torsdag, mars 06, 2008

Dilemma

Det vibrerade mellan Mannen och mig igår. Negativa vibrationer. Bara som en liten skakning men oavsett känns det inte särskilt kul. Ämnet var, som oftast på sista tiden, vad som är bäst för F.

Jag berättade att F inte gjort ett dyft på sportlovet hemma hos pappa. "Tittar på TV" ler hon upproriskt när vi frågar hur hon har det och vad hon gör hos pappa. "Eller sitter vid datorn".

Jag blir mest ledsen över att Xet inte engagerar sig i henne när hon är ledig. De går inte till simhallen, de bowlar inte och de är inte och åker skridskor som man kunde önska. De åker inte och hälsar på farmor och de är inte uppe i stallet. Med andra ord sånna saker som jag skulle ha gjort - men det är ju jag det...

Mannen blir tokig av att höra att hon inte rör sig utan sitter så mycket stilla. Åtminstone av vad vi hör. Med diabetes är det helt förkastligt och så långt är vi helt och hållet ense.

Oskiljaktigheterna börjar när det kommer till att börja kommunicera med hennes pappa. Jag har med mig i bagaget att han säger "Ja, visst" när jag tycker att vi kommunicerar kring Fs välbefinnande. Som till exempel vikten att röra sig, att motionera. För vi har pratat om det *eller är det jag som har pratat om det?*, vikten om att hon ska röra sig och vara aktiv. Sen gör han precis som han vill iallfall. Med andra ord - jag kan inte styra honom och har aldrig kunnat. Jag vill inte styra honom heller, jag har nog med mitt eget liv och kan inte börja försöka påverka deras. ÄVEN om det innebär att F inte lever som jag och Mannen vill.

Mannen vill ta upp det, säga till honom, påverka, få honom att fatta hur viktigt det är. Han har inte varit med förut och visst, det skulle kanske fungera. Troligtvis inte. Det funkade inte med vitaminerna, trots att pappan sa "Ja, okej" och fick veta exakt vad de innehöll och varför hon skulle ta dem och vad vetenskapen sade. Det höll väl i sig ett par veckor. Max. Vi köpte dyra vitaminer till henne som hon sen inte tog på pappaveckorna för de glömde bort eller orkade inte.

För mig framstår det klart - vi kan inte bestämma över andras liv och leverne. Vi kan inte stå och knacka på dörren och förgäves hoppas att nån ska öppna. Den som inte vill förändras kommer inte att förändras förrän han eller hon själv vill det. Vi gör bara oss själva illa genom att försöka, försöka och försöka...

Jag tror att vi gör bäst i att vara goda förebilder de veckor hon är hemma hos oss och hoppas att det kan få effekt även de andra veckorna. Eller tänker jag fel?

Dilemmat med att ha delad vårdnad.
Det suger! sa Cinks

8 kommentarer:

Anonym sa...

Guh gah fy BLÄ URK!!

Skit o fan och jag förstår ju dessvärre precis vad du menar. Både ur din synvinkel och min egen.

Man förstår ju absolut M också, men som du säger, han har inte hela historiken som du upplevt, och jag förstår att du tänker och agerar som du gör!

Det har varit mkt samma sak här på sistone. J säger att han lovar badhus, men sen blir det inget. Hon är besviken, men jag känner att JAG kan inte leverera hennes känslor till honom! Det måste hon göra själv!!

KRAAAM!//M

Isidor sa...

En motionsform som hon verkligen tycker är rolig borde göra susen. Då kanske hon skulle be även pappa att få ägna sig åt det. Men det är ju lite som att säga att man ska kittla en krokodil på magen om den försöker äta upp den för då ramlar den ihop.

Anonym sa...

Ja, även om man är mån om sitt barns bästa så måste det ju finnas en gräns för var ens egen familj tar och vad man lämnar. Det kan ju ibland bli tungt för de små men det hade ju troligtvis varit likadant även om Xet och jag fortsatt tillsammans.

Anonym sa...

Tyvärr är det inte så lätt för den motionsform hon älskar är för dyr för Xet och det han vill att hon ska göra vill hon aaaabsolut inte. Kanske där skon egentligen klämmer...hm..

Anonym sa...

Förklara den där med krokodilen igen, Isidor, jag var inte helt med på hur du menade med "ramlar den ihop" *blond i hårbotten, vettu* ;-)

Anonym sa...

Moster sa ....

Ju fortare man klarar av att låta andra vuxna personer ta ansvar för sina egna handlingar, dessto bättre. Låt Mannen stå för sin åsikt, ta inte ansvar för honom, nu när du börjar kunna släppa ansvar för X:et. Se det kärleksfulla i Mannens synpunkter, och var tacksam för det. Men det är bra med det.

Vad är viktigast, att du och Mannen har en bra relation eller att X:et och Mannen har en bra relation.

Mannen och du har rätt i sak tycker jag, men hur ofta hjälper det i verkliga livet?
(Medströms var det.....och lite plattityder från mig)

Anonym sa...

Moster! Jag längtade efter din åsikt! Och din hjälpande hand för mig att återfå fokus. Nu har du givit mig den!

Du har rätt, jag behöver inte ta ansvar för Mannens känslor. Samtidigt är det svårt eftersom det påverkar mig så mycket. Såklart. Det blir liksom så motströms nu när jag försöker flyta medströms...

Anonym sa...

En styrkekram härifrån! Man vill ju inte lägga över för mycket ansvar på henne själv heller. Samtidigt måste det vara oerhört jobbigt när andra personers egenskaper går ut över ens barns hälsa i förlängningen. Samtidigt är nog tjat och beskyllningar (vilket det kanske inte alls handlar om i ert fall) inte rätt väg att få honom att förstå.