Förlossningsberättelse

Jag hade haft en komplikationsfri graviditet. Hyfsat illamående i början men inga blödningar som med LillaN. När D-day var passerad började det bli väldigt långsamt att vänta. Jag hade stålsatt mig för att ta det med ro även om dagarna skulle gå men nu när jag väl var där gick det inte lika lätt.

En vecka över tiden, på torsdagen den 10:e februari, var jag på återbesök hos barnmorskan. Allt såg fortfarande bra ut och jag bad henne kolla om hon kunde känna om nåt var på gång. Status var då att livmodertappen var mjuk och framåtvinklad men att jag inte var öppnad. Hon provocerade den vilket drog igång markerade förvärkar och en lätt, ihållande blödning.

Under natten hade vi snöstorm och jag stod i köket och hejjade på mina förvärkar. Tudelat eftersom jag egentligen inte ville hejja på för mycket eftersom jag ogärna ville ge mig ut i snöovädret. På fredagsmorgonen gick vi upp tidigt för att åka på behandling med LillaN till barnsjukhuset. Förvärkarna var som bortblåsta, jag tror helt enkelt inte att det fanns utrymme för dem just då.

Vi stannade nästan hela dagen på sjukhuset och både Mannen och jag var rätt trötta när vi kom hem igen. Jag gick på toa och fick en bit slempropp på pappret när jag torkade mig. "Aha, gott tecken" tänkte jag och hoppade in i en välbehövlig och avkopplande dusch. När jag kom ut och stod och torkade mig kände jag plötsligt att något for ur mig. Oh? Vattnet?

Mycket riktigt. Efter några samtal med Förlossningen konstaterade vi att det var vattnet och eftersom jag fortfarande hade en hög och rörlig bebis i magen gick jag enligt regelboken och lade mig på soffan. Mannen ringde farfar och värmde laxpuddning så vi skulle grunda med något innan vi åkte in.

Halv nio kom vi iväg. Stackars LillaN fattade ingenting när hon groggy och illamående fick vinka hejdå av mamma och pappa. F som just kommit försökte lätta upp stämningen med att i ett rastande tempo läsa upp sån många FB-grupper hon hittade på en minut.

"Oj, vilken låg mage" sade bm som skulle skriva in oss. "Den bebisen kan omöjligt vara hög och rörlig". Surprise me...tänkte jag. Men det kunde hon inte utan konstaterade att bebisen varken var ruckbar eller fixerad och vi blev uppskjutsade till antenatalavdelningen, precis som med LillaN. Been there, done that...

Vi släckte lampan vid elva. Jag var rätt modstulen och hade svårt att förtränga tankarna på att det nu skulle gå precis som när LillaN föddes: inga värkar, igångsättning, jobb ett halvt dygn och tillslut urakut snitt. Bäst att försöka sova iallfall. Jag vände mig om och kände plötsligt värkarna dra igång...

Sen började en natt av smärta. Förvärkarna var lätta att uthärda även om de var täta: en minut långa och två minuter emellan. Jag drack vatten och saft mellan värkarna, andades och affirmerade "sjunk ner, fixera dig. Sjunk ner, fixera dig...". Helst av allt ville jag ha en banan men det fanns ingen.

Efter nån timme kom vår finsksvenska bm med varma handdukar som jag fick på magen. Det lindrade skönt. Efter ytterligare nån timme satte Mannen TENS som avledde smärtan bra och verkligen fungerade som smärtlindring. Bm satte också akupunktur i pannan och på händerna för att jag skulle kunna slappna av och jag lade mig på sidan och kunde till och med slumra lite.

Sen vet jag inte om det var huvudet som började tryckas ner eller vad det var men det gjorde så förbannat ont trots andning och smärtlindring att jag började gråta. När jag lade mig på rygg blev det genast bättre men då skakade jag istället som om jag hade frossa. Till fyra höll jag ut, sen bad jag om lustgas och blev nedrullad till förlossningen. De konstaterade att bebisen nu var fixerad. Jag hade tänkt att försöka duscha men värkarna var nu så täta och hårda att jag valde att börja direkt med lustgasen på 50% istället.

Så fortsatt det. Jag ömsom stod på knä i sängen eller låg på sidan. Vid flera tillfällen grät jag för att det ringde i öronen av lustgasen eller tröck på så hårt. Värkarna var långa och åkte lite oberäknerligt berg- o dalbana inom mig. Jag kämpade med att behålla fokuset att snart var det över, snart skulle vår bebis födas. Jag hade också ett annat fokus som var på en högre nivå, ett fokus som jag lyckades spränga bort smärtan och eländet med emellanåt, en högre tanke där jag liksom såg mig själv ovanifrån där jag talade om för mig själv att det här ju faktiskt gick jättebra, att jag jobbade på bra och att det inte fanns något tvivel om att jag skulle fixa detta.

