Lite flyt, please...

Jag går igenom kroppen, del för del, för att försöka puffa upp mig.

Fötterna, knäna och benen fungerar ju alldeles utmärkt. Jag är glad över att de ser ut som de gör och kan ta mig till en massa ställen varje dag.

Höfterna gör förvisso lite ont och har gjort ett tag men inte mer än att jag nästan kan röra mig som jag vill. Det kunde ha varit värre och jag vet ju att det kommer att bli bättre, det blir det ju alltid.

Rumpan sitter nästan där den ska, nån centimeter lägre än vad den skulle kunna göra men den är ju skön att sitta på och mjuk att ta på.

Magen är orolig och kurrar och mullrar och krampar emellanåt. Den kunde må bättre men också sämre förstås. Jag försöker vara snäll mot den och sköta om den lite extra.

Armarna och händerna sitter på plats och fungerar alldeles felfritt.

Huvudet i sig är det inget fel på...men så kommer vi till det här jävla ögat som spökar igen. Det förstör allt. ALLT! Jag blir sur, orolig och på fasansfullt dåligt humör. Och så jätteledsen.

Igår kom iriten, inget snack om saken. Två veckor efter att jag slutat äta anti-inflammatoriskt. PANG! så sitter den är. Över ett år sen sist - varför skulle den komma just nu? Just nu när det passar väldigt-väldigt -väldigt dåligt.

Jag droppade hela dagen igår. Var på tjänsteresa hela dagen och var helt slut när jag kom hem. Ställde klockan på ringning varannan timme hela natten för att droppa. Jag har inget val, jag kan inte offra ögat och låta bli att droppa.

Nu väntar jag på nya anti-inflammatoriska tabletter men de kommer troligtvis inte förrän i nästa vecka. Tills dess är det bara att droppa på.