrar.

Nu ska jag skära lite grönsaker och snart ska laxen in i ugnen.
God lunch på dig också!