För att återfå fokus

Du kan inte styra ditt liv, och allt som händer.
Du kan bara göra det bästa möjliga av det.

Tack för orden. För remindern. Tack så jättemycket!

Pressad tid på femman

Igår var det träningsdag, det hade jag redan bestämt på morgonen. Kroppen hade sug efter en löptur i skogen. Men hua vad det blåste och var ruggigt på eftermiddagen när jag åkte hem. Näsan blev förstås alldeles blå i kylan. Jag flyttade därför in träningsplaner i värmen inomhus istället. Resultatet blev:

- Uppvärmning 5 km löpband. Ny rekordtid dessutom: 27.30!
- Ett provapåpass BodyCombat, 30 minuter *superkul*
- Ett provapåpass Box, 30 minuter *svårt...*
- Yoga, 30 minuter

Behöver jag skriva att jag har både träningsvärk och annan värk idag...? Men mentalt mår jag toppen och oj va gott jag har sovit inatt! Rörelse är nog kroppens bästa medicin!

Inofficiella Tjejmilen sprungen...

...och klockan stannade på 00.58.34.



Jag är faktiskt lite impad eftersom det säkert var tolv år sen jag sprang längre än sju-åtta kilometer. Nu ska jag stretcha rumpa-vader-lår och sen ta en hääärligt lång dusch.

Här är träningschema inför Tjejmilen 2008. Tills dess ska jag köpa ett par nya Asics löparskor dessutom. Jag räknade ut att mina nog är tre till fyra år gamla och eftersom de är färskvara och bara håller ett till två år så är det på tiden. Jippi!

Jag är nöjd, så nöjd, sa Cinks

Upprop till Tjejmilen 2008!

Modiga, modiga jag hängde med Mannen in till Gärdet för att se om det gick att efteranmäla mig till Tjejmilen och ge mig ut i spåret tillsammans med tusentals andra motionärer medan han masserade ömma kvinnovader i ett företagstält.

Det gick inte. Man fick inte efteranmäla sig helt enkelt. Men det triggar till att träna och vara med nästa år för det är ju ett ståhej och löparkalas utan dess like. Jag tror jag ska anmäla mig bums.

Vill du vara mé och springa med mig? Binks? Minks? MammaP? Saring? Christina?

I år blev det följdaktligen så att F och jag hejjade tävlingsklassen både ut ur startblocket och in i målfållan. Höjdpunkten var kanske ändå för henne när vi gullade med väääärldens sötaste lilla toy pudel på fyra månader.

Solen sken, jag hade varit förutseende och packat både lunch och mellis till F tillsammans med en massa vatten. Tyvärr fick hon iallfall två känningar men på det stora hela var det en underbart mysig utfärd. Jag somnade på tåget på vägen hem.

Nu ska jag ut och tjej-femkilometra i vårat egnases spår hemmavid.

Väntan på ny väntan

Vi har väntat på det i två år.
Igår kom det.
Nu har vi flera olika typer av väntan framför oss.
Brevet från Huddinge.
Provrörsbefruktning.

Vi har två försök på oss, två försök att lägga till de två och tredje misslyckade som vi har bakom oss. Nu är vi framme i kön och väntar på att få komma in på behandling.

F stod bredvid mig när jag öppnade kuvertet och blev genast nyfiken. Vi valde att berätta. Efter det satt hon och hängde läpp vid köksbordet och yttrade en kommentar om att hon vill vara mitt enda barn. Jag förstår känslan, rädslan.

Mannen är jättehoppfull. Jag vet inte varifrån jag ska uppbåda sådana känslor, jag har liksom med stor sorgsenhet lagt ner allt, slutat hoppas. Inte förväxlas med att sluta längta. Men för att skona mig själv. För att inte gå under. Ska vi lyckas måste jag ju vara hundra motiverad. Allt jag vill är att lägga mig under en filt och sova.

Grejen är den att jag verkligen vill att vi ska få ett gemensamt barn. Och att han ska få bli pappa. Förälder. Det är en sån härlig känsla som jag tycker ska få bli alla förunnade som kan. Han kommer att bli en underbar sådan. Och han kan! Så om inte vi kan så... Ja, kontentan blir alltså att... Nä, jag vill inte ens tänka på det... Det är så hemskt... och ändå ser jag inte någon annat alternativ. Då måste han hitta en annan kvinna att få bli pappa med. Inte mig. Merde!

VARFÖR KAN JAG INTE BARA FUNGERA???

Det pluppar ut barn på alla fronter runt om oss. Jag märker på mannen hur han sjunker varje gång nån av våra kompisar kommer med ett glädjande besked om tillökning. Han håller god min. Jag dör en bit i taget.

