En gammal märr kan väl också föla?

Nybesök på Huddinge idag. Inte odelat positivt. Jo, bemötande förstås, lika proffsig som de privata alternativen även om vi befarat motsatsen. Men vårt besked. Jag är en gammal kvinna helt enkelt. Eller snarare en ung tjej i en kropp som har en biologisk klocka som skenar. Typisst.

Nästa steg är att göra en ny "miniutredning" för att se hur mina värden är. Jag låg redan för två år sen på gränsen till att gå utanför det normala. Två år sen...

Jag tror inte att det är för sent. Jag VILL inte tro att det är för sent. Jag vägrar att tro att det är för sent innan någon bevisar motsatsen.

Isåfall blir det en hel del kuratorsnack, gissar jag...

Fotokurs - yess däm!

Alltså, vid närmare eftertanke kanske jag inte alls ska lägga fotograferingskursen på hyllan. Jag ska jädraremej ta mig en funderare på om jag kanske rent av ska gå den där kursen som Isidor tipsade mig om... Jyiii-haaa!!!

Mwooo-haaa-haaa.......

Det ska bli Halloweenkalas här på lördag. Tolv pigga pre-tonåringar är inbjudna. Hoppas bara hälften kommer, för grannsämjans skull...

F är i eld och lågor för festen och planerar sig sömnig om kvällarna. Hon älskar att bjuda in till kalas. Jag är energisk och nervös ända fram till partyt börjar, sen släpper det förhoppningsvis och så kan jag bara sväva omkring som en vålnad på partyt. Eller som en häxa, jag har inte bestämt mig än. F ska vara djävul. Det har hon varit varje år sen hon var fyra, tror jag. När hon var tre var hon en söt spökängel.

När jag gick i femman gick det hett till på partysarna. Man bjöd jämna par. Pussar och tryckare ingick. När jag med jämna mellanrum stämmer av med F så har de tydligen inte avancerat till det stadiet än. Säger hon.

Inbjudningarna är utskickade, nu är det bara vänta tills mörkret faller på lördag och vålnaderna vaknar...mwoooo-haaaa-haaa-haaa.............

Uppskjutet pga intensivare längtan

Fotokursen (tack för tipset, Isidor!), lektionerna i Italienska och ridningen får stå undan ett tag. Nu hägrar ett ny dröm som ska gå i uppfyllelse: jag ska börja DANSA!

Imorgon ska jag provdansa i en jazz-show-grupp och det ska bli fantastiskt pirrigt och kul. Hopp och skutt i en spegelsal och första stegen till a dream come true.

Såg du avsnittet av "Fresh Prince i BelAir" för ett tag sen? OM du gjorde det så kan du tro vilken känsla som bor i mig nu. Mothers revenge. Höhö...

Rapport kommer.

Tjo, vad det var livat!

Nu händer det. Och det snabbt. För en vecka sen var jag lite allmänt missnöjd med min jobbsituation. Idag har jag en uppgift och det är att hitta nytt jobb.

Vi ska bort. Moderbolaget vill sälja ut och av oss. Det innebär i praktiken inget jobb vid årsskiftet.

Jag fick en mikro-wow-upplevelse när beskedet kom. Inget stort WOW utan ett litet men ändå hoppfullt wow. Det är ju precis vad jag har önskat. Och som man tänker så blir det. Här står jag nu, med framtiden öppen för alla möjligheter i världen. Så känns det idag. Jag kan inte borga för hur det känns imorrn och det spelar ju egentligen ingen roll. För jag vet ju att det blir som jag tänker. Och jag tänkter positivt och ser på framtiden som ett radband med möjligheter.

Först ska bara dammet och tröttheten lägga sig lite, sen ska jag känna efter vad jag EGENTLIGEN vill. Vilken chans jag har!

Wow!

Tänk dig honom som...

På utmaning och uppmaning av Minks råder jag dig till att blunda och föreställ dig din partner som:

- Dirigent

- Fågelskådare

- Mat-tant

- Strippa

- Konstnär

- Ishockeyspelare

- Snabbköpskassör

- Detektiv

- Busschaufför

- Rörmokare

När skrattade du mest? När var han snyggast?

Utmanar Minks tillbaka, moster och Saring.

Små ovälkomnisar...

Jag har en skön känsla i kroppen efter fika i Gamla stan med Saring-raring. Hon dök upp med jackan full av nejlikor i varenda knapphål för att vi skulle känna igen varandra så den saken var det ju inga problem med. En sån go omtänksamhet!

Skratt, tok och mycket klokhet blev det. Äppelpaj och en massa café au lait. Och jag fick en känsla av att vi visst känt varandra längre än bara nåt år på bloggen eller så. Ett tag överröstades vi ordagrant av en viss Herr Standuppare som inte helt diskret slog sig ner bredvid oss. Jisses!