Det började ljusna. Mannen fortsatte att masserade min ländrygg och peppa mig, precis som han gjort de senaste fyra timmarna. Barnmorskorna hejjade på och när de började förbereda med plastunderlägg förstod jag att det nu var nära...och ändå så långt bort. Jag vet att jag tänkte att "jag måste nog snittas NU" eftersom det kändes som om resten av arbetet var omöjligt att utföra. Vid några tillfällen fick jag vända mig på rygg. Ett var när skalpelektroden lossnat och plötsligt upplevde jag det som rummet fick dubbel uppsättning personal. Ett annat var när jag fick ytterligen en vattenavgång och det var meckfärgat och man tog syresättningsprov på barnet.

Men så kom plötsligt krystvärkarna. Jag var helt öppen så när som på en liten läpp på livmodertappen som barnmorskan gnuggade bort. Lustgasten stod nu på 100% och jag slet och skrek vidare, tröck gasmasken in i ansiktet så hårt att barnmorskorna skrattade och sade att jag hade märken i ansiktet efter den. Halvtimmen som jag krystade kändes som ytterligare en evighet. Jag stod på knä i sängen och böjde mig framåt och tog i för allt vad jag var värd, samtidigt som jag lyssnade på barnmorskan som gav mig direktiv om när jag skulle ta i och när jag skulle flåsa.

Plötsligt var det dags. Jag kände huvudet trycka på och då tog jag i av mina sista krafter, kände den svidande känslan när huvudet tränger igenom och sen skvalplask - och HAN var ute. Han var blå och skrek på en gång.

Jag började genast att gråta. Lättnaden av att det var över var den som starkast sköljde över mig. Det var över. Över. Över. Över. De bad mig ta honom men jag bara skakade och grät. Mannen kunde inte heller ta honom för han var för hal och sladdrig. Så lyckades jag vända mig om och ta honom i min famn. En ful liten kråkunge. En alldeles fantastiskt fulländad liten människa. Vår son. En liten själ som valt oss till föräldrar. Vårt andra underverk.

Sen väntade vi på moderkakan och den kom efter en stund. Barnmorskan sydde direkt på de ställen där jag spruckit och trots att det visst gjorde ont så var det ju inget emot att föda fram honom så jag reagerade inte nämvärt när de höll på och bedövade, drog och undersökte.

Vi fick vara ensamma en stund och fick lite att äta. Inget smakade direkt, jag var bara törstig och drack girigt upp äppeljuicen. Sen vägde de lillebror och han var 3240 g och 50 cm lång. Alla siffror var fina och han fick helt normala 9, 10, 10. Jag kände mig kladdig och redo för en dusch och det var underbart att kunna ställa sig upp direkt och gå in i duschen själv.

Efter nån timme blev vi rullade till patienthotellet och där stannade vi över natten. Lillebror fick sola några timmar på kvällen eftersom de upplevde att hans billyrubin-värden steg.

Dagen därpå fick vi åka hem. Gissa om det var nervöst att komma hem och invänta tjejernas reaktioner...

Magbild kanske?

Kanske ska ta och lägga ut en bild. Bättre förr än aldrig. Det har sanningen å säga inte blivit särskilt mycket bilder. Kvällarna har varit för korta och vi har liksom aldrig kommit oss för. Jo, nån bild med mobilen här och nån där men absolut inte lika konsekvent som med LillaN. Helt naturligt gissar jag, det är väl alltid treans skoskav, finns liksom inga bilder, ingen hann med...

Efter regn kommer solsken

Jag får verkligen hoppas att det stämmer för oss. Får vi ett tredje nederlag så vet jag inte hur jag kommer att reagera. Psyket, antar jag...

I förra veckan fick vi preliminär diagnos på LillaN. Barnreumatism. Vi hade verkligen klarat oss utan det. Det räcker och blir över med oro och sorg över Fs diabetes.

Sjukdomarna är av samma art, autoimmuna och till viss del ärftliga. Största skillnaderna är väl att reumatism gör ont men är inte dödlig som diabetes. Och diabetes i sig gör inte ont om man sköter den. Men faktumet att vår lilla solstråle går med värk och gör henne till en annan än den hon egentligen är smärtar lika mycket.

Nu är jag naturligtvis orolig för bebis i magen, det kan inte hjälpas. Kanske är det därför jag har inte svårt att få kontakt med knytet i magen, av oro helt enkelt.

Men vi har fått vårt regn. Ett regn som fått oss att acceptera livets kringelkrokar. Och nu när det börjar torka upp så hoppas vi innerligt att solen får skina över oss alla snart. För som F säger "det kommer att bli en riktig mjukis för det är ju varken jag eller LillaN".

Hoppas innerligt att hon har rätt! tänker Cinks

Inga gissningar. Inga gissningar?

Konstigt ändå vad saker förändras. I den här oplanerade men väldigt mycket välkomna graviditeten har jag knappt försökt mig på nån gissning om när, var, hur... Kanske för att det är så himla osäkert om leveranssätt.

Men nu tänkte jag försöka mig på det!