Med brevet från Huddinge kom ett erbjudande om att prata med kurator, jag tror det är läge att ta erbjudandet! sa Cinks

Yr vardagsblogg

...jobba - jobba - sova på bussen - komma hem - laga mat - gå och lägga sig - somna ifrån mannen på fem sekunder - vakna en timme senare - vrida och vända sig hela natten - upp och ta blodsocker - vrida och vända - upp och ta blodsocker - snooza väckarklockan - snooza igen - snooooooooooooooooooza - få panik och gå upp - få panik och inte hitta några kläder i garderoben - få panik och slänga i sig frukosten - masa sig till jobbet, eller nä, springa till tåget - sova på bussen - jobba - jobba....

Ska livet och vardagen liksom se ut så här nu? Då vet jag inte hur jag ska orka! Jobbet känns iallfall bättre. Jo, det gör det faktiskt. Jag har massor för mycket att göra plus en stundande inskolning av F på en alldeles för kort tid. Resultat stress. Försöker hålla mig lugn, andas, vila, meditera på bussen (låtsasmeditera eftersom jag inte gått nån kurs eller så men jag gör som jag tror att man ska göra). Det går sådär.

Idag när jag kom hem var jag så fokuserad på middagen att jag öppnade ytterdörren, tog av mig skorna, trampade in i köket, ställde väskan vid köksbordet på vägen till kylskåpet där jag tog fram ägg och en bytta och började knäcka ägg. Sen vaknade jag liksom till och undrade vad jag stod och gjorde. Knäckte ägg? Hur gick det till och hann jag egentligen andas från det att jag steg in tills dess att jag förvandlades till matmor?

Tack och lov har min kära mamma varit här i tre dagar. Min bästamamma har ställt upp som mattant till F som inte börjar skolan förrän nästa vecka! Den bästa av alla mammor. Jag avundas nästan mig själv med att ha en sån olagligt bra mamma.

Hon sitter där i godan ro när jag trillar in i köket. Coollugn. Potatiskastrullen står på spisen och puttrar. Det är nästan som att bo hemma. Fast omvänt. Himla trevligt. Hon ser mig knäcka ägg i bunke. Så säger hon att kärleken väntar hemma med räkor och förklarar för F att mamma lejon är trött och att det är därför hon ryter sådär. Lätt som en plätt.

Jag serveras omeletten och vi vinkar i fönstret när hon åker. Imorgon får hon en välförtjänt ledighet från barnbarnpasseriet. Tack mamma, alla smultron på strå't till dig från F, Mannen och mig!

Fem år sen - på dan!

Måndagen den 19 augusti 2002.

Jag är bjuden på middag hos den här killen jag var i skärgården med igår. Han som glatt mötte mig i stan med både en väska på ryggen och en på magen. Killen M.

Jag brummar dit med min vita Toyota Cro-olla. Kör fel, får ringa om vägbeskrivning och kör sen uppför backen till hans hus. Nervös.

Vi säger hej, pussas kanske försiktigt. "Jag har ordnat med kräftskiva" säger han. "Svenska kräftor". Jag blir imponerad och ler kanske lite blygt. Vi sätter oss till bords. Han har dukat fint. Finare än någon annan kille någonsin dukat. Och han är rarare än någon kille jag någonsin träffat. Han häller upp en nubbe.

"Jag har ju bil..." säger jag försiktigt, drar på det och ler under lugg. "Jaha, då kanske du inte vill ha nån nubbe" säger han förståndigt "...eller också kan du ju lämna bilen här...".

Jag äter kräftor. Jag dricker nubbe och sjunger säkert nån sång. Jag lämnar bilen och jag sover kvar. Hos världens mysigaste kille. Det var fem år sen. Och jag sover fortfarande hos världens mysigaste kille, fem år senare.

Gonatt, ler en trött och lycklig Cinks...

Ouiiii......

Åtta minuter kvar. Mannen ringde just från bilen och har bara åtta minuter hem. Sen får vi pussas igen. Det var snart en vecka sen. Åh, gu så härligt. Älsklingsmannen!

Västkusten

Några sköna axplock av bilder, färskt plockade direkt ur semesteralbumet...



F skuttar över sanddynerna i kvällsolen. Mellan känningarna hade hon en enorm energi och åt majs som en häst. Provade både core och spinning minsann och verkade gilla den senare aktiviteten.

Bara för att det såg så vackert ut. Hav, berg och i bakgrunden det härliga kurhotellet som vi stannade på i fyra dagar.

Lilla skutt uppe och går på en stenmur. Ryggsäcken med hennes livsviktiga medicin har nästan som vuxit fast på ryggen. Och tur är väl det eftersom den verkligen behövs med jämna mellanrum. I den finns allt från mobiltelefon och plånbok till insulin och dextrosol. Hennes vardag och liv med andra ord.

Om jag nån gång får en son kanske han kommer att heta Sten. Du förstår varför när du tittar på den här bilden. Få hårda och livlösa saker är så livfulla och vackra som stenar!

Egopuff

På den vilda, goda tiden när jag var singel så träffade jag en cool och vacker snubbe med enormt god klädsmak. En Mr Young man...till och med lite yngre än jag kunnat gissa, visade det sig.

