Nästa försök?

Våren kommer att rusa iväg. Nästa alla helger fram till sommaren är redan inplanerade. Vi har ett ivf-försök kvar på Huddinge och det känns som om det börjar bli dags att planera in det om det överhuvudtaget ska bli innan det är för sent. Jisses, det där lät nåt, det! Och det är sant.

Men först måste Mannen ta ett kompletterande blodprov. Han har så svårt att hinna med det. Det är dock en förutsättning. Inget provresultat, ingen ivf.

Kanske är det så att vi går och drar på det. Kanske är det så bra att vi fick blodad tand av New York-resan och inser hur himla bra vi har det egentligen utan spädisar. Kanske tycker vi att det är skönt med ett andrum, ett slippa-räkna-dagarna brejk. Vi bara är och vi är tillsammans när vi vill, för att vi vill och för att vi gillar det. Kanske är vi rädda för vad som kommer efter detta final-final-försök...

Just nu har vi det iallfall mer harmoniskt än på länge. Ingen ruvarångest, inget planeringssex. Vi bara är. Och jädrar va bra det är när det är så!

Nästan som i fjällen...

Det snöar lite lätt utanför fönstret. Vid det här laget hade vi nog närmat oss fjällen. Om vi hade kommit iväg, det vill säga. Men efter att F kräkt ytterligare två gånger på förmiddagen var inte beslutet svårt att ta - vi provar igen imorgon!

Allt är iallfall packat och ligger förväntansfullt i en stor hög i hallen, redo för att stuvas in i bilen. Vi försöker komma iväg tidigt imorgon och ringlar väl norröver tillsammans med alla andra påsklediga och skidsugna svedalabor. Jag har en konstig känsla i kroppen över att vi "glömt" något. Glömt att åka, kanske? Men jag försöker njuta istället. För sjutton, det är ju lov ändå!

"Kanske man skulle ta och passa på och sova en liten sväng när tid finns"...tänker Cinks

Slak

Tre dygn med nattliga koller, kräkshinktömning, trugning och sprutor. Jag dånar. "Jag är trött på socker" säger F efter att ha left sen i torsdags på glass och coca-cola för att överhuvudtaget få i sig energi.

Idag mår hon iallfall bättre. Ett glas proviva Svartvinbär och en halv macka har pressats ner och vi tror att vi vågar oss på den långa resan mot fjällsemestern som vi längtar så himla mycket efter.

Snö. Ledighet. Skidåkning. Here we come!!!

Mindre kalabalik av ketoner

Feber nära 39 grader. Vill inte äta, inte dricka. Inte ens riktig coca-cola eller glass. Jag trugar. Hon grimaserar och försöker. Allt kommer upp igen. Hon är blek, varm och ömklig. Dessutom är hon låg vilket innebär att jag inte kan ge henne insulin som vanligt.

I eftermiddags kommer jag plötsligt ihåg ekvationen: inget insulin = ketoner. Ketoner, dvs farliga syror, bildas när kroppen istället för att omvandla socker och kolhydrater till energi omvandlar proteiner istället. Alltså, jag kollar ketoner. Hon har ketoner. Hon har gränsvärde för inte alls bra värden. Jag ringer sjukhuset och stämmer av.

Jag börjar ge henne mer insulin. Mer glass. Mer cola. Hon kräks och kräks. Nu sover hon med magvärk och feber. Jag håller kontakt med sjukhuset. Om det blir värre får vi åka in och ge henne dropp. Varannan timme hela natten ska vi kolla henne. Det innebär ytterligare en med tyrannisk upp-och-mäta-värden-natt.

Skumpan som mannen köpte in idag och som vi skulle njuta av får vila i kylen. Var sak har sin tid, sa Cinks

Timmarna räknade?

Att ha en magsjuk person hemma kanske är ungefär som att veta exakt hur länge man har kvar att leva, men i mikroformat. För att vara magsjuk innebär ju faktiskt inte döden - även om det preciiiis känns som det när man hukar som mest över vitastolen.

Jag sätter en peng på att jag ligger i vågrätt vomitläge om ett drygt dygn eller så. Frågan är då vad man ska göra fram tills dess? Träna järnet medan tid finns? Vräka i mig påskgodis? Eller bara stillsamt vänta på min (o)tur?

Jag tror jag gör det sistnämnda under tiden som jag hoppas på en sagolik röta och håller mig frisk mot alla odds.

Glad påsk förresten!
önskar Cinks

70-talsfest

Vi hade elvaårskalas i helgen. 70-talstema var besämt. Inbjudningarna fixade f själv. Det var discokulor och dansade ungdomar.

Tretton hippisar kom. Bland dem en och annan med påmålad polisong, pannband och fårskinnsväst. F hade stor, svart peruk och gröna jättestora glajdisar. Det var riktigt, riktigt kul.