Om det imorgon bestäms att det blir snitt eftersom bebis fortfarande turnerar i magen så gissar jag att vi kommer att få vårt efterlängtade tillskott rätt snart. Kanske 31:a eller tidigare..ouiiii. I så fall blir det nog en lagomliten bebis på ca 50 cm och 3.200g

Behöver de vända och lyckas med det och så klart de gör isåfall, annars får de hålla på tills det går så kan jag tänka mig att jag får vänta med leverans till nån gång kring den 10:e februari. Då har ju bebis hunnit växa till sig och är säkert 51 cm lång och väger kanske bortåt 3.500g

Fler alternativ...? Tror jag avstår från att föda säte som jag var inne på ett tag. Jag Är inte 25 år och läker såklart inte lika lätt. Riskerna känns större för barnet också, det vill jag inte vara med om!

Ny rapport kommer imorgon!

En veckas semester innan jobbet börjar...

Med snoret rinnande i ena näsan och stopp-propp i den andra näsborren, sprängande huvudvärk och mikroögon kändes det bra med semester igår. Idag har jag fortfarande snor from hell men mår bättre och tycker semester var är lite överflödigt.

Men med tanke på schemat den här veckan så var det kanske lika bra. Konsultation om vändning eller andra ingrepp på BB imorgon, till mvc på torsdag plus vanlig diabeteskontroll för F på eftermiddagen. Det hade liksom inte blivit särskilt mycket jobbat ändå och jag slipper fara omkring med stress i magen. Sånt är av godo!

Så nu har jag målat väggen i köket igen. Lila. Jättemycket lila. Jag har hunnit med en god latte och ska strax se om jag kan få en drop-inklippning på stan. Schemat är beräknat med god tidsmån och allt görs just så, i mån av tid. Jag tror det är bra för mig och bebis som förresten låg överallt imorse. Jag gissade på "rumpa" i tre hörn...hoppas Det inte stämmer :O

Tiden går och det närmar sig...

Ingen profylax. Ingen vändning. Spjälsängen är iallafall uppmonterad och bäddad. Och på torsdag ska vi på föräldrautbildning. Jag känner mig oförberedd och osäker på det som kommer. Försöker hålla fokus på att det ska bli en bebis och att det faktiskt är DET som räknas, inte hur den kommer ut. Inte bara iallfall. Jag ska må bra. Bebis ska må bra. Mannen ska må bra. Då har det gått bra - det måste vara mitt mindset.

Jag vet att jag efter förlossingen med LillaN tänkte att "om det blir en nästa gång så ska jag bara ha fokus på naturlig förlossning och då kommer det att bli så". Så enkelt var det alltså inte.

Men jag försöker ta det lugnt. Köra mindfullness på sparkarna och bonkarna i magen, även om det skallas i mellangärdet och trampas på bäckenbotten. Det är nu, de känns nu och i tre veckor till kommer jag att få uppleva dem sen aldrig mer. Och jag gillart!

Profylax

Vi har bestämt att ta en kurs på nätet. Det finns liksom inte tid att sitta flera kvällar i grupp och andas. Livet pågår ju. En liten som ska läggas. En stor som ska kollas och läxor som ska läsas.

Så ikväll eller imorgon kväll, när den lilla nyblivna tvååringe somnat ska vi logga in och andas tillsammans. Vi gjorde inte det med LillaN och var inte helt i fas. Den här gången ska vi läsa på tillsammans. Det är bra, just nu gör vi inte så mycket tillsammans i övrigt.

Kanske bebis kommer att vända sig på köpet, för jag tvekar på att föda i säte även om tanken slagit mig. Men det är liiite för stora risker för barnet.

Vändningstips

1. Jag ligger med rumpan högt i sängen på kvällen tills jag nästan somnar, sen lägger jag mig på sidan.
Resultat: huvudet uppåt.

2. Jag gör tjugo vattenkullerbyttor och står på händer i vattnet.
Resultat: huvudet uppåt

3. Jag gör kullerbyttor i sängen.
Resultat: huvudet uppåt

4. Jag tror jag ger upp och ser fram emot vändning om ett par veckor istället.
Resultat: lyckat förstås! mindset...

Tror jag storknar...

Tickersen säger "ca 33 dagar kvar". Shit, det är ju ingenting. Hög tid att skruva ihop säng, ruva in den lilla gröna filten, hämta hem babyskyddet, skriva förlossningsberättelse...

Jag hänger fortfarande inte med. Graviditeten får liksom inte så stor plats. Det är kanske därför den TAR så stor plats just nu. Jag är trött, tung, det gör ont och spjärnar emot. Stretar uppåt med huvudet i mellangärdet, konkurrerar om det lilla utrymmet som finns kvar. Ingen av de andra tjejerna har legat så högt så det här är ovant.

Men jag njuter ändå. Sista graviditeten, sista gången jag kommer att känna ett litet bonkande liv i magen. Känslan är härlig och jag skulle vilja "spela in" den för att minnas. Inget är liksom jobbigt egentligen med att vara gravid. Det är livet!

Klappa på!

Vad är det med allt snack om att gravida blir galna när nån klappar på magen? Det är verkligen inte mig emot och jag förstår ju så innerligt varför folk vill känna och klappa. Det ÄR ju verkligen speciellt, det känns speciellt och annorlunda - särskilt om det som bonus kommer en liten buff.

Så klappa på, du som vill. Det är fritt fram på min mage iallfall!