Han bara stod där plötsligt. Mörkhårig, muskliga armar, en tatuering kring vänsterarmen och en najs look. Min raggningsstrategi var inte särskilt regisserad. Jag gick helt sonika fram och ställde mig bakom honom, riktigt nära, och log med hela kroppen. Så när han vände sig om såg han in i ett par bruna ögon - och visste att han var fast!

Det var mest på skoj, det visste både han och jag. Så när Minksy och jag tyckte att sällskapet på nåt uteställe var booring, slog jag helt enkelt numret till den här läckerfrallan och bad honom komma ut. Vilket han gjorde. Såklart. Det var liksom del i spelet. Och vad vi njöt av bara synen av honom. Iallfall jag. Lite Minks också, tror jag.

Jag gillade hans smak och hans unga, naiva sätt att gilla mig och allt jag gjorde. Han var helt enkelt god för egot. Han tyckte jag var "Crème". Och jag tror han blev uppriktigt förtjust, trots att jag är nära tio år äldre. De yngre tjejerna på utestället blängde snett på mig när han föredrog att strosa efter mig än att dansa med jämnåriga.

Idag plingade mailen. Mr Young man ville ha mig taggad på nån sajt. Efter typ fem år. Jag log och skrattade gott åt det galna minnet. Det var ju en rätt kul grej när jag tänker på det så här lång tid efter.

Hunken minns.
Mr Young kan inte glömma.
Jag har gått vidare.

Punkt.

Tbx från semestern!

Semestern är slut. Här är min kortfattade resumé, en längre kommer inom kort.

- - -

BÄST
Morgondopp

SÄMST
*här måste jag krysta fram nåt för inget var riktigt dåligt*
Jag blev bränd av maneter.

- - -

P.s. Olyckligamamman, jag saknar att kunna läsa din blogg som numera är lösenordsskyddade. Du har säkert dina skäl. Kram och hoppas allt är bra med dig.

Life's a b i t c h !

What a morning!

En fd jobbarkompis stiger på bussen och sätter sig bredvid mig. Jag lägger inte undan boken jag just ska börja läsa utan hoppas in i det sista att vi bara ska växla några ord och sen få läsa. Men han pratar hela vägen till jobbet. Konstant. Jag har inte en chans att läsa min jättespännade bok, Stieg Larssons andra bok i Millenniumserien.

Den här personen visar i sin tur glatt upp en bok om "att bli pappa" som han just läser. De är i trettonde veckan. "Grattis" säger jag. Mitt hjärta snyftar till och hoppar över ett slag. Han babblar på om graviditet, om hur frun mår och i vilken vecka de är. Berättar vidare att hans syster väntar barn samtidigt och att även en annan fd jobbarkompis väntar barn.

Säg mer, säg mer...

Vi pratar inte alls om mig. Han frågar inte men vet att vi har försökt i flera år. Han kanske tänker att det är för känsligt. Eller så bryr han sig inte.

När vi säger hej utanför företagsbyggnaden ser jag att han sneglar mot min mage. Men sorry, det är bara några volanger som skymtar under skjortan...

Så sparkar jag igång hjärtat igen, borstar av mig avundet och går uppför trapporna till kontoret.

Det är en ny dag med nya möjligheter.

Frustration vs skönhet

"Dumhuvud" konstaterar jag högt för mig själv samtidigt som jag stänger ytterdörren. Jag kan inte hålla mig neutral och det är andra gången på två dagar som jag verkligen känner förakt för en människa. Det handlar om två olika människor och två olika känslor av förakt men likväl...

Jag vill inte säga mer än så. Vet att jag har en såpbubbleskör hinna när det kommer till honom, pappan till min dotter. Jag är på min vakt hela tiden, försöker vara positiv och så vipps förstår vi inte utan pratar om varandra istället.

Ikväll blev det för länge. Jag tycker det är viktigt att prata om hur bra F mår trots sin sjukdom. Jag upplever att han pratar om vikten av att fylla i en jädra tabell i exel med hennes blodsockervärden.

I mina tankar kan ingen tabell i världen förutspå hennes värden eller vara nån garanti för att balansen ska vara bra. Förstår jag honom rätt så gör han allt det här för att sjukhuset ska kunna få en så bra bild som möjligt av hennes tillstånd. Så långt är allt bra. Men man får ju inte glömma MÄNNISKAN!!


Gggghhhh! Fru-stra-tion-på-hög-nivå!!!

Jag ska leta efter en fin bild att lägga in här istället, som motvikt....

En bild på moules marinière som vi gjorde förra året på semestern, på egenfiskade musslor dessutom! Har lovat bonuspappa att leta reda på en restaurang med musslor. Sist gick det ju inte så bra...

Jag lär av min egen medicin. Jag väljer känslor. Nu lägger jag frustrationen bakom mig och ser honom som den omtänksamme far han är. Och för den saken skull behöver vi inte vara överens.