Tänk om man skulle göra en riktigt 70-talsfest. Bara för 70-talare. Nu när vi har discokula och allt.

"Booogi-wooogi" trallar Cinks

Man vet att man har en blivande tonåring...

...när det ligger en svag strimma av
svettdoft i luften när klungan av barn
väntar på att gå in på danslektionen.

...när barnet slungar ut orden L U G N !
så fort man säger nåt.

...när kläderna hamnar i en gigantisk
driva mitt på golvet - och ändå är så
till den milda grad osynlig att barnet
bara kliver över det och frågar vaddå?
när man ber det plocka upp.

...när det osar SVETT i olika grad från
barnen som lekt på rasten.

...när man får frågan om vad A L K O H O L
egentligen är.

...när barnet konstaterar att det nog
har P M S eftersom det ofta är så surt
så ofta nuförtiden.

...när barnet vet vad FOUNDATION är
och uttalar det rätt dessutom *och du hela
tiden glömmer bort vad det heter för på
din tid hette det kort och gott underlagskräm*

Tio över tolv

Mer kräks!
Jag åker och köper Coca-cola!

Utdrag ur "Lilla novellsamlingen"

Hon vaknade mitt i natten av att han kröp nära intill henne. Nära, nära, ja, så mycket tryckte han sig intill henne att hon nästan ryggade tillbaka lite. Hon låg och såg upp i taket en stund medan hon kände hans händer som sökte sig fram längs hennes mage och upp mot brösten, där de stannade ett ögonblick.

Försiktigt strök hon honom över håret och över den skäggiga hakan. Hon tyckte inte om honom orakad, men för att vara säker på att få behålla honom föredrog hon att se honom så. Hon kände hans lätta andetag mot hennes hals. Han sov. Det var därför hon blev så förvånad när hon plötsligt hörde honom säga: "Du är så läcker!"

På morgonen frågade hon honom om han drömt något. "Näe" svarade han långsamt, "Näe, jag minns inget". Hon berättade om vad han sagt i sömnen. "Men då måste jag ha drömt om dig" svarade han spontant.

Han såg i hennes ögon att hon inte trodde honom...

24/4 -1993

Utmanad!

För fem år sen gick jag på små rosa moln efter ett halvårs bekantskap med Mannen. Eller bekantskap och bekantskap, det var betydligt mer än så. Vi föll för varandra nästan på en gång och efter bara ett par veckor kände jag att jag ville få fortsätta älska honom livet ut. Jag fick möjlighet att byta lilla Toyotan som jag köpte när jag blev singel till en riktigt schysst SAAB.

För tio år sen började jag jobba efter en trög mammaledighet. Efter många månaders ångest över att inte få en dagisplats till f dök det plötsligt upp en dagmammeplats. Homeopati i kombination med att börja jobba blev min räddning från deppig hopplöshet. En tjej på jobbet frågade mig när jag kom tillbaka:"Jaha, när är det dags för nästa då?" och jag minns att jag nästan började gråta.

För femton år sen slet jag hund på flera olika ställen samtidigt för att få ihop till en skälig lön. Jag serverade och städade på ett hotell, satt i incheckningen på Arlanda och var tv-reporter på en lokaltvkanal. Förhållandet gick in på sitt tredje svajjande år samtidgt som jag i hemlighet blev förälskad i en gift man och han i mig men det blev aldrig mer än så. Jag längtade bort...

För tjugo år sen bodde jag fortfarande hemma i mitt rosa flickrum. Jag pluggade, tränade, festade och dejtade killar. Jag övningskörde med en pojkväns farmors gamla gröna Bubbla. Han var obeskrivligt romantisk, generös och härlig. Han älskade mig och jag var nog rätt kär. Sen åkte han utomlands i tre månader och när han kom tillbaka hade han en ny tjej.

Och hey, jag utmanar Minks, MammaP och Saring!

*"Moster" - när ska du skaffa en egen blogg så jag kan utmana dig? undrar Cinks

Inte riktigt som min dag

Idag skulle det bli min dag. MIN. Alldeles påskledig att göra vad jag ville ända tills eftermiddagen då det skulle skjutsas till ridningen.

Dagen var välplanerad. Jag skulle först titta på f som skulle uppträda på melodifestival i skolan. Sen träning, lite privatjobb med egna byrån, softish, softish, latte, fota, kanske lite fixa hemma, ta en sväng till centrum och så.

Det blev inte som jag tänkt. Inte riktigt iallfall. För när jag väckte F imorse kände jag direkt att hon var varm. Termometern visade på strax under 38 men det var inte tal om att inte gå till skolan, inte när det var uppträdande.

Jag var med på skolan tills det slutade vid tio, sen tog jag med en blek och frussen f hem igen. Hon var helt utslagen i bilen. Nätt och jämt inne i hallen kräktes hon i en påse som jag lite förutseende tog med mig från skolan.

