Valborg

Imorse hörde jag hur man pratade om att det är valborgsmässoafton idag. Först då kom jag på att jag helt glömt bort det. Att det är valborg idag alltså. Annat har kommit emellan. Och det är väl inte hela världen förstås. Men jag vill gärna fira våren lite. Så jag sätter kanske upp svenska flaggan när jag kommer hem (fler än jag som jobbar heldag idag?)

Men jag vill passa på att önska dig en riktigt härlig kväll med sprakande brasa och vintern som rasar. Själv ska jag deklarera och sen kanske somna tidigt. För imorgon bär det av till Gotland och en härlig, härlig helg med man och föräldrar.

Kameran kommer givetvis att vara med.

Lite flyt, please...

Jag går igenom kroppen, del för del, för att försöka puffa upp mig.

Fötterna, knäna och benen fungerar ju alldeles utmärkt. Jag är glad över att de ser ut som de gör och kan ta mig till en massa ställen varje dag.

Höfterna gör förvisso lite ont och har gjort ett tag men inte mer än att jag nästan kan röra mig som jag vill. Det kunde ha varit värre och jag vet ju att det kommer att bli bättre, det blir det ju alltid.

Rumpan sitter nästan där den ska, nån centimeter lägre än vad den skulle kunna göra men den är ju skön att sitta på och mjuk att ta på.

Magen är orolig och kurrar och mullrar och krampar emellanåt. Den kunde må bättre men också sämre förstås. Jag försöker vara snäll mot den och sköta om den lite extra.

Armarna och händerna sitter på plats och fungerar alldeles felfritt.

Huvudet i sig är det inget fel på...men så kommer vi till det här jävla ögat som spökar igen. Det förstör allt. ALLT! Jag blir sur, orolig och på fasansfullt dåligt humör. Och så jätteledsen.

Igår kom iriten, inget snack om saken. Två veckor efter att jag slutat äta anti-inflammatoriskt. PANG! så sitter den är. Över ett år sen sist - varför skulle den komma just nu? Just nu när det passar väldigt-väldigt -väldigt dåligt.

Jag droppade hela dagen igår. Var på tjänsteresa hela dagen och var helt slut när jag kom hem. Ställde klockan på ringning varannan timme hela natten för att droppa. Jag har inget val, jag kan inte offra ögat och låta bli att droppa.

Nu väntar jag på nya anti-inflammatoriska tabletter men de kommer troligtvis inte förrän i nästa vecka. Tills dess är det bara att droppa på.

Tacksam

Jag gläntade på locket och lycka strålade emot mig.
Jag fick möjlligthet att slappna av, vara glad och njuta.

Nu står jag inte längre i ljuset.
Livet tar vid igen där det sist gjorde en liten paus.
Kanske lite kallare för tillfället, lite mer skugga...

Fler sanndrömmar...?

...inatt drömde jag dessutom att jag och Mannen hade sex. Och jag kan liksom ge mig den på att det också kommer att slå in här framöver *fniss*

Lite av en dream whisperer

Den senaste tiden har jag drömt flera gånger om min bortgångne farfar. Han har besökt mig i drömmen, inte sagt något men som velat göra mig uppmärksam på något. Jag har tolkat det som om att han velat ha kontakt med pappa genom mig. Få förlåtelse. Upprättelse. Hitta tillbaka till kärleken dem emellan. Jag har inte velat gå någon annans tjänster utan låtit dem ta hand om det själva.

Senast var både farmor och farfar med i drömmen. Det gjorde drömmen ännu starkare och jag undrade om de ville förvarna om att något skulle hända. Med Pappa? Med mig? Skulle de hämta någon av oss eller vakade de över någon av oss? Tnkarna snurrade.

Jag var osäker på vad meningen egentligen var, bara att det var någon mening. Jag pratade med Mannen om det. Berättade om drömmarna och frågade ut i luften: "Vad vill han säga?"

I två dagar har jag känt starkt att jag skulle ringa pappa. Han hann före och ringde igår. Berättade att han var hemma efter fyra dagar på sjukhus efter att ha svimmat ett flertal gånger, haft en blockout i flera minuter och slagit upp hela ansiktet. Sista gången han föll hade det kunnat gå riktigt illa. På sjukhuset upptäckte de dessutom att han har hjärtfel.

Jag berättade inte för pappa om drömmarna.
Ska jag göra det?

Steget efter

Jag hänger inte med nu igen. Glömmer, orkar inte ta tag i eller struntar i. Ligger hela tiden steget efter.

Skulle ha åkt tidigt-tidigt till jobbet imorse eftersom jag går tidigare på torsdagar när F rider. Kom jag ihåg? Nej, det var lillstumpans hojtande imorse om att varför jag inte åkt till jobbet som fick mig alert. Jäsikens! Redan torsdag? Det hade jag ju inte en tanke på.

Mannen snodde snabbt ihop lite frukost till mig och så gav jag mig iväg. I köerna, trodde jag. Visade sig att det just idag var väldigt lugnt i trafiken och jag var framme bara en halvtimme senare än vanliga torsdagsmornar.