På väg hem ringde Xet. Det kliade tydligen i Fs huvud nåt enormt men de hade inte hittat nån orsak. Jag anade oråd. Väl hemma tog jag av mina glasögon (ibland finns det fördelar - inte ofta men det förekommer - med att vara närsynt!) och nog kunde jag plocka en hand full med små nougatfärgade flerbentingar ur svålen. Uäk!

Nu ligger F och sover med huvudet indränkt i lusdödarvätska. Det blir ingen skola för henne imorrn. Vi ska nämligen ut på jakt i hårskogen!

Min tur att få panik!

Okänt nummer ringer på min mobil på lunchen.

F: "Hej mamma"
Jag: "Hej hjärtat, jag kände inte igen nummret"
F: "Nä, jag ringer från (lärarens) telefon"
Jag:"Okej"
F: "Det är jätteäcklig mat och jag vet inte vad jag ska ta. Nån Shåp Såj eller nåt. Ser ut som soppa. Jätteäckligt."

Vi dividerar lite fram och tillbaka med vad hon kan ta och hur mycket insulin till det.

Jag: "Ta ris, smörgås, sallad och en smakportion av det där som var äckligt" säger jag.
F: *grååååt - snyft - snörvel* "Du bara rör ihop allt, mamma"
Jag: "Vad rör jag ihop?"
F: "Allt!!!!!"
Jag: "Jamen, vad är allt? Jag säger ju: ta ris, sallad och smörgås och lite av det där andra"

F hulkar mer och mer och jag står med brickan redo i min matsal och vill äta med mina jobbarkompisar. Var är läraren? tänker jag... Panik, det här verkar inte gå att lösas genom telefon!!!

Tillslut kommer läraren. Han pratar lugnt och säger att det här ska de lösa. Jag tackar honom och säger vad jag tror blir bra för F. Vi lägger på. Jag tänker på F genom hela lunchen. Efter en kvart ringer läraren igen och talar om att F äter och att allt är lugnt igen.

En ny dag i det som kallas livet.

Före-efter i lillstugan

Spånskiva i taket och trärent räcke - inte så länge till, va...

Hepp! Vitlaserat tak nere, tapetserat tak uppe och vitmålat räcke.
Det kan nog bli nåt när det är klart =D

Den gamla plastmattan på väg till kontainern.

Höst på Gotland är mums!

Det minsta jag kräver...

Dilemma.

Mannens mormor ska begravas om ett par veckor. Jag varskor jobbet om att jag kommer att vara borta några timmar mitt på dagen. Tycker att jag bjuder till och är generös när jag dessutom meddelar att jag räknar med att jobba både FÖRE och EFTER begravningen.

Allt jag får ett ifrågasättande svar, tre meningar alla åtföljda av frågetecken:

- Har jag verkligen semester att ta ut?
- Semester kan du ju inte ta halvdagar?
- Mannens mormor räknas inte till din närmaste släkt?

Jag dånar. Att bli ifrågasatt när man ska gå på begravning känns way over... Det minsta jag kräver är lite medkänsla och respekt, inte ifrågasättande. Det känns oerhört trångsynt och snävt, även om nu mormor inte stod Mannen särskilt nära. Tänker jag fel eller?

Lurigt och klurigt

Ringring!

Mobiltelefonen ringer, jag ser att det är F i andra änden.

Jag: "Hej vännen, jag satt just och tänkte på dig..."
F: "Mamma, det är verkligen paniiik!"
Jag: "Ojdå, varför då?"
F: "Jo, jag har 4,9 och det är RIS-GRYNS-GRÖÖÖT* i matsalen"
Jag: "Jaha, vill du ha det då?"
F: "Ja..." otålig tystnad
Jag: "Men kan du inte äta det då och lite mer insulin?"
F: "Tre!" rappt svar med tydlig tanke bakom
Jag: "Och en smörgås till?"
F: "Ja, okej, mm, hejdå"
Jag: "Hejdådå, gumman, puss, puss"

Precis innan hon lägger på hör jag någon i bakgrunden säga:
"Fick du?"

Ridå.

Ibland är det lätt att göra någon annan glad. Och att det var just F gjorde ju bara saken bättre.

Smaklig måltid, hjärtat! sa Cinks

*Risgrynsgröt innehåller ju i princip inga fibrer utan bara snabba kolhydrater. Det är med andra ord ingen höjdarmåltid för en diabetiker. Men hon lever här och nu och ibland gör vi undantag just av den anledningen.

Som du säkert märkt...

...så bloggar jag stötvis nuför tiden. Ketchupeffekten ingetingetinget och sen allt! Det blir så eftersom jag de flesta kvällar är helt slut när jag kommer hem från jobbet. Ingen energi kvar till skrivandet. Ögonen skriker neeeeej inte en sekund till framför skärmen, ut och rör dig istället.