Och NU vill jag inte lämna henne nu. Blek och tapper sover hon i sängen, pendlar på gränsen att bli låg eftersom all frukost burpades ut i påsen. Så jag sitter vid datorn och jobba lite istället. Solen skiner ute och jag är ledig. Latten står framför mig, varm och god.

Det blev inte så dumt iallafall.

Vi sitter tio personer i landskap på jobbet. Vi är flera som har tonårsbarn, något år plus eller minus. Problemen är så enormt annorlunda mot småbarnstjat. Det är lite som att komma hem…

Här kan man höra:

"Va? Har du inte gått upp än, klockan är ju halv två! Det är verkligen dags nu då"

eller

"Hördudu din lurifax, varför svarar du inte i telefon, är det för att du inte vill gå på fotbollsträningen eller?"

eller

"Jaha, känner du dig sur idag? Hur kommer det sig då? Okej, du vet inte det…"

eller

"En skinnjacka för femtonhundra? Du, det får vi nog prata om när jag kommer hem. Jag förstår om den är jättesnygg men vi tar det när jag kommer hem"

eller

"Vad har du för läxa? Okej, men matteläxan först då, sen kan du sitta vid datorn. Nej, först läxan."

eller

"Men hallå, du lyssnade ju inte. Jag frågade ju om du kunde äta hos Kalle. Kan du det? Bra. Jag hämtar upp dig efter jobbet"

Det är lite som att komma hem, som sagt...

Först in, sist ut

Först och sist på jobbet.
Det måste bli ett slut på det här!

Nu släcks lamporna, det är dags att gå hem.
Nån träning hinner jag inte med innan det är
dags att hämta F med vänninnor från kalaset.
Jag stället upp och skjutsar. Såklart. Så som
min mamma alltid gjort.

Igår till exempel, då cyklade jag hem med J
på pakethållaren. I regnet. För att ta bilen, var vi
överens om, det var onödigt och dåligt mot naturen.

Ikväll är det övernattningsgäster. Jag hade gärna
kunnat tänka mig en softishkväll med ostbågar och
lite rött. Men det blir med andra ord nyktert.
Jag ska köra bil.

Och på måndag är jag här först igen.

Wedding boost

Jag har äran att få vara med min käraste väninna i bröllopsplaneringarna. Det är härligt att få vara så närvarande.

Det får mig också att tänka tillbaka på vår dag, dagen då vi skrattande tog varandra i handen, gav "nu jädrarimej kör vi"-blicken och gick in i en fullsatt kyrka. Tänk, snart tre år sen...minnenminnen

Fredag = resedag

Jag (eller blogspot) råkade raderade inlägget om fredagen så nu kommer dagarna inte i kronologisk ordning. Men det har ju bara betydelse för mig och Mannen. Ur ett minnesaspekt, alltså.

Vi tog en lugn och skön fredagsmorgon innan vi for ut till Arlanda. Planet gick strax före elva. Vi flög med SAS såklart och hade förmånen att bli uppgraderade till Economy Extra vilket innebar exellent service, god mat och gott om benutrymme.



Klockan var nog tre när vi var framme i New York. Första intrycken var; stort, precis så svindlande stort som jag föreställt mig. Taxibilar överallt. Människor. Affärer. Starbucks. Polisbilar med tutande sirener. Överallt. Överallt!!!

Häftigt!

Tidig vår i New York

På söndagen åkte vi buss ända ner till södraste-södraste av Manhattan. Därifrån kunde vi se frihetsgudinnan men vi valde att inte ta oss ut till ön utan vi promenerade och spanade längs kajen ända fram till Pier 17 vilket visade sig vara en mycket bra och mysig idé.



Solen strålade och vi fick till och med ta av oss ytterkläderna i värmen av sol, latte och vänliga människor.

På vägen tillbaka - vi gick förstås - träffade vi på en vänlig dam som såg ut att kunna New Yorks nattliv och varit med i svängen länge...om vi så säger... Hon berättade hjärtligt och sannt för oss om upplevelsen kring nine-eleven och autentiska tårar föll längs hennes kinder när hon hämtade minnena från den dagen. Lukten. Stanken. Dammet. Ilskan. Sorgen.

Damen tipsade oss om några suspekta evenemang men också om restaurangen där vi om vi ville betala lite extra kunde få en minnesvärd upplevelse. Så vi fick dit. Till Union Square Café. Och vi fick en minnesvärd upplevelse!

Eller vad sägs om Ostron? Rosévin? Tonfisk med blodapelsinsalsa? Torsk inkokt i blodapelsinfond? Äppelpaj med kanelglass? Cheescake? Vi sa muuuuummmmsssss!

