Magbild kanske?

Kanske ska ta och lägga ut en bild. Bättre förr än aldrig. Det har sanningen å säga inte blivit särskilt mycket bilder. Kvällarna har varit för korta och vi har liksom aldrig kommit oss för. Jo, nån bild med mobilen här och nån där men absolut inte lika konsekvent som med LillaN. Helt naturligt gissar jag, det är väl alltid treans skoskav, finns liksom inga bilder, ingen hann med...

Efter regn kommer solsken

Jag får verkligen hoppas att det stämmer för oss. Får vi ett tredje nederlag så vet jag inte hur jag kommer att reagera. Psyket, antar jag...

I förra veckan fick vi preliminär diagnos på LillaN. Barnreumatism. Vi hade verkligen klarat oss utan det. Det räcker och blir över med oro och sorg över Fs diabetes.

Sjukdomarna är av samma art, autoimmuna och till viss del ärftliga. Största skillnaderna är väl att reumatism gör ont men är inte dödlig som diabetes. Och diabetes i sig gör inte ont om man sköter den. Men faktumet att vår lilla solstråle går med värk och gör henne till en annan än den hon egentligen är smärtar lika mycket.

Nu är jag naturligtvis orolig för bebis i magen, det kan inte hjälpas. Kanske är det därför jag har inte svårt att få kontakt med knytet i magen, av oro helt enkelt.

Men vi har fått vårt regn. Ett regn som fått oss att acceptera livets kringelkrokar. Och nu när det börjar torka upp så hoppas vi innerligt att solen får skina över oss alla snart. För som F säger "det kommer att bli en riktig mjukis för det är ju varken jag eller LillaN".

Hoppas innerligt att hon har rätt! tänker Cinks

Inga gissningar. Inga gissningar?

Konstigt ändå vad saker förändras. I den här oplanerade men väldigt mycket välkomna graviditeten har jag knappt försökt mig på nån gissning om när, var, hur... Kanske för att det är så himla osäkert om leveranssätt.

Men nu tänkte jag försöka mig på det!

Om det imorgon bestäms att det blir snitt eftersom bebis fortfarande turnerar i magen så gissar jag att vi kommer att få vårt efterlängtade tillskott rätt snart. Kanske 31:a eller tidigare..ouiiii. I så fall blir det nog en lagomliten bebis på ca 50 cm och 3.200g

Behöver de vända och lyckas med det och så klart de gör isåfall, annars får de hålla på tills det går så kan jag tänka mig att jag får vänta med leverans till nån gång kring den 10:e februari. Då har ju bebis hunnit växa till sig och är säkert 51 cm lång och väger kanske bortåt 3.500g

Fler alternativ...? Tror jag avstår från att föda säte som jag var inne på ett tag. Jag Är inte 25 år och läker såklart inte lika lätt. Riskerna känns större för barnet också, det vill jag inte vara med om!

Ny rapport kommer imorgon!

En veckas semester innan jobbet börjar...

Med snoret rinnande i ena näsan och stopp-propp i den andra näsborren, sprängande huvudvärk och mikroögon kändes det bra med semester igår. Idag har jag fortfarande snor from hell men mår bättre och tycker semester var är lite överflödigt.

Men med tanke på schemat den här veckan så var det kanske lika bra. Konsultation om vändning eller andra ingrepp på BB imorgon, till mvc på torsdag plus vanlig diabeteskontroll för F på eftermiddagen. Det hade liksom inte blivit särskilt mycket jobbat ändå och jag slipper fara omkring med stress i magen. Sånt är av godo!

Så nu har jag målat väggen i köket igen. Lila. Jättemycket lila. Jag har hunnit med en god latte och ska strax se om jag kan få en drop-inklippning på stan. Schemat är beräknat med god tidsmån och allt görs just så, i mån av tid. Jag tror det är bra för mig och bebis som förresten låg överallt imorse. Jag gissade på "rumpa" i tre hörn...hoppas Det inte stämmer :O

Tiden går och det närmar sig...

Ingen profylax. Ingen vändning. Spjälsängen är iallafall uppmonterad och bäddad. Och på torsdag ska vi på föräldrautbildning. Jag känner mig oförberedd och osäker på det som kommer. Försöker hålla fokus på att det ska bli en bebis och att det faktiskt är DET som räknas, inte hur den kommer ut. Inte bara iallfall. Jag ska må bra. Bebis ska må bra. Mannen ska må bra. Då har det gått bra - det måste vara mitt mindset.

Jag vet att jag efter förlossingen med LillaN tänkte att "om det blir en nästa gång så ska jag bara ha fokus på naturlig förlossning och då kommer det att bli så". Så enkelt var det alltså inte.

Men jag försöker ta det lugnt. Köra mindfullness på sparkarna och bonkarna i magen, även om det skallas i mellangärdet och trampas på bäckenbotten. Det är nu, de känns nu och i tre veckor till kommer jag att få uppleva dem sen aldrig mer. Och jag gillart!

Profylax

Vi har bestämt att ta en kurs på nätet. Det finns liksom inte tid att sitta flera kvällar i grupp och andas. Livet pågår ju. En liten som ska läggas. En stor som ska kollas och läxor som ska läsas.

Så ikväll eller imorgon kväll, när den lilla nyblivna tvååringe somnat ska vi logga in och andas tillsammans. Vi gjorde inte det med LillaN och var inte helt i fas. Den här gången ska vi läsa på tillsammans. Det är bra, just nu gör vi inte så mycket tillsammans i övrigt.

Kanske bebis kommer att vända sig på köpet, för jag tvekar på att föda i säte även om tanken slagit mig. Men det är liiite för stora risker för barnet.

Vändningstips

1. Jag ligger med rumpan högt i sängen på kvällen tills jag nästan somnar, sen lägger jag mig på sidan.
Resultat: huvudet uppåt.

2. Jag gör tjugo vattenkullerbyttor och står på händer i vattnet.
Resultat: huvudet uppåt

3. Jag gör kullerbyttor i sängen.
Resultat: huvudet uppåt

4. Jag tror jag ger upp och ser fram emot vändning om ett par veckor istället.
Resultat: lyckat förstås! mindset...

Tror jag storknar...

Tickersen säger "ca 33 dagar kvar". Shit, det är ju ingenting. Hög tid att skruva ihop säng, ruva in den lilla gröna filten, hämta hem babyskyddet, skriva förlossningsberättelse...

Jag hänger fortfarande inte med. Graviditeten får liksom inte så stor plats. Det är kanske därför den TAR så stor plats just nu. Jag är trött, tung, det gör ont och spjärnar emot. Stretar uppåt med huvudet i mellangärdet, konkurrerar om det lilla utrymmet som finns kvar. Ingen av de andra tjejerna har legat så högt så det här är ovant.

Men jag njuter ändå. Sista graviditeten, sista gången jag kommer att känna ett litet bonkande liv i magen. Känslan är härlig och jag skulle vilja "spela in" den för att minnas. Inget är liksom jobbigt egentligen med att vara gravid. Det är livet!

Klappa på!

Vad är det med allt snack om att gravida blir galna när nån klappar på magen? Det är verkligen inte mig emot och jag förstår ju så innerligt varför folk vill känna och klappa. Det ÄR ju verkligen speciellt, det känns speciellt och annorlunda - särskilt om det som bonus kommer en liten buff.

Så klappa på, du som vill. Det är fritt fram på min mage iallfall!