Och så var det ju det där med deklarationen...*pjuh*

Promenad med tågtema

I lördags packade jag ryggan med kamera och objektiv.
Solen sken och fotograferingstarmen sög. Eftersom jag
gick längs tågspåret så fick det bli temat för dagen.

Det är ju fortfarande trista färger ute, med undantag för
alla vackra scillor i trädgårdarna. Och så en och annan

uppiggande färgklick till skylt...

Ingen trång sektor

Jag har jobbat lite för mycket sista tiden. Först jobbet-jobb och sen egnabyrån-jobb. Det har resulterat i att egnabyrån dragit in lite för mycket pengar för att jag bara ska kunna göra av med dem på sudd och pennor som jag brukar.

Jag kanske till och med måste köpa en ny dator för att göra av med pengarna. Kära nån, så tråkigt. Nån av de här kanske...

Lägre än Glocaln...

Klockan är 14:08 när F ringer på min jobbtelefon. Jag hör att hon blir stressad när jag säger att jag ringer upp henne och lägger på.

"Hej mamma, jag har 1,9 och jag vet att jag har det för jag tryckte ut extramycket blod och nu har jag ingen dextro och inget äpple med mig, vad ska jag göra?"
Säger hon surt och uppfodrande. Jag stelnar. Är det som hon säger så är det panik. 1,9 i blodsocker är farligt nära medvetslöshet och om hon dessutom inte har något socker att höja sig med och på ett ställe där det minst av allt finns socker så är det verkligen panik.

"Jaha", säger jag och försöker låta stadig på rösten. Istället för att överösa henne med och varför har du ingen dextro med dig och andra helt betydelselösa frågor i sammanhangets brådska så frågar jag "Var är du någonstans då? Är du ensam?"

"Jag är på väg från skolan. E är med mig och J sprang tillbaka till skolan och för att hämta något"

"Okej, det låter jättebra" säger jag och undrar hur långt från skolan de är och om hon fortfarande kommer att vara vid medvetande när J kommer tillbaka med äpplena. Och så tillägger jag, utan att krångla till orden eller skrämma "...och du kan ju sätta dig ner medan du väntar för det kan hända att du blir lite yr strax och skulle du försvinna bort ett tag så kommer du tillbaka efter ett tag, säg det till E"

Så hör jag henne plötsligt säga lite gladare "Nu kommer J. Nu kommer hon. Hon har två äpplen med sig" och jag överröser henne med beröm över hur rådigt de handlat i situationen, att en stannade kvar och att en sprang efter hjälp. Jag säger att jag ger dem alla tre guldstjärna och då hör jag hur hon ler lite.

Själv försöker jag lugna ner ett stressat och lätt panikslaget mammahjärta.
Och livet går vidare.

Trädgårdsnytt...

...eller mindre värt vetande.

Jag krattade just undan löven i trädgården och insåg att:

- Helleborusen blommar, sent omsider
- Pionen har skjutit upp ett litet skott ur vintermyllan
- Den vita primulan står i blom
- Daggkåpan har små, härligt gröna blad
- Kungsängsliljan som såg helt död ut i somras verkar komma med gröna stänglar.

...och som vanligt hittar jag saker som jag inte har en aaaaning om vad det är. Troligtvis nåt som jag stoppat ner i jorden förra sommaren och glömt bort.

Våren är en härlig årstid, helt enkelt!

Nyekiperad

Igår impulshandlade jag en smula...

Idag går jag omkring i en tunika som närmast kan liknas vid en rutigt bordsduk modell tält med puffärm och knyte i midjan. Låter det inte läckert så säg...? Hela jag är alltså en installation i blått- och vitt och jag tycker faktiskt att det är rätt kul. Hittade tyvärr ingen bild från Sisters hemsida, annars hade jag lagt ut den. Men ni hade ändå inte förstått hur jag ser ut. För provdockan var jättefin och såg inte alls så utklädd som jag gör.

Tänk va lite som kan göra livet rätt kul och annorlunda ändå!

Webbdesign-kompetens söker nytt!

Softar i soffan efter en helt hysterisk vecka på jobbet. Det är nu i princip klart vilka som köper upp företaget och jag känner mig osäker på om det är en bra satsning att stanna kvar. Det KAN bli bra men vetskapen om att jag själv inte har valt alternativet gör mig mycket tveksam. Det är ändå mindre än en månad kvar så hur som helst går jag in i det till en början och fortsätter söka på sidan om.

Så vet du en trevlig byrå som skriker efter en webbdesignkompetens så tveka inte på att höra av dig!!!

I övrigt har jag sovit skitdåligt i veckan. Det berömda moment 22: sover man inte så blir man trött på dagarna. Blir man trött på dagarna så måste man dricka kaffe. Dricker man kaffe går hjärtfrekvensen upp på 200%. Slår hjärtat så fort är det stört omöjligt att sova på natten. Och så går det runt. Därför har jag slutat dricka kaffe. Igen. Om några dagar ska väl lugnet infinna sig igen.