Lördag i New York

Lördagen bjöd även den på sol och kyla. Vi tog en stor och god frukost stående på Starbucks och sedan gick vi upp och runt i Central park. Därefter tog vi oss ner till Ground Zero med tunnelbana. Området var en enda stor byggarbetsplats med hoppfulla bilder om vad som ska återuppbyggas. Därifrån letade vi oss upp till J&R - teknikjätten - där jag köpte två objektiv till kameran för många färre pengar än vad det hade kostat mig hemma.




Vi gick tillbaka och vid åtta-tiden var vi tillbaka till våra kvarter vid Time Square. Trötta och hungriga. Och törstiga. Så vi tog en öl och en öl till och sen lite mat på Fridays. Sen gick vi den korta vägen tillbaka till hotellet och sov gott hela natten.

Ekvation som gick ihop i New York

M *heart* C = true

Visst känns det...

...när Mannen kommer hem och berättar att goda vänner till oss väntar sitt andra barn med hjälp av ivf. Men inte mer än "jaha" liksom.

Jag är periodvis klok och förstår att livet inte bara handlar om att få eller inte få barn. När det glimmar till inser jag att vi vuxna lika lätt kan förgöra ett förhållande av att välja in barn som att förgylla det.

Nu har ju vi ingen möjlighet att välja in något barn, men det känns - just idag - viktigt att inse att barn inte alltid är lösningen till ett "så levde de lyckliga i alla sina dagar"-äktenskap. Det är vad vi gör av det vi har som ger oss mening med livet.

The Big, Buzzy Apple!

Vi har varit på en tripp over there. Tog fredagen och måndagen ledigt och flög över till The Big Apple. Och staden var verkligen sådär övermäktig och samtidigt magnifik som jag förväntat mig. Precis så.

När jag har lite tid över ska jag berätta mer, ge lite tips och visa lite bilder.

Tidig morgon

Jag är först på jobbet. Det är kallt. Jag har just ätit min frukost; sallad, ett grovbröd och ett kokt ägg.

Jag gör några armhävningar och står lite på händer för att få upp värmen. Det funkar inte. Jag tar en kopp te till istället.

Dilemma

Det vibrerade mellan Mannen och mig igår. Negativa vibrationer. Bara som en liten skakning men oavsett känns det inte särskilt kul. Ämnet var, som oftast på sista tiden, vad som är bäst för F.

Jag berättade att F inte gjort ett dyft på sportlovet hemma hos pappa. "Tittar på TV" ler hon upproriskt när vi frågar hur hon har det och vad hon gör hos pappa. "Eller sitter vid datorn".

Jag blir mest ledsen över att Xet inte engagerar sig i henne när hon är ledig. De går inte till simhallen, de bowlar inte och de är inte och åker skridskor som man kunde önska. De åker inte och hälsar på farmor och de är inte uppe i stallet. Med andra ord sånna saker som jag skulle ha gjort - men det är ju jag det...

Mannen blir tokig av att höra att hon inte rör sig utan sitter så mycket stilla. Åtminstone av vad vi hör. Med diabetes är det helt förkastligt och så långt är vi helt och hållet ense.

Oskiljaktigheterna börjar när det kommer till att börja kommunicera med hennes pappa. Jag har med mig i bagaget att han säger "Ja, visst" när jag tycker att vi kommunicerar kring Fs välbefinnande. Som till exempel vikten att röra sig, att motionera. För vi har pratat om det *eller är det jag som har pratat om det?*, vikten om att hon ska röra sig och vara aktiv. Sen gör han precis som han vill iallfall. Med andra ord - jag kan inte styra honom och har aldrig kunnat. Jag vill inte styra honom heller, jag har nog med mitt eget liv och kan inte börja försöka påverka deras. ÄVEN om det innebär att F inte lever som jag och Mannen vill.

Mannen vill ta upp det, säga till honom, påverka, få honom att fatta hur viktigt det är. Han har inte varit med förut och visst, det skulle kanske fungera. Troligtvis inte. Det funkade inte med vitaminerna, trots att pappan sa "Ja, okej" och fick veta exakt vad de innehöll och varför hon skulle ta dem och vad vetenskapen sade. Det höll väl i sig ett par veckor. Max. Vi köpte dyra vitaminer till henne som hon sen inte tog på pappaveckorna för de glömde bort eller orkade inte.

För mig framstår det klart - vi kan inte bestämma över andras liv och leverne. Vi kan inte stå och knacka på dörren och förgäves hoppas att nån ska öppna. Den som inte vill förändras kommer inte att förändras förrän han eller hon själv vill det. Vi gör bara oss själva illa genom att försöka, försöka och försöka...

Jag tror att vi gör bäst i att vara goda förebilder de veckor hon är hemma hos oss och hoppas att det kan få effekt även de andra veckorna. Eller tänker jag fel?

Dilemmat med att ha delad vårdnad.
Det suger! sa Cinks