Så det är skälet till mitt ojämna flöde. Jag skriver alltså i mån av tid. När jag väl skriver så kommer allt. Ketchupeffekten, som sagt...

Gotland: part IV - olagligt mysigt

Ruskigt nöjda var vi när vi satte oss i bilen nästan fyra timmar innan båten skulle gå. Ey, Minks, hör du, The Kidet family was on time... ;-) Stugorna var låsta, locket lagt på brunnen och nyckeln gömd. Den gamla plastmattan ihoprullad och fastsurrad på takräcket.

Vi åkte mot Visby igen och tänkte käka innan båtresan hem.

På västsidan var det sämre väder. Vi flinade åt vår enorma soltur i öst och strosade genom tomma gator. Adelsgatan öde. En och annan person snodde sig på i regnet.

I samma sekund som Mannen konstaterade att inget verkade vara öppet uppenbarade sig det lilla crèperiet i strykjärnshuset som en oas för oss. Ljuvlig fransk musik strömmade ut i sällskap med doften av galettes och crèpes. Vi gick förstås in och blev serverade en fnittrigt god middag med torr, fransk cider. Miljön var varm och det blev en så perfekt avslutning på vår jobb-semester.

Båtresan hem var lugnare. Vi hyrde "Déjà vu" på DVD och hann precis inte se slutet innan vi behövde rusa av båten. Nån som sett slutet och som vill avslöja? Det är jobbigt att gå och inte veta hur det gick där med bilen som exploderade och hans resa tillbaka i tiden. Plis?

Fem timmars sömn. Tillbaka på jobbet igen. Inte pigg. Inte fräsch. Inte värst motiverad. Men här! Back on track.

Gotland: part III - det är så hälsosamt och stärkande...

Solen sken ju. Vi var inte bara varma utan också svettiga. Och flera dagars svett luktar! Det var dags för att ta ett bad.

Så med handdukarna under armen knallade vi bort till bryggan, näckade och hoppade i. Jo, det gick faktiskt till ungefär så för bada behövde vi men det var inte direkt så varmt i luften att vi ville stå och värma oss.

Jag plumsade i först. Vattnet var kanske 12-13 grader och jag frös så jädrigt om häcken när jag kom upp igen så det gjorde ont! Men hela kroppen var i. Allt blött. Inklusive knoppen. Två gånger hoppade jag dessutom i. Det var liksom varmt igen när jag kom upp ur vattnet så jag vågade mig i igen. Det kändes skönt när kläderna kom på igen. Friskt och uppiggande.

Jag gillar att bada!

Gotland: part II - Vi hade iallfall tur med vädret...

Fredag kväll. Det var mörkt men inte så kallt när vi kom fram till stugan. Havet dånade i blåsten och det var skönt att gå in och tända upp en brasa. Där satt vi sedan på det nylagda golvet och mumsade grillad kyckling och grekisk potatissallad. Lite som semester. Bara mannen och jag. Livet!

Vi sov gott på madrasser på golvet och vaknade halv nio till sol. Gick en promenad ner till vattnet och rökeriet och sen tillbaka till en härlig frukost.

Sen började arbetet som vi kommit dit för: att renovera lill-stugan. Jag började med att måla tak. Mannen täckte in golvet på loftet och grundade med ett laget lim i snedtaket. Sen tapetserade vi den råa spånskivan med vit tapet och det tog ända fram till nio på kvällen innan vi var klara. Jag gick då in och lagade köttfärssås och spagetti som vi åt framför TV:n.

På söndagen vaknade vi åter igen vid halv nio, gick upp och åt frukost och fortsatte måla. Mannen målade räckena en andra gång och jag skrapade och målade fönstret. Det sista vi gjorde var att dra bort den gamla plastmattan på golvet och ouäk vad det luktade unket. "Fukt och dålig ventilering i grunden" gissade vi snabbt och insåg att vår renovering kommer att bli mer omfattande än vad vi kanske räknat med. Oj...

Gotland: part 1 - Överfarten

Strax efter midnatt eller tiiiidigt i morse kom vi hem från en solig målarhelg på Gotland. Vi gick tidigt från jobbet i fredags, mannen och jag, och for ner och tog 16.20-båten till paradisön.

Vid incheckningen blev vi varnade för att det blåste och gungade rejält där ute på Östersjön. Havet var mörkt och kallt och våra tankar gick till de hundratals människor som just den här natten förlorade sina liv på Östersjöns djup för tretton (?) år sen. Brrr.

Båtresan över var "som att åka karusell" som F skulle ha sagt. Det låg folk i varje hörn och kräktes, barn skrek och en stackars tjej såg ut att bara vara sekunder från att tappa medvetandet, likblek i ansiktet.

Mannen och jag är som tur är inte sjösjuketypen. Vi höll blicken fast på tv-skärmen och tittade intensivt på "Nina Frisk" utan ljud för att fokusera på nåt annat än huö-bröäääk...